[Reserverad för Figaro.]

Det karga landskapet tedde sig ogästvänligt mot den randige hanen där han vandrade framåt. Men trots det var han fylld av energi, en energi som inte ville lugna sig. Det kändes som att han hade hur mycket krafter som helst. Som att han skulle orka med vad som helst. 
Rösterna i huvudet hade lugnat sig, de hade dragit sig tillbaka, och Taranis kände att han kunde klara av vad som helst. Han hade övervunnit dem. Han var störst, bäst och vackrast. 
Han var oslagbar.

Så det var med ett brett leende på läpparna han sökte efter nya utmaningar när han vandrade framåt. Långt där borta kunde han se de stora djuren som kallades för mammutar och tanken att skrämma upp dem vild flykt var otroligt frestande. Trots deras storlek verkade de inte längre skämmande, och risken var stor att Taranis faktiskt skulle ryckas med i den dumma idén som hade slagit honom.
Och medan han övervägde det hela fastnade hans blick på en annan skepnad, en mindre men närmare. Siluetten av en varg, och genast slängdes tankarna på mammutjakten åt sidan. Genast verkade den främmande vargen så mycket intressantare än de stora, illaluktande bestarna.
Och ett skall lämnade honom då han sökte uppmärksamheten hos främlingen, samtidigt som han korrigerade sin riktning och började vandra denne till mötes. 

Det var en vacker morgon. Solen sken och fick den frostiga naturen att glittra vackert. Luften var kall men uppfriskande. Och Taranis kände sig oövervinnerlig.
Ja, nog skulle det här bli en bra dag.

Frosten på marken glittrade likt glasskärvor när de bleka solstrålarna snuddade vid den, och den krasade under Figaros breda trampdynor, repiga och härdade efter många vandrade mil. De beniga skulderbladen stack ut under den kraftiga, genomgående grå pälsen när han rörde sig - hans kropp hyste inte mycket fett, bara seniga muskler och ben, gjorda för att löpa snabbt. De triangelformiga öronen klippte plötsligt till vid ljudet av ett plötsligt skall, och Figaro vred huvudet ditåt.
   En gestalt, långt borta men otvetydigt av samma art som han själv, var källan till ljudet som uppenbart var till för att kalla till sig hans uppmärksamhet. Det fanns ingen annan anledning för främlingen att skälla; långt bort betade en flock mammutar, men de utgjorde inget hot mot främlingen och om han var på jakt vore det urbota dumt att skälla. Figaro stelnade till under ett kort ögonblick då han funderade på om det var värt besväret att gå vargen till mötes, men beslöt sedan att göra det. En liten pratstund hade väl aldrig dödat någon. Dessutom var det en fin dag, och Figaro var vid god sinnesstämning.
   Han stannade inte förrän han befann sig kanske tre meter ifrån främlingen. Där slog han av på takten och studerade den andre, lät sina intensivt gröna ögon svepa över denne. De lodräta pupillerna, som redan var tunna på bredden, smalnade av ytterligare när han skärpte blicken. Figaro själv var inte jättestor till växten, och hans kropp tillhörde en löpare, inte en slagskämpe - men det fanns något lugnt och nonchalant i sättet han förde sig, med mjuka, kattlika rörelser, som fick honom att verka lite större än han var.
   Rösten var lugn när han artigt tilltalade den andre, som han gjorde med alla han mötte. “Var hälsad, främling. Vad är ditt namn?”

Den främmande vargen kom honom till mötes, och det var med en mörk röst som denne hälsade honom. Taranis stannade upp, på behörigt avstånd, samtidigt som de blåa ögonen svepte över främlingens gråa kropp. De gröna ögonen som den andre bar var nästan giftiga i färgen, och pupillen var avsmalnad, likt hos ett kattdjur. 
"Taranis," svarade han med ett mjukt leende i ansiktet samtidigt som han nickade kort som svar på hälsningen den andre hade yttrat. 
"Och vem kan du vara?"
Huvudet lades aningen på sned medan han väntade på den andres svar. Nyfikenheten nästan kröp i kroppen på honom. Det var ovanligt, sällan hade Taranis såna här toppar, men han tänkte inte på det. Han levde i stunden, nöjd med sitt liv som det var just nu och ägnade inte en tanke på hur saker och ting vanligtvis kunde vara, med paranoian och rösterna.

