Pixie hade vandrat och flugit ensam länge nu. Hon hade sett ett vackert norrsken som kändes rätt att följa. Sakta men säkert började hon komma fram till ett ställe hon hörde hette Zimaernas. Det verkade vara en fest där fylld med vargar i olika storlekar och raser. Pixie såg sig omkring och hörde någon prata om en gudinna som de firade. Pixie var bara en valp så hon visste inte vad det var för gudinna de pratade om men hon blev lite nyfiken. Men hon var för rädd och blyg för att våga fråga någon. Hon satte sig bara ner och tittade upp på norrskenet och vilade sig.

Inte för att det var nödvändigt utan för att det behövdes lät sig Lucius föra honom dit hans tassar ledde honom, utan någon speciell destination. Ett snesteg och riktningen förändras, lite som att äta jästa äpplen.
Vid ett träd inte långt ifrån en minimal pöl lade sig hanen ned och kollade upp på norrskenet och mindes allt det som i hela hans liv varit lögn. 
"Striden" suckade Lu
"Lögnerna" Jämrade sig Ci
"döden" tillade Us med ett flin
Den massiva kroppen stängde av för en sekund och försökte samla upp andlig energi inför nästa steg i resan.

Pixie fortsatte titta på alla vargar som gick omkring eller låg ner och pratade med andra. Plötsligt fick hon syn på något som både skrämde henne men även gjorde henne nyfiken. En stor trehuvad varg! Hon försökte att inte stirra men hon kunde inte låta bli. Hon hade aldrig sett något liknande förut. Hon skakade på huvudet för att skaka av sig sitt stirrande. Plötsligt kände hon en känsla av att vilja veta vem han var. Hon reste sig sakta upp, började sakta gå fram mot honom. Hon svalde sin rädsla och öppnade munnen för att säga: 
"U-ursäkta herrn, men jag undrar om du vet vart man kan få tag på mat? Jag är väldigt hungrig och ensam."
Pixie undvek ögonkontakt för att inte stirra för mycket och hennes hjärta slog fort av nervositet. Hon såg stora vargar som mäktiga och kunniga och hon hade mycket respekt för dem. Hon visste att onda vargar fans, men hon hade svårt att avgöra vilka som var det.

I allt tankekaos kom en vek liten röst in i verkligheten och spräckte hans värld fylld med minnesdimma. 
Us vred lite obehagligt på huvudet och höll sina ögon på valpen utan att blinka. "Övergiven?" Frågade han medan de andra huvuden hade ögonen stängda och var helt tysta, harmoniska. 
Lu: "Us, det är oartigt att stirra oavsett hur goda dem ser ut. Det är bara en valp, skärp dig" väste Lu till Us. 
Ci öppnade sina trötta ögon och kollade på den färgglada valpen som nu stog upp och ned, framför honom lika färgglad som himlen själv och bad om mat. Varje del i hans kropp kände sig så leds och hade till stor lust att äta upp valpen här och nu för att få frid. 
Men det var ju bara en valp. En enda liten valp.. 








(Lu - vänster
Ci - mitten
Us - höger)

Pixie sänkte blicken ännu mer när det högra huvudet frågade om hon var övergiven. 
"Ja, det är jag..." svarade hon. När hon tittade upp upptäckte hon att det högra huvudet stirrade på henne utan att blinka. Ville han äta henne?
"Ehm, om jag stör så kan jag gå... Jag vill inte vara till besvär för dig... er?" Sa hon med smått darrig röst, hon tystnar då hon inte ville irritera honom. Hon var lite rädd då det verkade som att han var hungrig... efter henne. Men hon hoppades att han skulle bry sig tillräckligt för att ge henne mat. Hennes mage kurrade högt och tydligt och hon drog en trött suck, dock lågt. Hon tittade på honom igen och väntade på svar eller... bli uppäten. För egentligen orkade hon snart inte vara ensam mer. Mest av allt ville hon ha någon som såg efter henne, lärde henne saker och fanns där för henne. Men ingen hade brytt sig om henne, hon hade fått överleva på rester hon hittat från andras jakter.

