För många var kristallön en otroligt mystisk och vacker plats. Dess kyligare landskap och solen som glittrade mot kristallen som bildats på denna plats. Solen sken från en klarblå himmel och en lätt bris svepte över landskapet. Det var kyligt i luften men inte fullt så kallt att det var minusgrader.

Den grå korthåriga vargen rörde sig lugnt fram mellan kristallträden och de gröngula ögonen betraktade landskapet. Han hörde verkligen inte hemma i detta landskap då hans korta päls inte gav fullt så bra skydd mot kylen som den tjocka pälsen vargar hade i vanliga fall. Dock hade han sökt sig till denna ö för att härda sin kropp innan han begav sig vidare till de kallare delarna av Numoori. Hans ärrade kropp, korta päls och örat som tippade framåt gjorde honom till en mycket udda syn. Han visade heller inga känslor utåt. Gick bara där lugnt och stillsamt.

(Pax Mitri)

Den snövita tiken gick med försiktiga steg på klipporna, trots att hon har varit här tillräckligt länge för att veta att man kunde halka eller snubbla när som helst. Hon ser sig omkring och betraktar landskapet, hon blåser undan den blåa luggen från sina ögon och avslöjar tre ärr i ansiktet varav två löper över det högra ögat och det tredje strax bredvid ögat. Hon har även ett ärr på bogen, som ständigt påminner henne om ett fel val hon gjorde.

Hon suckar en aning, men hennes valpar är aldrig ett misstag, även om Aziza var den ende kvar så älskade hon dem alla. Hon går vidare långsamt, rädd för att snubbla elelr ramla ner och slå sig igen.

En vargs doft når hennes nos och hon spetsar öronen och stannar upp. Vad är vargen och vem r det? det är en helt okänd doft för henne. Skulle hon göra ett ljud ifrån sig så att vargen vet var hon är? fast hon visste ju inte om han har goda eller onda avsikter.

Hon suckar och knycker trotsigt med huvudet, som hon ville trotsa sina egna tankar. det fick bära elelr brista. Hon tar ett djupt andetag och ger ifrån sig ett ljust högt yl.

Han hörde snart ett yl i närheten och öronen klippte till. Han såg sig omkring. Kristallen gjorde så ljudet studsade lite och gjorde det lite svårt att avgöra exakt vart ifrån ylet kom. Han höjde huvudet och gav ifrån sig ett av sina hesa yl.

Då hans yl dog ut började han gå åt de hållet han var rätt säker på att ylet kom ifrån.

(Kort men ammar Oskar samtidig)

Hon hörde ett hest yl svara henne och hon började styra stegen ditåt, Hon gick försiktigt, hopade från klippa till klippa där det var kortast avstånd emellan. Hon klipper lite med öronen och får snart syn på en gråhårig varg komma gåendes emot henne. Hon stannar upp och ser på honom med sin guldbruna ögon.

Hennes kropp är spänd, fast det skulle bli en aning svårt att försvara sig eftersom klipporna häromkring var opålitliga. Minsta lilla felsteg och man faller och man kunde aldrig veta hur långt ner man faller.

Hon höjer huvudet och ser mot främlingen, doften avslöjade att det är en hane. hon klipper lite med öronen och sveper med svansen. - Var hälsad främling ropar hon med en vänlig röst

Han kunde snart se en vit varg med blå lugg närma sig och han vinklade bak öronen lite. Han litade inte på främmande vargar då inte ens om de verkade vänlig utåt. Alla svek i hans liv hade härdat honom och gjort honom till den han var.

Tiken kom närmare men stannade på ett behörigt avstånd och hälsade sedan på honom. Han gav henne en kort nick som bekräftelse på att han hört henne. "Vem är ni främling?" Hans röst var rätt låg och hes, som om han skadat strupen och ärren på hans hals tydde på att så var fallet. Nava lät snabbt tungan svepa över nosen och han harklade sig smått för att få bort lite av de hesa i rösten. Han stod dock kvar och betraktade tiken med de gröngula ögonen.

