Vad var det här för plats han hamnar i egentligen? Khazarth hade under en längre tid befunnit sig i de Lavaöknen, ett ogästvänligt, öde landskap utan mycket växtlighet. Medveten om att The Dark Nations revir sträckte sig över de norra delarna så hade Drakargen hållit sig i den södra regionen, då han reste ensam och ville undvika att stöta samman med flockens medlemmar. Under de senaste dagarna hade miljön dock sakta förändrats, gröna skott hade börjat skjuta upp ur sprickor i marken och lukten av bränt hade ersatts av söta dofter. Slutligen hade den kala marken ersatts av mjuk mossa, som var varm och behaglig under hannens trampdynor. Här och var sköt små plantor upp ur marken, vissa föll offer för hans framfart och pressades ner i mossan av de mörka tassarna.
 
Nu hade det dock blivit uppenbart för Khazarth att han lämnat Lavaöknen, för kring honom reste sig höga, bastanta träd vars kronor vävde ett nät ovanför hans huvud och färgade solljuset grönt. Marken bestod nu av varm, mörk, bördig jord som gav mjukt svikt under hans steg. Här och var öppnades det grönskande taket och en kaskad av solstrålar stänkte ner marken, men för det mesta var världen runtomkring honom dunkel. Han hade inte mycket val där han förde sig framåt, han följde en något bredare, väl använd gång som sluttade svagt neråt. På bägge sidor reste sig skogen, tät och ogästvänlig, med trassliga snår som hindrade alla djur större än en skogsmus att fritt utforska dess hemligheter. Men trots att skogen var dunkel så utgjordes den av varmare toner än de kalla barrskogar han färdats i förr, och då och då bröts det gröna av färgglada blommor som spred en söt arom i den kvava luften. Ögonlocken hängde slappt över de solgula kattögonen, den tunga, fuktiga luften gled sakta ner i hans lungor utan att ge honom de friska syre hans hjärna var van vid.
 
Ovanför hans huvud tycktes det vara ett evigt kackel, klickande insektsklor, tjattrande apor och skränande fåglar. De förblev dock osynliga för honom, gömda av de gröna löven, kamouflerade av sina jordnära färger.  Detta var främmande marker för Khazarth, med djur han tidigare inte stött på. Han förblev dock lugn – de flesta djur skydde elden mer än något annat så han satte tro i sin förmåga att kunna försvara sig själv. Med det sagt vore det en lögn att säga att prasslet i löven och buskarna inte sände stötar av obehag genom hans kropp, han föredrog sina motståndare stora och synliga; små, långbenta insekter var svårare att bekämpa då han aldrig varit varken snabb eller smidig med sina stora vingar.
 
Khazarth insåg att han började komma djupare och djupare in i skogen, då den verkade sluta sig över hans huvud. Lianer hängde ner och strök emot hans ihopfällda vingar, en känsla som fick honom att vilja bre ut dem och flyga upp och ut, där det fanns rum att röra sig och frisk luft att andas. Han vek huvudet bakåt och spanade uppåt. Inte en chans att han skulle kunna veckla ut sina vingar här. En tung suck fick bröstkorgen att häva sig, och han fortsatte vidare mot skogens hjärta. Bortom Kawazatriskogen fanns Ruakakekedjan, och det var hans mål. Han ville tillbaka till bergen, och det luftrum som de erbjöd. Dock kunde han inte gå rakt nordväst som han önskat, då skogen inte tillät honom. Istället tvingades han åt väst, medan han sakta, sakta jobbade sig mot djungelns mitt.

Kanske, om hans sinnen hade varit skarpare och vargen varit uppmärksammare så hade han märkt av den dova lukten av andra vargar, men den maskerades av blommornas starka, söta doft. Det var inte förrän han fann sig på gränsen av den osynliga linjen som han kände den stickande lukten av urin. Han hejdade sig. Vädrade i luften, försökte frigöra all den information urinen bar från de distraherande, sötsliskiga växternas arom.  Det var tydligt att en vargs revir började här, men frågan var, hur många vargar, och vilken typ? Det hade gått en tid sedan vargen som markerat sitt revir hade passerat just denna punkt, då ammoniakens lukt inte var alltför framträdande. Khazarth lät sin blick svepa åt höger och vänster. Det täta buskaget hindrade honom från att följa revirets kant, och han hade inga tankar på att vända tillbaka, så han bröstade upp sig något, passerade den osynliga gränsen och fortsatte sin färd framåt.

