Solen hade gått ner någonstans bakom stadens silhuett när Flippa äntligen befann sig innanför murarna. Himlen framför henne brann ännu i de eldiga, varma färgerna medans de kallnat och djupnat i bakgrunden. Men hon hade inte tid att beundra dess färger så som hon alltid annars skulle gjort. Stegen var jäktade när hon letade sig fram mot helarnas tillhåll. Hennes inre blev kallt när hon iakttog de relativt folktomma gatorna som ledde fram till deras provisoriska tältuppsättning. Hade de redan stängt?
     Flippa hade spenderat dagen i Itrozo och plockat rosorna som nu låg omsorgsfullt nerbäddade i hennes väderbitna, flätade korg. Men det hela hade fått ett abrupt avslut när hon halkat på en sten hal av stänkande flodvatten och för att rädda sig själv från att trilla i vattnet hade hon instinktivt kastat sig bakåt och snubblat rakt in i en rosenbuske. Tacksamt nog skyddade hennes tjocka, långa päls henne från de flesta taggarna, men inte i ansiktet. Specifikt hennes nosparti. Paniken hade gripit henne omedelbart, för hon visste att taggarna var giftiga. Tankarna som rusat hade långsamt lagt sig under den långa vägen hem och hon trodde inte längre att hon skulle dö. Men hjärtat slog fortfarande lika hetsigt och hon kände sig illamående. Om det var på grund av oron eller giftet visste hon inte. De taggar som inte ramlat av utav sig själv satt fortfarande kvar på hennes nos. Hon var alldeles för rädd för att plocka bort dem själv, dessutom visste hon inte om det kunde vara farligt.
     Hon såg hur någon yngre, brunbrokig hane höll på att förbereda klinken för stängning. Åtminstone var det så hon uppfattade det.
     “Åh!” jämrade hon sig högt. “Ursäkta! Ursäkta- “ Orden var dova tack vare handtaget i hennes mun, men hon verkade ha fångat hans uppmärksamhet ändå. Förmodligen för att hon till synes verkade vara den enda där.
     “Är du en helare?” frågade hon uppenbart uppriven efter att hon ställt ner sin korg. Han var förvånansvärt ung. I hennes egen ålder. Tidigare hade hon bara sett äldre vargar här.
      “Jag, jag-” hennes röst blev lågmäld och ynklig, “åh, jag har stuckit mig på giftiga rostörnar. Kan du hjälpa mig?” Trots att hon var löjligt rädd så skämdes hon över sin förvildade uppsyn, med taggar på nosen och kvistar och damm i hennes päls. Tänk om någon av hennes äldre syskon skulle se henne såhär.

Dagen hade varit otroligt lång och fylld av aktivitet. De hade inte haft många stunder till att sitta ner och vila direkt, så nu då han började dra in fällarna i boningen så var det enda han längtade efter att få lägga sig och sova. Den senaste veckan sedan han kom hit hade han knappt haft tid till annat än att arbeta, äta och sova, men han älskade det ändå trots utmattningen som började bli ganska överväldigande. Han hade redan lärt sig en hel del, främst teoretiskt då han endast fick ta hand om små skador, springa diverse ärenden eller städa än så länge. Även om han förstod varför så var han ändå ivrig att få mer ansvar och få sätta sin nyfunna kunskap på prov i praktiken. Drömde sig lätt bort till en framtida dag då han kunde hela lika komplexa saker som de äldre närhelst han såg en allvarligt skadad varg forslas in i boningen. Men han hade en lång väg kvar innan dess, det visste han.
En ljus, lite mumlande stämma påkallade hans uppmärksamhet när han precis var på väg att lägga bort de sista fällarna. Blicken vändes upp mot en rödaktig hona i hans egen ålder som skyndade sig mot honom. Då hon kom närmare så lade han märke till taggarna som stack ut ur hennes nosparti. Det såg inte vidare skönt ut. Han lade ner fällen han hade i munnen på marken igen.
''Ja det är jag, en lärling åtminstone'' svarade han och gestikulerade till fällen framför honom. ''Kom, slå dig ner''. Han hade rätt snabbt lärt sig att inte alla var bekväma att bli hjälpt av en oerfaren yngling som honom, så han var rätt mån om att vara tydlig med att han var en lärling och inte en fullfärdig helare. Honan berättade att hon stuckit sig på giftiga rostörnar, det var ingenting han personligen stött på någon gång, och ingenting de hade hemma i Norspiret så han var osäker på hur potent giftet kunde tänkas vara. De flesta äldre hade gått iväg för att äta, men silannin Fifrildi var som tur var fortfarande kvar.
''Vi ska hjälpa dig'' försäkrade han honan med en lugn stämma innan han vände huvudet mot boningen. ''Fifi! Har du någon örtblandning som biter på rostörnsgift?''. Han själv var ganska kunnig om örter, men i det här fallet så var han inte säker på vad som exakt behövdes. Örterna och salvorna var annorlunda här än hemma. ''Jadå, en sekund bara!'' ropade silannin tillbaka och det gick tydligt att höra hur hon började rota bland alla kärl. Han vände sig tillbaka till honan framför honom.
''Får jag?'' frågade han och nickade mot taggarna.