Hon ser på honom, hans kropp är ärrad vad hade han råkat ut för? Han tippar huvudet på sned en aning och ser frågande ut. Men hon frågar honom inte då hon tycker att det inte angår henne, vill han berätta så får han göra det. - Mitt namn är Isidar Mitrhim, Men jag kallas för Mitri. hennes röst är vänlig och hon böjer på huvudet i en respektfull bugning mot honom. Hennes guldbruna ögon är milda och vänliga och hon sveper med svansen en aning.

Hon står kvar på klippan, hon ville inte tränga sig på och främlingen kanske inte tyckte att man är för nära?. Hon slappnar av en smula men hade fortfarande öronen och ögonen riktade mot honom. - Vad gör du i dem här trakterna främling?

Han betraktade henne med de gulgröna ögonen. Nickade då hon presenterade sig. Lade både namn och utseende på minnet. "du kan kalla mig Navareil" Sade han åter med den hesa lite låga rösten. Han var inte den som ville tala så mycket.

"jag härdar min kropp" Svarade han ärligt. "Och ni?"

Hon nickar att hon har uppfattat hans namn. - Trevligt att träffa dig Navareil säger hon med samma milda röst som förut.
Hon hoppar nerifrån klippan och landar på en klippa under den första. Hon sneglar på honom för att se hur han reagerar. hon ville inte stå högre upp han han, de är båda jämlike här ute då de inte är i närheten av hennes flock revir eller någon annans revir.

- vad är det ni härdar er kropp för? Är han ute på ett uppdrag för någon eller söker han efter någon? Hon ruskar på huvudet och ser på honom igen när han frågar henne samma sak. - Jag vill utforska resten av numoori, jag har varit för länge i Lövskogen nu.

Han hörde hennes ord om att det var trevligt att träffas. Ett kort fnys lämnade honom men han sade inget. Hon fick väl tycka det var trevligt men han visste att han inte var den trevliga sociala typen. Men hon försökte väl bara vara trevlig.

"Jag härdar den mot kylan för att kunna vandra runt i kallare delar" Svarade han med den hesa rösten. Försökte hålla det han svarade kort. Hennes svar om att hon ville se mer och inte bara befinna sig i lövskogen nickade han bara åt. "Bor ni i lövskogen?" Frågade han sedan. All information kunde vara bra. Ifall han skulle träffa på HAN igen. Ifall han skulle få chansen att hämnas både sina skador och sin mor. Han trodde inte en vänlig varg som denna kunde ha något med HAN att göra.

hon ser undrande på honom, hade hon sagt något som förargade honom? hon slokar en aning med öronen och sätter sig ner på klippan. hon ser osäkert på honom men svarar honom när han frågar igen. - ja jag bor i lövskogen, jag tillhör flocken Cierzo och våran ledare är gavin son till tocho och Violet.

Hon ser sig omkring och fudnerar en aning. Hon hade många tankar men tankarna var både negativa och positiva och ibland förvirrande henne.

Han lyssnade till hennes ord och nickade som svar. Ingen av dom verkade ha någon anknytning till Honom så då var hon inte till någon större nytta. Varken Cierzo elelr lövskogen var han bekant med och det verkade högst osannolikt att Han skulle befinna sig där om Han ens överlevt de skador Nava get honom i striden.

Han såg sig omkring sedan såg han åter på henne. Hon verkade osäker och han undrade varför. "Något fel?" Samma hesa låga röst.

hon möter hans blick och ler lite försynt. - nej jag bara tänkerlite, det är ingen fara. hon klipper lite med öronen och ser på honom. - Så är det någon du letar efter med tanke på att du tränar din kropp?

Hon var helt neutral, hon frågade inte om hans bakgrund eller så, men hon kanske kunde hjälpa honom om han letade efter någon speciell. Man kudne ju aldrig veta, dessutom ville hon vara till algs.. kanske dumdrustig och smula naiv men ändå.

