[Reserverad för Sayuri.]

Han var påväg tillbaka mot Samudr. Reviret där han grupp med vargar höll till. En plats med mycket skiftande natur, men inget område likt den skog han nu befann sig i. Det var en vacker plats, utan tvekan. och han var fascinerad över denna rosenskog, just för att han aldrig tidigare hade sett något som var likt den.
Hela sitt liv hade Lawar hanen levt isolerat i Det okända. Eller ett område som resten av Numoori kände som Det okända. För honom hade alla platser namn, och det området som han hade levt i var Samudr. Och han hade trivts där, de hade alla generationer av Lawarer som hade levt där gjort. Men nu, under hans styre, hade de varit så få. Tiden hade tagit dem, då hanarna hade tagit livet av allt för många avkommor. De hade minskat i antal och var nu endast en liten grupp vargar. Så han hade som ledare varit tvungen att ta ett beslut. Och det beslutet hade varit att de skulle lämna Samudr och se världen. Tillkännage sin existens. Och kanske även finna andra av deras slag, andra Lawarer som behövde ett hem. Ifall någon sån gick att finna skulle Aamon inte tveka att erbjuda denne en plats i flocken. Han drömde om att göra Andheraa till en stor flock igen, såsom den var beskriven i sagorna om deras ursprung.

Den massiva hanen vandra med stillsamma steg genom rosenskogen. Han hade varit borta från sitt hem ett tag. Hade sett denna skog, sedan en silverskog. Och nu var han åter i Rosenskogen, påväg tillbaka mot Samudr. Det hade varit en givande resa, väldigt intressant. Men fortfarande hade han inte funnit något som kunde hjälpa honom och hans flocken.
En svag vind blåste över omgivningen. Tog tag i den klart blåa manen, vilket fick honom att stanna upp. Blicken höjdes, lika blå som manen. Och man kunde se hur muskulös hans kropp var. Pälsen glänste och hållningen var stolt. Det sades att han hade gamla kungars blod i sina ådror. Kanske det inte var någon slump att det blivit han som blivit vald till ledare efter den senastes död. Kanske det var hans plats i världen, att leda andra. Endast tiden kunde utvisa det.

Andas.. In.. Ut.. Blunda.. Andas.. In.. Ut.. Sayuri hade nästan precis upptäckt att andövningar hjälpte henne att fokusera på annat än sin far. Särskilt bra gick det nu, när det runt omkring henne inte fanns några större hot. Hon var så trött på att jämt oroa sig för när Dexater skulle hitta henne, det fanns inget om, det var När. Alltid dessa tidsfrågor. När kommer jag dö? När när när.
En obehaglig känsla smög sig på henne och hon ryckte till, drogs tillbaka till verkligheten. Roserna omgav henne och träden kastade skuggor över marken. Aldrig skulle hon kunna se detta som något vackert. Var hon än tittade, tycktes det stå en mörk gestalt i skuggornas mörka vrår. Och alla dem skulle kunna vara hennes far. Förtvivlat skyndade hon på stegen och kände hur paniken spred sig genom hennes kropp som löpeld.
Nu sprang hon, så fort hon bara kunde, och helst skulle hon vilja springa ännu fortare. Tårar började hota med att tränga sig fram ur tårkanalerna och hon blundade hårt för att tvinga undan dem, men det hade varit ett misstag.

Kroppen slungades framåt och slogs hårt emot marken då hon snubblat över en rot hon inte sett. Luften gick ur henne och hon tog djupa andetag för att kunna lugna ner sig. Men när hon reste på sig kände hon direkt att något var fel. De röda ögonen sökte genast efter felet. Åh nej.. Hon gnydde och såg förskräckt på rosenbusken hon landat i. Hon kände också att något stack in i hennes känsliga hud, och det sved. Panikslaget försökte hon riva ur taggarna, hon slängde sig ned på marken i ett försök att få av dem. Men förgäves, de åkte bara ännu längre in. Hon gav ifrån sig hjälplösa gnyenden och reste på sig igen. Att det inte var vanliga rosor hade hon känt på en gång. Giftet spred sig genom hennes blodådror och orsakade en väldig smärta.

Ett långdraget yl, det blev hennes kall på hjälp.. Om någon nu skulle höra henne.

Aamon hade just bestämt sig för att han gillade rosenskogen. Trots alla dessa skuggor och ilskna reptiler som lurade under buskarna med varnande taggar kunde han inte låta bli att gilla den. Det berodde på tystnaden och stillheten. Det var en rofylld plats, men ändå verkade den på något sätt vara så full av liv. Och han gillade båda de sakerna - Stillhet och liv. Och på denna plats utgjorde de två sakerna en vacker blandning.
Men det förvånade honom inte när ylet skar genom luften. Inte det minsta. För på varje rofylld plats varade inte stillheten förevigt. Och denna gång verkade det också som att det var ett rop som var väl befogat. Aamon kunde höra paniken i rösten hos den som ylade. Smärta och rädsla. Det var ett skri efter hjälp. Och hur främmande dessa trakter än var kunde han bara inte lämna någon som behövde hjälp. Inte med tanke på den magnifika kraft han besatt.
Att kunna hela andra var en gåva, ingenting annat. Det var så han alltid hade sett det, det var också så hans mor hade lärt honom. Att kunna läka sår och ge andra den energi de behövde var en gåva som man skulle ta väl vara på. Det var en gåva som var till för att användas. Och han kunde inte bara lämna den stackars vargen som ylade. Han hörde smärtan, skräcken. Han hade själv upplevt de känslorna. Han skulle vara allt för kall och hjärtlös om han bara fortsatte sin vandring som om ingenting hade hänt. Han var inte sådan. Visserligen inte heller godhjärtad, men han hade ett samvete.

Så det var med enorma språng han satte av åt det hållet som ljudet hade kommit från. Han kunde inte låta bli att skynda. Det kändes som om något drog honom mot platsen. Han trodde att det var hans vilja att rädda den andra undan de hemska känslorna. Men han anade inte vad han skulle möta.
Det var med smidiga språng han tog sig fram genom skogen, noggrann med var han satte de stora tassarna, men ändå inte långsam. Musklerna spelade under huden då han rusade framåt och den blåa blicken hölls riktad framåt, noterade allt som stod i hans väg. Och mycket snart uppfattade den känsliga nosen en doft, doften av varg. Och Aamon ökade på stegen. Och där, bakom ett träd, var han tvungen att tvärstanna för att inte springa på honan som låg på marken.
Och för några ögonblick kunde han inte göra annat än stirra. Den färgsprakande manen, de lysnade klorna, det fångade hans uppmärksamhet. Men sedan tog han sig samma, placerade sin ena framtass på den främmande honan och slöt ögonen. Sedan skickade han sin helande energi från sin egna kropp till främlingens.

[Sorry för segt svar, men glömde bort att sätta ämnet som bevakat D;]

På grund av min inaktivitet så avslutar jag nu rollet. Jag får sådana skuldkänslor för att min fantasi inte räcker till. Så förlåt för att jag tagit upp plats i din tidslinje så länge. D: