Ruinerna låg tysta mitt inne i djungeln. Några fåglar kvittrade längre bort och vädret var varmt, med fuktig luft. Ruinerna talade om en tid för länge sedan, då det inte gick att hitta vargar som inte trodde på de stora gudarna. På den tid då religionen var ens liv.
Men tanken på att de var på före detta helig mark störde inte den vitgula Naktakivargen eller den gräddvita varginnan med de rosa och gula tecknen. Hanen, Zarec, stod på en av fornlämningarna och såg sig omkring. De var inne i den djupaste djungeln, dit inte många varelser tog sig. De hade vandrat runt lite i Kwazatriskogen och efter några dygn hade de nu hamnat där.

Hans gula kattögon smalnade av, försökte se längre in i skogen. Regnskogen var tätbevuxen och svår att se i, men just runt ruinerna var den lite tunnare.
Hans två krafter gjorde ingen nytta när han inte stötte på någon, varken charmen eller illusionen var till för något annat än att lura någon annan.

En kedja var fastlänkad mellan honom och tiken, kedjan var perfekt i utseendet. Varginnan hade gjort den med sin kraft någon vecka innan, och sedan hade hon följt honom likt... en hundvalp, ungefär. Hon hade sin egen vilja, jo, men hon lyssnade på honom och gick frivilligt dit han gick.
Solen närmade sig horisonten, och den klarblå himlen började svagt färgas gul och rosa.

[Talalalala! Komsi komsi Roneen och Fallulah<3]

( 8D )


Huvudet var sänkt, blicken mörk då hon vandrade i sneda cirklar genom allt det gröna och färgsprakande.
Det var så varmt, och färgerna fick det att dunka bakom ögonen.
Hon var trött, hade inte sovit på flera nätter.
Det lät alltför mycket i den tropiska skogen.

Fukten fick hennes man att locka sig mer än hon någonsin varit med om.
Pälsen klibbade vid tinningarna, och hennes steg var tunga, sega.
Svansen släpade efter, för en gångs skull smutsig.
Detta var inte Fallulah's klimat.
Hon ångrade sig bittert, hon borde inte ha sökt sig hit.

Plötsligt kom hon ut ur allt det täta, och fann sig stående framför ett område med ruiner.
Blicken lyftes och såg sig omkring.
Nyfiket ryckte det i hennes nos.



(Roneen kommer nu..)

(Har tillstånd att PPa lite<3)

Hon struttade efter lorden genom skogen i dygntal.
När han stannade, var hon också tvungen att göra det.
Men hon trivdes så pass bra i hans sällskap att det inte gjorde något.
Hans charm, inte den stora,
utan den han näst intill hela tiden spred om sig,
var som en drog för henne.
Därför hade hon kedjat fast sig vid honom.

”Kan du låsa upp kedjan?” frågade Han plötsligt.
”Självfallet, milord. Självfallet!”
Hon log, och det klickade till i låset.
Kedjan gav till en skräll när den landade på stenläggningen.
”Jag ska bara se mig omkring lite på egen hand.” förklarade han kort.
Hon såg efter honom tills han inte syntes mer.



(HEHE)

Han gick med lätta, stolta steg bort från ruinerna. Hans annars kritvita päls var lite orangefärgad, solnedgångens strålar gav till en av naturens illusioner. Inget jämfört med de illusioner han kunde göra, men ändå intressant hur ljus kunde ändra färg på saker. Ljuset gjorde också hans gyllengula starkare, mer glänsande.
Stegen gick längre in i djungeln, in på de nästan osynliga stigar i den tjocka vegetationen. Han höjde sitt huvud, vädrade i luften.

Han stelnade till av doften som nådde honom. Han skulle känt igen den överallt. Den Rosa. Fallulah. Han hade tänkt på henne mycket den senaste tiden.

Han hade ingen aning om vad han skulle göra. Hon hatade honom, det var en sak som var säker, och han älskade henne. Om de möttes... Hon skulle troligen ta ut sin hämnd på honom, en hämnd han förtjänade att få. För han hade gjort fel den där dagen, och hade inte förstått det innan det var för sent. Han hade inte förstått sitt misstag förren den andra gången de möttes, och han insåg att hon var mycket underbarare än han först trott. Han hade trott hon var en vanlig, svag hona... så fel han hade.
Roneen. Hon var ensam, och Den Sköna var på väg ditåt. Inte för att han trodde att de skulle bli ovänner vid första mötet, men... Om Roneen råkade nämna honom visste han inte vad som skulle hända. Skulle Roneen försöka försvara honom mot de saker Fallulah säkerligen skulle säga om honom, eller skulle hon förstå och bryta sig loss? Hon kunde reagera på båda sätt, och helst ville han inte att de skulle mötas alls.
Han var inte rädd för Fallulah eller någonting, men han ville inte se henne i ögonen igen efter det som hänt. Samtidigt... ville han bli förlåten, även om det var omöjligt. Starta om på nytt. Försöka få henne att gilla honom utan charmen.

Han styrde bestämt sina steg tillbaka mot ruinerna.

Den mörkt rosa blicken fastnade genast på en rörelse.
En vit hane, som gick en bit bort.
Han vände.
Hon stelnade till.
Gula tecken...
Zarec.
Hon slöt ögonen.

Skogen var fridfull, men fåglarna lystrade och lyfte iväg.
För en mäktig, sjungande röst hade nått dem.
Skogen runt honan fylldes av melodin som lämnade hennes strupe.
Hennes huvud hade kastats tillbaka, och nosen var höjd mot himlen.
Vinden virvlade i manen och lyfte den en aning.
Sången var vacker, men otroligt sorgsen.
Som en skärande klagan utan botten.

Det var en kallelse till möte.
Mellan de två.

Hon drog ett skälvande andetag och kröp ihop så att kedjan rasslade.
Ett hjärtskärande klagande yl nådde hennes öron.
Ylet blev en vacker melodi.

Hon spärrade upp ögonen och gömde sig i en buske.
Svansen stack fram, men det märkte hon inte.
Hon skakade.
"Milord, milord... monsieur.." pep hon tyst, flämtande.

Det knöt sig i hans mage när han hörde den ljusa, klagande rösten yla till honom. Hon ville träffa honom. Han hoppades innerligt att Roneen inte skulle komma i närheten av Fallulah, inte i början av mötet i alla fall.
Tveksamt lät han stegen gå mot henne, och ju närmare han kom desto snabbare gick han. Klumpen i magen fanns fortfarande kvar.

Han stannade till och såg sig omkring. Han var väl medveten om att Den Sköna var bakom det stora, exotiska lövet som hängde ner från ett av skogens träd. Kanske inte precis vid det, men när han skulle flytta undan det skulle de kunna se varandra. Hur skulle hennes reaktion bli? Smärta? Ord? Han visste inte riktigt vad han skulle föredra, men samtidigt ville han hellre ta emot all världens fysiska smärta än att få höra hennes ord till honom. Han skakade till, men skakade sedan på huvudet. Han var tvungen att gå till henne. Huvudet sträcktes fram och knuffade det meterstora lövet åt sidan.
"Fallulah." Han viskade samtidigt som han stirrade på henne. Det sved i hans hjärta, och halva honom ville springa därifrån, samtidigt som den andra ville vara nära henne. Han slets i två delar.

Vilken idiot han var. En riktig, korkad, idiot. Han hade lekt med hennes hjärta så där, och krossat det. Sen hade han fått ta emot straffet själv. Var det inte det man kallade karma? Att man gjorde något elakt så fick man tillbaka det senare i livet? Han var inte säker, men hans straff hade varit en av de mest smärtsammaste och vanligaste dödsfaktorn. Allt för många dog för just den saken.

Kärlek.

Hon tystnade tvärt.
Plötsligt stirrade hon rakt in i hans ansikte, rakt in i den gyllene blicken.
Munnen öppnades en aning, som i ett tyst skrik.
En rynka mellan ögonbrynen.
Hon stängde munnen med en smäll och höjde på huvudet.
Allt var tyst.
Tills...
"Du... el lobo blanco." viskade hon.
Hennes röst var som vanligt len och melodisk, men med en bitter underton.
Öronen vreds halvt bakåt.

Det var som att komma tillbaka, upp på bergstoppen.
Minnena for genom hennes huvud, trots att det var länge sedan nu.
Hon drog ett djupt andetag och mötte hans blick.
Hennes ansikte speglade inga känslor, det var kallt och mycket vackert.
Men ögonen.
Hat, förvirring, hämndlystnad, rädsla. Hat igen.

