Chi hade jagat och lyckats. Det hade gått flera veckor sedan han ätit ett ordentligt skrovmål. Han hade kännt smaken av Kaiwood när han satt tänderna i rådjuret, en smak som var väldigt bekant, men han kände sig inte hemma med den längre. Det känndes för mycket förflutet. Han hade saker kvar här att göra, men ännu valde han att hålla sig undan ifrån att uträtta det hela. Blossom.. Vad skulle hon tycka? Den uppväxt han fått sa nog. Han visste att alla såg ner på honom. Han var den andra brodern som dött, trodde dem. Kanske hade det varit bättre om han hade dött? Fast det spelade honom inte längre någon roll. Han var här nu och han skulle snart ge sig av igen. Hitta en bättre plats att vistas på. Han hörde inte hemma här längre och verkligen inte nu. Alla ryckten som talat om hur TBB förändrats, eller han antog egentligen bara det, med tanke på freden emot Qu. Det som de alla en gång tränats för att förinta. Otroligt.

Ganska snart kunde han höra stegen ifrån en liten individ. En valp för att vara mer exakt. Han drog öronen bakåt och krökte på nacken, som fick den tjocka nackpälsen att burra upp sig. Det syntes tydligt att han bar på en sorts man, som ännu inte riktigt var färdi utvecklad, men trotts det redan stor och fluffig. Hans röda ögon skimmrade till medans han sedan lugnt coh stilla fortsatte att slicka sina blodiga tassar rena. Bytet låg halvt sargat bakom honom, medans en ivrig liten räv stod en bit bort för att tydligt hålla koll på Chi medans den smög fram för att norpa åt sig ett av rådjurets halvätna revben. Chi brydde sig inte, men han höll blicken fäst emot främlingen som nu kom framgåendes emellan träden. En mörk individ, med ljusa tecken över kroppen. Doften i valpens päls skvallrade om att denne stod hans syster mycket nära. Annars hade han itne kännt lukten av Ijin. Han fnös högt och kallt, med ens så spände han de röda ögonen i tikvalpen.
- What do you want, pup?

Han stirrade in i de vita ögonen med sin skarpa blodröda blick. Ögonen var desamma som hans egna moder bar. Var de röda markeringarna kom ifrån hade han ingen aning om, kanske längre bak i släktet hos Raven? Eller kanske i Blossom släkt det med. Han hade inte många likheter med Raven, förutom den del då han på något sätt ärvt vargens vassa klor. Likt en rovfågels, men inte infäll bara. Han flinade rått då valptiken började tala och det hånfulla leendet breddades bara änumer då hon talat klart.
- You should watch your tongue before you really know who you are talking to.. I'm pretty sure that Blossom allows me to eat your prey..
Sa han med en hård och hotfull röst. Han drog med tungan en sista gång över benet för att smidigt slicka upp den röda sörjan ur pälsen på ben och tass. Han reste sig sedan upp och tog två låga steg närmre tikvalpen och lät en undangömd morrning stiga fram, mest hotfullt och endast för att se vad valpen skulle göra åt saken. Vilken personlighet om hon ärvt. Om han inte mindes fel hade han själv varit dumdristigt aggresiv emot främlingar, valpar som vuxna. Han hade aldrig varit rädd och inte speciellt smart heller.
- I have nothing to fear.. So stop trying to scare me pup.. Still, I don't even know if the pack know's that I'm alive..
Sa han och vickade huvudet från sida till sida och ryckte sedan på skulderbladen för att visa att han inte riktigt brydde sig om det. Han satte sig sedan ner bakåt, för att åter igen öka avståndet emellan dem. Han vände blicken ner emot den lilla. Hon var inte speciellt lik Ijin, så hanantog helt enkelt att Injin var valpens tränare/mentor, eller något liknande.

