Det tog mindre än ett ögonblick, och sedan var Blair ensam. Natten var över, och så var hans tid med Amanita. Hon hade väckt honom för att visa att hon gick, och hade sedan försvunnit. Ett kort ögonblick låg Blair kvar, alltför bekväm för att studsa upp. Med ett grymtande tvingade han sig själv att rulla över där Amanita legat. Gräset var kallt, och det sporrade honom att ta sig upp på tassarna. Efter att ha halvsovit mot ett träd i några minuter lyckades han äntligen stappla iväg. Han hade verkligen inte tid för att vara morgontrött - inte idag.
     Det luktade friskt av dagg och gräs i Lövskogens tidiga morgon. Några pigga fåglar hade redan börjat sjunga, och för varje ton väckte de allt fler och fler djur. Solens första, trevande strålar värme Blair där han hasade fram. Inför vandringen hade han saker att göra, och det var enda anledningen till att han inte sov tills solen stod högt upp på himlen. Fakargen hatade att vara vaken tidigt på morgonen - eller att vara vaken på morgonen överlag - och att veta att han hade saker att göra gjorde bara saken värre. Väl medveten om att han kanske skulle komma försent tvingade Blair sig själv att vakna till och öka takten. Det var inte ens säkert att hon skulle vara där. Ända sedan Black skadades hade han inte sett av henne alls, annat än en kort glimt. Han fick bara hoppas.
     Den väldiga eken låg en bit bort från där fakargen tillbringat natten, men den var tydlig på långt håll. Blair tyckte sig ana något mörkt bland grenarna, och en djup suck av lättnad lämnade honom. Han skulle inte behöva söka upp henne - av någon anledning hade hon sökt upp honom. På närmare håll gick det tydligt att urskilja en snärtig kattliknande svans uppe i trädet. Troligen var det här första och sista gången Blair var vaken före Ronia. Hon hade en oangenäm förmåga att vakna så fort solen gick upp.
     Med mjuka, tränade steg tassade han tyst fram till trädets rot, och la sig ned. Vid det här laget var den mjuka marken formad efter hans kropp, och det var lätt att komma till ro. En nöjd suck slapp ur honom. Han tänkte inte väcka henne, och då kunde han lika gärna vila medan han väntade. Synen av henne i trädet fick det att kännas som allt var som förut. Trygg i rutinen och värmd av solen dåsade Blair snabbt till.

Timmarna spenderade utanför helarnas rum hade varit plågsamt långa. Då och då hade Kasai hållit henne sällskap i ett par timmar, men plikttroget försvunnit mot morgonen för att följa jaktgruppen ut i skogen, liksom hon gjorde när plikten kallade under träningseftermiddagarna. Många gånger hade en försynt flockmedlem närmat sig för ett fruktlöst försök till vänskapligt småprat, omtanke strålande ur de dämpade rösterna. Försöken hade så småningom upphört i brist på respons. Hon klandrade dem inte. Hon kunde inte koncentrera sig, och sömnen kom inte lätt, där hon satt som en mörk staty utanför det lika mörka rummet så fort en ledig minut fanns ledig, när hon inte drev sig till sin kropps yttersta förmåga på träningsområdet.
  Varje gång Delta eller Tirana kom ut hoppade hjärtat över ett slag, men nyheterna var alltid desamma; Tirana som sa med vänlig röst och ett sympatiskt leende att han fortfarande sov, och Delta hade slutligen jagat iväg henne. Hon hade inte protesterat. Det fanns helt enkelt inget att göra. Tiden fick göra sitt. Acceptera det.
  Det fanns ändå något mer Ronia kände att hon behövde göra. Mardrömmen må ha mött henne när hon återvände från Acherati, men den skulle utspelat sig värre om det inte vore för "en brun varg". Som sedan "försvunnit". Eller så var det flocken berättat för henne, när hon sansat sig nog för att lyssna. "En brun varg med vingar. Känner ni någon sådan?"
  Kasai hade antagit en konstig min, men inte något Ronia registrerade, djupt i tankar och oro.
  Därför hade hon återvänt till eken de senaste nätterna, i fåraktig tro att han kanske skulle vara där. Stoltheten sa emot och fick henne att himla med ögen varje gång hon styrde stegen söderut, men både rättvisan och undran i henne bad. Hade det varit Blair som hjälpt Black - av någon anledning - så ville hon veta varför. Varför han var där. Få svar på mer än ett "varför". 

