Den beigefärgade unga tiken gick med stora steg över bergskedjan, hennes ögon är gyllenebruna och över dem hängde en lång brun lugg och på ena ansiktshalvan hade hon ett stort ärr efter brännmärke. Hon hade kommit till den här platsen efter att ha vandrat från Numoorislätten. Hon ler lite för sig själv och tittar upp på solen som hade börjat gå ner på himlen nu vilket fick himlen att lysa eldrött.

Hon sveper lite med svansen och slickar sig om nosen med sin skära tunga, såg några bergsgetter då och då där hon gick fram över bergskedjan, men just nu ville hon inte jaga, hon ville utforska, hon saknade sin mor och vännerna men hon visste att hennes mor hade fått frid och var på en bra plats nu tillsammans med Brother, och vännerna från Cierzo skulle hon säkert se någon gång igen.

Hon saknade dock en speciell varg, en varg med rödbrun päls och lugg och ögon gröna som skogen. Törne... Hon log när hon tänkte på honom, hon hade inte sett honom på evigheter och hon hoppas att det inte hade hänt något med honom. Han är hennes bästa vän, men något annat, det kom en pirrande känsla inom henne när hon såg eller tänkte på honom, vad är detta för känsla? var det något mer hon kände för honom än vänskap.

Aziza klipper smått med öronen och vänder sig om för att gå vidare, Det var bäst att gå vidare för hon ville inte starta något bråk med en hel flock här, det är bara dumdristigt. Hon skulle just gå vidare när hennes nos uppfattar en doft i närheten, en doft av en varg. En doft hon skulle känna igen var som helst, hennes ögon börjar lysa och hela hon blir ivrig, glad lycklig. Hon struntar i vilket, hon måste dit nu, att se honom igen. " Törne" Hon springer så snabbt hon kan, och hoppas att hon snart skall få en glimt av den rödbruna vargen.

Bergen. Klippigt. Håll balansen. Men ändå rör sig den röda hanen med förvånande smidighet. Tassarna finner perfekt grepp och han rör sig framåt i energiskt mak. Vart han tänkt vandra är en fråga obesvarad. Han irrade sig bort och fann sig i bergen. Ja, han kan ju alltid gå tillbaka. Inga problem. Han är inte riktigt redo att vandra över mot Numoorislätten och områdena på den sidan. Han vill stanna på den södra sidan ett tag till. Men det var något som drog honom mot bergen. Det kändes som att det var behövligt att andas den friska bergsluften.

Efter att ha vandrat ett tag till sätter han sig ner och ser ut över men maffiga omgivningen. Det är verkligen vackert i bergen. Tankarna vandrar. Det var länge sedan nu som han lämnade Nordanskogen och flocken Cierzo som han levde med ett tag. Det var en bra tid även om Törne inte riktigt kände att han hörde hemma just där. Det är ändå någon speciell han saknar. Aziza. Hans bästa vän som också hon har medlem av Cierzo. Det var jobbigast att lämna henne, men han hoppas hon ändå förstod att han behövde det. Han önskar återse henne i alla fall. Det var tillsammans med henne som han alltid hade som roligast. Hon kunde få honom att le bara av att vara där. Han saknar henne.

Hon skyndar på stegen, nästan som man blir orolig att hon skall snubbla och ramla nerför berget men märkligt nog så håller hon stadigt på tassarna. Lyckan och glädjen sprider sig i hennes kropp, hon skall få se honom igen, efter att flocken hade splittrats och de alla hade gått skilda vägar så förstod hon att han behövde vara för sig själv, liksom hon behövde det också, fast hon gillade inte att lämna honom, han får henne alltid att le och ha roligt! Hon var så avslappnad i hans sällskap!

Tillit hade hon för honom, den kommer inte att spricka. Även om de skulle vara vara ifrån varandra väldigt länge så kunde ingen krossa banden mellan dem, deras vänskap och de skulle ställa upp för varandra om något hände. Hjärtat slog fast, det pirrande i kroppen ännu mer, varför? det måste vara för att hon springer nu.

