Jodå, visst var det vackert här. Men det var öppet. Och oskyddat.

Den vita varginnan låg i en klunga med små vindpinade träd. Löven ovanför henne hade börjat bli gula. Hon hade alltid gillat färgerna som kom med hösten, och klimatet gillade hon också. De svalare dagarna och kyligare nätterna föll hennes täta päls i smaken. Det ända hon inte gillade var att dagarna blev kortare och mörkret mer påträngande.
Dem lila och orangea ögonen såg halvslutna ut över den lilla vattensamlingen bara några hundra meter framför henne. Albino vargen hade faktiskt hittat en sten som solen hade värmt hela dagen och hon låg lite upphöjd ovanför det vajande gräset, väldigt synlig men inte heller tillräckligt gammal för att förstå faran i att blotta sig på det viset.
Den långa svansen ryckte där den låg vid sidan av stenen. Hon började bli dåsig nu när solen började sin färd neråt. Visst var det några timmar kvar tills mörkret föll över slätten, men tröttheten började redan dra i hennes ögon.

[Pax till Ehfra]

Det hade inte alls varit svårt att få syn på en lilla vita honan. Valp, kanske hon borde benämnas istället. Eller så var det bara en väldigt liten vuxen varg - Ehfra hade aldrig trott att det fanns så små vargar. Inte förrän hon träffade på Z'ev.

De blå ögonen vilade på hennes smala gestalt. Trött måhända, ögonen såg tunga ut under den tjocka luggen hon hade i pannan. Pälsen var relativt kort och svansen så lång att den säkerligen släpade i marken när hon gick. "Borde inte det vara mycket opraktiskt?", kommenterade Ehfra automatiskt i tanken och vred öronen framåt då inspektionen fortskred. Små tassar hade hon tillsammans med ett rundat ansikte som bidrog till ett sött utseende.
Nej, detta var allt för intressant möte för att låta gå till spillo!

Med långa kliv stegade hon fram mot den mindre honan och banade sig väg genom grönskan (vilket måste sett lustigt ut, då gräset var högt och hon osynlig), sekunden senare stannade hon och uppenbarade sig i synlighet. Svansen vevade bakom henne och ögonen sprudlade av liv.
"Hello!"

Hon var inte trött, hon var inte trött, hon var inte trött!
Trots övertygelsen i denna mening trodde nästan den lilla varginnan att hon drömde när gräset böjde sig likt ett djur som gick fram mot henne. Det dröjde några sekunder innan hon insåg att det inte var en dröm och satte sig käpprak upp, hjärtat hamrande i bröstkorgen. Utan att kunna tänka ordentligt satt hon bara och stirrade på vad som verkade komma närmare henne genom gräset som böjde sig. Att hon kunde springa därifrån for inte ens genom hennes huvud.

Chocken som kom när en varginna helt plötsligt stod där gräset hade böjt sig fick nästan den vita att trilla av stenen. Förskräckt stirrade hon på varginnan när denne talade på ett språk som hon bara kunde lite om. Det dröjde flera sekunder innan hon fick ordning på hjärnan och kunde svara på språket som talades.
"Hello." svarade hon långsamt, lite osäker på om uttalet var korrekt.

Ett välmenande leende dök långsamt upp på hennes mörka läppar då den yngre honan antog ett förvånat uttryck i det näpna, rundade anletet. Alltid samma sak, förvåning och överrumpling - det var värst vad vargar var ouppmärksamma nu för tiden..

"Hello, little one", upprepade Ehfra med mjuk röst och satte sig ner i gräset. Gräs hade alltid varit den perfekta madrassen.
Hon såg nyfiket upp mot den vita där hon låg uppflugen på stenen. Avbröt sig plötsligt för att gnugga vänstra hornet mot frambenet och lade sedan huvudet på sne. De klarblå ögonen fästes i den blanksvarta fjädern hon bar i luggen, slickade sig om den mörka nosen. "I like that feather. What is it for?"


