Luften var kylig över Ken-Yak, med sina sten och gräsbeklädda vidder. Solen doldes delvis bakom en tunn slöja av moln, och lämnade omvärlden i ett grågrönt dis. Ehfra drog in luften i lungorna och slog långsamt upp de blå ögonen. Svansen hängde slappt utefter bakbenen, och öronen var mjukt framåtriktade. De karaktäristiska hornen välvde sig upp ifrån hjässan likt raganans typiska utseende. Egentligen var Ehfra en vren, men hon såg sig inte som en förbannad varelse likt många andra.
Nog för att hon kunde bli blyg bland de hon inte kände, då hennes drag för många kunde vara ett men från en "förbannelse", men hon själv ansåg sig egentligen bara äga en extra gen som inte alla vrener hade. Ingenting konstigt egentligen, då det fanns ett antal i världen som var som hon. Ehfra hade inte träffat en sådan på många år nu.

Raganan ruskade på huvudet och fortsatte framåt i maklig takt. De långa benen undvek smidigt markens ojämnheter medan blicken svepte över omgivningen. Det luktade varg, vilket det gjort i ett par timmar nu - och hon hade ingen lust att få en obehaglig överraskning. Då vinden förde med sig ännu tydligare dofter gled hon ljudlöst in i osynligheten och bytte spår till stenunderlaget istället för gräset, för att dölja sina spår. Honan stannade till ett ögonblick och lystrade med höjd huvud, innan hon fortsatte återigen och gick runt en kulle som kommit i hennes väg.. Och lika snabbt stannades stegen upp igen. Där, var källan till doften. Denne någon satt med vänstersidan åt henne, och stirrade på något svårsynligt i luften. Blicken var koncentrerad och skärpt. 
Men det som var upseendeväckande var de höga hornen som spirade upp ur hjässan och sträckte sig mot himlen.

"It's a.. Ragana.. !"
Ehfra stirrade förvånat på den andre i sin osynliga skepnad. Snart skulle han bryta koncentrationen och märka hennes doft. 
Han var .. en ragana!
Snopet drog hon tungan över högra mungipan och gick långsamt närmare tills hon bara var meter ifrån honom. Såg nyfiket på de maskulina anletet och lät blicken följa de överdimensonerade öronens linje. Han var lika ovanlig som hon.
"Hello." 
Rösten var ett mjukt mummel, men Ehfra visste att hanen skulle höra den - hans öron kunde knappast vara breda förgäves.

[Kom på att hon ska tala Numorian, så ändrade i första inlägget xD]
I samma ögonblick som hon uttalat "hello" så släppte hon taget om sin kraft och blev synlig för den något större hanen. Den blå blicken såg forskande på honom. 
Trots hennes plötsliga uppdykande, verkade han inte vara förvånad. Måhända var han van vid andra förmågor? Eller ägde han kraften själv.. Eller talade något om för honom vart hon befunnit sig? Ehfra visste inte.

Den vitgrå hanen tog till orda efter en kort nickning.
"En ragana.." Var han lika förvånad som henne? "Vad kan denna ragan ha för mål?"
Honan förvånades, än en gång, över situationen. Han var rättfram - trots det, betraktade hon honom i några sekunder innan svaret kom.
"I'm on a .." Hon sökte febrilt efter rätt ord, men lyckades inte. "A.. Journey."
Det lät sannerligen dumt. Nåväl.
"Why is my way on your interest? I'm just a simple soul on my way trought this lands, to meet other wolves and discover new places." Ett lätt leende spred sig över läpparna, om än svalt och något blygt.

"My name is Ehfra. If you want to know."

Orden som strömmade fram mellan käkarna på den snögrå hanen var kyliga. De var klädda i en fasad av ointresse, men Ehfra anade att det snarare var tvärt om.. Han var svår att läsa. Även för henne, som sällan var dålig på sinnesstämningar. 
Han var.. Konstig.
"A journey.." Började den hornbeklädde. 
Hans blick möttes henne, borrade sig in i de blå ögon och efterlämnade ett visst obehag. Ehfra svalde tyst och vred bak de gråsvarta öronen en aning, vilket fick henne att anta en vaksam min. Inte rädd - men betydligt mer uppmärksam än innan varit.
"What kind of journey?" 
Den högreste hanen höll hennes blick medan han långsamt skred framåt, för att sedan släppa den och istället låta dem syna hennes kropp - helt ogenerat. Öronen vreds ännu mer bakåt den isande känslan i maggropen tilltog.
"Is it because of curiosity?"
Han fortsatte runt och stannade bakom henne. 
"Maybe she's tired of her patetic life?"
Patetiska liv!? En skärpa for genom ögonen.
"An escape, perhaps.."
Långsamt, väldigt långsamt, slöt han upp tätt intill hennes högersida. Hans vitgrå päls blandade sig med hennes. Obehaget stegrade i magen. Hans nos sänktes i höjd med hennes trekantiga öra. 
"If the reason is curiosity, is that a sign of bravery or stupidity?"
Den varma andedräkten fick henne att rysa. Då, äntligen, avlägsnade han sig från hennes sida och ställde sig återigen framför henne. Ehfras blick vandrade upp mot hans ansikte, mötte hans ögon, då han återigen talade.
Men orden sade emot honom. Han verkade onekligen intresserad av hennes resa. Även av henne, måhända.
En stunds tystnad medföljde då hon kyligt stirrade tillbaka, innan svaret långsamt kom.
"Oh, stranger. You know nothing of my life, I hear.. But how should you?" Skulle han spela det spelet - gjorde även hon.
"You are not.. That kind of smart wolf, I think.." Långsamt sträckte hon på sig tills huvudet kom i jämnhöjd med hans.
"I leaved my home because of my heart. It telled me that I should be able to find new things.. Strange, wild things, but new - outside the lines of the Northern Forest. "
Hon sträckte långsamt fram huvudet mot honom tills de skiljde bara skiljde en knapp decimeter, mellan deras nosar. Ena ögonbrynet, om hon så att säga hade haft ett, höjdes medan det andra sänktes.
"Now you know my story. I want to hear yours, stranger... Maybe even your name.."

Hans kommentarer var endast roande, Ehfra tog inte alls hårt på vad hans läppar formade nu när hon insåg hans attityd - icke allvarliga, attityd.
Hon drog på munnen och lät luften vina mellan tänderna i ett roat frustande medan den vite vek banbenen och satte sig på det torra gräset. Den stela minen i hanens anlete behölls, men ögonen talade för annat. 
Hennes egna ägde en glans av illmarighet.

"You don't want to know my story. Tell me about you instead."
Där var han, Xerxes, fullt allvarligt. Hade hans liv varit helt ointressant? Knappast. Allas liv hade någon hake. Så var det alltid.
"Och jag ska få reda på vad."
Högt, sade hon däremot något helt annat.
"Hm, Xerxes.. Are you sure about that? I should love to hear your lifestory.. It's not that ordinary for me to meet another Ragana.." Långsamt lade hon sig ner framför honom, likt den något högre hanen gjorde, fortfarande med den intensiva blicken fäst i hans. Ett mörkt moln täckte solen helt och förde med sig en vindby av isande kall luft. Hennes päls rufsades om för en sekund och ögonen kneps ihop för att undvika smutsen den rev med sig. Det skulle börja regna inom en snar framtid.

"But maybe I should not be that hard.."
Hon fuktade nosen genom att låta tungan fara över den. 
"So.. What do you want to hear, snowflake?"

"I am sure... If you would love to hear my lifestory you must find it easy to love."
Ehfra la huvudet en aning på sne och sänkte ögonlocken några millimeter, lyssnade noga på hans ord, väntade igenom pauserna.
"Truth to be told; You aren't that hard. Quite easy, in fact.. Were you trying to be hard? If you did; Why I am flattered."