Flippa var snabb med att sätta sig på fällen så som han bad henne. Hon reflekterade inte över att han tillkännagav sig som lärling, kanske hade hon gjort det om det inte var för att hon var så benägen om att få hjälp.
     Lärlingen var lugn, och det hämmade hennes egna oro något. Storögt såg hon på honom och vidare mot tältet där någon svarade honom.
      “Får jag?” Flippa såg på honom ett ögonblick innan hon insåg vad han menade. “Oj, åh, ja,” hasplade hon lite generat ur sig. Hennes andetag blev tunna och ytliga och hon knep ihop ögonen något, rädd för den eventuella smärtan. Hon flämtade till vid första beröringen, men insåg till sin tacksamhet att det inte gjorde speciellt ont.
     “Är det illa?” frågade hon lågt, fortfarande med ögonen slutna. “Jag har hört att man kan dö av Itrozos rostörnsgift,” erkände hon med darrig röst. “Har du hört det? Att någon dött av giftet? Kommer många hit förgiftade? Eller är det mest andra skador?” Frågorna bubblade ur henne utan eftertanke, en blandning av hennes naturliga pratsamhet och nyfikenhet och den stundande nervositeten.
     “Förlåt, stör jag? Jag vill inte göra det svårt för dig. Ska jag vara tyst? Åh…” Hon suckade tyst och förläget. Hon var ju helt hopplös. Försiktigt öppnade hon ögonen och blev plötsligt ännu mer generad när hon insåg hur nära deras ansikten var. Hans ögon var så blå. Som en sommardagshimmel.

Då honan gav sitt godkännande så tog han försiktigt tag om en av taggarna med tänderna, noga med att inte låta tungan komma i kontakt med den om den fortfarande hade gift i sig, och drog ut den. Honan grimaserade lite, men verkade inte tycka det gjorde speciellt ont. Han fortsatte att plocka taggar under tiden som han väntade på att Fifi skulle komma ut till dem. Då honan frågade om sin situation så tog han en kort paus för att stanna upp och möta hennes blick. Han lade en tass mot hennes kind och slöt ögonen för några sekunder, fokuserade på att känna av skadorna. När han sedan tog ner tassen och öppnade ögonen igen så skakade han på huvudet.
''Själva såren är inte djupa. När det kommer till giftet kan jag inte uttala mig lika säkert, jag har personligen aldrig stött på det förut. Jag har inte varit här särskilt länge...''. Han tog en paus för att lägga blicken på silannin som kom flygandes åt deras håll. ''...men Fifrildi här har väldigt bra koll på gifter och sjukdomar'' fortsatte han och nickade menande åt hennes håll. I munnen höll den svartturkosa vargen ett kärl med örter utblandade i lite vatten som hon placerade på marken bredvid den rödaktiga honan. ''Drick det här, alltihopa. Det kommer inte smaka bra, men det hjälper till att neutralisera giftet''. Hon sköt menande fram kärlet mot honan. ''Du kommer må lite risigt i några dagar, men du verkar inte ha fått i dig någon större mängd så du kommer klara dig fint''. Det gick tydligt att höra att hon varit med om det här förr då hon kunde avgöra det av att se mängden taggar och sår. Timo log lite vagt då han hörde att honan skulle klara sig, han ville inte gå och lova att de kunde hjälpa henne så skulle hon bara dö ändå. Hon verkade hemskt trevlig. Han väntade på att honan skulle dricka upp örtblandningen innan han återgick till att plocka taggar.

