[Reserverad för Wind.]

Det var med lätta steg som den unga hanen vandrade genom skogen. Tassarna placerades med nästan ömma rörelser på det tunna lagret snö som låg på marken, vilket gjorde att han lämnade en rad med tydliga spår efter sig. Det var det första snötäcket, det hade fallit under natten. Med all säkerhet skulle det komma att smälta bort då solen kunde anas bakom träden allt medan den klättrade högre upp på himlen. Men ännu hade den inte lyckats smälta bort den vackra omgivningen. Marken var vit och trädens grenar samt de blad som fortfarande hängde kvar vid dem glittrade av frost. Solens tidiga morgonstrålar fick hela skogen att glittra vackert.
För en gångs skull var Kaiito inte i örnens skepnad. På något sätt fick denna morgon honom att känna sig lugn, avslappnad. Som om han kunde njuta av naturen fullt ut. Han kände sig inte ens orolig över Damon, ägnade inte en tanke på var fadern befann sig. Något som han annars alltid oroade sig över, undrandes ifall fadern var i närheten. Men det var något magiskt med denna morgon, något som fick honom att glömma alla tvivel och orosmoln som annars täckte hans himmel. Men det fanns inte tid för bekymmer nu.
Med en vig rörelse hoppade han över en fallen trädstam, även den vackert glittrande. De klart blåa ögonen granskade omgivningen med en livlig blick medan han vandrade genom skogen. En skog som han nu mera kände sig van att kalla för hem.
Enda sedan han mött Tocho hade han känt sig nöjd med sig själv. Faktum var att han hade funnit en plats i denna värld, och trots att han inte vetat om det så var det precis det han hade letat. Enda sedan den dagen han föddes hade han längtat efter något, men först nu när han hade det insåg han vad det var. Ett hem, ett syfte. Och som spion i Cierzo så hade han funnit båda sakerna. Vissa kanske ansåg att det var en position utan värde, men Kaiito visste att han fyllde en funktion, och en viktig sådan. Och dessutom trivdes han i flocken. Tocho var en mycket god ledare, och han hade även funnit en vän i Violet. Det kändes bra att säga att det var hans hem.

Den svartgråa tiken ligger under några träd i en dunge i skogen. Hon klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud. Hon ler lite trött för sig själv. Där hon ligger under träden, kunde hon se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka. Men hon var inte hungrig just nu, hon hade ätit för en stund sedan och var inte hungrig nu. Hon sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen.

Hon hade legat och funderat över allt möjligt, om sin familj, flocken , ja allt möjligt. Hon höjer blicken och betraktar den lätt snötäckta marken och träden, hon ler smått förs sig själv och tänker hur vackert allting är. Hennes eldröda hår nästan lyser emot den vita snön och hon ruskar smått på huvudet så att luggen dansar och avslöjar ett brunt och ett blått öga. Hennes ena öra är halv avslitet, hon hade ärr på nosryggen och tre långa över ärren. Det kunde värka lite i ärren över ryggen men just nu var det inte farligt. Hon fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Hon reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men hon är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en.
Hon suckar lite för sig själv och ser sig omkring i den välbekanta skogen som är och förblir hennes hem.

Hon känner en sval vind riva tag i trädens löv och hon suckar nöjt. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

Gång på gång hade han frågat sig vad som var så speciellt med denna plats, varför det kändes så bra att vara här och varför han inte tvekade att kalla den för sitt hem. Men aldrig hade han funnit något vettigt svar. Det var väl sådana saker som man aldrig heller skulle få svar på. Men egentligen spelade det inte heller någon roll - Kaiito trivdes här och det var allt som räknades.
Med ett svagt leende på läpparna skapat av tankarna som rörde sig i hans huvud, stannade han upp. Drog ett djupt andetag. Den kalla, friska luften fyllde hans lungor medan nosen talade om vilka dofter som låg i luften. Och plötsligt reagerade han, då han upptäckte en vargdoft.
Damon...
Ögonen svepte misstänksamt bland träden och kroppen blev på helspänn. Men nervositeten gick över på endast några ögonblick, så lång tid som det tog för Kaiito att förstå att det faktiskt inte var Damons doft han hade stött på. Det var någon annans och det verkade till och med vara en varg som hörde hemma i denna skog. Inget hot, med andra ord. Och med en lite mer avslappnad kropp och en fundersam nyfikenhet började han sedan röra sig framåt igen. Stegen var fortfarande nätta och tysta, men öronen var spetsade och ögonen sökte noggrannt av den frostglittrande skogen.
Och mycket snart fick han syn på en gestalt. En grå hona, vilken bar en eldröd man. Och genast mindes han henne från ett flockmöte. Det måste vara en av hans flockfränder.
- Var hälsad.
Sade Kaiito med en stillsam röst. Han var varken avvisande eller negativ på något sätt, det svaga leendet hade åter trätt upp på läpparna. Men han kunde inte låta bli att känna att denna hona var en främling, och mot främlingar var man misstänksam. Han var inte naiv och trodde gott om alla han mötte.