---

Morgonens första strålar spelade genom ekens yviga krona, och lika grön var den som ögonen som slogs öppna. Ronia sträckte långsamt på sig, men stelnade till och vände blicken ner mot markytan från sin trygga plats på den tjockaste grenen. Barken knastrade under klorna när hon reste sig upp, och tog sats för att ta sig ner. Hon landade tyst i gräset och vände sig mot vem hon trodde var "en brun varg".
  Blicken smalnade av. Han sov fortfarande. 
  Synd för honom.
  "Ey. Du." Hon sträckte motvilligt ut en tass, och valde att peta till honom på skuldran. Ingenting hände.
  "Ey!"

[Ordbajs]

”Ey!” Blair ryckte till, och kom på tassar innan han ens hunnit vakna helt. Det var som att mötet med Shady hade fört tillbaka all vaksamhet och stress han lyckats släppa under sin tid i Lövskogen. Att alltid vara beredd på hot var tröttsamt, och det var skönt när den reflexen bleknat. Nu verkade den vara tillbaka, tillsammans med mardrömmar. Det tog honom mindre än ett ögonblick att minnas var han var, och den stressat vaksamma glimten i ögonen försvann genast.
     ”Åh”, sa han och harklade sig, som för att släta över reaktionen. Chaibos, vad han var tragisk. ”Vad bra att du väckte mig. Jag hade ju inte velat missa soluppgången.” Han sneglade mot solen, och ironin var tydlig. De visste båda att han inte gick upp såhär tidigt frivilligt.
     ”Men jag antar att jag ser poängen! Första fågeln får största masken, eller hur?” Han la huvudet på sned och log snett. ”Eller ja, största larven i ditt fall.” Orden syftade tillbaka till Kawazatriskogen, där hon ätit en av hans tävlingslarver.

Ronia backade värdigt undan ett steg när Blair slutligen snubblade upp på tassarna, och himlade med ögonen under de få sekunderna det tog honom att både vingla till och stadga sig med lustigt vinklade vingar. Slutligen tycktes han vakna till ordentligt och faktiskt registrera att hon var där. 
  Genast var var det välkända flinet tillbaka. Hon såg oimponerat tillbaka på den sömndruckna individen, men kunde inte låta bli att dra på munnen när Blair drog upp det gamla tonårsminnet. Om än åren i Kawazatri flöt ihop mer och mer allt eftersom tiden gick så fanns där vissa dagar som kändes tydligare än andra. Hon mindes det eftermiddagen hon stött på Blair, lutad över en en gammal nedfallen stock. Framför honom hade han radat upp feta larver, den ena i grannare färg än den andra - ännu en sak som var fullständigt obegripligt med den andre. 
  "Hah", svarade hon syrligt. "Jätteroligt".
  Självklart hade Ronia smakat på en när han undrade om hon vågade.. och den hade kommit upp lika fort som den gick ner. Ronia ryste inombords vid minnet av den beska smaken, och hur illa hon mått resten av dagen; men trots minnets otrevliga natur kändes det nästan betryggande att tänka tillbaka. Någonstans inombords fanns en tacksamhet att få tänka på något annat än Black, att få en glimt av en tid där hon hoppats mer än åstadkommit. Hur bekvämt det var att inte vara orolig, att inte känna att hon behövde se sig om över skuldran när hon rörde sig ensam genom en tom del av reviret. Så många frågor.. men inga svar. Hon borde krävt svar tidigare. Inte bara för det som nyligen skett, men för mycket annat. Hennes naiva tonårsattityd hade gjort henne svag i det förflutna, men barndomens dagar var sedan länge över. Det var hennes skyldighet att reda ut både vad som hänt och vad som återstod från gamla dagar - och på något omöjligt vis tycktes Blair alltid följa trubbel, bli involverad. Vart hon än vandrade verkade han alltid dyka upp, som genom ett irriterande under. 
  Generalen rätade på nacken, såg bort för ett kort ögonblick, men blicken återvände snart stadigt till den äldre hanen. 
  ".. men jag är inte här för att munhuggas". 
  Lika bra att få det överstökat.
  "Hjälpte du Black?"

