Solen sjönk hastigt bakom horisonten och mörkret omfamnade Kawazatriskogen. Nattens alla bekanta ljud spelade och fåglar, syrsor och groddjur bildade en symfoni tillsammans. Den bruna aderonen låg i sitt skydd och såg ut i natten. Han ville stanna ett tag till och bara lyssna. Grendel visste att alla de bekanta ljud han vuxit upp med, alla ljud som innebar trygghet för honom, snart skulle bli lämnade bakom. Han hade funderat länge och väl på om han verkligen borde lämna djungeln bakom sig. Drömmen han haft hade varit så övertygande, så lockande. Även om han försökte trodde han inte att han skulle kunna låta bli att följa den. Det var med viss tveksamhet han ställde sig upp och lämnade sin provisoriska lya.

Han hade inte haft bråttom att lämna sitt hem. Tvärtom så ville han insupa allt vad det hade att erbjuda. Till hans vetskap kunde detta bli den sista gången han såg Kawazatri och han ville minnas djungeln som den var:  mörk, fridfull och vacker. Visst fanns där tillfällen då den hade varit förrädisk och blodig, men det var en del av livet.
    Träden blev glesare och glesare och snart tvingades Grendel att lämna träden för att ta sig fram på marken. Det dröjde inte länge innan han nått trädgränsen. Han stannade upp och såg ut över området framför honom. Främmande och öppet. En tveksam blick sökte sig bakåt, in mot regnskogen igen. Kanske han borde strunta i det hela. Kanske var hans dröm just det: en dröm. Men tänk om det inte var det? Tänk om det faktiskt var menat att han skulle lämna sitt hem för att följa den kallande rösten. Nej, han hade bestämt sig! Han hade kommit så här långt, nu kunde han inte ändra sig. Följde han inte drömmen nu skulle han säkert ångra sig för resten av sitt liv. Med bestämd blick lämnade han gränsen och fortsatte ut på främmande marker.

Efter endast en kort tid kände han hur hungern kom smygande. Han svor tyst för sig själv över sin egen dumhet. Allt för upptagen och orolig över att lämna Kawazatri hade han helt satt jakten efter frukost åt sidan. De små tassarna stannade upp och han såg sig omkring. Vad för typ av byte skulle det kunna finnas på slätten? En kort suck lämnade honom. Oavsett vad skulle han behöva hitta ett för att hålla humöret uppe. Han fortsatte framåt, mer uppmärksam på sin omgivning.
    Grendel fann aldrig någon gnagare, men till sin stora lycka hittade han ett kadaver som någon annan bara låtit ligga. Med travande steg rörde han sig mot den. Både ögon, öron och nos sökte ständigt efter okända hot.