Lucius lade sig på mage och kollade ned på henne. Lu: "Kanske vore bäst att göra det snabbt" tänkte Lu högt.  Ci sneglade mot Lu och Ci hörde alla tankar Us hade om hur mör och saftig hon såg ut att vara. 
Ci högg sina bröder för att påminna dom vem som är dominant och pälsen fläckades lätt rött. Men inget allvarligt. Han reste sig upp, drog fram ett bakben på ett klövdjur och släppte ned det framför den lilla valpen. Sedan vandrade han tillbaks till sitt träd, lade sig ned och nästan väste med en otrevligt mörk, rispig ton "Kom inte nära mig igen, tack" Sedan bröt han ögonkontakten med henne och lade sig ned.

Pixie viftade på svansen när hon fick bakbenet av ett klövdjur att äta. 
"Åh, tack!" sa hon och började äta hungrigt. Hon slet i köttet och tuggade snabbt då hon var vrålhungrig. När hon hade ätit klart slickade hon sig om nosen. Hon tittade mot den stora vargen och funderade om hon skulle gå eller bara sitta kvar utan att närma sig. "Jag dör nog om jag frågar detta, men vad har jag för val? Dör jag inte här och nu så dör jag säkert senare ändå." tänkte hon för sig själv. Hon drog en djup suck. 
"Skulle jag kunna få följa med dig? Jag har ingen annan och vill du inte ha mig med... Ta med mig till en fin plats och döda mig där? Jag kommer ändå inte klara mig själv. Hade du inte gett mig mat nu hade jag dött av svält efter bara några dagar. Men om jag får följa med lovar jag att göra vad du säger och vara dig lojal." Hennes hjärta bultade fort då hon väntade på svar och eventuell dom om sitt liv.

Det ryckte i Lucius ansikten av att höra den lilla valpen be och söka empati, hur hon verkligen ansträngde sig. Us: Tig! Yttrar du dig igen sliter jag ur ditt inre! Sov... irritera mig när solen gått upp istället.. 


Lucius låg och tänkte på den lilla, nej, "den får klara sig själv. Kanske finner en flock åt den under färden? Nej. Sluta. Du kommer mörda henne. Allt du rör vid förstörs. Du? Vi? Vem?.... Vart...." 

Pixie hoppade till men lydde och teg. Hon la sig ner tyst och blundade. Hon försökte sova men det var kallt och hon huttrade. Hon var nära att ge upp hoppet om att någon skulle bry sig om henne. Hon snyftar till och somnar skakandes. 

Nästa morgon vaknar Pixie och gäspar trött, hon hade sovit dåligt. Mardrömmar och känslan av att för alltid vara själv hade hållit henne vaken halva natten. Hon tänkte på den stora vargen, om hon skulle ta en ny risk och prata med honom idag. Han sa faktiskt att hon kunde irritera honom idag. Fast hon ville helst inte irritera honom även om han var den första på länge som pratade med henne, eller ja, hotade henne. Men det var trots allt hennes egna fel. Men vad skulle hon annars göra? Hon kände sig lite desperat.  Hon tittade bort mot trädet för att se om den stora vargen med tre huvuden var kvar.

Lucius låg vaken, eller halvt? Ci var vaken, Lu och Us grymtade lite medan dem sov. Vad gjorde han här nu igen? Han log generat åt sig själv "Justja..." mumlade han för sig själv med ett litet, hest skratt. De andra öppnade sina ögon inom kort och mycket snart reste hanen sig upp, sträckte på sig och ruskade av sig allt överflöd från marken.
Hanen sneglade lite på den lilla som faktiskt stannat kvar, måste ha lite kött på benen ändå. 
Ci: "Om du önskar att tala med mig är nu ett bra tillfälle. Jag blir inte här långvarigt, valp" Sade han och sneglade lite väntande på valpen.