Hon ser sig omkring, doften av vargen som vinden bar med sig var för henne främmande men ändå inte, Hon ruskar smått på huvudet av förvirringen. Hon böjer ner huvudet igen och dricker i långa djupa klunkar, vattnet kändes svalt och skönt i strupen och hon suckar nöjt för sig själv.

Hon höjer huvudet en aning när hon hörde några buskar prassla och vattnet droppade samtidigt ner från hennes haka och landande med små mjuka droppar i bäcken igen. Hon slickar sig om nosen och får snart syn på en brun varg med blåa ögon komma fram ur buskarna, Hon klipper lite med öronen och kände igen honom, hon hade sett honom på flockmötena, en utav hennes flockfränder.

Hon ler vänligt emot honom och sveper lite med svansen igen. - Var hälsad flockbroder säger hon med en vänlig röst. Hon funderade om vad han hette, hon visste att det satt i bakhuvudet men det ville inte riktigt nå fram.

Kaiito stannade upp och granskade den andra honan. Defenitivt en som tillhörde Cierzo. Han hade sett henne vid flockmötena, men aldrig riktigt uppfattat hennes namn. Däremot verkade det vara en vänlig hona, han fick ett sådant intryck av henne. Kanske var det det varma leendet som mötte honom som fick Kaiito att känna så. Han var inte säker. Men det var åtminstone ingen charmkraft. Han hade känt av Violets och denna känsla liknade inte den han fick i närheten av henne. Så han var ganska säker på att det inte skulle finnas några trick i detta möte. Nej, men denna hona verkade det endast röra sig om ren och skär ärlighet och vänlighet. Och det var två saker som man skulle uppskatta. Men fortfarande såg han henne som en främling.
- Vi har inte presenterats för varandra ännu... Så får jag fråga vad du bär för namn, syster?
Kanske han var aningen för trevlig. Kaiito var inte riktigt säker på sin sak, men han hade alltid talat på ett lite "finare" sätt, om man nu kunde säga så. Och han trivdes också med det för det verkade som att många uppfattade hans sätt att tala som något bra. Och bara för att det kanske fanns någon som inte gjorde det tänkte han defenitivt inte ändra på sig bara för deras skull.

Hon ser hela tiden på honom, hennes leende slocknade inte och hennes ögon var som leendet, varmt och ärligt. Hon hade alltid varit såhär, godhjärtad och vänlig, men det var också det som nästan kostade henne livet. Hon klipper lite med öronen och ser på den bruna hanen framför sig igen. Hon följde allt han gjorde, hans rörelser, när han pratade, trots att de hade bara sett varandra på mötena så är hon helt avslappnad och lugn i hans sällskap. - Mitt namn är Wind Dancer, men jag kallas för Wind.

Hon tycker om att han har ett trevligt sätt att prata, det hade inte de flesta eller så var de flesta väldigt hemlighetsfulla och inte så förtjusta i att prata. - Så var är ditt namn broder? frågande hon med en vänlig röst. Hon sveper lite med svansen och ruskar smått på huvudet igen så att luggen avslöjar hennes ögon för att sedan falla ner mjukt över nosryggen och över det blåa ögat. - Så hur trivs du i Cierzo broder?

