"Jag ska på en expedition genom Numoori!", deklarerade Aurora högljutt där hon stod ovanpå lyans tak. Kanske borde hon haft lite längre framförhållning, och insett att det skulle utbryta fullständigt kaos.
   Syskonens förvirring, nyfikenhet och upprördhet - det sistnämnda mest från Ursa - fick gläntan att osa av åsikter. De pratade alla i mun på varandra.
   "Du tänker göra vadå?"
   "Va!"
   "Nä!"
   "Mamma, får hon verkligen göra det?"
   Efter att ha sänt Ursa en mördande blick för den senare kommentaren, så harklade sig Aurora för att återigen kalla på sig uppmärksamheten. De tystnade, och hon kände sig ovanligt illa till mods. Det var nästan så att hon skämdes, där hon stod för att berätta exakt hur hon tänkte överge dem. Kanske var det en känsla av ånger som började nästla sig in. Aurora rynkade pannan, och skyndade sig att fortsätta.
   "Jag träffade hona som vet allt!", förklarade hon, och tvingades nästan genast att förklara djupare. Det dröjde nästan fem minuter innan hon kunde gå vidare. Fem minuter av tid hon inte hade. Mötet med Naberius hade varit en glad överraskning, men hon hade inte räknat med det. Den resterande tiden var mycket mindre än vad den borde vara.
   Aurora redogjorde så bra hon kunde. Till Ursas triumf fick hon erkänna att hon faktiskt inte riktigt visste vad expeditionen skulle innebära. Allt Aurora kunde se framför sig var äventyr och kunskap. Något mer kunde det väl knappast vara, eller?
   Sraosha hade stått tyst under hela samtalet. Det var nästan som om hon försökte ge sken av att bara lyssna, utan att ha något att säga till om. Aurora hade tagit sig ner från lyans tak, och tassade nu fram till sin mamma. Moderns röda gestalt tornade upp sig framför henne.
   "Mamma?", frågade hon försiktigt och ignorerade Ursa i bakgrunden. "Snälla? Jag lovar att vara försiktig. Jag kan till och med komma tillbaka om ett tag!" Sraosha skrattade, och slickade henne över nosen.
   "Älskade Aurora", sa hon ömt. "Är du verkligen säker på att det här är vad du vill?" Aurora mötte sin mors blick. I hela sitt liv hade hon längtat efter äventyr. Det hade ofta lett till dumdristiga upptåg. Nu stod hon inför vad som kanske skulle bli det största i hela hennes liv. Ville hon det här? Absolut. Varför kändes det då så svårt att säga det? Valpen var tvungen att harkla sig för att få fram sitt svar.
   "Ja. Verkligen." Modern suckade, men nickade sedan. Ett tyst godkännande. Förundran flammade upp i bröstet på Aurora. Släppte Sraosha henne? Bara sådär? Hon kunde knappt tro det. Äventyr!
   Aurora stannade kvar i ytterligare en stund. Det blev mycket kelande, lite lek och många nyfikna frågor. Assar ville att hon skulle ta med en fin sten hem. Aurora lovade att göra detta.
   "Aurora." Guardeirons röst fick henne att stanna till. "Det är dags att gå om du vill passa tiden." Aurora funderade på att stanna lite till, men ändrade sig snabbt. Hon höll ord. En timme var sagt, och en timme skulle det bli, åtminstone så gott det gick.
   Valpen drog sig undan från familjen. Någon protesterade, men de flesta var tysta.
   "Hejdå", sa hon och vinkade med ena tassen. En kör av röster upprepade frasen. Såg hon fel, eller var några av dem blanka i ögonen? Aurora vände sig om och gick. Klumpen i halsen växte tillsammans med tårarna. Aurora spärrade upp ögonen och blinkade intensivt för att inte låta någon falla. Sorg knådade hjärtat, blandat med en upprymdhet så stark att hon knappt visste vad hon skulle göra av den. Hon skulle se dem igen, lovade hon sig själv. Det var inte ett farväl för alltid.
   Aurora skyndade mot Persephone. Ju snabbare hon blev distraherad, desto bättre.

[Öppet för Auroras nära och kära att skriva ett svar om så önskas, annars kallar jag det avslutat.]