Han liknade en vit staty när han stod där i den grådisiga morgonen. Hjärtat dunkade ihärdigt och blicken flackade ostadigt fram och tillbaka över den gigantiska slätten utan att han rörde på huvudet en milimeter. Hans luftvägar tycktes nästan ha blockerats när han stod där men en svag dimma som dansande runt benen. Var detta verkligen vad han ville? Inte kunde han väl lämna sin skog för gott?
Tankarna hade pågått i dagar, han hade försökt förstå vad det var som drev honom till detta. Detta hade han inte ens övervägt för ett par år sedan, det hade inte funnits på kartan. Omöjligt. Tystnaden tryckte på honom och tårar började bildas i de blåa ögonen och han skakade på huvudet åt sig själv. Sannerligen patetisk.
Till slut sänkte han blicken och den föll ner på tassarna och tårarna började komma, de letade sig nerför ansiktet, vitt likt nysnö. Han grät under tystnad, ingen panik, inget skrikande eller hulkande. Han var helt tyst och bara grät för sig själv, för mor, för skogen, gruppen... Allt. Han förtjänade knappast att vandra på jordens mark, vem trodde han egentligen att han var? Tankarna rev honom inombords, slet i honom och lämnade öppna sår.
Fortfarande med tårarna rullande höjde han sin blick, lät nosen möta himlen och ett yl rullade ut. En klagosång, fylld utav hans smärta och sorg. Egentligen visste han inte varför, han bara lät det komma ut, sjöng ut det onda, och andades in det goda.
Han satte sedan igång, rörde sig ut över slätten, vandrade med långa kliv ut emot vad som nu väntade honom.

| derp hehe,  pax till Ehfra :) |

Ehfra såg sig om med vaksam min. Öronen var spända uppe på hjässan och hon sträckte på halsen i den mån det gick. Hennes känsliga hörsel hade uppfattat någonting, ett ljud. Ett yl, var det, vilket hon inte allt för sällan märkte av i det stora Numoori, men detta hade varit annorlunda. Ett ljud av smärta, sorg. Det skrämde henne, och det var av den anledningen raganan std som huggen ur sten och försökte med nosen lista ut vad som var källan till det. Hade någonting hänt? Och i så fall, hur kunde hon hjälpa till? Egentligen var det säkert något som skulle kunna kallats "not of your business", men Ehfra var godhjärtad, tankelös och ägnade sin tid till att göra saker hon egentligen inte borde göra. Som att störta raka vägen fram till en främlingt, och det var precis vad hon tänkte göra.
   Ehfra fnös kort, rensade nosen på dofter och satte av över slätten i en travande, flytande gångart. Ögonen var fortfarande misstänksamma och undrande då hon färdades över det tjocka gräset. I vanliga fall hade hon njutit av känslan, mjukt gräs mot de härdade trampdynorna, men nu undrade hon bara ve, som kunde vara källan till ett så fasansfullt ljud. Det dröjde inte länge, innan hon hunnit ikapp doftspåret och följt det fram till en lätt sluttande kulle. Ehfra hävde sig meter för meter upp, ruskade lätt på kroppen, och noterade någonting längre bort i hennes synfält. En hane i hennes ålder, ett femtiotal meter bort.. Öronen tippades en aning bakåt, då hon med låg hållning gled in i osynligheten och smög framåt. Runt honom, så hon stod snett framifrån. Så uppenbarade hon sig, fortfarande med lika mjuk och underlägsen hållning, ville visa att hon inte alls ville någonting ont. De blå ögonen granskade honom noga. Han var sorgefylld, en aura runt honom hon inte gillade. Det fick henne att bli nervös.
   "Hello."

Han fann doften men noterade den inte särskilt, lämnade tanken bakom sig direkt. Även om det var någon nära tydde det inte på att denna ville stöta på honom, eller det var väl snarare en självklarhet. Varför skulle någon?
När en gestalt dock uppenbarade sig en aning ifrån honom tvärnitade han. Osäkert började han andas snabbare igen medans svansen direkt sökte sig emellan de vita benen. Han kände någon typ utav chock när varelsen hade bara pluppat (xD) fram. Osäkert började han söka efter ögonkontakt men vek snabbt undan blicken. Han visste inte om det verkligen var något han ville göra, att hon skulle se rakt in i hans själ. För han var sannerligen lätt att läsa av. Trots hennes låga hållning och underlägsenhet kunde han inte hjälpa den oro som steg inom honom. Ingen ville honom någonsin något, han var inte värd hennes tid. Trots detta talade hon till honom.
Oförstående höjde han blicken igen och lät den vila vid hennes ögon ett par sekunder innan den vandrade neråt emot hennes tassar.
"Hi." viskade han lågt medans det högra örat roterade oroligt och han försökte klämma fram ett litet leende. Det gjorde ingen nytta, han såg mest plågad ut och ansiktsuttrycket dog snart. Hans ansikte återgick till att vara livlöst och han sa inte ett ord trots tankarna som snurrade i hans huvud. Åter igen var det som att han var två personer, den ena var så lycklig över att se henne trots den främling hon var medans den andra helst ville krypa ihop och smyga därifrån. Han stod därför stilla, alldeles tyst och försökte tvinga upp blicken utan någon lycka.