Högt över världen flämtade redan nattens första stjärnor när solen sjönk under horisonten. En varsam vind virvlade över det öppna landskapet. Blommor och gräs gungade i dess spår. Djungelns träd och blad viskade, insekter gnisslade och djur tjattrade, väckta av kvällen och månens bleka sken. Kakofonin av ljud hördes ut på solstäppen, bland de glesnande träden och de allt öppnare kullarna. Laali befann sig inte långt ifrån skogsgränsen, men tillräckligt långt ifrån för att undkomma det mesta av oljudet. Hon grävde frenetiskt med tassarna in under en flat sten, under vilken en gnagare hade sitt bo. Hon hade inte lyckats fånga något på hela dagen, och nu var hon hungrig. Det var just typiskt att gnagaren skulle ha ett så djupt hål att hon inte kunde avgöra om det delades i flera gångar eller vart de i så fall tog vägen. Det var för litet för att hon skulle få in en tass eller nosen och se efter. Hade hon vetat att det slutade i en lya så hade hon kunnat dra ut djuret med en rot eller gräs, men när hon inte visste hur långt in gnagaren befann sig, eller om den ens var kvar – den kunde lika gärna ha sprungit ut genom en annan ingång eller ha försvunnit djupt ner under marken i ett virrvarr av gångar – då hon inte visste var den fanns hade det varit ett slöseri med kraft och energi att försöka nå den.
    Laali avbröt sitt frenetiska grävande när vinden vände och bar med sig den svaga doften av kadaver. Det var avlägset, men tillräckligt för att hon skulle lyfta huvudet och välja att strunta i gnagaren. Den svartvita fakargen rätade på sig och såg i riktning mot vinden, mot den avlägsna doften. Kadavret var för långt bort för att hon skulle kunna se, för långt bort för att hon skulle ha känt det om inte vinden lagt sig precis rätt. Hon ruskade på sig så att väskan hon bar gungade över ryggen. Hon hade gjort den själv. Den flätade formens innehåll av fröer och rötter prasslade mjukt.
    Med målet fäst vid doften som lovade mat lämnade Laali gnagarens hål och kastade sig upp i luften. De rundade vingarna slog hårt och upprepat. Hon var inte byggd för att flyga några längre sträckor, men det skulle hur som helst gå snabbare om hon flög än om hon sprang. Vem som än fällt ett byte skulle säkert hinna äta upp det innan hon hann dit om hon inte skyndade sig. Det skulle vara just typiskt.
    Till Laalis lycka verkade bytet obevakat när hon fann det. Kadavret tycktes vara efter någon typ av gris. Laali kastade snabba blickar över området när hon landade en liten bit bort för att trava resten av biten. Hon såg inte någon. Inte förrän hon kom närmre bytet lade hon märke till den lilla främlingen, vars doft hon först inte känt. Hon hade varit för upptagen med doften som lovade mat. När hon lade märke till den lille vargen stelnade hon till. För ett ögonblick stod Laali stilla på stället, innan hon reste raggen och spetsade öronen framåt. Den korta svansen reste sig bakom henne, vilket fick de långa stjärtfjädrarna att höja sig nästan rakt upp. En morrning fick läpparna att krusa sig när hon blottade framtänderna.
    Vem den lille än var så var hon säker på att han inte hade fällt bytet. Och om det var han som hade fällt bytet så var han så liten att hon inte tänkte bry sig om det. Nu var bytet hennes. Punkt. Hon var hungrig, och nu var det hennes. Och Laali tyckte inte om att dela sina byten med någon.

En dämpad duns nådde hans öron och Grendel höjde på huvudet medan han omedvetet slickade bort blodet runt munnen. En bevingad varg, mycket lik en hikioki i anatomin, rörde sig mot honom och den döda grisen. Han såg spänt på henne med blottade tänder och när deras ögon möttes stannade hon upp. För ett kort ögonblick trodde han att hon skulle lämna honom ifred, men så var inte fallet. Hennes hållning blev med ens dominant och ett dovt morrande lämnade henne. Han svarade hennes aggressiva beteende med samma hållning. Det här var hans byte. Han hade hittat det. Hon fick vackert lov att vänta på sin tur.
    "Försvinn." morrade han mellan sammanbitna tänder.
Det blev återigen uppenbart för honom hur liten han egentligen var när hon kom närmare. Men han tänkte inte låta det hindra honom. Det hade aldrig gjort det förut, så varför nu?

Laalis ögon smalnade av när hon såg den lille vargen också resa raggen och höja den korta stup till svans den hade. Han trodde att han kunde sätta sig upp mot henne! Med en hes morrning sänkte Laali nacken och rörde sig långsamt mot hanen. Hon fällde delvis ut vingarna vid sina sidor och burrade upp fjädrarna.
     ”Försvinn du”, svarade hon genom de blottade tänderna. Hanen var så liten, han behövde inte ett så stort byte. Inte för att hon ens övervägt att ge honom något, det spelade ingen roll om han hade hittat det först, kadavret var hennes nu.

Hennes ord fick hans ögon att smalna av. Han visste inte vem hon trodde hon var, men att försöka jaga iväg honom från hans eget byte var befängt! Trots att omgivningen var främmande fanns där fortfarande gott om växtlighet. Kanske inte som i regnskogen, men tillräckligt för att han skulle kunna använda sig utav det. Han sträckte sin energi efter gräsets och blommornas. De kändes underliga, ovana. Efter lite trixande lyckades han finna rätt frekvens och låste energierna i varandra.
    "Du får en chans till." morrade han. "Försvinn."
Han var en överlevare och hade klarat av både större och värre fiender än tiken framför honom.

[JAG ÄR SNABBAAAAAAST!]

Hennes morrning steg i styrka vid den pluttige vargens ord. Ha! Han trodde han kunde jaga bort henne! Stora ord för en så liten pys. De höjda stjärtfjädrarna rasslade bakom henne medan hon rörde sig framåt, mot den lille, med rörelser som annars var avsedda för jakt. Tassarna placerades långsamt, en efter en, medan huvudet hölls stilla i samma höjd och ögonen inte lämnade den lille för ett ögonblick.
     ”Ta chansen själv, plutt”, morrade Laali. Lika snart som hon avslutat ordet gjorde hon ett utfall mot främlingen.