Han noterade hennes namn och nickade lätt. Ännu ett ansikte som gick att förknippa med en identitet. Och han kände att han behövde det, eftersom att det gjorde vissa saker så mycket lättare. Det blev en större gemenskap inom flocken ifall han visste om de andras namn och kanske lite om dem också, och jag tror att de kände på ungefär samma sätt. Det var inte mycket svårare än så.
- Mitt namn är Kaiito. Trevligt att äntligen få tala med dig, Wind.
Han anade att hon skulle förstå vad han menade så han gav ingen förklaring. Men de tillhörde samma flock och borde känna varandra väl och även veta varandras namn och lite om den andre. Och det skulle nu bli sanning när de talade med varandra. Återigen, ett sätt att stärka gemenskapen och banden som borde finnas mellan flockmedlemmar. För trots allt var de så gott som broder och syster, förutom att de inte hade samma föräldrar. Och det var något som var tur för Wind. Men det fanns ett speciellt band inom flockar, det hade det alltid gjorde. Det var som en familj, en grupp av vargar man brydde sig om och vårdade. Som sagt, mycket speciellt.
- Hittills trivs jag mycket bra, det måste jag säga. Alla de jag har talat med har varit både trevliga och välkomnande, och det verkar även om att vi har en bra ledare. Så jag har ingenting att klaga över. Och vad tycker du om flocken? Fast jag antar att du har varit medlem mycket längre än jag...
Det hade hon nog. Och Kaiitos tid som medlem var inte särskilt svårslagen. Han hade inte varit med särskilt länge, och det verkade som att det fanns många vargar som faktiskt varit med ett ganska bra tag. Kanske hela livet. Och det var dessa som var lite extra intressanta, eftersom att de mest troligt visste en hel del om flockens historia.

Hon ler mot honom och nickar med huvudet i en respektfull gest. - Trevligt att träffa dig också Kaiito. Hon betraktade den yngre flockbrodern och klipper smått med öronen. Hennes ögon är olikfärgade, den ena blått det andra gyllenbrunt och just nu hade hennes ögon en fundersam glimt i sig. Hon funderade om flocken och dess medlemmar, vissa visste hon redan vilka det var, men andra som kaiito hade hon inte träffat, men hon var nyfiken på dem också. Hon riktar sin blick mot Kaiito igen när han börjar prata och hon lyssnar varsamt och väntar tills han har pratat klart. När han ställer frågan om vad hon tycker om flocken så skrattar hon till, ett varmt skratt. - Jag är född och uppvuxen i flocken, fast tidigare hette Cierzo något helt annat. Hon ler mjukt. - Men jag tycker Cierzo är en bra flock, vi har en stark ledare och vi växer hela tiden, hon gör en snabb paus innan hon fortsätter; - jag är trogen Cierzo ända till döden.

Kaiito böjde huvudet emot henne som svar på att hon också tyckte att det var trevligt. Och visst var det det, att äntligen få bekanta sig med en varg som nu mera var likt hans syster. De var hopbundna med banden som fanns inom en flock. Något som Kaiito gillade. Han hade saknat sin mor och sina syskon sedan han lämnade dem, och det som fanns inom en flock påminde honom om den underbara tiden med familjen.
- Ja, Cierzo verkar som en bra flock. Och jag tvivlar inte heller på att den alltid har varit det. Den har blivit mitt hem på en mycket kort tid.
Han ruskade på huvudet lite smått för att få bort luggen som hängde ned för ena ögon. De var ett udda par, hans ögon. Båda klart blåa, men det ena mörkare och det andra ljusare. och båda var omgivna av begiea områden vilket fick det att se ut som om han bar en mask. Kanske var det därför hans mor har givit honom namnet han bar, Kaiito. Det sades visst betyda fantom. Och visst liknade han en sådan om natten, det kunde inte ens han själv neka.
- Jag kan förstå varför du väljer att följa Cierzo till döden, Tocho är en mycket god ledare och flocken känns mer som en familj. Jag tror nog att de behöver vargar som dig, såna som är trogna. Jag säger inte att jag själv inte är det, men jag är inte riktigt redo att viga hela mitt liv åt flocken. Men det kanske jag blir med tiden, än så länge är jag endast en nykomling.
Han log åt sina egna ord. Ja, vem visste vad det skulle bli av honom?

hon betraktade honom där hon sitter och lyssnar när han pratar. Hon ler varmt och ruskar smått på sitt huvud så luggen dansar, jo Cierzo har alltid varit en bra flock det tycker hon själv, och hon tycker det är kul att se fler söker till flocken. Hon skrattade till och ser på honom - Alla skapar sina egna liv och öden med tiden. Hon reser sig upp igen och sveper lite med svansen och ser på några träd bakom honom. - Du har rätt att Cierzo är som en familj, och det känns väldigt bra att man vet att flocken finns där för en och stöttar en. Det hade hon erfarenhet av, men istället för att se bakåt så såg hon framåt. han ser på honom igen och ler snett. - jag har sett dig på mötena, så jag skulle inte kalla dig nykomling. Hon slickar sig om nosen och funderar smått. - Får jag fråga vad dina krafter är? De två färgade ögonen mötte hans och i hennes blick kunde man ana en glimt av nyfikenhet.

