Jodano hade varit utslagen längre än hon väntat sig, men om det var på grund av att han var extra känslig mot bedövningen eller om det handlade om mängden han fått i sig kunde hon inte avgöra. Hon ändrade om vikten något och lade huvudet över hans nacke. En djup suck lämnade henne. Trots att hon visste att hennes vän inte var död var hon ändå orolig att han inte skulle vakna igen. Om så var fallet skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv.

Nephania väcktes ur sin oroliga sömn när lawaren inunder henne började röra på sig. Hon spetsade uppmärksamt öronen efter ytterligare ett livstecken, och ett mjukt stön bröt rummets tystnad. Hon lyfte huvudet och knuffade försiktigt till hans kind.
    "Jodano," sade hon tyst, och var helt oförmögen att dölja leendet på hennes läppar när han öppnade ena ögat för att se på henne.
    "Välkommen tillbaka till de levande."
Lättnaden var enorm.

Han hummade nyvaket åt Nephanias välkomnande. Kunde inte göra annat med tungan fasttorkad i gommen och en hals torrare än öknens sanddyner. Hon sköt tyst fram en skål med vatten som Jodano svepte i loppet av några sekunder. De första klunkarna silades mellan tänderna i andakt. Vatten hade aldrig smakat godare och han kunde inte minnas att han någonsin druckit något så sött.
    Han blinkade upp mot stäppvargen bakom sig. Drog på munnen när han mötte hennes gyllene ögon. Hur mycket han än ville var det omöjligt att helt dölja uppskattningen i sin röst. "Har du varit här hela tiden?", raspade han även fast han redan visste svaret och blev tvungen att vrida undan ansiktet för att inte låta henne se det växande leendet. Ett lågt skratt lämnade honom när han vilade kinden mot golvet. Flinet var tillbaka. "Försiktigt så jag inte börjar tro att du gillar mig." Jodano huttrade lätt i den svala luften och makade sig närmare Nephanias varma kropp. Med det slogs han också av den molande smärtan som ömmade över hela kroppen. En han inte uppmärksammat förrän nu. Det kändes som att han blivit trampad på av hela Civitas befolkning. Han stönade frustrerat, illa dolt bakom ett ihåligt skratt. "Säker att jag lever? Känner mig som skit."

Hon nickade.
    "Jag lovade ju att jag inte skulle lämna dig." Och hon hade menat det. Hon hade brutit så många löften i sina dagar, så något av dem var hon ju tvungen att hålla.
    "Fryser du?" Frågade hon när han makade sig närmare.
    "Nej."
    "Lögnare." Nephania log roat åt honom. Så obstinat.
    "Säker att jag lever? Känner mig som skit."
    "Du ser ut som det också, men du har en puls, och pladdrar på i vanlig ordning. Så jag skulle nog vilja säga att du lever."
Hon kastade en blick mot hans saknade ben, och motstod lusten att dra en suck. Även om det kanske inte hade varit hennes fel kände hon sig ändå ansvarig. Kryptan var trots allt hennes tillhåll.
    "Jag är ledsen, Jodano... Det som hände borde aldrig ha hänt. Jag borde ha säkrat den odöde bättre." Det var normalt sett bara hon där, ibland Yargol, så någonting säkrare än kedjorna hade inte varit relevant. Även när där inte fanns någon tog hon en omväg runt området av ren vana. Det var kanske inte främmande att se Jodano i hennes laboratorium, men han hade inte alls samma vanor inpräntade som hon. Det första hon skulle göra nu när han var vaken och klarare i huvud var att prata med Grendel om att sätta upp ett galler.

Han avfärdade Nephanias ursäkt med att skaka på huvudet. Det fanns bara en att skylla på. "Du vet, jag hade valt annorlunda. Om rollerna varit ombytta hade jag lämnat dig i kryptan för att jaga efter den där saten." Jodano visste inte riktigt vart han ville komma med det. Eller varför han ens berättade det. Kanske var det tur att det inte blivit så; att det var just han som blivit biten och inte Nephania. Det var tur att hon inte var honom. "Jag hade dödat honom och sen hade jag kommit tillbaka och mest troligt dödat dig också", erkände han. Vid det laget gissade han att smittan redan hade tagit henne, så han skulle inte ha haft något annat val. Han suckade tungt, ivrig till att byta samtalsämne. "Men nu blev det ju inte så. Tur för dig, eller hur?"
    Hans fokus skiftade till sitt lår. Välpaketerat. Det var inte direkt mycket att se och kanske var det lika bra. "Hur illa är det?" Han kunde fortfarande känna sina tår. Känna underlaget under trampdynorna och smärtan som strålade från såret och genom den del av benet som inte längre fanns. Det här skulle ta ett tag att vänja sig vid, insåg han bistert. Tålamod hade trots allt aldrig varit något Jodano haft särskilt mycket av.
    "Hur länge innan vi vet om–" Hans röst blev låg och han hatade sig själv för det. "–om det funkade eller inte?" En kort paus. Följt av Jodanos stämma när han tog tillbaka frågan innan Nephania haft chans att svara. "Eller säg inte. Funkade det inte förväntar jag mig att det blir du som sliter halsen av mig, och ingen annan."
    "Hade inte haft det på något annat sätt."
    Han log åt det. "Inte jag heller, stumpan."