Xerxes hade vandrat i dagar, om inte veckor, och fortfarande låg ilskan kvar, även om den lugnat ned sig en aning.
Draugai hade gjort honom besviken. Förvisso gjorde andra vargar oftast honom besviken, ändå fast han paradoxalt nog alltid hade låga förväntningar på främlingar, men denna gång var det annorlunda. Han hade faktiskt haft någorlunda höga förväntningar när han gick med, vilket kanske var uppenbart, annars skulle han inte gått med. Det skulle ge honom mening, hans liv en mening. Inte för att Xerxes hade varit självmordsbenägen innan han träffat ledarinnan vid namn Aisu, men han hade haft det så otroligt tråkigt. Att ha vandrat, gjort samma sak, under alla ens unga år, hade väl den påverkan.
Nu vandrade han dock igen. Skillnaden nu var att han inte var uttråkad, eller sökte efter meningen med sin egna existens. Nej, nu hade han ett mål: Han skulle hitta en lämplig hona och föra sina gener vidare, inte av romantiska skäl helt enkelt. Han var dock beredd på att det skulle bli en utmaning: Han ogillade de flesta vargarna och ytterst få var lämpliga i hans ögon. En utmaning skulle han dock behöva; det var så få saker han funnit utmanande i sitt liv och nu behövde han ändå sysselsätta sig själv, så varför inte? Förvisso kunde han kanske gå med i en flock, använda den för att jaga ned Tezuka, som, enligt honom själv, vänt ryggen till Aisu. I någon mån hade väl Xerxes också gjort det, med det var han för narcissistisk för att erkänna.
Xerxes suckade och la sig långsamt ned på en höjd. Han la sina tassar på en bit snö framför honom, som långsamt började smälta bort i vårsolen.
Vår. Xerxes gjorde rätt i att vandra norrut, nu när det började bli varmare. Han undrade ifall isvargen han träffat var på väg dit med.
Lika snabbt som han blev påmind om honan glömde han bort henne, la sitt huvud på sina utsträckta ben och stängde ögonen. Blind var han dock inte: Under sina tassar kunde han känna varje vibration, varje gren som vajade, varje gnagare som rörde sig under jorden. Under sina tassar kunde han se allt.