Ronias syrliga ton fick naturligtvis Blairs leende att bli bredare. Det var så lätt, alldeles för lätt, att falla tillbaka i gamla mönster. Om ingen avbröt dem skulle de säkert kunna gnabba resten av dagen. Det var som att vara tonåring igen, utan bekymmer eller sorg i bröstet. Han mådde bra, fick han erkänna, när han slösade bort sin tid med henne. Det var tid han inte hade idag, dock.
     “.. men jag är inte här för att munhuggas.” Ronia verkade följa i samma tankespår. Var det dags att uppföra sig som vuxna? Redan? “Hjälpte du Black?”
     Blair stelnade till, nästan omärkbart, innan han återtog den nonchalanta ställningen. Det värsta var att hon troligen skulle märka det. De hade umgåtts alldeles för mycket för att hans kroppsspråk skulle vara en hemlighet längre. Ibland undrade han hur det var möjligt att ha spenderat så mycket tid med en varg och ändå inte räkna henne som mer än en bekant.
     Väl medveten om att Ronia aldrig skulle låta honom slippa undan frågan rynkade han pannan. Det hade bara gått någon sekund, men det var redan för mycket tid.
     “Ja”, svarade Blair, och som om han behövde ursäkta sitt beteende, fyllde han hastigt i, “mest för att han blev så arg av att se mig. Spottade blod på mina ben och allt. Kan ju inte låta en sådan charmör dö.”

Ronia tog in hans ord, men filtrerade automatiskt ut dumheterna. Hon nickade istället kort. Pausade för ett ögonblick.
  "Tack." Den smala blicken, som vilat någonstans i luften, återvände till Blair. Rösten var uppriktig, men i övrigt tom på känslor. "Hade du inte gjort något hade han varit död."
  Generalen drog plötsligt ett djupt andetag och passerade Blair, för att istället värdigt slå sig ner i gräset med ryggen mot honom.
  "Men det spelar ingen roll nu, eller hur?" Hon kunde inte låta bli att dra på mungiporna, men kvävde snart leendet, höll sig till saken. Blair brydde sig inte om Black, så mycket var säkert, men hon visste att det fanns mycket i Occultoshanen som inte var ondskefullt. Han hade kunnat lämna Black att dö, men valde att inte göra det - och det var det största avslöjandet hon hade kunnat hoppas på. Enda sedan hon stötte på Blair i Lövskogen, efter vandringen men strax innan Trinity, hade han befunnits sig i närheten endast för att hon tillät det. Hon hade redan då känt honom för väl - en del av honom för väl - för att inte märka av något. Något. Först hade Ronia antagit att han var där för att Occultos skickat honom, att de förstått att södra regnskogen plötsligt stått tom och på något vis, trots att det egentligen var Isil Anar som hade något otalt med dem och inte tvärt om, bestämt sig för att förpesta även deras nya hem, men tiden hade gått och ingen i flocken hade sett någonting. Hon hade inte berättat för någon att Blair var där. Kasai visste, men hon hade ännu inte talat med honom om saken, men visste att det behövde ske.
  Nu hade säsongerna ändrats för många gånger om för att Blairs närvaro skulle vara ett spaningsuppdrag. De skulle märkt om han smög runt i närheten.
  Det var inte förrän senare hon pusslat ihop de små detaljerna, med faktumet att det inte fanns en anledning till att fakargen aldrig försvann länge och aldrig lämnade alls.
  Det var inte nögvändigtvis att något hände, utan att något hade hänt.
  Vad?
  "Jag berättade aldrig för Isil Anar att du är här." Hon sneglade bak mot honom. "Inte heller vem du är, för de som vet." Blicken återvände till intet. "Men det kan inte förbli så. Därför ger jag dig ett ultimatum."
  Generalen reste sig åter, sträckte på nacken och vände om.
  "Antingen svarar du frivilligt på tre frågor, så får framtiden utspela sig så som den själv väljer." Hon släppte inte Blair med blicken. "Eller så låter jag mitt följe se till att du inte återvänder hit igen."
  Hon blinkade kort. 
  "Välj noga. Ditt svar är slutgiltigt."