Snart får hon syn på hans rödbruna gestalt och hon spricker upp i ett leende, glädjetårar kommer från ur ögonen och rinner nerför hennes kinder. - TÖRNE!! ropar hon lyckligt och glädjefullt. Hon springer mot honom och kastar sig mot honom av farten att döma så snabbt att de båda säkerligen kommer hamna på marken. Hon borrar in nosen och ansiktet i päls och drar in hans välbekanta doft i nosen. - Förlåt men jag har saknat dig så mycket! viskar hon med ansiktet i hans päls

Han sitter där i egna tankar och har inte riktigt fokus på runt omkring sig. I och med att han inte hör något heller så märker han inte när hon kommer farande mot honom. Inte förrän hon har sprungit in i honom och kraften får honom ur balans och med ett pip han hamnar under henne. Förstå förstår han inte vad som hänt men sen känner han igen henne. Hennes päls, hennes doft, henne.
"Aziza!" Ubrister han och skrattar glatt. Han missar helt vad hon säger när hon har ansiktet gömt i hans päls men han kan känna att hon säger något. Men är det något superviktigt så kan hon säga det igen. Han förstår att hon är glad att se honom och han är lika glad över att se henne. Det här gjorde verkligen hans dag. Som han saknat henne. Svansen slår hårt mot underlaget och han slickar hennes päls där han kommer åt med hennes ansikte gömt i hans päls.

Hon hamnade över honom, hon skrattar lycklig i hans päls och hon känner hans tunga mot sin päls där han kommer åt. Hon höjer blicken och log ett lyckligt brett leende mot honom medan tårar av glädje rinner nerför hennes ansikte. - Förlåt, jag menade inte att springa in i dig men jag är så glad att se dig igen. Hon slickar honom över ansiktet och nosen och drar sedan lätt i hans ena öra.

Hon flyttar på sig från honom och reser sig upp så han kan komma upp och hon betraktar honom medan svansen viftar glatt farm och tillbaka hela tiden. Ögonen möter hans blick och hon tänker för sig själv att han har vuxit till sig, han ser mer vuxnare och mognare ut än hon. Guud vad pinsamt, han måste tycka att hon är en omogen unge.. Gahh rodnaden sprider sig över hennes ansikte, och varför slog hennes så snabbt, " lugn Aziza andas lugnt."

Leende försvinner aldrig, hon kunde inte sluta le. - Jag har saknat dig så mycket! Hon ser ner i marken, rör lite på sig. - efter att flocken splittrades så försvann alla åt varsitt håll, jag förstod att du ville hitta din egna väg och plats. Hon höjer blicken och ser in i hans gröna välbekanta blick - men jag visste att vi skulle se varandra någon dag igen!

Hon gned sitt huvud mot hans hals och drog en lättnades suck " han är okej, jag har varit orolig att någon skulle ha hänt honom, jag skulle aldrig förlåta mig själv om de hade hänt något och jag inte var där och hjälpte honom" - hur har du haft det Törne? vad har du gjort efteråt?

Han skrattar mer när hon slickar honom i ansiktet och ruskar sedan på huvudet när hon släppt hans öra. När hon kliver undan och låter honom resa sig så gör han det och han flinar brett åt henne.
"Jag har saknat dig med". Säger han och svansen viftar vilt och glatt bakom honom. Törne har vuxit till sig. Hans kropp har fått mer muskler och han ser inte ut som en tanig ungvarg längre. Även om han inte är helt fullvuxen ännu. Aziza har med vuxit. Hon har blivit sötare. Vackrare. Varför känner han sig lite blyg inför henne?

Han sveper det åt sidan och går närmare henne. Tar och slickar bort spåren av tårar på hennes kinder. Glädjetårar. Han ler. Han är noga med att se på henne så länge hon talar. Vad än hon säger är viktigt.
"Jag har haft det bra". Svarar han.
"Jag har vandrat och hamnade här på södra sidan av bergen. Tog en liten avstickare hit och är väldigt glad att jag gjorde det". Säger han och sluter avståndet mellan dem och lutar huvudet mot henne.

Hon skrattar när han skrattar och rodnar när han slickar henne över ansiktet. Svansen rör sig hela tiden och hon morrar mjukt till honom. - Det glädjer mig att du har haft det bra! Hon log men känner sig blyg inför honom. Han har blivit, vad säger man? Snygg? Stilig.. än är han inte fullvuxen men hon kunde gissa att han skulle bli mycket attraktiv som vuxen. 

Varför kändes det som ett sting hjärtat? Tanken på att han kanske fann en partner? Svartsjuka kallade hennes mor för det men hon ville bara att han skall vara lycklig!  Hon log mot honom och lutar huvudet mot hans - jag är glad att jag vandrade hit också! 
Hon möter hans blick - du har blivit riktigt snygg säger hon.. rodnaden sprider sig över hela ansiktet. Men hon kunde inte låta bli att säga det, det var Törne framför henne, han tar inte illa vid sig eller tycker hon är konstig.

Hon kastar en blick upp mot den eldröda himlen och ler lite för sig själv - det är så vackert!

Aziza har varit hans närmaste vän länge nu. Han blir alltid lika glad att se henne. Att ha henne nära är något som får honom att må bra och känna sig... trygg? Det är få han känt något liknande för tidigare. Om man inte räknar med föräldrarna och syskonen. Men där är det såklart införstått och naturligt. Men det känns naturligt med Aziza med. Som ett syskon. Eller? Nä, inte riktigt.