Ci stt aldeles stilla, stirrade på valpen med sina röda ögon. Konstigt nog reagerade valpen precis som han förväntat sig. Han kände sin mors flock alldeles för väl. De var alladeles för godmodiga och självsäkra ör sitt egna bästa. Han fnös föraktfullt emot valpen, som om han krigade emot sig själv. Han velade emellan att döda valpen och hålla henne vid liv. Kanske borde han endast skrämma henne? Lära henne en läxa? Det vore nog visast så, men han övergav den uppgiften till en annan främling. Denna valp skulle vara ovis att straffa, i alla falljust nu. Ändå var valpen ganska smart för sin ålder och ahn nickade tydligt då denne talade.
- I don't know who imporntat I'am but acutally not to much, I think.. Then thy should have looked after me betther.
Sa han sedan. Han minndes intehur han försvunnit, men han såg ett svagt samband, en främling, några salg emot huvudet och sedan hade han vaknat upp på en helt främande plats. Där hade han växt upp, tränat, lärt sig jaga och blivit näst intill vuxen. Nu var ahn tillbaka, fullfjädrad och nästan färdivuxen.- Det var kosntigt, men så var det och han hade inte ett ända minne från det hela.
- So Doguhter of Ijin?S
a han sedan och spärrade upp ögonen e aning. Var hans syster så ihärdig? Hade hon funnit kärlek eller hade hon bara funnit någon värdig? Det kändes konsigt att hans syster redan var moder. Han själv hade inte spridigt sina gener vidare alls. Han fann det inte till något större nöjje. Nej inte alls. Det var något han tänkte vänta med, då han ännu inte funnit någon tik som varit attraherande eler roande nog. Ha skulle säkerlige kunna göra det med våld om han någonsin hade funnit det roande, men ack.. Endast en tik av klass och styrka skulle någosin få bära hans valpar.
- You did wanna know who I'am.. I'm Chi, son of Blossom and Raven.. Broter to your beloved Mother Ijin..

[hoppar in]


Ijin hade just stannat upp för att rengöra ett sår på ena framtassen, det var ett litet jack hon ådragit sig i en jakt. Hon var noga med att rengöra sår, specieltl sedan läkemästaren Ashi avlidit och vad som senare hänt med Rosho. Hon kom faktiskt på sig med att sakna den riktigt dryga valpen ibland. Även om hon hatat vad han gjort emot karasu, och att hennes mor särbehandlade den röda valpen, så var han på något vis speciell även i hennes ögon. Han var som ett utsuddat minne, en länk tillbaka till forntiden. Hon hade inte tänkt på det så mycket förens dem både dött - Rosho och Karasu... Det gjorde fortfarande otroligt ont i Ijin att tänka på den framlidne systern. Men nu hade hon börjat minnas, tänka tillbaka, på alla de hon mist trotts henne ännu relativt korta levnadsår. På Kurai, som åtminstånd elämnat ett minne iform av tre vackra och älskade valpar, och på Chi. Brodern som försvunnit, hennes älskade storebror som hon i smyg alltid beundrat även om hon utåt trackat ner på honom. Behandlat honom som en lillebror, föraktat, bråkat med, varit avundsjuk på. Alla dessa syskonkänslor, och trotts dem så var det alltid han som hon gått till. Det var Chi hon lekt med, tränat med, busat med och talat med. Sen en dag, var han borta. Försvunnen.
Efter Katastofen hade han blivit stämplad som antagen död. Nu, när alla känslor åter bolmats upp i samband med systerns plötsliga död, insåg hon att hon aldrig riktigt smält hans död.

I sina funderinga rhad ehon slutat rengöra såret, kom på sig själv med att sitta med ena tassen höjd, hopkurad och med munnen halvt öppen. Så dumt, hon ruskade på sig och tvingade sig själv att vakna till liv. Tillbaka till verkligheten och bort från drömmarnas land. Men det verkade som om tankarna vägrade ge upp, ständigt inbjudande, och plötsligt slog broderns doft emot henne lika tydligt som om han befunnit sig i skogen. Det hade aldrig förr hänt henne, hon hade minnt små fragment av dem, en känsla, men aldrig såhär.. starkt. Vaket. Riktigt.
Den var givetvis inte helt så som hon mints den, undertonen stämnde och över den låg en svag nyans av kaiwood och bytesblod, men mycket var också annorlunda i den. Andra områden, ett annat liv.
Det tog Ijin en bra stund att förstå att det var sant, att antig han elelr någon som luktade allt för likt honom befann sig i Kaiwood. Vilket som så var det om inte annat hennes skyldighet att bemöta denne.
Då Kalis doft också slog emot henne så rös hon dock, dem lilla honan hade mycket attityd och var självsäker i flocken - lite för självsäker för sitt egetbästa.
Som hon själv - men för en gångs skull log hon inte av dem tanken utan ökade bara på stegen.

