Hennes stora gula ögon såg vant över de stora eldfärgade träden. Lee kände sig uttråkad. Extremt uttråkad. Mor har lämnat henne igen med massor av mat gömd i lyan som tog plats i en stor håla i ett av träden. Hon kände ingen hunger och faror i Höstskogen var högst ovanliga.

Lee gäspade och klättrade ut ur lyan på en stor gren som befann sig ca 3 meter ovanför marken. Hennes blick såg genast floden där de blånäbbade svanarna höll till och valpen viftade med svansen. Nu kom hon på en sak. Hon skulle jaga de! Inga djur verkade hålla sig i närheten av lyan som om de visste att denna plats tillhörde någon annan. Lee började försiktigt klättra ner längst stammen. Hennes små vita klor grep tag i barken men valpen saknade smidigheten och styrkan för att kunna hoppa ner graciöst. Istället klättrade hon ner med rumpan före och tassarna hårt begravda i trädet. Ett steg, två. Hon tappade taget och var nära att falla men lyckades trots allt sakta av när framtassarna åter grep tag i trädet. Det var lättare att klättra upp än ner av någon anledning. När det var en halvmeter kvar till marken släppte Lee taget och inte alltför vackert hoppade ner i det höga gräset.

Så. Vad skulle hända nu? Ja juste, svanarna!

Den lilla rödbruna valpen vandrar tyst genom Höstskogen. I alla fall är det vad han tror. Men allt för mycket ljud ger han inte ifrån sig i alla fall. Han är väldigt lätt på tassarna. Men i hans värld är allt tyst. Det existerar inga ljud. Valpen stannar upp och ruskar på sig. Faller omkull och piper till av överraskning. Men han märker inte själv att han pep till eftersom han inte ens kan höra sin egen röst. Snabbt och valpklumpigt är han uppe på alla fyra igen och fortsätter strosa fram mellan träden.

Det känns rätt att vandra åt det här hållet. Svansen viftar glatt från sida till sida bakom honom och han travar framåt. Öronen står spetsade på huvudet och den intensiva gröna blicken sveper över området mellan träden. Snart får han syn på en rörelse. Något mörkt. Likt en skugga. Valpen stannar tvärt och försöker se vad det var.

Under lek märkte Lee inte av något som hände runt omkring. Hon kröp fram till flodstranden där ett antal unga blånäbbade svanar sov med vad hon själv ansåg enorm smidighet. Det fanns ett antal unga individer som sov medans de äldre höll utkik. Så klart har de lagt märke till den smygande svarta valpen. En stor, vit svan gav ifrån sig ett hest väsande och började hotfullt närma sig Lee. Valphonan ställde sig genast upp på alla fyra och med rest ragg väste mot svanen som svar. Tyvärr verkade det inte imponera för svanen vecklade ut vingarna och blev genast mycket större och läskigare än innan. Under tiden så väckte svanhonan flocken och de började långsamt ta sig ner i floden.

Den rödbruna valpen rör sig närmare. Får syn på några stora fåglar han aldrig sett tidigare. De ser väldigt stora och underliga ut. Då får valpen även syn på den mörka valpen som verkar försöka utmana en av de största vita fåglarna. Det ser inte ut som att det var vidare genomtänkt. Den rödbruna valpen sätter sig ner vid en buske och sitter där och studerar scenen som spelas upp framför honom. Han har ingen lust att lägga sig i. För den stora vita fågeln ser väldigt arg ut. Och den rödbruna valpen har ingen lust att utsätta sig själv för fara just nu. Men det ska bli intressant att se hur den mörka valpen tar sig ur det här.

När svanhannen vecklade ut vingarna och väste blev Lee en aning ställd och innan hon hann tänka ut en strategisk plan fick hon sig en inte alltför svag nyp i baken av den irriterade fågeln. Ett högt skri av smärta, överaskning och ilska kom från henne och med ett språng bet hon tag i fågels ena vinge.

Svanen började genast flaxa för att få bort henne samtidigt som den delade ut slag med den fria vingen och nyp över Lee's fluffiga kropp. Allt slutade med att Lee tappade taget om vingen, fick ta emot flera smärtsamma nyp och fågeln flög iväg mot floden där resten av flocken hejade på honom. Som trofé fick Lee två vita fjädrar från vingen. Hon såg nu rätt så tilltuffsad ut. Raggen var rest och ögonen såg uppjagade ut men hon ruskade på sig och började nonchalant reda ut den tilltuffsade pälsen på baken och sidorna.

Då fick hon även syn på den rödbrune valpen som var väldold i det rödbruna gräset. Lee hoppade upp på alla fyra och väste medans hon skjöt på ryggen likt en katt. "Vem är du?"

Valpen studerar scenen framför sig. Han sitter spänt stilla och känner sig lite lätt upprymd. Det kliar i kroppen för det vore lite kul att springa fram och överraska den stora fågeln då den skulle inse att det är två fiender den slåss mot och inte en. Men främlingen kanske inte alls vill att någon ska lägga sig i. Och skulle fågeln få en till motståndare så skulle han kanske få hjälp av de andra fåglarna. Det vore inte så bra. Så den rödbrune stannar där han är.

Men snart har fågeln flytt och främlingen har fått sig ett par präktiga vita fjädrar som trofé. Sedan upptäcker främlingen honom där han sitter och trodde sig vara någorlunda dold i alla fall. Han får ta och öva på det. Men valpen hängde inte riktigt med i vad främlingen sa. Han märker bara att som han trott är främlingen inte glad över sällskap. Men den rödbrune reser sig upp och viftar glatt på svansen och tar några steg framåt.
"Hej" Hälsar han glatt.