Tassen mot hennes kind var varm och försiktig. Flippa vågade knappt andas. Smärtsamt medveten om hur nära hon var honom. Storögt stirrade hon på honom medans han talade. Orden stillade oron ytterligare. Men fjärilarna i hennes mage multipliceras och ersatte hennes tidigare illamående. Var det här ett nytt symptom?
     Flippa förblev tyst, plötsligt stum av situationen. Hon följde silannin med sin något hänförda blick och sedan ner på det gropiga kärlet med vätskan. Det såg allt utom aptitretande ut. Men hon lydde utan att protestera. Att det inte skulle smaka bra var en underdrift. Fli fick pausa flera gånger för att inte kräkas. Den var så bittert att det kändes som hennes tunga skulle skrumpna ihop. När hon tillslut fått i sig alltihop pustade hon ut.
     “Fy,” andades hon ut. “Det där kan vara det värsta jag någonsin smakat,” erkände hon förläget. Hon sneglade på lärlingen som tålmodigt suttit och väntat på henne.
     “Åh, förlåt.” Skamset rätade hon på sig igen så att han kunde fortsätta med törnarna. Hon slöt ögonen för hon tänkte att det skulle hjälpa henne att inte bli så tagen av hans vackra ögon. Men hon föreställde de ändå framför sig. Hans behagliga andedräkt mot hennes nosparti fick fjärilarna att uppspelt slå med vingarna. Märkte han av hennes stegrande puls? Det hettade i ansiktet.
     “Du var bara en lärling sa du?” Ett desperat försök att distrahera sig själv från det som hände inombords. “Hur länge har du varit det?” Hon kikade lite på honom med halvt slutna ögonlock. Han såg koncentrerad ut, men ändå vänlig. Men det sade väl sig självt om man valt att träna för att hjälpa andra. Ett så ädelt yrke.

Han kunde inte påstå att han avundades honan, vissa örtblandingar, okej, de flesta faktiskt, kunde smaka vedervärdigt. Tankarna drog sig till de tillfällen då han behövt smaka på sin mors örtblandningar när han skadat sig eller varit sjuk som liten då han såg honan kväljas när hon försökte inta kuren. Han var ytterst tacksam över det goda läkekött hans kraft gav honom.
''Ja, än så länge så kan jag bara titulera mig som lärling'' svarade han innan han drog ut den sista taggen. ''Inte mer än nio dagar, men jag ser fram emot betydligt fler så att jag kan lära mig så mycket som möjligt''. Det låg något smått skamset men ändå målmedvetet över hans stämma. Han skulle helst vilja kunna allt på en gång, men tyvärr fungerade det inte så, så han fick helt enkelt låta det ta sin tid. Han placerade sedan tassen över hennes nosparti och slöt ögonen, fokuserade på alla små sår och lät kraften ledas till dem. Han hade ganska god koll på hur han skulle hela små ytliga sår utan några ärr nu, så förhoppningsvis skulle honan bli nöjd med hans hjälp.
''Sådärja, då var det färdigt. Om du inte har några andra frågor eller funderingar?'' sade han med ett mjukt leende på läpparna.

Det var svårt att inte låta hennes beundran för honom skina igenom allt för tydligt. Han var så ödmjuk, trots att han uppenbarligen arbetade för ett sådant ridderligt syfte. När han lade sin tass över hennes nos drog hon ett flämtande andetag. Hjärtat fladdrade till i bröstet på henne.
     Det var en egendomlig känsla av att bli helad. En som hon aldrig riktigt blivit van trots att hon varit med om det förut. Det var som ett typ av surrade i huden av energi. Det kittlade, och innan Flippa hann reagera över det kom behovet av att nysa över henne. Tacksamt nog hann lärlingen flytta sin tass och ett ljust, ynkligt läte lämnade henne när hon nös rakt ut.
     “Oj, ursäkta mig,” utbrast hon förläget och såg på honom med en skamsen blick. “Det kittlades lite,” förklarade hon ursäktande.
     “Först vill jag tacka er så hemskt mycket, du, åh, ni gör ett fantastiskt viktigt jobbigt och ni är så uppskattade.” Flippa log varsamt men genuint. Hon kände hur pulsen ökade igen.
     “Jag, jag undrar bara,” blicken flackade nervöst, “vad du heter? Och kanske, åh,” hon bet sig i tungan, “om jag skulle kunna få träffa dig igen någon gång?” Hon drog ett djupt hårt andetag, uppenbart generad.