"You say so, snowflake?"Hon log ett svårläst leende. "Maybe I am .. easy." Leendet breddades. Han kontrade genast, kanske inte helt nöjd med det något nedlåtande namnet:
"Why thank you for the cute nickname, darling."
"Oh, you're welcome! I can a few more if you liked that one. Like snowwhite,  You like that better?" Ett skratt undslapp hennes läppar. Förmoldigen skulle hon reta upp honom - men lika mycket visste hon att Xerxes skulle behålla sin stela fasad. Han svarade sedan, med trött röst, på hennes fråga. Hennes historia.. 
"And you're right in one thing - my life were a little bit boring. I lived in the Northern forest for about twenty years before I left my family. There after I've been wandering trought Numoori for the last five years.."
Hon sänkte huvudet ner mot tassarna och placerade det på dem.

"There you have my much, ultrainteresting story! NOW I want to hear yours!" Hon vred på huvudet och fäste endast högerögat på honom.

Ehfras historia slutade i en lång tystnad. Ett svagt hummande från Xerxes var det enda som hördes, innan den återigen blev kompakt runt de båda. Ändock, var hon inte uttråkat - snarare tvärt om.
Road, underhållen, var hon.
Den flerfärgade honan slöt ögonen i några sekunder, men öppnade de nästan genast då hanen, mot vad hon trott, påbörjade sin berättelse. Nyfiket höjdes huvudet, öronen vreds framåt och blicken skärptes. Framtassarna korsades när hon lyssnade på den något motvilliga rösten.

Minutrarna gick under hans historia. Ett familjedrama, där fadern var i styret. En vänlig moder som älskade sina valpar, speciellt lilla lurviga Xerxes. (Där kunde hon inte hindra sig från att le)
Xerxes hade tydligen setts som det snälla, oskyldiga barnet och blivit styrd med av de andra. Ett vänligt syskon och ett som var en mördare, och faderns favorit.
Trevligt. Här började hon anta en förbryllad min.
Dessutom hade väl Xerxes tröttnat på situationen och dödat någon som betedde sig illa.. Hans historia var komplicerad. Inte alls som hennes, som i ärlighet var rena sagohistorian i jämförelse.
En kort tystnad följde, varpå ett avlägset muller hördes borta i horisonten och följdes av en vindby. Det luktade regn i luften. När som helst skulle himlen öppna sig, men tills dess - tänkte hon inte missa chansen att höra slutet på historien.

"And then there's more, but that will bore you.."
Ehfra skakade på huvudet och vickade på högertassen i en manande gest, fortfarande på plats över den andra.
"No, no! Keep going. This is much more interesting than mine."
Ögonen glänste av den överdrivna nyfikenheten.

Blicken vilade på den vite hanen då han fortsatte efter en kort nickning, men plötsligt dök en viss osäkerhet upp i rösten och historian avbröts mitt i en händelse. 
"The rest of the story is grotesque."
Ehfra öppnade munnen för att protestera, men slog sedan misstroget igen käkarna med en lätt smäll. Hon kunde inte gissa sig till slutet, sanningen var att hans liv verkade ha varit mycket oberäkneligt. Det var svårt att kunna röna ut någonting alls.. Xerxes var en mystisk varelse.
"Tell me about your family."
Honan bröts ut sina tankar och ruskade på huvudet för att skingra dem. Sedan fångade hon upp hans blick och stirrade in i dem med all uppbådbar intensivitet. Vad var hennes familj av för intresse? 
Nåja. Han hade talat om mer än hon någonsin skulle anat.

"Well.. My family." Hon gjorde en paus för att sträcka bak huvudet och gnuggade ena hornet mot flanken. 
"My family, they are the best kind of wolves you could ever imagine." Hon log svagt. "My father were like the leader, he gave us food when we were hungry and taught us to hunt when the time came. He gave us protection from enemies and love when we were sad."
Hon slickade sig om munnen. De grotesta tungan for över läpparna på båda sidor innan hon återigen tog till orda.
"My mother loved us all - me, my siblings and dad. Her name is Ritha, and my fathers Centhor, and both me and my siblings names is grounded on theirs..."
Återigen en paus.
"I have one brother, Chentl, and two sisters, Ehtna och Centhamel. They are all raganas like me, but only one of them hate the stantlers and tounge - Centhamel. I have learn't to love myself, because of my mother... But she never really wanted to accept. She wanted to be like the other of her usual kind."
Hon släppte Xerxes blick och lät ögonen höjas till himlen. Mullret återkom, högre denna gång. Ovädret närmade sig. Borta vid horisonten var luften grumligt grå, vilket tydde på regn. Det skulle dröja en stund till innan det nådde dit.
"She's still like that. I wonder if she still living in the Northern forest with the other.." Rösten blev tankfull.
"Then there's Chentl. He's of a bigger kind.. Like you. As puppy, I always wanted to be like him. I felt so small.." 
Ett kort skratt undslapp hennes läppar. Ögonen mjuknade.
"But now, I just respect him like my brother. And there's one thing he don't have, something he can't do.." Hon lade huvudet på sne.
"He have no powers, like my other sister. Ehtna. She's so much like me. Same body, same colours. Just different markings. We always played together, ate together.. I miss her. She also left when I did."

Ehfra behöll huvudet frågande tippat åt höger medan Xerxes talade. Han hade uppenbarligen aldrig riktigt deltagit i den familjära stämningen hon var så van vid - det var sorgligt. Hon tvivlade på att det skulle vara möjligt att ändra hans åsikter, men för honom verkade världen bara grå. Inte konstigt å andra sidan, men ingenting hon tidigare stött på i sin resa var ont eftersom hon i högsta möjliga mån hållit sig ifrån trubbel.

"If you miss her, and like her so much, why did you left? The place seems like a good place. Good family and friends; protection and love. Why give up all that for a crappy country which can only offer sadness and darkness?"
Hon betraktade noga hans ansikte, tänkte svara, men avbröts av ett åskmuller. En blixt skar över himlen  och fick henne att överraskat rycka till, innan regnet började droppa från himlavalvet. Utan att låta sig störas ytterliggare, fortsatte hon. Men något höjd röst för att överrösta naturens ljud. De blå ögonen smalnade av en aning i en tankfull min.
"I miss her, yes - but the thing is that we will meet again. One day. I never left them, I just needed some time for myself. After my simple life in twenty years.. I felt that I needed some new in my life. They was very understanding when I told  them about my plans.. I mean, my parents."
Hon avbröt sig av att Xerxes rörde på sig. Han höjde huvudet mot regnet och slöt ögonen. Ett finurligt leende smög sig in i hennes ansikte då hon lekfullt bet sig i tungan. Så det fanns faktiskt saker han gillade, trots att hanen så prompt verkade påstå att allt Numoori bar på var ett helvete.
"Hey, Snowflake." Hon vred fram öronen och antog en spelat förvånad min. "That thing on your face.. It's that a smile?"
Ehfra öppnade munnen en aning och minen fullbordades. Han hade kanske inte märkt det - men hon hade märkt en svag ryckning i hans mungipor när huvudet höjts.

[Hoppas det var okej, det där sista 8D]

Ehfra såg bara på honom med tom blick, även när han reste sig och valde att vandra vidare. Nog var hon lite besviken över att bli av med sällskapet. Det var trots allt inte ofta hon träffade en som henne. En ragana.
Hon följde den allt mer avlägsna gestalten med blicken. Sedan andades hon ut i ett lätt skratt, skakade på huvudet och reste sig upp. Åskan mullrade till ovanför huvudet på henne då hon föll in i osynligheten och satte av i fyrsprång åt motsatt håll.

"Bye, snowflake!"
Rösten dränktes nästan i regnet.

[De måste träffas igen! 8D - AVSLUTAT]