Svansen började taktfast dunka i marken.

Hon besvarade främlingens leende med ett eget, ett mycket blygare och osäkrare leende.
Osäker på om hon skulle svara eller inte på den upprepade hälsningen log hon bara igen verkade nästan huka sig under främlingens blick. Hon hade alltid tyckt att det var lite jobbigt när folk såg på henne och det inte var när dem pratade med henne eller lyssnade på någonting hon sa.
Med hoprynkad panna översatte hon vad främlingen hade sagt. Hon nickade lite för varje ord hon lyckades översätta. När främlingens tal var översatt skulle hon bara komma på hur man svarade.
"It's my.. mothers. She was a... ehhhrr... umm... shapeshifter?" svarade hon långsamt och uttalade noga alla ord, speciellt det sista fick en mycket frågande ton "She could turn into a... raven." fortsatte hon för att förklara vad hon menat om det inte var rätt ord.
Hon insåg nu att främlingen hade någonting på huvudet. Chocken över ett så plötsligt uppdykande och språket som talades hade inte fått henne att ta in främlingens utseende. Nyfiket stirrade hon på grenarna på främlingens huvud.
"What are those?" frågade hon och nickade mot grenarna. Det såg lustigt ut med alla grenar som stack ut från hennes huvud.

Det märktes tydligt att den unga honan inte var van vid språket. Ehfra rynkade ögonbrynen en aning och övervägde att gå istället, då plötsligt svaret kom. Inte speciellt säkert i tonen, men ett svar. Ehfra log svagt mot henne och nickade som bekräftelse på att hon faktiskt förstått, trots den knappa Nimorianska grammatiken. 

Naima nickade när den andre svarade. Nicken var rätt ivrig och det var tydligt att hon ville fortsätta prata. Hon hade trots allt ärvt faderns nyfikenhet och viljan av Immiker att lära sig mer.
stantlers
Hon hade inte hört det ordet innan, men nu hade hon i alla fall någonting att kalla grenarna på främlingens huvud.
Med ett busigt flin fnissade hon åt främlingen och tippade huvudet på sned.
"What's your name?" frågade hon, fortfarande med viss tvekan i rösten. Hon svepte försiktigt med svansen bakom sig och log ett blygt leende.
Det hade slagit henne att ingen av dem visste den andres namn, och det kändes konstigt att fortsätta utan ett tilltalsnamn att gå till, hon kunde ju inte gärna fortsätta kalla främlingen för främling, även om det bara var för sig själv.

"What's your name?"
   Det hade inte slagit Ehfra att hon inte talat om sitt namn ännu. Det hade väl inte varit nödvändigt, men hon kom på sig själv att gilla den lilla honan. Det kändes konstigt att inte veta namnet. Det var svårt att gissa vad hon hette, till på köpet. "I'm Ehfra", svarade hon och besvarade leendet. Det kändes alltid lika konstigt att säga meningen, den blev så kort i och medatt namnet nästan flöt ihop med "I am". Svansen svepte glatt bakom henne trots detta.
   "And you?"


[Kortis <3]

Hon log och den långa svansen vaggade lite.
"Naima-finiarel." svarade hon, log igen och klippte med ett av de långa öronen "But Naima is fine too."
Hon kunde inte komma på någonting mer att säga och såg sig lite förläget omkring.
"What umm... did you do when you.. ehh.. appered?" frågade hon osäkert. Hon hoppades att Ehfra förstod vad hon menat.
Det hade stört henne att hon inte kunnat se främlingen när denna kom, och hon undrade om det var någonting som hon själv kanske skulle kunna lära sig, det hade varit coolt.