Kaiito nickade åt hennes ord med en medhållsam min.
- Ja visst är det så. Alla skapar vi våra egna öden. Jag kan inte lova, men jag hoppas innerligt att Cierzo är den rätta platsen för mig. Jag skulle vara lyckligt lottad ifall Gudarna hade tänkt att jag skulle leva i en sådan flock.
Han flinade lite smått åt sina egna ord. Varför refererade han till Gudarna? Han visste att de fanns, men han var osäker på om han trodde på det som sades att de styrde alla de levandes öden. Nej, han kunde inte riktigt tro på det, för varför skulle de vilja honom så mycket ont som han hade fått genomgå innan han kom hit? Det verkade bara orimligt, för aldrig hade han gjort något som kunde ha förargat dem. Visserligen inte heller varit den som tillbett eller dyrkat, men hur kunde de kräva en sådan sak av en varg som de endast gillade att plåga? Nej, han var inte säker på vad de egentligen höll på med, dessa Gudar.
Han rycktes ur tankarna då Wind ställde en fråga, precis samma fråga som Tocho hade ställt honom första gången de möttes och det var med ett litet leende han mindes den gången. Nog hade ledaren sett lite förvånad ut då Kaiito hade svävat över hans huvud i form av en örn.
- Min krafter är ganska simpla. Kyla och formskiftning, men det är också krafter som jag är nöjd med. De ger en viss frihet. Dessutom påminner de mig om mor, hon var också en formskiftare.
Han utelämnade att hans far hade kylans krafter, eftersom att han inte längre såg fadern som just det. Damon var bara en föraktad varg.
- Och vad är dina krafter?

Hon lyssnade på honom och nickar en aning. Hon ler vänligt och klipper lite med öronen - jag hoppas att du kommer finna Cierzo som ditt hem i framtiden. Hon sveper mjukt med svansen och hörde honom honom nämna gudarna, hon funderade smått och tänkte på när gudarnas vrede kom och hon var bara glad över att många klarade sig från den, men hon led med dem som hade förlorat någon vän, partner eller släkting i gudarnas vrede, Men hon glömmer aldrig att gudarna finns och hon hoppades att gudarnas vrede inte skulle drabba numoori ännu en gång.

Hon rycks upp från sina tankar när Kaiito pratar om sina krafter, hon blir förvånad när han nämner formskiftning, hon hade stött på den kraften men när han berättar om att det ger en vis frihet så kunde hon bara ana. Hon ler emot honom och slickar sig om nosen - Det måste vara väldigt skönt att ha en sån kraft som ger en viss frihet. Hon lägger huvudet på sned så hennes lugg täcker det blåa ögat - mina krafter är också simpla, jag har elden som kraft, precis som min mor och... hon flinar en aning och möter hans blick " min andra kraft är telepati "säger hon inuti sitt huvud, hon hoppades på att han kanske kunde höra vad hon tänkte men man visste ju inte.

Kaiito log som svar mot henne, han kände att hon välkomnade honom utan några som helst invändningar. Och likaså hade han känt när det kom till Tocho. Även Violet som hade blivit en nära vän. Och alla de andra som tillhörde Cierzo. Även om han inte hade talat med dem så kändes ändå deras blickar välkomnande, nästan som om de inte ville annat än att han skulle stanna hos dem. Som om de alla ville ge honom ett hem och en plats där han kände sig trygg. Och visst var Cierzo som ett hem för honom, men kände han sig trygg? Kaiito var inte säker, han tvekade. För det var när han hade vandrat från träsket som han hade stött på Tocho och blivit erbjuden en plats i flocken. Och i träsket hade han mött Damon. Och Damon var så gott som hans värsta mardröm. Och att känna sig säker i ett område som låg alldeles invid den plats för han mött denna mardröm var ingen enkel sak att göra. Men han litade på flocken, de skulle försvara honom. Ifall de var i närheten nästa gång han mötte Damon.