Hans leende breddades lite av den ljusa, lite charmiga nysningen, men kommenterade inte hennes ursäkt då hon snabbt fortsatte att tala.
''Varsågod, glad att vi kunde hjälpa dig'' svarade han och sänkte huvudet i en lite längre nickning för att markera orden lite extra. Han hade verkligen kommit att tycka om att hjälpa andra på sistone. Det var som att han hade hittat sitt kall i livet. Vem hade kunnat tro det så som han först reagerat när han upptäckte sin kraft? Tiden och åldern kunde ändra på mycket.
''Jag heter Timoteij, men de flesta kallar mig Timo'' svarade han lugnt och möjligen lite omedveten om honans nervositet. 
''Åh, jag jobbar här nästan varje dag så jag är rätt lätt att få tag på om det behövs''. Han hade antagit att hon måste ha menat om hans tjänster behövdes igen av någon anledning. Det hann gå några långa sekunder medans han studerade hennes ansiktsuttryck innan det slog honom att det kanske inte alls var vad hon menat. Ville hon träffa honom personligen? Som en vän typ? ''...eller jaha, menade du kanske utanför arbetet?'' fortsatte han och kände sig med ens något skamsen, vilket hans uttryck nog speglade rätt tydligt. Vilken tjockskalle han var.
''Ja, jo, varför inte? Eller, det låter trevligt menar jag''. Han snubblade nästan över orden då nervositeten nu även satt sig hos honom. Han hade aldrig haft någon vän utanför flocken, någon som han inte känt i hela sitt liv, så han visste inte så mycket om hur det brukade gå till. Han harklade sig lite subtilt.
''Vad heter du själv?''.

Timoteij. Flippa kände nästan hur huvudet lättade och känslan av att hon skulle svimma kom över henne. Timoteij. Som växten. Blommor och växter. Hennes absolut mest älskade intresse. Det kunde inte vara sant. Tankarna snurrade nästan så att hon blev yr.
     Men förtrollningen bröts en aning till hans intetsägande svar. Hennes hållning stelnade lite och hon blinkade förvirrat. Sanningen var den att Flippa var inte van att få ett nej, varken från familj, vänner eller kärleksintressen. Kanske gjorde det henne bortskämd. Hon tampades med sin egen reaktion, stammade lite när hon försökte hitta sin ord. Lyckligtvis hann Timoteij ta sitt förnuft till fånga.
     Svaret var inte riktigt så övertygande bekräftande som Flippa önskat, men på grund av det tidigare ögonblicket av tänkbart avvisande, kändes det som rungande ja. Flippa andades lättat ut, ett lite vimsigt fnitter lämnade henne. Hjärtat satt som i halsgropen på henne.
     “Åh, åh, ja det skulle det. Jättetrevligt.” Flippa mötte hans blick, han verkade också plötsligt nervös. Var det ett gott tecken? Oavsett så valde hon att det var det.
     “Jag är Flippa,” svarade hon snabbt när hon reste sig upp. Nervositeten fick henne att vilja nästan fly därifrån. “Men, åh,” hon såg sig lite omkring, “jag ska bege mig hemåt nu. Jag, jag söker upp dig. Eller du mig, om du vill. Åh,” hon fumlade med orden innan hon gav honom ett blygsamt leende igen.
     “Tack igen.” Utan att vänta på svar vände hon om och skyndade sig därifrån. Tankarna virvlade, hjärtat bankade och magen var alldeles fylld till brädden av fjärilar. Inte förrän hon kommit en bit upp i staden kom hon på att hon glömt presentera sitt hela namn. Det var nog första gången hon omedvetet glömt det. Var det ett tecken på äkta kärlek?

[Avslutat]