(Kort här också)

Ehfras svans saktade ner en aning  takt då ögonen smalnade av. Den andres mening hade inte varit hundra procent tydligt, så det tog några sekunder innan hon fattade. Ögonen mjuknade igen och svansen fortsatta vagga fram och tillbaka.
   "Oh!" Sade hon och log glatt. "You mean like this?" Sekunden senare hade den trefärgade honan försvunnit. Hon fnittrade till, höll sig osynlig några sekunder och uppenbarade sig sedan igen framför den vita honan, Naima.
  "I don't know how, but I can do it. Do you have any.. Well, powers?"

Ögonen blev stora av förvåning när främlingen bara försvann. Hon höll nästan andan, trots fnisset, tills främlingen syntes igen. Då svepte svansen och hon log blygt.
Huvudet föll på sniskan och hon log igen, lite mindre blygt. Inte heller den här främlingen visste hur hon använde sin kraft. Det hade varit så svårt att förklara för Wulfric hur hon använde kraften, den bara fanns där.
Med ett ivrigt nickande bekräftade hon att hon hade krafter, huvudet var inte längre tippat.
"Yes. I can do ice." sa hon och log, mäkta stolt över sig själv. Nu var det inte jätte mycket magi hon kunde, och speciellt inte när snö inte redan var tillgängligt, då kunde hon utvecklas ännu mer. Hon hade faktiskt vandrat över snöslätten och sett hur hon kunde göra snön till is och skapa isskulpturer ur snön. Inte speciellt vackra saker, men definitivt... saker.

"Ice?" Log Ehfra och svepte lätt på svansen. "My grandmother could do ice. Or.. I mean, she could.. Well, use it." Hon skrattade till åt sin dåliga förklaring, det var enormt svårt att förklara någonting som bara låg hos den enskilda individen. Ehfra hade som ung ofta fått höra hur hon bad sig åt, av ren nyfikenhet, men hon hade aldrig något bättre svar än att hon bara försvann.
   Ehfra kastade e snabb blick mot hållet hon varit på väg mot, men hon ville inte fortsätta riktigt än. Hon var intressant, den där lilla honan. På något märkligt vis.  Kanske var det hennes udda utseende som gjorde saken? Hon flyttade på sig en aning i gräset för att sitta bekvämare och blickade tankfullt upp mot den andre.
   "Where do you come from, Naima?"

Den långa svansen viftade och hon log glatt. Ehfras mormor hade kunnat använda is. Kanske Ehfra visste hur man gjorde… saker? med is? Naima själv kunde inte göra så mycket, hon kunde bara lite.
Naima härmade den behornade och flyttade på sin egen rumpa. De bleka klorna rispade mot stenen och hon knyckte på sina långa öron.
Vid frågan tippade hon huvudet en aning på sned. Vart kom hon ifrån? Var det menat inom Numoori eller vart hon var född?
”Somewhere away, long away.” svarade hon, fortfarande tvekande vid varje ord och hörde hur illa det lät. En grimage uppenbarade sig i hennes ansikte när hon rynkade på näsan och runkade pannan.
”Sorry, I know that’s wrong… but I don’t know how to say where I’m from.” sa hon ursäktande och man kunde nästan urskilja en rosa ton under den bleka pälsen.

Någonstans, långt bort? Det gav inte Ehfra särkilt mycket information. Det lät dock inte som Numoori, landet var trots allt inte särskilt stort vad hon hört under åren hon vandrat i norra bergen. Hon saknade åren där, och skulle återvända en dag. Norrskenet, den kyliga luften och de friska brisarna. Hon hade älskat det.
"It's not Numoori, right? Do you miss it?" Den blåögda honan såg mot den yngre, fortfarande med lätta svepningar från svansen. Sedan letade sig blicken bort, över Numoorislätten. Det fanns mycket hon själv saknade. Kaiwood, där hon träffat Shiva. Skogen hon trivts så bra i, och tankarna hade redan börjat vandra åt att stanna i närheten. Definitivt inte för den oförskämde hanens skull - honom hade hon förträngt. Idiot.