Han gled tillbaka till verkligheten en aning mer då Wind fortsatte tala. Han uppfattade det hon sade, men han lyssnade bara med ett öra även om blicken var fokuserad på henne. Tankarna rörde fortfarande mötet han hade haft i träsket, det var inte lätt att släppa. Men han skulle bli väldigt distraherad.
Kaiito ryckte till då han hörde rösten i sitt huvud. Att det var Winds röst tvekade han inte om, men han hade inte väntat sig det. De blåa ögonen smalnade av en aning och det var med ett smått lutat huvud som han nu såg på henne.
"En telepatiker, va?" sade han med en smått avvaktande röst, men ändå fascinerad. "Kanske inte en kraft som jag är stormförtjust i med tanke på vad sådana kan finna i ens huvud mot ens vilja, men sannerligen måste det vara en klar fördel i vissa situationer."

Hon ser på honom och ler snett och möter hans blick, när hon ser hans smalnade ögon så skakar hon på huvudet - nej jag använder bara den kraften när det behövs. Hon viftar lite på svansen. - tro mig jag är inte den som snokar i andras huvud mot deras vilja på skoj.
Hon tycker det är ingen mening i att rota i andras liv som de har glömt eller försöka glömma. nej som hon sa så använder hon kraften bara när det behövs, i nödfall eller dylikt. - ja den kan vara bra i vissa situationer, men alla krafter har ju både för och nackdelar.
Hon möter hans blick och ler mjukt, hon öppnade munnen för att säga något men hon kunde inte få fram det hån ville säga, det var som någon tryckte tillbaka orden i munnen på henne.

Kaiitos ögon återgick till sin normala form medan Wind talade. Det låg en sanningsenlig ton i de ord som kom ut ur hennes mun och han trodde på det hon sade.
"Ja, det verkar inte som att du är en av dem som rotar omkring i andras huvuden. Åtminstone inte ifall det inte behövs, men det är väldigt sällan det gör det om du frågar mig. Det kan finnas anledningar till att andra inte vill dela sina tankar."
Ett litet leende visade att han inte hade något emot Wind enbart för hennes kraft ifall han hade gett henne det intrycket. Men det var inte så han menade med de smått underliga blickarna. Det var mer karften han ogillade, eller åtminstone de vargar som hade den och missbrukade den vilket han hade fått intrycket av var ganska vanligt. Så hans första reaktion hade kanske inte varit så trevlig, men han hade absolut ingenting emot Wind på något sätt. Han tvivlade på att han skulle möta någon varginna som var mycket trevligare. Hon verkade nästan vara vänligheten själv.
"Ursäkta ifall jag framstod som... otrevlig," sade han med en ursäktande röst. För han själv skulle ha uppfattat sin reaktion på det viset.

hon klipper lite med öronen och sitter tyst och lyssnar medan han pratar. - Ja du har rätt att det finns många som inte vill att andra skall få reda på ens hemligheter. Hon själv hade hemligheter men hon ville just att de skulle just förbli hemligheter. Hon suckar en aning och ser sedan på honom igen; - Tyvärr finns det många som utnyttjar sina telepatiska krafter men också andra krafter just för att hitta andras svagheter eller hemligheter. Hon stryker öronen och rynkar på nosen i rent missnöje, hon tycker inte om att vargar slösar och utnyttjar sina krafter bara för nöjet skull, ens krafter skall användas i försvar eller i krig inte för att leka runt. Hon ler emot honom när han ber om ursäkt, - Ingen fara Kaiito, jag skulle ha reagerat precis som du, angående telapatin. Hon sveper lite med svansen och slickar sig om nosen. Hon funderar på vad hon kunde säga något mer, eller göra något? - har du stött på andra vargar förutom de i flocken?

