Stephano hade hört ljudet av bjällror eller något liknande klingande på långt håll. Ljudet stack ut i mängden av höga röster och skratt. Det var mer individer i Skuggfall än vad det brukade, men det gladde svartvargen än mer. Att stöta på folk från andra delar av Numoori var något utav det bästa och mest spännande han visste. Mer än ofta hade främlingarna intressanta och spännande historier att berätta om den stora världen utanför Civitas skyddande murar. Stephano själv kunde inte ens bärga sig tills han själv fick ge sig ut på äventyr.
    Ljudet av bjällrorna fick honom att åter ryckas ur sina tankar och ett nyfiket uttryck spred sig över hans mörka ansikte. Han kunde inte hejda nyfikenheten som byggt upp inom honom, och styrde därför bestämt stegen åt ljudets källa. Det dröjde inte länge innan Stephano fann det han letade efter. En liten valp, nästan skymd av de betydligt större individerna runtom men avslöjad av det klingande ljuset.
    "Är det meningen att det ska låta så mycket?" Frågade han och lade huvudet på sned. "Du hörs på lååååångt håll." Var det kanske modernt nu? Med klingande metallsmycken som gav ifrån sig ett så högt ljud? Stephano måste ha missat något, för något liknande hade han aldrig förr sett.
    "Oj förlåt, jag glömde ju presentera mig." Ett vänligt leende spred sig på hans mörka läppar. "Din mamma har säkert sagt åt dig att inte prata med främlingar." Han bugade i en hälsning, mest något han ansåg var kul snarare än hövligt, innan han åter såg på valpen. "Jag är Stephano."

Allt han hörde var plingande, hela tiden, överallt. Det gjorde honom galen. Han hade behövt ta sig iväg från sina tre syskon med lika irriterande bjällror för att kunna vila öronen åtminstone lite. Såklart fick han inte tillåtelse att gå allt för långt ifrån mamma eller någon annan av de vuxna i flocken. För tillfället var det Rhys som höll ett vakande öga, och öra, på dem. Fast även om han inte kunde gå långt så var det relativt lätt att försvinna utom synhåll bland alla vargar runt om.
En svart varg dök upp framför honom. Påpekade att bjällran lät mycket. Jo, det hade han ju inte hört alls, tack. ''Jag vet, det är mammas fel. Så ocoolt'' svarade han med en något surmulen min och satte sig ner, vilket endast fick bjällran att låta igen.
Den svarta presenterade sig som Stephano. Också ett ganska långt namn, var det lika långt som hans eget? S-t-e-f... han kom sedan på att han inte visste hur det stavades och gav upp. ''Jag är Timo! Eller asså, jag heter Timoteij egentligen men det är så långt''. Sen var han väl inte överdrivet glad att vara döpt efter en blomma, eller gräs eller vad det nu var igen. ''Tycker du ditt namn är för långt? Jag tycker mitt är det, ibland. Fast ibland gillar jag det, men inte alltid''. Orden flödade ut hejdlöst som de brukade göra då han fann sig själv intresserad av någonting.

“Timoteij?” Upprepade han med ett aningen överdrivet uttal för att få till det rätt. Namnet var nästan än mer komplicerat än hans egna, men Stephano gillade det. “Vilket käckt namn du har grabben!” Fortsatte han ärligt och entusiastisk. Svansen viftade vänligt bakom honom och öronen var spetsade.
    Aningen fundersamt tippade svartvargen huvudet på sned. Om hans namn var för långt? Kunde ett namn ens vara för långt? Det hade han inte ens tänkt på.
    “Äsch!” Stephano skakade på huvudet med det breda leendet fortfarande fastklistrat på hans läppar. Tankarna drogs till en annan individ han stött på för ett tag sedan, Radagast. Det hade varit ett långt och unikt namn, kanske mer komplicerat än hans egna. “Längden spelar ingen roll! Så länge man trivs i det. Jag gillar mitt namn, det låter lite konstnärligt tycker du inte det? Stephanooo.” Han gjorde en gest med tassen för att visa storheten i namnet, innan han åter lade fokus på valpen. “Ditt smeknamn är coolare dock, Timo! Mina syskon brukar kalla mig Steph bara.”
    Inte förrän nu lade han märke till hur liten Timoteij faktiskt var. Det borde finnas någon vuxen i närheten som hade koll på honom, eller? Valpen hade ju pratat om sin mamma.
    “Du är inte härifrån va?” Stephano nickade menande på bjällran.

Ett smått förvånat uttryck spred sig över hans ansikte då Stephano gav honom en komplimang för namnet. ''Tycker du? Tack!'' svarade han med en genuint glad röst och svansen svepte över den tätt packade jorden under honom, färgade den mer grå än trefärgad.
Huvudet lades en aning på sned då han lyssnade på vad den svarta hanen hade att säga. Kanske han hade en poäng ändå. Kanske namn var vad man gjorde de till? ''Jaaa, du har nog rätt! Det låter som någon som alla vet namnet på, du vet, nån sån där känd varg det berättas historier om. Kanske du blir känd en dag, det vore coolt va?''. Han skrattade lätt åt sina egna ord. Kunde han själv kanske bli stor och känd en dag? Som hans morfars farbror med flock. Eller som den där månvargen på M som han glömt namnet på. Vem hans egna far var visste han inte riktigt. Tänk om den sidan av släkten var superkända! Coolt.
''Steph är inte så dumt, alla vet ju att det är dig de syftar på i alla fall''. Detsamma med hans egna smeknamn, då det var så pass likt det fulla namnet. Att veta att Lora var Lurlei eller Sell var Hassel var nog lite svårare om man inte kände dem.
''Nä, jag är från Norspiret. Jag och mina syskon fick bara följa med om vi bar dessa...'' han nickade menande mot selen. ''...och jag trodde allt skulle bli så coolt innan jag fick veta det. Nu stirrar bara alla på oss hela tiden, det är ju sååå skämmigt''. Öronen föll skamset ner och uttrycket blev något bistert. En del av honom var dock ändå glad över att han följt med, trots skammen. Han hade fått se så mycket nytt.

De två vargarna fortsatte att prata i några minuter innan en något irriterad stämma bröt igenom folksamlingen. 
''TIMO! Nu kommer du tillbaka hit!''. Det var Rhys, och han verkade inte glad. Han hade nog varit borta lite för länge igen. Med ens hoppade han upp på de små benen.
''Förlåt, men jag måste nog gå nu, det var trevligt att träffas Stephano! Jag hoppas vi ses igen någon gång''. Med ett leende så vände han sig sedan om och travade bort i riktning mot flockbroderns och valpvaktens röst.

Avslutat