Pixie drog efter luft ställde sig rakryggad upp trots att hennes hjärta bultade snabbt. 
"Jag vill följa med dig! Jag lovar att lyda och vara lojal!" sa hon bestämt och tydligt. Vart fick hon detta modet ifrån? Hon mötte allas tre blickar med sin ganska så bestämda blick. "Hoppas, hoppas HOPPAS att han tar mig med sig!" tänkte hon och väntade på svar. Tänk om han bara gick? Vad skulle hon göra då? Tjata var nog för farligt och respektlöst men vad gör man om man är liten, ensam och desperat?

Lucius stannade upp för en sekund när den främmande valpen talade och bröderna sneglade på varandra med ett brett, nästan roat leende. LU "Så du menar att du skulle följa med en främling vars bakgrund du inte känner till?" 
CI "Du är medveten om att det finns en chans att bli dödad om man inte väljer sitt sällskap rätt valp?" Hanen suckade och US kunde inte hålla in ett litet skratt. Detta var inte första gången men alltid lika roande. Naiva, oskyldiga och impulsiva valpar vars konsekvenstänk tydligt inte riktigt fanns där riktigt än.

"Jag är beredd att ta den risken. Jag är trött på att vara ensam och jag vill följa med dig. Du kanske är en vidrig varg som skadar andra, utnyttjar och dödar men det struntar jag i!" Pixie hade fortfarande sin bestämda ton i rösten och mötte fortfarande hans blickar. Visst, det kanske var dåraktigt att ta denna risk, att be om att få följa med en främmande varg. Men det var något hon kände inom sig, att kanske hon faktiskt kunde lite på honom. Hon tänkte dock inte ge upp så lätt. Bara för att hon var valp betydde inte det att hon inte kunde säga vad hon tyckte.

LU fnös "Vad förväntar du dig av mitt sällskap? Vad är det du söker valp?" CI var tveksam och inte alls övertygad om detta var en bra idé. Hela denna situation vred sig lite i magen på honom. Förstod inte denne bättre? Eller var den bara så desperat efter beskydd, kanske närhet? sällskap? Att denne hade lagt ett blint öga till farorna som kunde medfölja. Lucius må ha ett strängt och lite otrevligt tonläge, men sanningen är den att han genuint bryr sig om dessa små kryp. US himlade med ögonen och sneglade på CI. "Tar inte vi med henne kommer säkert någon annan att göra det, och denna främling kanske faktiskt har onda avsikter CI. Men valet är ditt broder" Viskade US diskret och mötter av Ci's besvärade blick men hanen väntade på valpens svar.

Pixie tittar på honom och suckar sorgset av sitt bleka minne. "Jag vill bara ha någon som kan se efter mig, träna upp mig, vara någon form av... familj för mig. Jag har varit ensam så länge och jag orkar snart inte vara det. Jag vet att jag kanske inte är något du vill dras med men jag vill verkligen ha en chans. Snälla, jag är lojal och lovar att inte vara till besvär." Hon tittade på honom med bultade hjärta. Skulle han neka henne att följa med visste hon ärligt talat inte vad hon skulle göra för att överleva länge. Hennes kropp var redan undernärd och trött av brist på regelbunden mat och sömn.

Lucius himlade med ögonen och kollade på valpen. Detta var verkligen inte något han hade lust att dras med just nu, det skulle betyda problem att vandra med en valp dit han var påväg. Hanen funderade ett tag, det var inte alls lockande det han var påväg att säga men hanen kunde inte heller bara lämna denna färgklick ensam. Valpen skulle förmodligen bli uppäten eller dödad och lämnad, den såg inte speciellt härdad ut för att klara sig ensam. 
"Du kommer inte kunna stanna vid min sida.. Men du kan få vandra med mig tills vi kommer på vad vi ska göra med dig. Det finns en hel del flockar, någon måste ju vara villig att ta in dig. Den väg jag har framför mig är tyvärr endast en fara för ditt liv. Så, antingen dessa villkor eller så får du stanna här och låta ödet bestämma" Lucius kollade allvarligt på valpen och väntade på svar.