Vargen svarade hans fråga med ett namn. Taranis. Det klingade inte särskilt välbekant i kargens öron, så detta var tvärsäkert en fullkomlig främling. Figaro betraktade honom värderande, lät ögonen diskret glida över hans svart-vit strimmiga päls innan de återvände till Taranis ansikte. Det var så han gjorde med alla han mötte, skannade av situationen. Räknade på möjligheterna. Roade sig med att försöka komma på vad de var för några innan de levererade svaret till honom själva.
    Och vem kan du vara? Frågan fick Figaros mörka mungipor att dras uppåt i ett roat leende. Tja, vem kunde han vara? Det skulle komma en tid då sådana frågor var överflödiga. Alla skulle veta hans namn redan innan han uppenbarade sig. Det lovade han sig själv, och det var en utopisk fantasi driven så långt att den för länge sedan slutat vara endast en fantasi och blivit en vision. Ett livsmål. Dessa självgoda tankar korsade Figaros hjärna inom loppet av ett par sekunder, och leendet krökte fortfarande hans läppar när han svarade.
    "Jag kan vara vem du vill, men mitt namn är Figaro. Säg mig, Taranis, vad har du för ärende i Eriinari en vacker morgon som denna?" Tonen i hans relativt melodiska röst var road, och uttryckte ingen som helst fientlighet. Normalt sett hade inte Figaro mycket till övers för artighetsfraser och småprat - även om det hade sina fördelar när det gällde att närma sig nervösa individer - men det var en fin dag och han var på sitt allra bästa humör där han till fullo uppskattade den här världen, som han i sinom tid skulle bli herre över. Det var ingen dålig värld, när man tänkte på saken. Faktum var att det nog var en ganska bra värld när allt kom omkring. Möjligheterna tycktes alltid oändliga här.

Den andre presenterade sig som Figaro, ett namn som var totalt främmande. Taranis nickade kort, för att visa att han uppfattat det, samtidigt som hade lade det på minnet. 
"Figaro. Trevligt."
Han upprepade namnet, mest bara för att själv testa hur det kändes att säga själv. Ordet trevligt vara bara något som han lade till av farten. Bara för att säga något. Han vände sedan tankarna mot den fråga som den andre hade ställt.
"Åh, jag har inget speciellt ärende... Jag är bara en simpel vandrare på genomresa." 
Taranis satte sig obekymrat ner, och med en svepande rörelse lade han svansspetsen över framtassarna. Blicken hölls alltjämt på den andre hanen samtidigt som det svaga leende dröjde sig kvar på hans läppar.
"Jag har inte direkt något mål, så att säga. Jag tar mig bara framåt, på måfå. Ser var jag hamnar, helt enkelt. Det är ganska trevligt, faktiskt. Oplanerat. Spontant. Jag gillar det. Livet ska inte vara så planerat, man missar nog väldigt mycket då, tror inte du det?"
Gud vad han pratade på. Ifall rösterna hade varit närvarande hade de fått honom att tystna för länge sen.
"Och du då, Figaro?" Återigen smakade han på den andres namn. "Har du något ärende här, eller är du som mig - en simpel vandrare?"