"Tack." Det drog missnöjt i Blairs mungipor. Trots att Ronia lät uppriktig, tyckte han att det var genant att höra andra tacka honom. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med de orden eller hur han förväntades reagera. Blicken låg stadigt på honan när hon passerade förbi och satte sig ned vänd bort från honom. Hennes ord fick honom att le snett, men han svarade inte. Istället stod han tyst kvar, lyssnade på tystnaden och väntade på orden som utan tvekan skulle komma. Ronia var annorlunda nuför tiden. Hon hade alltid varit rak på sak, men det här var en hona som inte slösade bort sin tid onödigt gnabbande. Onekligen hade hon något att säga, annars skulle hon ha lämnat honom vid det här laget.
     "Jag berättade aldrig för Isil Anar att du är här. Inte heller vem du är, för de som vet." Vem han var? Blair kände sig knappt som någon längre. Sättet hon sa det på fick det att låta som om han fortfarande var en fiende från grannflocken. Men, baserat på vad han berättat för henne, så kanske inte det var en underlig slutsats att dra.
     Ronia talade om ett ultimatum, men det var inte förrän hon nämnde frågor som Blair reagerade. Vad för frågor? Blairs ögon smalnade, och det lekfulla yttret bleknade bort. Det kändes som att hundra murar reste sig mellan dem, och han fick bestämt hindra sig själv att backa ett steg. Trots sin utåtriktade personlighet fanns det många saker han aldrig berättat för någon, och han ämnade att ta med sig det till Chaibos. Att öppna upp sig på ett djupare plan kom inte naturligt för honom, och han trodde inte att hon skiljde sig särskilt mycket där. Tre frågor? Hur mycket visste hon om honom egentligen? Kände hon honom väl nog för att det skulle kunna bli tre frågor som spelade roll?
     Det kliade i honom att ta utvägen hon kastade åt honom. Trots att Ronias röst inte var direkt hotfull - den var sällan något annat än likgiltig - så var det ett tydligt hot. Förväntansfulla rysningar löpte nerför ryggraden, fick det att pirra i honom. En slags bisarr upprymdhet över tanken på att plötsligt ha ett tydligt mål, en plats i världen, fyllde honom. Under sin tid i Lövskogen hade han noterat att Isil Anar expanderat, men han hade svårt att se dem som något annat än den döende familjeflocken i Kawazatri. Skulle hon och hennes bror jaga bort honom? Bränna honom? Det glimmade något mörkt i blicken.
     Blair rullade på nacken, men släppte henne inte med blicken. Amanita och han skulle lämna Lövskogen. Spelade det verkligen någon roll om det var för sista gången? Egentligen inte, men han skulle sakna Kasai. Han skulle sakna henne också, eller åtminstone personen han känt henne som.
     Trots att magen vände sig ut och in, bestämde Blair sig för att han litade på henne nog för att ge henne en chans. Dessutom var han motvilligt nyfiken på vad hon skulle kunna ställa för frågor. Det fanns många olika kommenterar som susade runt i huvudet - retande, flirtande eller gliringar - men han hade rest murarna runt sig. Istället gick han rak på sak, med den intensiva blicken fäst i hennes gröna.
     "Vad vill du veta?"