(ledsen att det har tagit tid att svara :( men nu har jag tid över till Numoori igen :D)

[Ingen fara. jag har själv inte varit så aktiv på sista tiden xD Men jag är också tillbaka nu 8D]

Kaiito lyssnade till hennes ord nickade sedan. Hon hade visst samma uppfattning om vad telepatiker kunde göra, men såklart kunde man inte dra alla över samma kant. Och Wind verkade inte vara en av dem som utnyttjade sina krafter, ifall man kunde uttrycka det på det sättet.
Han kände också en tacksamhet mot henne för att hon förstod hans reaktion och accepterade hans ursäkt. Men hon kanske var van vid det, vad visste han. Dock tvivlade han på att han var den enda som reagerade så mot telepatiker. Hon kanske inte hade träffat någon annan som reagerade så, men bara det att hon hade samma tankar om att telepatiker kunde utnyttja sin krafter visade honom att nog förväntade sig den reaktionen förr eller senare. Och nu hade hon fått den av honom, men lika fort hade de löst det hela. Och Kaiito hade inte längre ett problem med just hennes telepatiska förmåga. Vad gällde andra telepatiker så var han fortfarande inte aå förtjust i dem.

Hennes fråga ick dock Kaiito att sluta tänka på dessa telepatiker och mer på de vargar han hade mött under sitt liv. En del möten intressanta, andra meningslösa och ett visst möte hemskt. Dock var han inte så säker på att han skulle nämna det.
- Visst, jag har mött andra. Jag har vandrat en del innan jag blev medlem i Cierzo. Så jag har mött en del vargar, bland annat en äldre bror som jag inte visste att jag hade.
Han skrattade till en aning då han tänkte på sin egna och Hermes min då de hade förstått att de var bröder. Det hade varit ett ganska komiskt läge, fyllt av chock och misstänksamhet. Men slutligen hade de kommit över det, och Kaiito kände sig på något sätt glad över att han hade träffat brodern. Det hade löst en fråga, samtidigt som det hade fyllt honom med fler. Men det spelade ingen roll, han ville ha sin familj nära sig. Åtminstone de flesta av dem.
- Och du? Har du mött någon utanför flocken? Jag vet inte ens hur länge du har varit medlem... Så kanske det är passande att fråga om det också?
Han log kort.

Hon betraktar honom med en lugn vänlig blick, men samtidigt förstod hon hans reaktion angående hennes telepatiska kraft. Hon hade inte mött någon som hade reagerat kraftig mot hennes kraft men hon antog att det fanns vargar med telepatiska krafter som utnyttjade sin kraft på fel sätt och på så sätt gav det ett dåligt rykte. Hon fnyser kort till och ruskar smått på huvudet, som hon själv sa så utnyttjar hon inte sin kraft för att veta andras hemligheter, nej hon använder den bara i ytterst nödfall. " man måste ju få ha hemligheter" tänker hon smått för sig själv. Hon själv hade ju det och det var bara det närmaste som visste om vad det var.

Hon riktar öronen när han börjar tala igen och hon ler mjukt när han berättar om sin äldre bror. - Det måste ha varit många känslor som kom upp då ni träffades? Hon sveper lite med svansen och klipper med öronen, Hon hade gjort vad som helst för att få träffa sina föräldrar, hon ger ifrån sig en tung nästen sorgset suck. Men när han frågar henne om hon hade träffat andra vargar också så ler hon snett mot honom - jag har varit medlem sen jag var en liten valp, och ja jag har träffat några vargar utanför flocken också, några trevliga och hm... någon mindre trevlig. Det sista sa hon med en undvikande min, som om hon inte ville riktigt berätta allt.

(Off: ursäkta att det har tagit en sån lång tid men jag har haft så mycket IRl att jag itne har haft tid att svara :( )

[Jag vet hur det är att han mycket IRL, så ursäkten godtas (:]

Kaiito lyssnade till hennes ord och kunde inte göra annat än nickade då hon talade om mötet som han hade haft med Hermes, brodern som han inte hade vetat om och som hade berättat för honom att han hade en hel drös med äldre syskon som modern aldrig hade nämnt.
- Det kan jag inte neka till, det var ett känsloladdat möte. Men det är ingenting som jag ångrar, för det känns bra att veta sanningen.
Han hade fått reda på mycket om sin familj sedan han gett sig av på vandring och innan han kom till Cierzo. Väldigt mycket. Att han hade äldre syskon, vem hans far var, varför hans mor aldrig berättat om fadern, vilket monster denne egentligen var och hur denne hade mördat en från den äldre kullen, Kaiitos syster. Han hade drömt om en bra familj, en perfekt familj, men den drömmen hade krossats för länge sedan. Den enda som han egentligen älskade var hans mor, och han kunde inte låta bli att ifrågasätta hur hon egentligen tänkte som fortfarande älskade deras far.