"Snygg?" Han upprepar ordet hon kallat honom. Snygg?
"Är jag snygg?" Frågar han dumt. Hon överraskade honom. Va? Han känner sig... generad? Va? Vad är det här han känner. Han? Snygg? Vad är definitionen av snygg? Han vet inte. Han tänker inte på sig själv snygg. Han har aldrig tänkt något vidare på sådant allt. Men om man ska tänka i de banorna kanske... Då är Aziza vacker. De möttes när de var små. Och med åren har hon bara blivit vackrare.

Oh My god, sa hon det där rakt ut, hon hade alltid hållit det inom sig själv för att han inte skall känna sig obekväm men nu hade hon sagt det och det står hon för. Hon möter hans blick och nickar och slickar honom mjukt på nosen - du är väldigt attraktiv Törne! Hennes ögon ljuger inte, hon själv tycker att han är attraktivt och hon skulle aldrig kunna ljuga för honom.

Hon nafsar lätt på hans hals och drar sedan mjukt i hans lugg. stryker sitt huvud mot hans huvud och mot hans hals. Var det såhär hennes mor kände när hon träffade sin partner? En pirrande känsla som gick igenom kroppen bara man såg på en?
Vad detta mor kallade för kärlek?

Dessutom han är inte rädd för henne, han bryr sig inte om hennes ärr i ansiktet eller om hennes krafter som många kan uppleva som obehagliga. Men han vek aldrig från hennes sida, hon kan skratta sig lycklig. Är det möjligt att hon är kär? nej hon är kär och älskar Törne djupt av hela sitt hjärta. Men skulle det skrämma iväg honom? Skulle de förstöra deras vänskap?

Svansen sveper lätt bakom honom och den intensiva gröna blicken studerar Aziza när hon talar. Studerar hennes ansikte. Sen flinar han lätt mot henne.
"Är jag snygg så är du med snygg, Aziza". Säger han och känner sig rätt nöjd med det. Han nafsar busigt i hennes öra. Sen blir han lite mer seriös.
"Vart är du på väg då?". Har hon några tankar eller planer med att ta sig till den här delen av landet? Cierzo splittrades. Så var det. Aziza hade väl levt i den flocken sedan hon föddes? Hur känns det för henne?
"Hur är det?" Frågar han och tippar huvudet lätt på sne och står tyst och har blicken fäst på hennes ansikte. Hennes läppar. Han kan lätt missa vad som sägs om han inte är uppmärksam. Och han vill inte missa vad Aziza säger. Någonsin.

en kraftig rodnad sprider sig över hennes ansikte, hon snygg? det kunde hon omöjligt vara? möjligen kanske söt men vacker eller snygg, nja det finns många som är snygga och vackra än hon. Sen är ju det hennes brännmärke, förut skämdes hon över det, men nu hade det liksom blivit en del av henne så hon är van vid det och det gjorde henne unik söt på sitt sätt?

Hon tittar blygt ner på marken och skruvar lite på sig - nej jag är inte lika snygg som du Törne. men tack, jag uppskattar det!
hon fnissar till när han nafsar henne på ena örat och hon möter hans blick igen och ser att blir mer seriöst.
Ja vart är hon på väg? ingen aning, hon vandrar dit tassarna för henne - jag går dit tassarna för mig, så har inget speciellt mål just nu. Hon log mot honom - men jag är glad att jag stötte på dig. Hon tystar och klipper lite med öronen, skulle hon säga det, vågade hon ta chansen? men om hon inte vågade så skulle han aldrig få veta, men risken att förstöra vänskapen. ohhh det var så svårt men känslor man hade för en som betydde mycket.

törnes röst får henne att komma tillbaka till verkligheten igen och hon ser hans frågade min och - j-jag uhmm a-alltså älsk... hennes röst sviker henne och hennes hjärta slår snabbare, hon ser ner i marken och samlar sig igen, det var nu eller aldrig. Hon drar några djupa andetag, höjer huvudet och möter hans blick, - jag gillar dig mycket Törne, nej inte gillar, jag älskar dig! säger hon till honom, hennes ögon ljuger inte heller. men nu hade hon sagt hur hon känner och hon väntade nervöst på hans svar.