Glad över att främlingen förstått skakade hon på huvudet.
"No.. not Numoori." vad landet hade hetat visste hon faktiskt inte, hon hade varit för ung för att veta det när hon lämnat dess yta "But I don't miss it that much."
Språket hade blivit bekvämare i mun och hon verkade kunna tala lite mer ordentligt utan att snubbla på orden.
Hennes tvefärgade blick drogs till grenarna, hornen, på varginnans huvud.
"Are you from Numoori?" frågade hon och log ett försiktigt, blygt leende.
Frågan skulle inte föreställa oförskämd och den långa svansen som svajade bakom henne tydde på en vänskaplig fråga.

"Not?" Ehfra såg undrande på henne, men frågade inget mer. Hon kanske inte ville prata om det, det.. verkade nästan så. Allt som allt så hade hon inte berättat särskilt mycket om sig själv, men Ehfra kände inte Naima tillräckligt för att våga sig på att fråga. 
"Well.. Do you know Nordanskogen?" Ehfra anade att det skulle vara enklare för henne att förstå vilken plats hon pratade om, ifall den uttalades på nordspråket. Det blev knaggligt och dåligt, men själv ordet hade hon lärt sig under åren i bergen.
"I left my family there for about five years ago. I miss them. A lot."

Naima ryckte på skulderbladen. Hon saknade inte en familj som inte önskat henne och fråntagit henne sitt namn. Trots att hon säkert skulle ha blivit älskad om hon stannat så hade det inte känts som ett alternativ just då. Och hon var lycklig nu. Ensam, men lycklig.
Pannan rynkades över det okända namnet. Hon förstod de enskilda orden, men tillsammans bildade dem ett ställe hon inte visste. Det vita, rundade huvudet vajade långsamt från sida till sida i en nekande gest. Öronen gled ner från hjässan och ett allmänt generat uttryck intog hennes ansikte.
"I'm sorry that you miss them." sa hon, åter skyggt och drog lite med svansen "But I'm sure they're fine..." hon log generat. Vem var hon egentligen att tala om sådant för en vuxen varginna?

Ehfra log, ett något sorgset leende. Ändå var det med värme i blicken hon svarade den mindre, vita honan. Hon saknade sin familj något enormt, och hon hade inte hört ett ord om dem sen hon lämnade. Inga ord, inga dofter, inga inombords hintar. Ingenting. Det var skrämmande efter att ha sovit bredvid dem varjenda dag, jagat sida vid sida, skrattat tillsammans och levt tillsammans, att sedan få känna på hur det var att vara ensam. Det kunde lätt kännas ensamt, men Ehfra hade alltid haft enkelt att hålla modet uppe. Men hon saknade ändå någonting, ett sällskap. En vän vid sin sida, en trygg punkt i livet. För fastän Ehfra alltid verkade vara framåt och bekymmerslös, så var hon innerst inne en aning blyg. Det kunde lätt bli att hon dolde sig själv bakom en fasad av hyperaktivitet. En stor del av henne var fortfarande så pigg och framåt - men mycket berodde på den fasad hon byggt upp under åren.
"I'm sure they are."

Ehfra log mot den yngre varginnan, fortfarande svepande lätt på svansen. Sedan drogs blicken iväg igen, bort över fältet. De blå ögonen smalnade av en aning då hon funderade, och jovisst. Hon borde fortsätta. Trots allt hade deras samtal ändå blivit mer och mer fåordigt,  det kändes som att deras möte började gå mot sitt slut, och Ehfra valde därför att avsluta det. Det fanns så mycket mer att se - och hon ville inte vänta på det!
"I think that I should go now. But it was nice to meet you!"
Den behornade vargen log mot den yngre. Sedan vände hon om för att börja vandra bortåt, men stannade till bara några meter bort och vände bak huvudet. "Bye!"
Sekunden senare hade hon försvunnit iväg i gräset.

[Avslutar här, Ehfras tidslinje är kind of proppfull så måste skära ner lite då detta ändå började gå mot sitt slut xD]

AVSLUTAT!