- Det var en lång tid.
Sade han för att ägna tankarna åt något annat. Han ville inte tänka på familjen, han tänkte nog på dem när han var ensam. Och det var faktiskt lite intressant, att vara medlem i en flock sen man var valp, det måste betyda att man verkligen trivs med flocken.
- Jag antar att du trivs mycket bra i Cierzo som fortfarande är medlem då.
Det måste hon ju göra. Annars skulle hon väl ha lämnat flocken. Det skulle åtminstone Kaiito ha gjort. Men å andra sidan kanske hon inte fungerade på samma sätt som honom.

hon ser på honom och skrattade till, - jo jag trivs i flocken, men ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara i en annan flock. Hon sveper lite med svansen, hon skulle aldrig lämna flocken men nyfiken hur andra hade det, det var hon. Hon klipper lite med öronen och slickar sig om nosen, hon började bli hungrig, och det kanske han var också? Hon ler emot honom. - vill du jaga?

( kort ^^)

[Vi borde egentligen börja avsluta detta eftersom att jag har en del planer för Kaiito D; så du vet ^^]

Han nickade emot henne, log samma leende som tidigare. Trivdes hon i flocken så var ju det bra, faktiskt väldigt bra. Då hade hon hittat sin plats i världen, och det var han glad för.
- Man undrar alltid, men man ska inte kasta bort något som man trivs med.
Han nickade instämmde åt sina egna ord och när hennes nästa fråga ställdes så kastade han en blick mot skyn. Det lät lockande med en jakt, men han hade faktiskt saker att göra. Detta möte hade varit en välbehövlig paus, men Tocho hade gett honom klara instruktioner och dessa var han väldigt noggrann med att följa.
- Det låter som ett bra förslag, men tyvärr måste jag tacka nej. Jag har ett spaningsuppdrag jag har fått av Tocho som jag måste fortsätta med.
Han gav henne en ursäktande blick.

( ja det kan vi göra, de kan träffas någon annan gång senare :) )

Hon betraktar honom och nickar förstående. - jag förstår, men då skall jag inte uppehålla dig längre. Hon ler milt och klipper lite med öronen och sveper med svansen. Hon känner hungerns bli allt starkare så hon borde också ge sig iväg för att jaga. -Vi kanske kan jaga tillsammans någon annan gång?

Kaiito nickade mot henne med ett snett leende på läpparna. Hennes förslag var mycket lockande och han hade gärna tackat ja till det om det inte varit för uppdraget Tocho hade bett honom utföra. Det gick i första hand, men som hon sade kunde de alltid ta det en annan gång.
- Det vore ett nöje.
Sade han som svar åt henne samtidigt som det sneda leendet avtog en aning.
- Men nu måste jag säga adjö då plikten kallar på mig. Men jag hoppas verkligen att vi kommer få tid över till jakten, och vi kommer säkerligen synas fler gånger också.
Han reste sig upp, backade några steg. De smala benen med de små tassarna rörde sig smidigt med lätta, tysta rörelser. Han hade alltid varit en lättfotad varg, mycket tack vare den smidiga och lätta kroppsbyggnaden.
- Adjö, Wind.
Och med de orden tog han ett språng mot henne, hoppade upp mot himlen som om han försökte nå den. Och när han var som högst i språnget kortades bakbenen av, nosen blev till en näbb, kroppen minskades och över den slog det ut fjädrar och frambenen blev till vingar. Örnen kastade en sista blick på varghonan med samma ögon som Kaiito hade, och slog sedan med vingarna för att vinna höjd. Det dröjde inte länge innan den försvann bland träden.

[Då får du avsluta ^^]

hon nickade och ser på honom - jag önskar dig lycka till med uppdraget. Hon backar undan från honom, inte på ett ovänligt sätt utan mer för att visa att han kan gå och göra sitt uppdrag utan att hon stör honom. - tills vi möts igen kaiito säger hon milt och böjer på huvudet i respekt för honom. Hons er på honom när han tar ett språng upp i luften och sedan när han förvandlas till en örn och hon väntar tills örnen har försvunnit bland träden, när hon inte ser fågeln längre så vänder hon sig om och går vidare själv in bland träden.

( Då avslutar vi det här rollspelet :) )