"Den högt ärade Ronia, alfa över Isil Anar, har just givit sig iväg på spaning." Tikvalpen tassade fram genom den täta Kawazatriskogen, med stolta steg och högburet huvud. I vanlig dagsordning var hon ute på strövtåg - och fantiserade om att hon var alfa, som pappa var. Blicken var fäst framför henne och hakan var trotsigt utskjuten. "Farorna lurar överallt, inte ens reviret är säkert länge. Men det skrämmer inte Ronia - fienderna flyr kryper ihop vid hennes åsyn! Hennes krafter är överväldigande, hennes eld bränner allt i dess väg! Vargar flyr i vild panik! Inget kan stoppa henne! De ska lära sig att frukta hennes namn!" Valpen tog ett stort skutt upp på en sten och fick syn på en ensam groda som satt en bit ifrån. Den verkade ana onåd, och började genast kravla bort mot ett buskage i närheten. 
"Men vad är detta!" Väste hon och kröp ihop mot stenens mossa. "En inkräktare! På reviret! En monstergroda, fem meter hög! Den sprutar gift ur livsfarliga huggtänder och dess skrik kan spräcka sten!" Grodan stannade till, kväkte med eftertryck, kravlade sig över en kvist och fick plötsligt väldigt bråttom till säkerheten. 
"Ronia vet att flocken ligger illa till, men grodan har fått vittring på henne. Den retirerar tillbaka till sitt ogenomträngliga fort i buskarnas rike för att hämta förstärkning! Men Ronia blir inte rädd, hon smyger framåt.." valpen hoppade ner från stenen och smög i en vid cirkel runt grodan. "Och framåt..." Hon skar av dess väg. "HON ATTACKERAR!" Den svarta valpen tog ett jätteskutt framåt och sånär mosade grodan under tassarna. Sedan backade hon undan, och grodan försvann in i busken. "Den flyr i panik! Än en gång har Ronia, rättmätig alfa och Kawazatriskogens beskyddare, vunnit över ett av dessa outhärdliga monster! Flocken jublar över hennes mod!" Valpen skrattade till, och sprang iväg genom skogen. Nu, var hon tyvärr tvungen att återvända till lyan, bättre än så visste hon att komma försent. Det skulle bara leda till ännu en utskällning av fadern - än var hon trumpen över vad som hänt med.. Blair, var det så han hette?
I vilket fall som helst - var det lunchdags!

[Känns väldigt.. "aaw" detta xD]

Det tog ett tag innan han insåg det. Ovanför honom glesnade löven, släppte in fler och fler glimtar av solljus som fläckade marken. Runtom honom hade snåren dragit tillbaka sina taggiga, trassliga grenar som flätat samman en obrytbar mur och istället formaterat enskilda buskar, lätta att passera. Det var som om skogen hade börjat öppna upp, tidigare hade den varit en tyst, bastant labyrint med endast en erbjuden väg, som lotsade sina besökare framåt utan hänsyn till deras mål. Nu däremot så hade den breda gång han vandrat försvunnit, och det var snarare en svagt upptrampad, snirklig stig. Men det var inte det som fått Khazarth att haja till och stanna i sitt steg, nej. Skogen hade tystnat. Skriket och skränandet från oförskämda apor och fåglar, prasslandet och knastrandet från skogsmössen och skorpionerna och väsandet från tjocka, sakta slingrande ormar hade dött ut. Det var oroväckande. Vad kunde få ett djur som den giftiga skorpionen med sina klickande klor och snabba ben att förbli i skuggorna? Vad kunde få ett djur som de retsamma aporna med sina gälla stämmor och stora tänder att förbli stilla i trädkronorna? Vilka vargar skulle kunna tänkas äga denna del av skogen, om de spred en sådan skräck bland djungelns invånare? Eller var det blott ett sammanträffande? Khazarth kunde omöjligt veta. Han kunde endast lita på sin instinkt och fortsätta framåt, försöka navigera sig genom de tjocka lianerna som hängde ner över hans huvud.
 
Plötsligt hördes ett högt rop eka fram mellan träden, följt av ljudet när hundratals färgglada fåglar spred sina vingar och bröt ut från grönskan. Khazarth stannade till, och det ryckte i hans blodröda vingar. En del av honom ville följa med, upp i luftrummets säkerhet. Men det var utmattande att flyga och hans mål var långt bort, och han ville inte slösa på sina krafter. Han lät sina gula ögon svepa kring honom, lät nosen skrynklas ihop och vittra. Sinnena jobbade tillsammans för att plocka ledtrådar ur luften – vem hade ropat, och varför? Vargens hjärna skickade signaler åt öronen att spetsas, och av ren reflex ryckte de och vinklades, trots att de sedan länge gått förlorade och det endast var små stumpar kvar. Den olycksbådande tystnaden återvände och slöt sig om honom, och de sista spåren av ropet dunstade bort.
 
Den bevingade vargen tvekade. Men hans självgodhet fick överhand; han ruskade lätt på den massiva kroppen och fortsatte envist framåt.