En simpel vandrare på genomresa. Under en tid hade Figaro kunnat påstå sig själv vara något annat, han hade tillhört någonting. Men han hade inte kunnat finna Fenris när han skulle avlägga rapport om flockarna i väst. Detta betraktade han givetvis inte som ett personligt misslyckande, nej, han tänkte inte springa runt och leta sig fördärvad efter Fenris. Det låg djupt under hans nivå och dit tänkte han inte sjunka. Nej, om detta innebar slutet på Nätverket, om denna splittring var permanent, gjorde det honom inte speciellt mycket. Han behövde trots allt inte Nätverket för att uppnå det han strävade efter. Och vad allt detta betydde var väl bara det han vetat hela tiden; att det inte gick att lita på någon annan än sig själv. 
    "Livet ska inte vara så planerat, man missar nog väldigt mycket då, tror inte du det?" Taranis hade satt sig ner och studerade honom leende. "Jo, det gör man nog", sa Figaro och ryckte lätt på axlarna. Han tolkade Taranis ord som att inte ta särskilt hårt på konsekvenser, och det var väl inte direkt vad han gjorde. Som eldtiken till exempel - totalt oplanerad, men inte ett misstag. Han gjorde inte misstag.
    "Åh, jag ... Jag antar att man skulle kunna säga att jag hade ett syfte fram tills alldeles nyligen, men nu är jag en simpel vandrare igen." Det fanns ingenting beklagande i Figaros röst, ingen fjäderlätt brytning i tonen som skvallrade om att han saknade sitt syfte, eller fann det tråkigt att det var borta. Nej, han framförde bara fakta. Leendet hade falnat en aning men han verkade inte ett dugg nedstämd. "Även om jag har en känsla av att vi inte är så särskilt simpla, varken du eller jag, eller hur?"

Fortfarande leende lyssnade Taranis till den andres ord. Det verkade på något vis som att den andre hade något att erbjuda. Vad eller varför hade Taranis ingen aning om, men något med den gråe, Figaro som denne kallade sig, fängslade honom. Och han ville veta mer.
Den andre sade att han var, precis som Taranis själv, en vandrare. Men fortsatte även meningen och böjde samtalet på ett sätt som gjorde det väldigt intressant.
"Nej, simpla är kanske inte rätt ord att använda."
En fundersam min lade sig över den strimmiga hanens ansikte medan han talade. Det fanns egentligen inget simpelt med honom. Det hade det heller aldrig funnits. Historien han bar bakom sig, det blod som strömmade genom hans ådror. Där fanns inget simpelt alls. 
"Men likväl är vi vandrare. Det finns dock ingen anledning att underskatta det en vandrare kan erbjuda. Många gånger tror jag att det är bättre att vara ensam än att tillhöra en flock."
Han mindes sin ungdom och flocklivet med en bitter känsla.

Leendet som klöv den andres ansikte talade om att samtalet gick i en riktning som otvivelaktigt kunde vara till gagn för dem båda två. Figaro tog in allt Taranis gjorde, varje mikroskopisk rörelse, mätte honom efter sin egen lätt skeva måttstock och fann att han inte var helt besviken. Kanske kunde han få ut något av det här samtalet ändå. Vad det månde vara, var väl upp till Taranis att bestämma. 
    "Var är du ifrån, Taranis?" Figaro höjde hakan en bit, en gest som aldrig misslyckades med att få honom att se lite större ut, och lyfte lätt frågande på ögonbrynen. Genom att ställa den frågan kanske han också röjde vägen för att få den kastad tillbaka till sig, men det gjorde honom inget. Det hade funnits en tid då Figaro försökt förtränga sitt förflutna så hårt att han aldrig kunnat få det över sina läppar, men det var länge sedan nu. Han stod över sitt ursprung, mil och åter mil separerade honom från de avskyvärda, patetiska kräk som han delat sin mors livmoder med.
    Av tankarna som korsade Figaros hjärna syntes emellertid inte mycket av på utsidan, och han bibehöll sitt öppna, undrande ansiktsuttryck när han följde Taranis exempel och satte sig ner. Taranis talade om flockliv. Figaro ville spotta, eller ännu hellre kräkas, på ordet. Tvi! Bilden av en flock som en perfekt harmonierande enhet var lika orealistisk som den var förvriden. Ändå gick man på det, alla gjorde det - vid alla de ruttna Gudarna, det fanns ungar vars högsta dröm var att gå med i en flock! Han upphörde aldrig att förvånas över enfaldigheten hos hans artfränder. 
    "Flockar", sa han föraktfullt, som om ordet smakade beskt på tungan, "är bara en samling patetiska individer som tillsammans bildar en ännu mer patetisk helhet, och slösar bort den lilla potential de äger på triviala saker, styrda i döden av ledare som startar krig på grund av personliga oförrätter. Inte mycket att ha. Något säger mig att även du har erfarenhet av det."