[Jämfört med Grendel så känns Laali plötsligt väldigt stor. Särskilt när hon gör sig större med alla fjädrar på det.]

Vaksamt såg han henne komma närmare. Varenda muskel i hans kropp var spända likt en fiolsträng, redo för vad som än skulle kunna hända. Han såg hennes läppar röra sig, hörde hennes stämma. Orden hann knappt registreras hos honom innan den svartvita tiken kastade sig framåt. Adrenalinet exploderade ut i hans kropp och han hoppade instinktivt undan. Grendel lät gräset hastigt växa sig till långa tentakler och piskade ilsket med dem mot den andre. Ljudet av vassa, öronbedövande snärtar spred sig över området.
    "Försvinn!" morrade han med sammanbitna tänder.

[Alltså jag kan inte släppa storleksskillnaden xD]

[Har tillstånd till PP, för de som undrar~]

För ett ögonblick fann sig Laali förvånad när gräset runtom sträckte sig och snärtade i hennes riktning. Förvåningen övergick lika snabbt i insikt och ilska när de höga pisksnärtarna hördes.  Mitt i sitt utfall ryckte Laali bakåt med ansiktet. Vingarna pressades mot sidorna efter ett hastigt slag. Stjärtfjädrarna träffade marken med ett släpande ljud. Hon grep efter kraften och kände väskan på ryggen som om den var mer närvarande. Hon sköt flöden av kraften i en cirkel ut åt sidorna. Gräset, såväl det som snärtade som det orörliga, böljade utåt, tillfälligt knuffat bortåt. Hon fokuserade inte på några specifika strån, utan sköt endast snabbt allt ifrån sig. Hon behövde inte mer än en kort öppning.
     Laali hade alltid varit bra på att göra flera saker samtidigt. Kanske hade hon inte samma uthållighet som andra, kanske var hon inte lika stark som andra, men istället för att använda mycket kraft valde hon att istället hantera lite i många mindre flöden. Det hade alltid fallit sig mer naturligt för henne, och i samma stund som hon sköt gräset ifrån sig vände hon huvudet för att möta väskans innehåll. Med ett smalt flöde av kraften hade hon öppnat de sammanflätade kvistarna som utgjorde hennes skapelse, och med ett andra flöde grep hon ett av många bokollon som legat blandade med fröer och rötter från stora delar av landet. Rörelsen var omedelbar, något hon gjort många gånger förut, och när den pluttige vargen precis börjat inse vad som hände hade Laali kastat sig mot honom på nytt.
     Han var snabb, hon kunde ge honom beröm för det. Laali högg mot den lilles ansikte, och han undvek. Hon hade dock inte räknat med att träffa från första början. Det enda hon behövt var att han öppnade munnen i försvar. Det var då hon stack tungan mellan framtänderna, då hon blåste bokollonet mellan tänderna och tungans spets, sköt det in i pluttens mun i hopp om att det skulle nå tillräckligt långt för att han inte omedelbart skulle spotta ut det igen. Hon släppte väskan med kraften och fokuserade alla sina tunna flöden på fröet. Fokuserade på grodden. Stjärtfjädrarna slog åter upp i luften bakom henne när hon stannade sin rörelse.
     ”Släpp eller bli ett träd!” Laalis läppar krusades när hon återupptog sitt morrande. Hon syftade på att hanen skulle släppa kraften, släppa gräset han höll. Om han förstod eller inte spelade ingen roll, allt hon behövde att han förstod var grodden. Laali var mer ute efter att jaga bort honom än att faktiskt orsaka någon större skada – ju mindre ansträngning hon behövde använda, desto bättre – men det behövde inte den lille veta. Nu när hon stannat kände hon hur det sved över ena kinden, strax under ögat, och över ena frambenet. Det snärtande gräset hade lämnat tunna, blödande märken där det träffat. Det var en farlig förmåga de delade.