Han drar henne tillgivet i luggen och ger henne en lätt slick på nosen innan han tippar huvudet på sne hon fokuserar på hennes läppars rörelser när hon talar. Inget speciellt mål. Glad att hon stötte på honom. Svansen viftar glatt bakom honom och han ler lika glatt som han känner sig. Han har alltid trivts i Aziza's sällskap. Hon är... Hon är hans bästa vän. De har gått igenom en del och hon accepterar honom precis som han är. Hon har förståelse för hans dövhet och hans krafter skrämmer henne inte för hon är lika udda som han. De är udda tillsammans och det har han alltid gillat bäst med Aziza.
Aziza verkar ha svårt för att få ur sig något. Hennes kroppsspråk blir osäkert och besvärat. Han vet att hon gillar honom. Lika mycket som han gillar henne. Hon har alltid verkat trivas lika mycket med honom som han med henne. Törne sätter sig ner [har glömt om de stod eller satt] och huvudet tippas ännu mer på sne. Vad är det hon försöker säga? Hennes läppar formar sig kring ord som han inte sett sedan han var valp och mor fanns i närheten... kanske även far? Älskar? Han blir underligt varm inombords. Svansen viftar om än ännu vildare och han sträcker fram huvudet mot henne och slickar henne på nosen.
"Jag älskar dig med". Svarar han och stryker sedan sitt huvud mot hennes.

Hon skrattar mjukt när han drar henne tillgivet i hennes lugg,och ger honom en lätt slick på hans nos. Hon trivs så bra i hans sällskap, hennes hjärta rusade varje gång de träffades och en pirrande känsla i hennes kropp. Hennes svans viftar fram och tillbaka och ett stort leende syns på hennes läppar.

De accepterar och har förståelse för varandra, de är båda udda, med annorlunda udda krafter. Men de drogs till varandra som magneter, är det ödet? hon tror det. Hon bryr sig inte om om hans dövhet eller krafter, det är charmigt med honom, och han levde precis som en varg som hade hörsel.

Hon har varit så nervös med sina känslor för honom, rädd att förstöra deras vänskap men hon kunde inte lura sig längre, Hon ville att hans skulle få veta vad hon känner för honom. Hon klipper lite med öronen och verkar vara i sina egna tankar först men hon rycker till när hon hör honom prata igen och orden som kommer från hans mun får henne att spärra upp ögonen av förvåning.

Han älskar henne också? Hon förstod inte först vad han sa men ju längre orden sjunker in i henne så ler hon bredare igen och det känns som hela hon kunde hoppa upp och flyga iväg om hon hade vingar först. antar man kan kalla det för på rosa moln.  Hon sträcker sin nos och slickar honom på nosen och mungiporna. - Jag har älskat dig så länge Törne. Hon stryker sitt huvud mot hans som svar när han stryker sitt mot hennes. -  jag vill spendera resten av mitt liv med dig,.. hon tystnar en kort stund innan hon fortsätter meningen.. - som din partner, men har du redan en partner så vill du fortsätta vara vänner så är jag nöjd med det också..

De hade inte träffat på länge så hon visste inte om han hade en partner, hon ville inte tvinga hon till något han inte är redo för. Hon lovade sig själv att hon skulle finnas där vid hans sida när han behövde henne, som partner eller som vän.. spelade ingen roll. Hon mumlar i hans öra - jag vill inte tvinga dig till något om du är inte redo.

Ett lätt skratt undslipper honom när hon börjar tala igen. Orden väller ur henne.
"Du har alltid varit bra på att tala för mycket". Han slickar henne på nosen.
"Lämna aldrig min sida, okej?" Lägger han till. Aziza har varit hans bästa vän så länge. Att ha henne vid sin sida skulle göra honom mer än lycklig.

[Kortis. xD]

Hon rodnar en aning och ser ner i marken. Det hade alltid varit en dålig ovana för henne, när hon blev nervös eller stressad eller dylikt så pratade hon antingen för snabbt eller mumlade så tyst så ingen hörde vad hon sa eller så svamlade hon en massa konstigheter. Men hon hörde hans varma välbekanta varma skratt och hon höjde huvudet och ser på honom, hon log mjukt och nickar smått med huvudet, erkänner att han har rätt. - Ja du har rätt, en dålig ovana! Hon klipper med öronen och svarar att slicka honom på nosen också.

Hon ser in i hans skogsgröna ögon och ler varmt mot honom. - Jag kommer aldrig att lämna din sida Törne. Jag finns alltid när du behöver mig! Hon lägger huvudet på sned och sedan sträcker hon fram huvudet och nafsar lekfullt i hans lugg. Hon känner en sådan stark tillit för honom, hennes bästa vän, att vara vid hans sida skulle göra henne mer än lycklig.

Samtidigt ville hon inte vara för påfrestande, utan de båda är unga och de hade livet framför sig att utforska och upptäcka, vad som än händer i framtiden för dem båda, så skulle hon alltid finnas där när han behöver henne.