Han hukade huvudet när han hörde hennes röst, så vacker och så skön. Men det gick inte att undgå att höra bitterheten i grunden, hur arg hon var på honom. Hon måste hata honom.
Vad skulle han säga? Förlåt? Att han ångrade sig? Kunde han verkligen säga sanningen utan att hon skulle tro han ljög? Självklart inte. Vem skulle lita på vad han sa om han inte hade snärjt in dem i han charm? Ingen. För alla som mött honom tidigare visste hur han var, och skulle aldrig lita på honom igen.
Allra minst älska honom tillbaka.

Igen.

Hela hans huvud var fullt av tankar, och han visste inte vad han skulle göra. Hans själ var så uppsliten. Hennes sista ord, på sitt eget språk.. Vad hade hon kallat honom? Idiot? Charmör? Eller hade hon varnat honom för en attack? Han hade ingen aning.
Varför attackerade hon inte med smärtan? Hans själ slets sönder av att vänta på smärtan, eller orden, eller vilken bestraffning hon nu planerat. Väntan. När tänkte hon tortera honom? Hur? Han visste ingen ting.
Han funderade på att säga något ändå, men visste inte vad han skulle säga. Vad han än sa borde det låta som en lögnares sång.

Hon lade huvudet på sned och betraktade honom medan känslorna skiftade i hans ansikte.
Varför kom han hit? Vad gjorde han här?
Vinden lekte i hennes man, och hon förblev tyst.
Iakttog.
En fågel tog upp sin sång igen, innan flera andra osäkert stämde in.

Hon höll huvudet högt, svansen svepte svagt.
"Vad gör du här, señor?"
ljöd hennes röst igen.
Han var egendomligt tyst.
Skulle han inte säga något kunde han väl gå?
Hon rynkade irriterat på nosryggen och funderade på att vända om och lämna ruinerna bakom sig.

Fåglarna hade återupptagit sin sång, något som lättade upp stämningen i skogen en aning. Men inte mellan dem, det var tydligt. Hans blick drogs ner i backen när han talade.
"Jag..." började han, men visste inte riktigt vad han skulle svara. "Jag bara vandrar omkring just nu, som vanligt. Jag trodde inte att jag skulle få möta dig igen, och särskilt inte i sådana här klimat." Inte heller hade han velat möta henne igen, men han hade ändå velat. Det var så irriterande, den där splittringen i hans själv just nu. Hon hade vänt upp och ner på hans annars underbara liv, gjort det till ett ständigt vacklande. Han var inte säker på vad han ville längre, då halva han bara ville springa och gömma sig och den andra halvan ville bara vara med henne förevigt.

Det kändes som om hans tankar repeterade samma historia om och om igen. Om att han älskade henne, skämdes över sina misstag men samtidigt ville han bara hålla sig undan och vara sig själv. Det var som om hans hjärna ställt in sig på repeat.

Hon såg på honom med en liten rynka mellan ögonbrynen. (Om de nu har ögonbryn xD)
"Jaså? Du hade inte förväntat dig att få träffa mig? I mina öron låter det som om du hellre inte hade stött på mig." sade hon, rösten lät en aning stött.
Jaha. Han ville inte träffa henne?
Trevligt.
Hon satte sig ner för att markera sin tristess.
Kunde han inte hitta på något kul, då?
Hon lade huvudet på sned så att lockarna studsade till mot axeln.

"Vill du leka lite, då?"
Ett svagt flin prydde hennes läppar.
Förföriskt? Inte då.
Inte då...

Hans lite förvirrade ansiktsuttryck försvann, utbytt mot ett likgiltigt, nästan dött ett. Allt hon gjorde nu... det var bara för att hon visste att det plågade honom. Visserligen hade hon all anledning att göra det, men det smärtade ändå. Hon skulle aldrig förlåta honom, och han skulle alltid fortsätta vara samma gamla Zarec. Ingenting kunde förändra på den han var, inte ens den bittra, olyckliga kärlek han kände till den sköna. En svag, tyst suck lämnade honom, samtidigt som han gav henne ett mjukt, men aningen bistert leende.
"Jag får nog säga nej till den frågan, Rosa."

Han hade börjat inse att det han gjort inte gick att ändra på, inte heller hans personlighet, inte hennes känslor mot honom. Han älskade henne, hon hatade honom. Om han hade haft förmågan att spola bakåt i tiden, göra mötet på bergstoppen ogjort... då skulle han kanske fått en chans. Men som det var nu var hans kärlek allt annat än besvarad, och han skulle behöva vänja sig vid det. Hans hjärta skulle säkert tvingas vara krossat för evigt.
"Det finns inget som kan göra våra möten ogjorda, visst har jag rätt?" Det bistra leendet försvann inte, och inte den svaga sorgen som faktiskt syntes igenom.

[Fru<3]

Hon lade sig ner, och svansen spred ut sig över marken.
"Du vill börja om.." mumlade hon och slöt ögonen.
Vinden for genom ruinerna med en viskande ljud, och fick växterna att darra.

Hennes öron var bakstrukna, men hennes ansikte fridfullt.
Hon orkade inte ens vara arg på honom längre.
Fallulah var allt annat är långsint, och tyckte bara det var strunt, det alla höll på med.

Hon suckade melodiskt och ena örat klippte till.

[Hur kan hon lägga sig ner i snön i en regnskog? ^^]

Visst ville han börja om, stryka över det som hänt. Men gick det? Sa hon de där orden sarkastiskt, eller lät den som om hon kunde tänka sig det? Det lät mer som det sistnämnda, men man kunde aldrig veta säkert med den här rosa varginnan, det var en sak han lärt sig.
"Om det skulle gå."
Hans ansiktsuttryck blev mindre bittert, mer vänligt, men han kunde snabbt ändra det igen beroende på hennes svar. Även om hon gick med på att börja om, skulle det verkligen bli så? Skulle de verkligen kunna låtsas som om deras möten aldrig hade hänt? Och den stora frågan; skulle hon verkligen kunna förlåta honom?

För han ville stryka över de andra, så otroligt mycket. Få presentera sig igen, utan charm, utan illusioner. Bara den vanliga han.
Om de kunde starta om från början, då skulle han kunna få chansen att närma sig hennes underbara själ än en gång, men utan de stora lögnerna. Det skulle vara en dröm för honom, men om de skulle starta från början... de kanske skulle kunna bli vänner, men kärlek mellan dem var ingen stor chans. Tyvärr. Men drömmar fanns ändå.

Hon slog upp sina rosa ögon och stirrade på honom.
"Varför?"
Hon lade huvudet på sned.
Väntade.

(Kort Kortsson.)

Hans ansikte förvrängdes under någon sekund i en smärtsam grimas. Tja, varför ville han egentligen börja om? För att han älskade henne, och ångrade sitt misstag. Men hon skulle säkerligen inte tro honom om han sa att han älskade henne.
"Har du aldrig gjort ett misstag, Lulah?" Smeknamnet kom så naturligt över hans läppar, att han inte ens märkte av det. Kanske det var ett misstag, kanske det inte var det. "När man har gjort ett misstag vill man helst rätta till det, göra rätt för sig. Jag gjorde ett misstag, som jag ångrat så många gånger, och jag vill rätta till det. Det kanske aldrig skulle kunna bli som om ingenting hänt mellan oss, men jag vill i alla fall sluta behöva oroa mig för att jag gjorde ett stort misstag för flera månader sedan. Jag ångrar mitt misstag, helt enkelt. Och jag skulle, hur omöjligt det säkerligen är, vilja be om din förlåtelse. Men visst, jag förstår om du vägrar. Jag har varit en idiot, och jag antar att jag borde få ta straffet som påföljer, eftersom det är mitt fel. Men jag vill ändå veta om det går att börja om." Han slöt ögonen, väntade på hennes reaktion. Skulle det bli smärta? Troligen. Varför hade han ens talat så långt? Hon skulle ändå aldrig kunna förlåta honom, det var självklart. Så varför hade han försökt förklara sig när det ändå inte spelade någon roll? För att han ville börja om, få en ny chans. Även om det var omöjligt.

[Då Roneen är död och Ewy och jag har kommit överens om några saker kallar vi det här rollet AVSLUTAT och har aldrig hänt.]