Ronia studerade Blair noga, men hade svårt att läsa den minimala reaktion som framstod. Det var åtminstone tydligt att kraven fick honom att tänka till. Blicken hårdnade, men inte uppenbart för någon som inte kände honom bättre. Ingen av dem släppte varandra med blicken.
  För ett ögonblick var Ronia säker på att han skulle välja det första alternativet och helt enkelt sticka. Det skulle inte ha varit likt honom från gamla mått, men det hade länge varit tydligt att tiderna var nya och att saker och ting inte fungerade som förr i världen. En enklare, uttråkad tid. Nu var det annorlunda, och ansvaret Generalen axlade var långt större än att beskydda reviret av en liten familjeflock, dolda i de mörkaste gläntorna av Kawazatriskogen. Hon undrade plötsligt hur hon själv hade reagerat om ställd inför samma alternativ.
  Blairs svar kom efter många ögonblicks laddad tystnad.
  "Du förvånar mig." Rösten var uppriktig, men minen förblev allvarlig. Ronia hade på många vis inte förväntat sig något annat än att Blair skulle rycka på axlarna och lämna Lövskogen bakom sig, egentligen. Platsen betydde trots allt ingenting för honom. Att han var villig att svara gjorde henne nästan misstänksam, trots att hans missnöje med situationen var tydlig. Varför var han här?
  Ronias blick smalnade märkbart för ett par korta ögonblick, innan hon rätade på nacken. Det var lika bra att lägga korten på bordet.
  "Har Occultos skickat dig?"

[Ursäktar kaosinlägg lol]

"Du förvånar mig." Blair höjde ögonbrynen i en kort rörelse, men svarade inte mer än så. Istället lämnade han rum åt hennes fråga, och koncentrerade sig på att andas in den klara morgonluften för att lugna sitt rusande hjärta.
     "Har Occultos skickat dig?" En liten rynka dök upp i Blairs panna, men försvann snabbt i ett ansiktsuttryck av likgiltighet. Det var inte den värsta frågan han kunde fått. Minnet av sina vänner var kärt, men det hade gjort ont så många gånger att den delen av hjärtat var bortbränt. Han kände inget annat än en nostalgisk känsla.
     "Första. Nej." Blair tvekade. Även när han mentalt rest murar hade han svårt att vara fåordig. "Varför skulle Occultos bry sig om en familjeflock som inte längre är i djungeln?"

Ronia fnös ljudligt när specifikationerna uteblev. Jovisst. Varför. Det var precis vad hon frågat sig själv under den gångna tiden. Blair svar var inte ett svar i hennes ögon, för det kunde betyda vad som helst. Hon hade samtidigt inte väntat sig något annat. Ronia tog honom inte för en lögnare, men det fanns samtidigt ingenting som höll fakargen från att tänja sanningen, slingra sig. Blair fick gärna hålla sina hemligheter i sitt fördömda Occultoshjärta - hon kunde faktiskt inte bry sig mindre - men större delen av Lövskogen tillhörde Isil Anar nu, och i Yanamorës skog var det Isil Anar man lyssnade till. Hon hade aldrig varit känd för sitt tålamod och skulle nog aldrig bli. Den här gången tänkte hon inte delta i hans fåniga lekar.
  "Första", konstaterade Ronia slutligen med en nickning. "Andra. Om det inte är Occultos som skickat dig - varför är du här?"

"Andra. Om det inte är Occultos som skickat dig - varför är du här?" Det var en jobbig fråga, för Blair visste inte ens själv. Visserligen misstänkte han att det var för att Kawazatri-Ronia var det sista som fanns kvar av hans hem, och han höll sig nära hemmet - men det tänkte han absolut inte säga. Istället svarade Blair, med tränat lugn och ärlig ton:
     "Jag kom för Tavar, men han är min vän. Sedan har jag stannat för bytesdjuren, för vänner, för att kunna retas med Kasai eller med dig." Blair såg henne i ögonen, höjde på ögonbrynet. "Var inte ett nej nog?"

["vänner" du har en (1) vän här blair, gör dig inte till]