"That sound... Was it you?" Ehfra såg på honom med fundersamma ögon. Öronen låg tillbakavinklade på huvudet, hon visste ärligt talat inte hur hon skulle reagera på hans beteende. Det liknade ingenting hon sett förut. Vad var det? Sorg? Rädsla? Ingenting av det var ett fenomen Ehfra var bekant med. Hon hade vuxit upp och levt i trygghet. Hon hade aldrig varit sorgsen i den benämnelsen, så det var svårt för henne att förstå. Egentligen, han var inte hennes ansvar. Men det kändes fel att vända om och lämna någon så. Det var inte rätt.
  "Can.. Can I do something for you?" Rösten var mjuk och lugn, då hon långsamt tog ett steg närmare och sänkte sig ytterligare lite i hållningen. Svansen svepte långsamt bakom henne, inte uppspelt, men lugnande och vänskapligt.

[Lite kort men känns som att jag inte hade mer att förmedla :')]

Han mötte hennes ögon igen, osäkert som om han trevade i ett mörker efter dem. Till slut lyckade han placera blicken i hennes, lät den vila där till hennes svar kom. Hade det varit honom? Ja, ja det hade det. Tyvärr. Han kände skulden rinna över honom, kände sig patetisk och dum för det han nyss gjort. Varför hade han gråtit ut sådär? Vad fick honom att tro att han kunde göra så?
"Y...Yes. I do...don't know... why. So...rr...Sorry" stammade han fram och ville åter igen fly undan med sin blick, låta den rusa därifrån, precis som honom. Trots detta lät han sig inte vikas. Hon hade sökt upp honom, så var det, nu fick han visa sig i alla fall det minsta värdig hennes uppmärksamhet. Inte heller fören nu hade han noterat hennes krona, det som prydde hennes hjässa likt vargen han mött i skogen. Han som den vita nästan tagit för en hjort, det var ändå förvånande för honom vad han hade missat i alla år i mörkret.
När hon frågade om han behövde hjälp kände han sig nästan lite överrumplad, men tacksam. Han ville gråta, falla i hennes famn och söka gråta hos henne, be henne att inte lämna honom. Hans blick uttryckte alla dessa känslor men bara snabbt. Kvickt stängde han av sina känslor och pressade fram ett till plågsamt leende.
"I'm not sure if you want to." sa han sedan med en liten suck. Orden lät fortfarande plågsamma som om han la all sin energi på att tvinga fram dem, men i alla fall inget stammande. "I'm not sure... That I'm... I'm worth your time."
Där. Han sa det, det kändes tungt på något sätt. När han hade letat efter de rätta orden men det var de enda han kunde få fram. Dock hade det känts som att han var skyldig henne detta, minnena föll tillbaka till giganten i lövskogen. Alduin hade sannerligen inte varit värd hans tid och han ville inte tvinga denna främlingen att stå ut med honom en sekund mer än vad hon behövde.

| Alduin är inte den roligaste pricken att möta just nu xD |

Ehfra höjde långsamt ena ögonbrynet, men rörde sig inte. Svansen fortsatte i stadig takt svepe genom luften. Fram och tillbaka, frma och tillbaka, medan de blå ögonen betraktade honom. Hon fann att han hade ett gråblått öga, och ett ljusare himmelsblått. Så.. Förtjusande. Ett svagt leende iklädde de svarta läpparna då hon såg på honom. Han verkade precis ha börjat byta till vinterfäll, att döma av den spräckliga pälsnyansen och blandningen av tjocklek. På viss ställen var den tunn och slätare, på andra ställen fluffig. Det var gulligt, och påminde henne mycket om de där vinterhararna hon stött på halvåret hon vandrat vid foten av Norra berget. När han sedan började tala, fnös hon kort, men leendet dröjde sig kvar då hon tog ännu ett steg närmare.
"I choose what to do with my own time. And right know, it seems that you need some help." Ehfra såg tydligt att han verkade ha problem med ögonkontakten, men hon lät honom. Väntade ut, det fanns inget annat hon kunde göra.