Han kastades tillfälligt ur balans då en främmande energi slet tag i hans piskor. Förvånat såg han hastigt på dem. Det hade inte varit han som gjort det, och det fanns ingen annan i närheten. Det kunde bara innebära en sak. Grendel vände återigen blicken mon tiken. Det verkade som om de hade en sak gemensamt.
    Den svartvite kastade sig ännu en gång mot honom innan han helt hunnit återfå fattningen. Nästan panikartat undvek han hennes käkar. Fick hon tag på honom skulle hon utan problem kunna bita av honom på mitten om hon så önskade, och det var ingenting han ville. Hennes käkar slog ihop med en smäll bara en liten bit från hans ansikte. Någonting strök lätt över hans tunga men han ignorerade det hastigt. Han hade inte tid med vad det än var han fått i munnen. När den fientliga tiken plötsligt morrade till stannade han upp och såg förvirrat på henne. Han försökte innerligt förstå innebörden av hennes ord. Munnen som fallit halvt öppen stängdes ljudligt då han insåg. Besegrat släppte han taget om tentaklerna han skapat och de föll till marken med ojämna dunsar.
    "Vad stoppade du i min mun?" frågade han med kylig stämma.
Vare sig han ville eller inte hade hon övertaget nu. Raggen på aderonens kropp var fortfarande rest, men han blottade inte längre tänderna. En vaksam blick vilade i hans ögon. Vad hade hon gjort med honom?

Så snart som den lille släppte gräset med kraften och lät det falla tillbaks till där det hörde hemma så upphörde Laalis morrande. Hon knyckte med nacken, innan hon rätade på sig och rullade med vingarnas skuldror.
     ”Jag stoppade inte något”, svarade hon, och ett rävaktigt flin sökte sig in över hennes ansikte. Hon böjde huvudet närmre den lille och mötte hans vaksamma blick. ”Jag planterade.”  Hennes små flöden av kraften fick grodden, det som varit ett frö, att röra sig. Inte mycket, men tillräckligt för att han borde känna det, för att han, som delade hennes kraft och som fått gräset runtom dem att växa och forma sig, borde förstå. Hon hade sått ett frö på hans insida, och hon kunde få det att växa, inifrån och ut. Att det var något som skulle kräva större mängder energi än vad Laali var villig att använda för en bagatell som detta, eller hur snabbt hon kunde få det att ske, behövde plutten inte veta. Fantasin kunde vara ett farligt vapen för den som kunde utnyttja andras.

Hon hade... planterat någonting? Då det han fått i munnen plötsligt rörde på sig hoppade han överraskat till. Hon. Det var hon som gjorde det.
    "Ett frö..." andades han fram och tog blicken från henne.
Han studerade marken medan tankarna rusade i hans skalle. Gjorde hon verklighet av sitt hot skulle han med stor sannolikhet slitas i bitar. Från insidan. Grendel kunde inte vara säker på hur stor växten skulle bli då han inte hade en aning vad det var för typ av frö hon planterat i honom, men med tanke på hans ringa storlek spelade det nog inte direkt någon roll. Med runda ögon såg han upp på den svartvita igen.
    "Du är ett geni!" utbrast han med ett snett leende.
Varför hade han aldrig tänkt på det själv tidigare? Visst löpte han risken att dö, men han kunde inte låta bli att imponeras av hennes påhittighet.

Laali studerade med intresse hur insikten sjönk in i den lille vargens varelse. Han sänkte blicken, och när han såg upp igen var det med ögon runda som månar. Ett ljudligt, kraxande ”Ha!” lämnade henne när han plötsligt kallade henne ett geni. Ett geni? Det var för bra. Hon rätade på sig med en något skeptisk blick, ännu flinande.
     ”Det där? En självklarhet.” Det gick inte att stoppa ett träd. Den som lade sten över gräs skulle med tiden se stenen bruten med gräs i alla springor, och träd… Laali hade sett träd växa fram i de mest spektakulära former, där de brutit genom mark och flätat sig runt alla hinder. Mer än en gång hade hon sett gamla kvarlevor efter sedan länge döda djur, där blommor och snår klädde de gulnande benbitarna. Växter grodde där de hamnade. De lät sig inte hindras av omständigheterna.
     Laali släppte kraften på nytt. Hon var säker på att han ändå inte kände om hon höll den eller inte. Nu när hon fått honom att föreställa sig vad hon kunde orsaka behövde hon inte bevisa något mer, och han kunde få fortsätta tro att den lilla grodden var ett hot även om hon inte fick den att röra sig mer. Hon sänkte över kroppen en aning för att hålla huvudet närmre och mer i samma höjd som hanens.
     ”Geni eller inte, bytet är mitt.” Framtänderna blottades tydligare i en delvis road grimas. Hon hade inget emot att samtala med den lille typen, särskilt om han fick för sig att kalla henne geni, men hon tänkte inte låta sig glömma anledningen till att hon var här från första början.