Tankarna sökte sig mot ungdomsåren han spenderat i moderns flock när frågan ställdes, och allt som de åren hade lett fram till, men snabbt sköt han tankarna åt sidan. Han ville inte tänka på det, det fanns ingen anledning att älta det förflutna. Åtminstone inte just nu.
"Från en plats utanför detta land," svarade han aningen undvikande. "Men det var länge sedan jag lämnade det bakom mig. Sedan dess har jag... vandrat."
En mer korrekt fras hade varit flytt. För det var det han hade gjort, större delen av livet sedan han lämnade sitt födslohem. Han hade flytt undan Hananya. Men återigen var det saker han inte ville tänka på, så han sköt dem åt sidan. Men ännu en gång fick den andres ord honom att minnas det som fanns i hans förflutna.
"Erfarenhet har jag, ja." Han hade vuxit upp i en flock, delat deras seder och traditioner, och det hade nästan blivit hans fall. "Jag kan inte påstå att jag fann det särskilt... passande. Inte för just mig i alla fall."
Alla dessa minnen som flödade över honom fick honom att tappa fokus på Figaro, han glömde av att fråga detsamma åt den andre hanen. Tankarna låg endast på honom själv.

Liksom han själv verkade inte Taranis vilja kännas vid sitt förflutna särskilt mycket, och Figaro var då verkligen den siste på jorden att dra ämnet vidare. Nu hade han ingen aning om vad som inträffat i Taranis förflutna, men det kunde uppenbarligen inte vara något speciellt trevligt. Istället för att resultera i en fullständigt nedbruten individ hade Figaros egna erfarenheter slipat hans kanter och gjort dem vassa och hårda, så att man kunde råka skära sig på dem om man inte var försiktig. Detsamma kunde kanske sägas i Taranis fall. Han var givetvis inte lika slipad som Figaro, men ... så fullt oduglig tycktes han inte vara.
    "Överskattade, hur som helst." Figaro snärtade till med svansen så att den sopade över marken. Långt bort i fjärran syntes de betande mammutarna som feta, bruna klumpar. Mammutar var fula, enfaldiga djur, svåra att fälla och mestadels inte värda besväret, eftersom köttet inte föll honom i smaken. I de kallare områdena kunde det dock vara nödvändigt att jaga dem då och då, bara för att ha något att fylla magen med. Figaros tankar drog iväg med honom men på utsidan syntes inte mycket av det, bortsett från ett frånvarande drag. "Så du har inget syfte att sträva mot, Taranis? Inget mål att uppfylla?" Rösten var fortfarande lite fjärran när han tog till orda, men medan han inväntade svaret arbetade han sig tillbaka till verkligheten.

Frågorna som ställdes hade fått den vanligtvis hariga och oroliga Taranis att känna sig nästan desperat, men inte denna gång. I sitt nuvarande stadie var han alldeles för självsäker för att fundera alldeles för mycket över vad som skulle bli av hans liv.
"Nej," sade han bekymmersfritt, samtidigt som det smala leendet dröjde sig kvar på hans läppar.
Inga mål, inget att sträva efter... Det borde ha varit ett orosmoment, men just nu verkade det som rena drömmen för Taranis.
"Inga mål, ingen strävan. Jag antar att jag tar varje dag som den kommer."
Den ljusa blicken granskade Figaro.
"Och du, Figaro? Något mål med färden? Någon strävan som ska ge ditt liv en mening?"

Figaros giftigt gröna blick lämnade inte Taranis ansikte när denne svarade. Inga mål, nej, ingen strävan. Tog varje dag som den kom. En avslappnad inställning. Det kunde vara bra - vissa individer var så sönderstressade av allt de ville hinna med att de knappt såg vart de satte tassarna - men för mycket slöande var en varningsklocka. Själv ansåg han givetvis att han befann sig någonstans mitt i mellan - han var ambitiös, hade tydliga mål för framtiden klara för sig - men han var så förvissad om att han skulle lyckas att han inte förmådde stressa om det.
    "Och det trivs du med?" frågade kargen, genuint intresserad. Hans aning hade slagit in - samtalet var väl värt besväret.
    Något mål med färden ... Den här färden, eller livet i stort? Han drog lätt på smilbanden åt sin egen fyndiga tanke. Något som skulle ge hans liv en mening. Mening hade det redan, det var bara det att han måste omsätta det han redan levde i till verklighet. "Om du menar just den här färden, så är jag på väg just ingenstans. Men menar du i stort ... Jag har en liten vision, förstår du." Det var medvetet som han teatraliskt sänkte rösten och lutade sig en bit framåt, som om han tänkte inviga Taranis i en saftig hemlighet, och höjde ögonbrynen en aning.