Så plötsligt tornade han upp sig mellan träden, ståendes med hennes dotter vilken han höll ett aningen spänt samtal med. Hennes bror, hennes saknade, försvunne, döda bror. Hon flämtade till, och kvävde en impuls att med vifftande svans storma fram emot honom. Plötsligt inspg hon att om han inte var död så hade han lämnat dem. Hon kände sig inte längre lika handlingskraftig, vad var det mening att hon skulle göra? Hon borde följa flockens principer, men inte kund ehon jaga bort eller döda sig egen bror. Svikare eller ej.
Plötsligt fick hon en chockande inblick och förstod Iwaku fullt ut. Det var bara så självklart, blod var tjockare än vatten.

Hon steg fram ur snårens skuggor, en storvuxen slank varginna med brinnande blodröda ögon. Alla hennes linjer och konturer var vassa, och även om hon inte var mager så var hon minst sagt en nätt varginna - trots den höga manken. De långa öronen var lutade mycket lätt bakåt, och trotts att hon försökte tygla sig så gnistrade hennes ögon. Ett leende lekte i mungiporna.
"Welcome, my long lost brother."
Sade hon med en ovanlig värme i rösten.


[Chiiiiiii (L) (L) (L) (L) (L) ]

Chi's glödande ögon stirrade på valpen med ett lätt roat flin på ögonen. Nåja, valpen var väl som alla andra valpar i flocken, uppvuxna utan någonsom helt känsla för nöjjen eller något liknande, hade de ens några känslor kvar? Han visste hur det var och på den tiden hade det inte stört honom alls, inte på några villkor vis. Han älskade sina syskon, men visst hade de dölj mycket för varandra redan då. Ingen hade visat sig svag inför den andre och ur det hade hans aggrisioner blivit värre. Kanske hade det varit bra att han kommit ifrån dem. Han hade förändrats så mycket. Blivit omhändertagen av en vis varg, som han aldrig fått vetat namnet på, han hade följt honom, lärt av honom. Då han vid den tidpunkten i livet inte ens kunnat jaga själv. En gammal krigare hade han följt, tills han bestämt sig för att finna en väg tillbaka. Det var kostigt, men så hade det blivit, valpar försvann om de inte hade uppsikt över sig, för hur starka de än vill visa sig vara, så är de inte alltid så.

Ijin. Tanken for genom huvudet då han såg hennes siluett kliva fram ur skuggorna. Han behövde inte ens känna doften för att klargöra att det faktikst var hon. Nej deras band var så mycket starkare än så. Han höll sig stel till en början innan svansen svepte till. Nog för att han var en elak själ, men hans syster kulle alltid förbli älskad. Minnerna var starka. Deras dagar som valpar, träning, prat, tränging, retsamma smått elaka stunder. Avundsjukan. Han var den äldsta, den som alltid skulle bevisa sig starkast. [Var han äldst? eller minns jag fel? xD] Just för att hålla syskonen på en plats och alltid hålla sig snäppet före dem. Kanske var det de som hade fått honom att stupa. Han minns inte ens dagen själv, men något hade hänt och sedan hade han vaknat upp. Gudarnas raseri kom någon vecka efter och efter han genolidigt det och dagar av vandring åt fel håll så hade han funnit sin vise gamle krigare. Han mindes den gul ögde än i dag. Och han var honom evigt tacksam.