Tavar. Det var andra gången Blair nämnt namnet på den förmodade vännen. Första gången hade varit långt tidigare, och lika skeptiskt hade hon varit då som nu. Vänner. Kasai. Hon ville nästan skratta, men gjorde det inte. Blicken vandrade mot eken, och sedan tillbaka till Blair.
  "Nej", svarade Ronia enkelt. Nej, det gjorde det inte, för om det lilla hon lyckats lära sig om det gamla Occultos var korrekt borde han inte vara här. Alla instinkter talade emot hanens ord. Blicken hårdnade plötsligt när hon tog ett steg åt sidan. "Det var en lång tid att stanna för en vän och att retas med min bror. För byten har ni väl i Kawazatri, har ni inte?" Ronia höjde ett ögonbryn, rörde sig långsamt i en vid halvcirkel runt hanen. "Occultos måste ha gott tålamod, som låter dig sticka iväg för eget nöjes skull." Hon pausade. "Kanske är ni inte så skräckinjagande som ni utger er för att vara? Mördare. Skuggor i natten. Att ni tillhör de onda. Skada är vad vi gör." Repliken låg förvånansvärt färsk i minnet, trots all tid som gått. Det var svårt att glömma. Ett smalt flin trädde fram på läpparna och hon kunde inte hålla sig från att skaka på huvudet. "Sen dyker du upp här. Räddar Black från Chaibos käftar, smyger runt reviret och drar mer uppmärksamhet till dig än jag tror du förstått själv. Men tro inte att jag glömt, Blair." Hon stannade upp, skärpan i blicken som en knivsegg. "Du tar mig för en idiot, men jag har inte glömt Ophelia." 

[rip blair]

Blair sa inget, utan höll blicken fäst i kronan av eken. Orden eggade honom, men han vägrade visa något för henne.
     "Du tar mig för en idiot, men jag har inte glömt Ophelia." Blair andades ut, reste sig upp och mötte hennes blick utan att backa. Det gick att skaka av sig det mesta av hennes ord - trots allt så var Ronia vara inne på fel spår - men Ophelia verkade vara en tagg som IA inte kunde släppa. Ronia hade bara varit en valp. Varifrån kom hennes ilska? Visserligen förstod han att det var en förlust, men den kunde knappast vara mer än ytlig. Han hade älskat henne. Verbböjningen fick honom att känna sig skamsen, och känslan hjälpte honom att få fram en sval fasad.
     "För att svara på din fråga", svarade han med silkeslen röst. "Ja, vi har gott om byten i Kawazatri." Tre. Han var fri att gå. Med smidiga steg passerade han henne, men hejdade sig några steg bort, och talade utan att se sig om.
     "Jag tvivlar på att vi har samma minne av Ophelia, men om det ligger i ditt intresse: jag har inte heller glömt henne", sa han lågt. "Vi ses när snön smälter."

Ronias allvarliga uttryck bleknade för ett ögonblick till en snopen min, och det var inte förrän både en och två meningar passerat som dov morrning började få bröstet att vibrera. Förbannat. Hon svor inombords samtidigt som hon bannade sig själv för att inte veta bättre. Hon avskydde att bli gjord till åtlöje. Att tala med Blair var som att resonera med en orm - hade alltid varit. Hon borde veta bättre.
 Ronia följde den större hanen men blicken när han passerade, men rörde sig inte förrän Blair sträckte ut vingarna. Bakbenen sköt ifrån i ett mäktigt språng fram mot den punkt fakargen precis befunnit sig, men missade med en hårsmån. 
  "BLAIR!"
Hon snurrade ett varv runt med nacken vriden för att se efter honom, men sekunden senare var han borta. Ronia snodde runt, och lät i farten klorna riva ekens bark så stickorna flög. Frustrationen bolmade i bröstet, brann som eld. Det var hennes ansvar att få fram svaren från det förflutna, lika mycket som det var att lösa Blairs enigma så länge han valde att befinna sig i Lövskogen. Ändå hade hon återigen misslyckats, och det gjorde henne om inte annat oerhört besviken på sig själv, både som individ och ledare. Ansvaret var hennes.
  Ronia blev hon stående. Hon såg hur kodan sipprade ut genom det färska träet där klorna nått som djupast. Den svidande trampdynan nådde marken i samma sekund som en hård, trött suck lämnade henne. Hon blundade. Det spelade ingen roll nu, även om hon skulle lämna platsen med fler frågor än hon kom dit med. Mötet hade inte givit någonting alls, men hon visste att Blair skulle komma tillbaka, oavsett vart han påstod sig försvinna till. 
  Vi ses när snön smälter. Ronia fnös för sig själv, och vände med en sista blick mot ekens krona tillbaka mot reviret.
  "Var inte så säker."

[Avslutat.]