Han kände sig åter igen tacksam gentemot henne. Hon verkade uppriktigt bry sig, verkade. Alduin hade ingen större vana utav att bli erbjuden hjälp eller ens sällskap, han log därför emot henne, ärligt. Trots detta strålade sorgsenheten igenom. När hon tog ett steg emot honom var han nära på att rygga tillbaka ett par själv, men han stod kvar i marken, alldeles stilla.
"I'm not sure what's the problem with me." svarade han henne sorgset. Så var det trots allt, han visste inte vad det var eller varför han kände så här. Han bara gjorde det helt enkelt. Det var ingenting han grunnat över speciellt mycket heller för den delen.
"I guess I'm just. Stressed. Worried. Maybe a little sad." sa han tillslut med en plågsam röst. Ville han verkligen prata om detta? Det var en vana han haft sedan han var liten att hålla känslorna inom sig och inte säga ett ord till någon, inte oroa eller störa någon annan med hans egna patetiska tankar. Men det hade inte varit så här illa innan. Men ens flöt hans tankar iväg och en liten gnista tändes i de blåa ögonen medan han såg in i hennes under tystnad. Kanske visste hon mer om landet? Visste hon vart han var på väg? Eller snarare vart hon tyckte han borde bege sig. Han funderade knappt över sina ord, frågade bara så fort det kom i hans tankar.
"Have you seen the world?" 

Ehfra såg på honom med undrande blick. Det var tydligt att det inte fanns någonting hon kunde göra för honom, trots allt var det en sak att läka utsida sår, men att försöka påskynda sår inombords.. Det var enormt svårt. Ehfra hade sällan set sorg i världen, men då hon väl gjort det hade hon alltid reagerat på samma sätt. Hon var en enkel själ, glad, tillgiven livet. Ehfra hade alltid tyckt att det var enklare att bara se det ljusa i livet och strunta i allt annat.
"Is there something you can do for you?" Ehfra vågade sig på ett svalt leende då hon tog ett litet steg närmare honom. Det var oerhört lockade att stryka nosen över hans kinder i ett försök att lugna, men det såg hon mycket opassande och lät bli. Svansen började långsamt svepa bakom henne i en vänskaplig gest. Hon kom sig för att gilla honom, trots att hon träffat honom så nyligen. Han var gullig, på något vis.
"Have you seen the world?"
Ehfra hummade lågt, tveksamt, men dröjde inte med svaret. "Well.. Not much of it. The mountains, the Northern forest and some other places. The mountains.. Amazing place. Norhtern lights like waving rainbows and icecold fields, covered in deep snow", log hon och sjönk långsamt ner i sittande ställning. Åh, hon saknade bergen.

Han skakade bara långsamt på huvudet som svar på frågan. Vad han kunde komma på fanns det inte mycket som hon kunde göra, han var inte hennes börda. Alduin var skyldig att hjälpa sig själv, även om lite stöttning på vägen alltid kunde vara skönt. Hjälpa sig själv med vad egentligen? Kunde han göra någonting? Hade han en möjlighet att bli normal. Ordet sved, han ville känna sig lycklig som andra, ville kunna skratta och le utan att känna sig tvingad. Det var sannerligen inte normalt att må så här. Trots att han klagade kunde han även ha det så mycket värre, han var ung, klarade sig fint och fysiskt perfekt frisk. Det fanns mycket kvar för honom som han kunde utforska och många kvar att möta, så mycket han borde se fram emot men som han helst ville strunta i.

Hennes svar på hans fråga fick honom dock att spetsa öronen. Han kände sig direkt en aning nyfiken, hon hade sett så mycket mer än honom. En önskan att vara mer lik henne tändes inom honom, vilket inte var ovanligt. De flesta han stött på hade verkat betydligt mer lugna och glada över livet än han själv och han ville med vara sådan. Känna sig så.
"I'd love to see it." sa han med en drömmande ton i rösten medan det drog lite svagt i hans mungipa. I huvudet kunde Alduin föreställa sig den dansande regnbågen, snön och de stora bergen. Trots sina år på jorden hade han aldrig sett berg, några sådana verkade inte finnas i lövskogen men klart han visste vad det var för något. Hanen hade alltid uppskattat kylan, troligen på grund utav sina gener, men skulle troligen även sakna växterna. Det var något han hade gillat med lövskogen, träden och blommorna. Men hade hade lämnat de bakom sig.
"Where are you headed?" frågade han efter en stund medan blicken vandrade iväg över slätten. Lät de blåa ögonen klistra sig långt bort i horisonten några sekunder innan blicken återvände till henne.