Pixie lyste upp. "Ja! Det är okej om du hjälper mig hitta ett hem så följer jag dig tills dess." säger hon och viftar på svansen. "Jag heter Pixie. Vad heter du... ni?" Pixie ville veta då hon tyckte att "du" inte lär så snällt att säga hela tiden. Det var trevligare med ett namn. Hon ställde sig bredvid honom för att visa att hon var redo att vandra vidare. Han var riktigt stor jämfört med henne så hon fick böja huvudet mycket bakåt för att kunna se upp på honom.

Då var det bestämt, den lilla valpen skulle vandra tillsammans med honom tills ett nytt hem hittats. Men vart skulle han föra henne? Hanen tänkte en sekund innan det pep till åter igen från plutten som nu stod beredd bredvid honom. "Jag heter Pixie. Vad heter du... ni?" Hanen kände att det inte fanns någon anledning till att egentligen ge ut sitt namn, men varför skulle det skada? "Lucius.." sade han kortfattat och gick fram till en översnöad, halvätet bytesdjur och lyfte upp det, gick fram till valpen och släppte ned det framför henne. "Backa..." Sade han lugnt till valpen innan hanen tinade upp bytesdjuret med sin eld som ömt smekte bytesdjurets frusna kropp. "Ät.. Du behöver styrka inför vandringen.." Lucius sneglade på valpen och lade sig bredvid. 

Pixie lydde och backade undan när han sa till henne. "Hette alla tre Lucius eller hur gick det till? tänkte hon men slutade tänka när han sa åt henne att äta. Det skulle tydligen bli en lång vandring imorgon så hon åt så mycket hon orkade och tackade sen för maten. "Får jag ligga bredvid dig?" frågar hon sen försiktigt när hon hade ätot klart. Det var kallt nu... Hon misstänkte att svaret skulle bli nej så hon förberedde sig på det genom att titta runt efter en möjlig sovplats.

Lucius såg på när valpen medan den åt och funderade på vilken väg de ska vandra härnäst för att hitta ett säkert ställe att dumpa henne på så hon ändå har en trygghet och slipper ensamheten. 
Hanen var som vanligt i sina egna tankar när den pipiga rösten nådde hans sex öron. "Får jag ligga bredvid dig?" Hanens blick smalnade av men han förstod varför frågan kom på tal. Han lade sig på sidan så han själv låg bekvämt "Ja det skulle ju vara dumt om frös ihjäl" sa CI och denna gången var rösten faktiskt ganska mjuk. De hade en rätt så lång vandring framför sig om det inte skedde något oväntat under färden, men nu när han tydligen blivit barnvakt var ju ändå hans prioritet att hålla valpen både varm, mätt och säker. 

Pixie log och kröp intill Lucius, drog en lättad suck, gäspade och somnade sakta efter att ha sagt god natt till Lucius. För första gången på väldigt länge sov Pixie lugnt och kände sig trygg. Inte ett enda ljud kunde väcka henne nu när hon visste att hon inte var ensam, i alla fall för detta tillfälle.

Hanen låg vaken i flertals timmar efter att valpen somnat. Fast i sina egna tankar som virvlade omkring. Inte bara hade han sitt eget mörker att tampas med, nu skulle han även göra det med en oskyldig valp vid hans sida. Vart skulle han lämna henne? Till vem? Det fanns ingen chans att han skulle kunna ta på sig ett sådant ansvar i hans tillstånd just nu. Lucius lade till sist ned sina tre huvuden och såg till att han hade full översikt över valpen, hanen lade sig lite ihopkrupen så att ena huvudet och svansen nästintill möttes så att den lilla valpen låg där tätt intill i säkerhet. Några djupa andetag senare var även han till ro och sov. Vad skulle morgondagen säga om hans val??


~AVSLUTAT~