- Ijin.. How good to see you sister.
Sa han och gick fram. Då han inte längre talde det vanliga språket flytande använde han sig utav engelskan. Det han på senare år fått växa upp med. Han ställde sig mitt emot systern och hade det inte varit för hans tjocka man/Nack päls så hade han nog inte varit speciellt mycket högre än systern själv. Det röda i hans päls hade utvecklats och tagit större plats. Han liknade ett svart lejon med röd spräcklig man. Antagligen var det kargblod längre bak i släkten som hade visat sig i just hans linjer. Han hade inget emot det, det var till stor nytta i strid, då hans nacke och hals bar extra skydd mot tänder och klor.
- It feels good to be back.. Yo have changed to mutch..
Sa han och ett roat flin spred sig vöer hans mörka läppar. Han skådade en fullfjädrad krigare framför sig, mor, syster och vuxen tik. Det var helt sjukt. Han blev nästan galen på tanken. Ändå var det sanningen. Han själv var inte mycket av en krigare, även om det brutala ärret på höger bakben sa något annat. Det var ett ärr som inte kom ifrån en fysisk strid utan snarare en psykisk. Han stod bara där, stirrade in i sin systers nästan klonade lia ögon. De båda bar de blodröda ögonen ifrån modern. Hans blick vändes kort emot valpen. En vacker valp måste han säga egentligen, men han fann trotts allt inget större intresse för henne. Kanske senare om han beslöt sig för att stanna.

[Seegt svar, sorrey, nu skall jag skärpa mig!]

Den lilla honvalpen fick en nickning till hälsning, sedan tog Chi hela hennes uppmärksamhet. Även hon tog några korta steg framåt, man såg styrka och målmedvetenhet i varje rörelse. Ett svagt leende lurade i ena mungipan men blicken och de känslor som tycktes fylla luften runt dem sade nog. Hon har mer än glad att se hanen, hon var lycklig.
"Long time, no see."
Svarade hon blott på hans ord, som en kommentar på att hon förändrats kanske, nog låg lite syskonrivalitet kvar i bakhuvudet. Hon gav honom en lång blick, synade, han var lika stor som henne - föga överraskande - och kläddes av en tjock och lång manlik päls kring nacken. Det röda hade erövrat hans kropp allt mer, även om undertonen av svart var mer än tydlig. Synen av honom, stark och frisk, fick leendet att spricka upp och ta över hela hennes anlete.
Så plötsligt rynkades ögonbrynen och hon gav honom en lätt bister min.
"I hate to spoil the mood, but were the fuck have you been?"
Sade hon sedan med en plötsligt allvarlig ton på rösten. Han visste vad det betydde, att lämna flocken var belagt med dödsstraff. Han var en svikare, fest hon kunde inte tänka honom son en sådan, för henne var han en återkommen medlem. Döda medlemmar fick inget straff, och det var vad han varit. För dem iallafall.
Hon ville ge Kali en blick, se hur hon reagerade på det hela, men hon kunde inte slita ögonen från hanen som återuppstått från det förflutna och dessutom anade hon sig redan till Kalis reaktion. Den skulle utebli, hon skulle troligen sitta och antingen se på dem eller bara rakt ut i tomma intet. Ijin visste att hon och hennes syskon tränats hårt, och nästen uppnått ett sinnestillstånd likt hennes egna valpar - men lika väl visste hon att något var fel på dem tre små. Kali och Usha var tystlåtna och likgiltiga, även om Usha hade lite tydligare stamina, Shiva tycktes ha slagit runt och var närmast galen. Aldrig tyst och full med utstuderat elak humor. Hon älskade dem och hennes mor och ledare såg deras potential. Men båda visste att allt inte stod rätt till hos det små, eller Ijin visste iallafall - modern hade hon faktiskt börjat tvivla på. Hela moderns vett var ifrågasatt från många håll.
Ijin anade att vad som låg till botten för valparnas skruvade personligheter var den katastrof dem fötts under. Ijin var en ung moder, och hennes första och dittills enda kull hade fötts under värsta möjliga omständigheter. Hon hade nästan dött, det var ett under att alla tre valparna var vid liv. Ijin försökte låtabli att tänka tillbaka på det.

Det här rollet är inaktivt och jag har ändå inget att svara på, så antingen så får ni rolla vidare och Kali lämnar eller sitter där som ett och annat ufo eller så avslutar vi det, ni får säga vad ni tycker, ska försöka bli aktiv på Kali igen efter min off-period, så ingen större idé att sitta fast i inaktiva roll om man säger så ^^

Sry mitt fel har tagit på mig fler karraktärer än vad jag klarar av så nu ska jag skära ner helt enkelt, vi Avslutar detta rollet helt enkelt. För jag kommer inte rolla mer med Chi tyvärr.. Tror jag aif hehehehehe.