|Sorry för segt svar, men nu kom det i alla fall heh |

"You should", log raganan avslappnat för att uppmuntra hans svaga leende och såg sedan på honom med lugn blick. Den vite tycktes tänka efter en stund, och hon lät honom då det inte fanns någon anledning att pressa honom på ord, innan den främmande hanen sade någonting igen. Vart hon skulle? 
Svansen svepte till bakom henne, borstade till gräsplätten hon befann sig på. Det ryckte lätt i nosen då hon noterade en svag doft av hare, innan hon kom sig för att svara. Ja, vart var hon på väg? Det var en svår fråga. Ingenstans!
"Actually.. I don't really know." Leendet blev ursäktande. "I'm just wandering around, I think. And so are you, right?"
Blicken stannade på honom, plötsligt nyfiken. Hanvargen verkade iallafall inte tillhöra en flock, isåfall hade de inte god koll på sina medlemmar. Till på köpet luktade han inte flock. Hm.

[Ta ett derpsvar! Är lite seg jag med, tagit på mig allt för många roll xD Ska börja med att bara ha ett aktivt per karaktär. Heh.)

Han nickade långsamt och lite osäkert. Visst borde han, men det var en bit dit, bara att lämna skogen hade varit ett stort steg för honom. Det hade rört runt så mycket inom, förstört honom en aning. Vad hade han haft för val? Att gömma sig i skogen hade börjat äta honom inifrån. Alduin hade fastnat i ett evigt mörker, där väggarna kom allt närmare och han inte kunde göra annat än att vänta på att bli krossad.
Han hade tagit första steget ut i världen och ut i ljuset. Förhoppningsvis skulle det inte förstöra honom precis lika mycket om inte mer. Dock kunde hanen inte bara sitta och vänta, han hade gjort det tillräckligt nu.
Hennes svar fick honom att fundera, hon gick alltså bara planlöst? Inga tankar alls? Inga önskemål? Ingenting. Egentligen skulle väl inte Alduin utav alla kommentera detta, han borde istället dyrka henne för det mod hon hade och det gjorde han. Han kunde inte låta bli att på något vis se upp till varginnans lättsamma sätt att se på saken. Han ville sucka över detta, över att han själv var patetisk intill henne, men lät bli. Istället föll blicken ned till främlingens tassar, studerade dem ingående då han knappt klarade av att möta hennes blick. Inte när han tänkte svara på hennes fråga.
Det stod emellan att ljuga eller se framstå som en idiot, en rädd harunge. Att vara falsk fanns dock inte i vargens natur, han kunde inte bli sådan nu, inte nu när han skulle vara bra.
"Actually..." började han och vred osäkert på sig. Svansen började leta sig in emellan benen. Det låg en sådan otrolig skam över det han tänkte säga. För vissa var det väl inte en stor sak men han kände sig verkligen värdelös.
"I have no idea where I am or where I'm going. I left my home." sa han och en rynka bildade sig i den tuffsiga ljusa vargens panna samtidigt som han höjde sin blick igen. Ett djupt andetag. "I've been living in the forest for... years. Since i was a pup." fortsatte han. Rösten var skakig och osäker. De blåa ögonen passerade hennes, fortsatte upp emot skyn och lät dem möta molnen som drog över de två. Han funderade på att säga mer, men tystnade.

"I also left my family." Ehfra log svagt, och följde den något mindre hanen med blicken då han tycktes krypa ihop. Hans svans letade sig in mellan bakbenen och blicken flackade iväg, bort från hennes klarblå blick mot horisonten som avmålade sig i en tydligt linje. Blå mot frodigt grönt. Hon valde att inte låtsas om hans märkliga sinnesstämning, utan fortsatte outtröttligt som hon alltid gjorde. Pladdrande, fnittrande och glädjefylld. Det skulle ändå inte ge någon effekt att försöka tycka synd om honom. Det gjorde hon visserligen, men han kanske inte uppskattade tröstande ord. Några såna hade hon inte heller, för den delen. Svansen började svepa bakom henne.
"The time will come when I going to return, home.. But right know, I have too much left to see!" Huvudet tippades en aning på sne, fortfarande med ett litet leende på läpparna. Den kluvna tungan fuktade den mörka nosen som hastigast. "Do you have a name, by the way? You can call me Ehfra."

[Ta ett derpigt svar! Varit lite allmänt seg xD]

[Avslutar detta nu, då jag inte sett dig inne på ett bra tag :)]