[Ledsen för suuuupersegt svar D: Här kommer ett snabbt inlägg i alla fall!]

Taranis såg på den andre då frågan som ställdes väckte en fundering inom honom. Trivdes han verkligen med det? Han tvekade med att ge ett svar. Han hade aldrig riktigt funderat på saken, ifall sanningen skulle fram. Och han vågade inte heller bara slänga fram ett svar, inte ens för sig själv. För det svaret skulle kunna förändra så mycket. Förändra hans världsbild. Och Taranis gillade sin nuvarande världsbild, där han var stört, bäst och vackrast. 
Han nickade kort mot den andre som svar, valde att inte säga något för att han inte var säker på vad han skulle säga. 
Öronen spetsades på hans huvud när Figaro fortsatte tala.
"En liten vision?" frågade han nyfiket, intresserad av vad den andre hade för tankar bakom orden.

Den enda respons han fick på frågan om Taranis trivdes med sin livsstil var en kort, något fördröjd nick. En bekräftelse, visserligen, men med tanke på hur lång tid det tog för Taranis att planera den fanns det en hel del indikationer på att det faktiskt krävde eftertanke — alltså var han inte helt säker. Figaro valde att inte gå in närmare på det. Finkänslighet var kanske inte hans starkaste sida, men han hade faktiskt någon form av hyfs, och dessutom var Taranis anledning inget av värde för honom, så han lät det passera. Istället valde han att fokusera på Taranis vidare fråga; hans ord hade uppenbarligen väckt intresse. Figaro antog en neutral men dedikerad uppsyn, så att det skulle synas att han brann för det han nu skulle förklara för Taranis. Öronen spetsades, ögonen blev något större, pupillerna växte lite. Rösten var lugn men varm och säker.
   “Eller liten och liten, den är ganska omfattande egentligen”, började han. “Jag ämnar ställa den här världen på ända.” Självförtroendet och stoltheten var det inget fel på, det tycktes på karghanen som om han redan lyckats med och uppfyllt sin plan, fast den ännu inte kommit längre än till utvecklingsstadiet.
   “Du har ju erfarenhet av flocklivet, liksom jag, och känner till hur det är uppbyggt — inordnat i ranger, fack, kategorier. Jag, och en grupp andra vargar, önskar kullkasta det systemet. I den värld jag önskar bygga delas ingen upp i hierarkier. Frihet är det ultimata priset, och i den världen tillhör den alla. Inga flockar. Inga tyranniska överhuvuden. Inga krig på grund av själviska ledare. Starka, självständiga individer som alla räknas och som har lika mycket att säga till om. Jämlikhet, om du vill.”
   Orden var i mångt och mycket desamma som Fenris sagt till honom många månader tidigare, orden som sparkat liv i gnistan som tände elden som nu brann stadigt inom honom, ett enormt hämndbegär såväl som ärelystnad och hunger efter makt. Det lät bra när man sa det, därför hade han inte ändrat särskilt mycket. En utopi. En värld där alla var jämlikar. Figaro hade fångat Taranis ögon med sina, lätt glödande även i morgonljuset, hypnotiserande ormögon. Nu vred han huvudet lätt åt vänster, fortfarande utan att släppa Taranis med blicken.
  “Ingen som trampar på någon annan mer. Rättvisa skipas, riktig rättvisa, för första gången i det här ogudaktiga landet. Det kommer krävas ansträngningar för att nå dit, givetvis, men det är ansträngningar jag är beredd att göra. Ingen revolution sker smärtfritt. Men jag och min grupp kommer försöka att minimera skadorna i den mån det är möjligt.”
   Ja, han var beredd att göra vad det än skulle komma att krävas. Blod skulle flyta. Det var oundvikligt, nödvändigt, för att idén skulle bli mer än just en idé. Han ville helst inte döda i onödan, men om han fann någon hota planen, om han fann en felande länk, då skulle han inte tveka. Någon skulle stryka med. Men — det ryckte lätt i hans grå, pälsklädda överläpp, en antydan till ett leende — det gjorde de alltid.