Han hade just vänt bort blicken för att se sig omkring då hon frågade om han letade efter någon och blixtsnabbt vände han tillbaka blicken mot henne. Han tog ett steg framåt och i poff så var han borta och endast ett litet rökmoln fanns där han befann sig.

Han telepoterade sig bakom henne och klev fram bredvid henne. "Varför undrar du om jag letar efter någon?" Sade han med den låga hesa rösten. Nu fanns det även en lite farlig ton i hans röst. Han stod alldeles bredvid henne nu med nosen nära hennes ena öra. Han hade överläppen lite lyft så de vita huggtänderna skymtades under de mörka läpparna.

Hon spärrar upp sina ögon när han helt plötslig försvinner och det enda som är kvar där han stod innan är ett rökmoln. Hon ser sig omkring med en förvirrad blick och klipper lite orolig med öronen. Hon kanske hade sagt något dumt igen. hon ger ifrån sig en djup suck när hon plötsligt hör hans röst intill sitt öra.

Hon hoppar till av förskräckelse och snor runt så hon hamnar framför honom.- Skräms inte sådär Säger hon med en bestämd röst.
Hon ser en smula undrande på honom och skakar på huvudet, hon kunde ana den farliga tonen i hans röst och det är bäst att hon inte gjorde honom arg nu. - Nej jag bara undrade med tanke att du såg ut som du letade efter någon med blicken..

Han betraktade henne med de gröngula ögonen. Han backade undan då hon sade att hon såg det på honom och han nickade lite smått. "Okej" De gröngula ögonen lämnar henne och sedan ser han sig omkring. Öronen klippte smått och han svepte till med den korthåriga men ändå långa svansen.

Sedan föll åter blicken på tiken och han tippade huvudet lite på sned. "Det är bäst att du inte vet vem jag letar efter. De tär ingen varg man ska utsätta sig själv för om han ens lever" Sade han med den hesa låga rösten. "Och hittar jag honom tänker jag befria världen från honom"

Hon ser på honom och klipper smått med öronen. Hon ville inte veta vem han letade efter, vem visste vem det var? Vad Navareil sa om vargen så verkar den han letar efter inte så snäll. hon sveper lite med svansen och slickar sig om nosen. - Han låter som ingen trevlig varg säger hon högt för sig själv.

Hon tittar på honom igen och tar ett steg bakåt från honom, rädd att hon kanske hade sagt något dumt igen. - Förlåt säger hon tyst

Han betraktade den vita tiken och backade undan nått steg då hon verkade allt för osäker. Hon var inte en del av den där hanens följe så hon var inget hot mot honom. Han såg sig omkring igen och fnös kort.

"Han var ingen trevlig varg" Sade han med den låga hesa rösten. "En trevlig varg skulle inte begära en valp i betalning mot att skydda en flock och sedan förråda dom" Han skakade på huvudet och fnös igen. De gulgröna ögonen föll åter på Mitri. "Men det tillhör de förflutna. Bara jag hittar Honom så jag kan hindra honom från att förstöra andras liv."

Hon ser på honom och ruskar smått på huvudet så den långa blåa luggen dansar över hennes guldbruna ögon. - Det är hemskt säger hon mellan sammanbitna tänder. Hon hoppades att den här vargen han letar efter har fått sitt straff.

Hon stelnar och hennes guldbruna ögon börjar helt plötslig att glöda. Hennes kropp darrar en aning och hon ger ifrån en gnyende av smärta. Hon får en syn, en syn av den vargen Nava letar efter och hon ser även ett skelett troligen vargens, synen visar även en skog där skelettet ligger, troligen i närheten av kristallön.

Hon andas tungt och just som hon trodde att synen var klar så kommer ännu en, hon känner hur det nästan sprängs i huvudet av smärtan. Hon försöker se vad nästa syn visar, den visar Nava, i strid med en varg troligen den han letar efter och synen visar även hur Nava fick sina ärr.