[Ingen fara!]

Taranis öron spetsades på huvudet medan den andre talade. Rösten avslöjade att Figaro tyckte det han presenterade var storslaget, magnifikt, fullt av möjligheter. Rent ut av den enda rätta framtiden. Och visst kunde Taranis hålla med i de ord som sades, till viss del. Men mest lät det som pladdret från en smått galen varelse, och Taranis kände sig aningen skeptiskt till det som Figaro talade om.
En plan, ja, och sannerligen en vacker sådan. Men hur tänkte den andre att detta någonsin skulle kunna genomföras eller uppnås?
"Du talar om stora saker, det hör jag."
De ljust blåa ögonen hölls fästa på den andre med Taranis talade. Han kände sig säker på sin sak, kände att han visste exakt vad han talade om, och säker på att Figaro hade missat avgörande detaljer i sin planering. Det var en omöjlighet, och Taranis var den som skulle berätta det för honom. Den som skulle leda honom rätt.
"Men en sådan framtid... Det är omöjligt. Om du ämnar skapa denna revolution kommer den även att bli ditt fall. Och jag hoppas att du inte är en av de extremister som är villiga att dö bara för sin egna övertygelses skull..."
Rösten hade i början varit allvarlig, men Taranis tonläge hade övergått i en mer retsam ton. Bara för att poängtera att han inte riktigt tog Figaro på allvar.

Hanens ögon tycktes glöda än mer nu, inte bara på grund av biologiska orsaker men också till följd av hettan som verkade brinna i honom, en övertro på sig själv och sin sak, att hans väg var den enda rätta. Egentligen handlade det inte så mycket om själva saken. Att störta flockarna. Han tyckte inte om dem, men det hatet ensamt var inte tillräckligt starkt för att driva honom så farligt nära fanatismens kant som han nu balanserade. Nej. Egentligen var det bara ett svepskäl, en ursäkt för att slåss, en ursäkt för att kunna rasera världen och själv ta över tronen. För det var det han var ute efter. Givetvis. Att få härska. Väga allas liv i sina tassar, bestämma vem som levde och dog. Styra. Vara kung över den här världen. Kanske var det Gud han ville försöka leka, kanske inte. I vilket fall var det vad han strävade efter. Att ge hämnd på sin familj och bevisa för alla hur fel de hade om honom genom att bli kung över världen.
   Stora saker. Figaro skrockade självbelåtet. “Åh, ja. Stora är de alltid. Men hur skulle en sådan förändring av det här samhällets uppbyggnad någonsin kunna anta andra proportioner?” De var splittrade just nu, men det skulle inte stoppa dem. Det här var för stort för att låta det rinna ut i sanden. För stort för att missa chansen att vinna kronan. Figaro tvivlade starkt på att Taranis svaga intellekt kunde begripa sig på vidden av detta. Det var inte det att Taranis gjort eller sagt något särskilt som lett till Figaros uppfattning om hans intelligens, det var bara den inställningen han hade till alla främlingar. Ingen var lika mycket värd som han. Det var bara så.
   När Taranis fortsatte med retsam röst, byttes hans självgodhet stegvis mot en våldsam irritation. Det var omöjligt. Denna revolution skulle komma att bli hans fall. Om han var en av de extremister som dog för sin övertygelse … Figaro bet ihop käkarna hårt. Kämpade mot impulsen att gå fram och slita huvudet av Taranis i detta nu. Hur hade han mage att stå där och prata om vad som var omöjligt? De kraftiga svängningarna i humöret var en last hos denna hane, och de kom oftast och som brutalast när han blev ifrågasatt, när någon knuffade ner honom från piedestalen han placerat sig själv på. Sprudlande dedikation att övertyga den andre övergick nu i en lika stark dedikation att motbevisa, att visa sig stark, värdig, inte låta någon klampa på honom. Han hade ju lovat sig själv det. Aldrig mer.
   Ansiktet frös. Blev till en mask gjord av sten. Bara ögonen grävde sig in i Taranis, intensivare nu. “Det är långt ifrån omöjligt. Det krävs ett visst mått styrka, ett visst mått dedikation, ett visst mått list. Och vad gäller extremister … den som inte är beredd att dö för en sak man tror på, är en ynkrygg. Har inte du något du tror på, Taranis? Familj, en partner, vänner? Skulle du dö för dem?” Rösten hade sjunkit oroväckande lågt och han talade långsamt, betonade varje ord medan ögonen borrade sig in i den andres. Han stod så, stirrande på Taranis med vidöppna ögon, ett kort tag. Känslorna virvlade inom honom. Han hade dedikationen som krävdes, och blodspillan var oundviklig. Alla som stod i vägen för planen måste undanröjas. Inga felande länkar. Den nya världen måste bestå av modiga vargar. Lämna inga ynkryggar kvar i livet, inga tvivlare. Det ryckte i hans ena mungipa, den drogs upp och blottade en rad smutsgula tänder. “Dessutom …”, sa han, fortfarande med det sjuka halvflinet på läpparna, “jag faller inte.” Inte längre. Aldrig mer. Aldrig någonsin mer. 

Irritationen som vaknade hos den andre var på något sätt underhållande, och Taranis mötte den blottade tandraden med ett brett flin. Övertygelsen som den andre bar på verkade vara väldigt stark, inte alls som Taranis egentligen svaga mål och önskningar. Även om han aldrig skulle erkänna det, inte nu när hans bipolära sjukdom hade svängt mot denna topp, men sanningen var att han inte riktigt kunde identifiera sig med eller förstå Fiagro och hans starka åsikter. 
Kanske var det på grund av detta som Taranis inte backade, kanske var det på grund av det starka självförtroendet han just nu bar på. Oavsett anledning visste han inte hur dumt det beslutet var när han tog det.
"Jag tror på mig själv, det räcker."
Utmanande tog han ett steg framåt, fortfarande med det breda, nästan hånfulla flinet i ansiktet. Som om han vore störst, bäst och vackrast.
"Dessutom är dina argument ohållbara. Alla faller någon gång, oundvikligen."
Dumt val, men orden bara slank ur honom. Och ifall sanningen skulle fram vara Taranis inte vidare brydd om den hotfulla stämningen som dragit in över honom. När allt kom till kritan trodde inte Taranis att Figaro var ett så stort hot. Vad skulle den andre egentligen kunna göra?

Taranis trodde på sig själv, och det räckte. Figaro slutade le för att istället kunna anta en oväntad, något obekymrad min när han ryckte på axlarna. “Ibland. Inte alltid.” Ju längre tiden gick, desto säkrare blev han på att den här Taranis skulle få äta upp vartenda ord som lämnade hans käft. Kanske hade främlingen haft tur hittills i livet, men turen var inte ändlös. Det kanske var på tiden att Taranis fick erfara det. 
    Den andres ansiktsuttryck, ett brett leende som gränsade till ett hånflin, fick något att slå slint i huvudet på honom när Taranis tog ett uppblåst steg framåt, som för att utmana honom. Vem trodde han att han var? Han gjorde narr av den storslagna planen. Han ifrågasatte, tjafsade emot, stod i vägen. Och hade han inte lovat Fenris det? Att han skulle göra vad som än krävdes för att lyckas? Hade han inte diskuterat med Fenris vad de skulle göra med sådana som stod i vägen för dem? Figaro spände sig, slog ihop käkarna med ett smällande ljud, rätade upp sig så att han blev ett par centimeter högre. Det obekymrade uttrycket hade ersatts av ett fullkomligt neutralt, utan antydan till någon som helst känsla utom i ögonen, där det gröna ljuset stormade och talade om vilken ilska han egentligen höll inom sig. Taranis stod i vägen. Och för det måste han dö. 
    Ohållbara argument. Alla faller någon gång, oundvikligen. Figaro var redan bortom räckhåll, och inga ord som sades nu kunde få honom att ändra sig till det bättre. “Det är din tur idag”, sa han och sprack upp i ett brett leende, som ögonblicket därefter gick över i en morrning som krusade pälsen på hans nosrygg. Tack vare att Taranis stegat närmare befann de sig nu inte mer än en meter ifrån varandra. Figaro gav till ett ilsket skall och gjorde ett utfall framåt, tog sikte på Taranis hals och störtade framåt med de långa, gula tänderna blottade, sökande efter hud att begravas i. Han använde inte snabbheten ännu, så det fanns en möjlighet att Taranis hann avvärja attacken om han hade snabba reflexer, men det gjorde knappast någonting. Han skulle bara anfalla igen. Han var säker på sin sak; det här var en strid som han skulle vinna.