Hon antog att vargen dog av de skadorna Nava gett honom, till slut försvinner den andra synen och hon sänker ner huvudet och flämtar tungt, det är väldigt påfrestande för henne att se syner, då det tar en massa energi från henne. Hon klipper lite med öronen, rädd för vad hon skulle säga till honom och hur han kommer reagera angående hennes kraft så hon inte kunde styra över, synerna dyker upp när man misnt anar det.

Han nickade bara kort då hon sade att det var hemskt det Han hade gjort. Det fanns inte så mycket att säga om det. Han vände dock blicken mot henne igen då hon gnydde till och han lade huvudet på sned. Hon verkade ha ont men han såg ingen orsak till det och han kunde ana att hennes ögon glödde nu. Vilket de inte gjort förut.

"Mår du bra?" Frågan han med en dämpad röst.

Hon drar några djupa andetag och väntar med att prata tills smärtan i huvudet försvinner. Hon höjer blicken och möter hans gulgröna, hons er nervös och orolig ut. - jag.. jag mår bra. Det var bara min kraft som kom... Hon ger ifrån sig en suck. - jag har kraften att kunna se syner, men de kommer som de vill, jag kan inte kontrollera den.

Hon klipper lite med öronen och fortsätter sedan, - jag fick två syner, den ena är om en okänd varg och den andra var om dig.

Han betraktade tiken då hon talade. Lät henne tala tills hon verkade vara klar. Han lade huvudet på sned och de gulgröna ögonen smalnade lite då han tittade på henne. "Säg mig vad såg du för syn om mig?" Han svepte smått med den långa smala svansen och öronen, de ena halvt och de andra där tippen föll framåt.

Han visste inte om han trodde på henne, om hon verkligen såg nått eller om hon bara hittade på. Hon försökte kanske bara förvirra honom. Att se syner. han hade hört om mycket men aldrig att en varg kunde se syner.

Hon ser en smula förvånat på honom, de flesta ville ju inte att hon hade fått veta något om deras förflutna. men han frågade så hon gjorde som han bad henne. - jag såg dig strida med en varg, jag gissar att det är den vargen du letar efter? Det var han som gav dig dom ärren på din hals.

Hon slokar öronen, skulle hon fortsätta berätta att vargen är död och hans skelett ligger i en skog nära Kristallön? hon slickar sig om nosen och klipper med öronen. - det är en sak till, angående den första synen jag fick...

Han piskade till med svansen då hon talade och en dov men hes morrning steg i hans strupe. "Vem har berättat hur jag fick mina ärr för dig?" Han steg närmare henne och rynkade nosen.

Han trodde inte hon sett det hon sade i någon syn. HAN hade sänt henne för att förvilla honom. Svansen piskade bakom honom och han spände ögonen i henne.

Hon hörde den hesa morrning i hans strupe och hon backar undan och darrar av rädlsa. Det är just det här hon hatar sin kraft ibland, hon ser på honom med rädsla i blicken. - i.ingen, jag såg det i synen... Dessutom är den du söker efter död, slänger hon ur sig innan det händer något.

Hon möter hans blick, trots rädslan i dem så ljög hon inte, varför skulle hond et? hon såg vad hon såg.

Han betraktade henne då hon talade och sedan kastade han sig fram och käftarna smällde ihop bara nån hårsmån från hennes nos. Den dova hesa morrningen mullrade djupt nere i hans strupe. Den gulgröna ögonen var smala och han spände blicken i henne.

"Du säger att han är död.. Så vart finns hans kvarlevor.. Det finns vissa saker på honom som kan bevisa att det du säger stämmer och visar du mig bara nån annan så kommer jag slita dig i stycken" Rösten var dov, låg och hes men man kunde även höra att han menade fullt allvar. "Så visa vägen"