Inte överraskande kom ett anfall från den andre, och den självsäkre Taranis undvek det med en smidig rörelse innan han själv kontrade med ett hugg mot den andres sida. Han kunde känna hur strån av päls fastnade mellan hans tänder då Figaro undvek hans attack, han hade bara nuddat den andre. Och det självsäkra leendet på hans läppar dog ut, ersattes av en bister min istället.
Ett dovt ljud kom ur hans strupe då han med ens samlade de elektriska krafterna omkring sig. Det slog små gnistor över hela hans kropp. Och återigen kände han sig triumferande, för vad skulle den andre egentligen kunna göra mot en stöt av hans elektricitet?
Men plötsligt gick allting så fort.
Taranis hann inte riktigt förstå vad som hände. Hans blick hölls fäst på Figaro, men ögonblicket senare var den andre som försvunnen. Rörelserna var så snabba, snabbare än något Taranis någonsin hade varit med om, och förvåningen som sköljde över honom hann han bara uppleva i några få ögonblick.
Det var inte direkt smärta, snarare ett kyligt obehag som spred sig genom hans kropp när Figaros tänder genomborrade huden, när käkarna hos den andre pressade åt omkring strupen. Andetagen blev korta, kippande. Blicken sökte sig mot himlen. Han kunde inte riktigt förstå vad som hände.
Och sedan sjönk kroppen ihop, benen vek sig och han landade tung på marken. Tankarna var förvirrade, men ändå på något vis klara. Det kändes fridfullt, på något vis. Som om han äntligen var fri från det som så länge hade plågat honom. Och en vilja att tacka den andre kom över honom, men några ord fanns inte att finna. Tystnaden var total.
Och ett rosslande andetag drogs, ett sista andetag, innan Taranis slöt ögonen och hans ande sökte sig mot Chaibos rike, äntligen fri från jordelivet.

[Avslutade det lite halv snygg, som sagt ville jag inte dra ut på det. Bara skriva ett inlägg om du vill. Säg till om jag ska ändra något (: Blev en del PP, men hoppas det är okej!]

Tillfredsställelsen inom honom när han kände käkarna äntligen få fäste runt Taranis hals var bortom ord. Det här var vad som hände med folk som stod i vägen för honom, och för hans vision. Det här var Taranis rättmätiga straff. Den andres blod pumpade ur såret Figaro skapat och fyllde hela hans mun med järnsmak, segerns sötma var ljuv — men Taranis hade redan gett upp, sjunkit ihop, överlämnat sig. Figaro släppte taget om den andres hals och betraktade kroppen på marken med ett fullkomligt neutralt ansiktsuttryck. Det var bra mycket enklare att tåla Taranis nu, när han inte pladdrade om saker han inte hade en aning, även om han var lite besviken på själva striden. Han hade gett upp för snabbt. Inte slagits tillräckligt hårt, var ingen värdig motståndare. Kroppen vid hans tassar var bara ett bevis på det.
    Han vände sig om och började gå därifrån, lämnade mordplatsen, stegen bestämda men på inget sätt tunga och tungan drog över hans blodfläckiga läppar. Kroppen var fortfarande fylld av adrenalin, men utåt sett utstrålade han ingenting utom självförtroende. En mördare lämnade en mordplats, men i hans huvud var det inget illdåd han begått. Det enda han gjort sig skyldig till var att befria den nya världen från en tvivlare.

[Ville bara få med Figaros tankar litegrann! Ingen fara med PP. (: Avslutar här]