Lee's humör skiftar från hotfull till vänlig på bara sekunder och så fort hon ser att den rödbrune valpen är vänlig skuttar hon glatt fram.

"Hej! Vem är du? Såg du mig slåss?"

Hon nosade ivrigt på hanvalpen framför sig, han bar på många främmande och intressanta för henne dofter. Hon ställde ena tassen på hanvalpens bog för att hållas sig fasst vid något när hon sträckte sig för att nosa på hans öron. Så skulle hon så klart inte gjort i vuxen ålder men ännu har hon inte lärt sig hur man hövligt hälsar på andra. För att vara ärlig så var detta den första valpen hon träffat.

Törne blir glad när främlingen går från sur till glad. Svansen viftar ivrigt bakom honom och han står stilla när främlingen kommer fram till honom.
"Jag, Törne". Svarar han och faller in i att nosa på främlingen när denne nosar på honom. Men så mycket dofter känner han inte. Inte sedan Roy frös hans nos. Det var ingen skön känsla och sedan dess har Törne's luktsinne inte varit det bästa. Det är lite svårare att försöka klara sig utan både hörsel och luktsinne. Men döv har han varit sedan födseln så det är lättare att klara sig utan eftersom han aldrig haft det.
"Vem är du?" Frågar han nyfiken.

Lee släpper taget om Törne och går runt honom några varv för att se på honom mer ingående.

"Jag heter Lee, eller nej, jag heter Sheali-So men kallas Lee, vad gör du här?"

Hennes gula ögon glittrade kontrastfullt mot den svarta fluffiga pälsen. Hon har ännu inte märkt att den främmande valpen var döv. Han pratade med henne och förstod vad hon sa så mer behövde hon inte vara misstänksam.

"Har du sett mig jaga svanarna? Visst är de häftiga?" Hon nickade mot floden där den lilla flocken av svanarna förut fanns på, nu har de för säkerhetsskull tagit sig till andra sidan av floden så valparna skulle inte kunna nå de.

Törne ser på den främmande valpen och den intensiva gröna blicken följer denne när hon vandrar runt honom. Men han lyckas inte hänga med när hon talar då hon som sagt vandrat runt honom och han kan inte hålla koll åt alla håll. Det han uppfattar är Lee. Eller Le. Törne spricker upp i ett leende igen efter en stunds nyfiken förvirring. Var det rätt?
Vad gör du här? lyckas han uppfatta och öronen klipper snabbt till på hans huvud och svansen viftar åter snabbt och glatt bakom honom.
"Kolla fåglarna". Säger han. Törne kikade på fåglarna. De stora underliga fåglarna som han aldrig har sätt förut. Och de hade blå nos. Vilket Törne tycker ser väldigt kul ut.

"Svansar?" Frågar han och tippar huvudet på sne. Han hade inte sett främlingen jaga svansar. Här kan han bara se främlingens svans. Och skulle han vrida på huvudet skulle han kunna se sin egen svans. Svansen slutar vifta bakom honom.
"Du jaga fåglar". Han skrattar glatt för det hade han i alla fall sett och det hade varit kul. Svansen börjar ivrigt att vifta bakom honom igen.

Lee stod nu framför Törne och viftade glatt på svansen. Hon var glad att ha hittat en annan valp att leka med. Leva här ute i skogen nästan på egen hand var tråkigt. Mor kom ibland för att hälsa på och tog alltid något gott med sig men det räckte inte med de korta lekarna och samtalen de har. Lee hade hoppats att ha mor helt för sig själv i några månader iallafall, men så långa besök blev det nästan aldrig.

"Svansar?"

Lee tippade på huvudet innan hon skakade på huvudet och sa tydligare.

"Svanar. De heter svanar!"

Hon ruskade på sig och viftade med svansen innan hon gjorde ett lekfullt hopp mot Törne och nuddade honom med vänstra framtassen innan hon blixtsnabbt skuttade undan.

Törne studerar noga Lee's läpprörelser när hon uttalar ordet igen. Fåglarna. S-v-a-n-a-r... Öronen klipper till på huvudet och han skuttar till och gläfser glatt.
"Svanar". Han skrattar till. Sedan blir han stilla och tippar huvudet på sne.
"Vad är det?" Frågar han. Han har aldrig hört talas om svanar förut. Än mindre sätt de stora fåglarna förut.

När Lee sedan puffar till honom och skuttar iväg en bit gläfser Törne till igen. Skuttar till och sjunker sedan ner i busig lekställning med baken och svansen rakt upp i luften.

Lee föll på frambenen med svansen i vädret och gjorde en lekfull skutt mot Törne.

"Svanar? Det är bara de dumma fåglarna!"

Hon gjorde ett utfall mot Törne men i sista sekunden vek undan och sprang om honom för att försöka hoppa på honom från ryggen och bita tag om nackskinnet. Han var större än henne men hon trots det utblandade blodet hade ärvt kattens höga hopp och skulle klara det utan problem.

"Dumma fåglar" Skrattar Törne och morrar lekfullt åt Lee. När Lee skuttar mot honom men väjer åt sidan i sista stund flyttar sig Törne snabbt i sidled och vänder sig mot henne. Sedan gör han själv ett utfall men studsar till med bakbenen och kastar sig iväg åt andra håller istället. En bit bort stannar han och skuttar runt så han står vänd mot Lee igen och sjunker ner i lekställning med svansen viftande i vädret.

"Dumma fåglar" Skrattar Törne och morrar lekfullt åt Lee. När Lee skuttar mot honom men väjer åt sidan i sista stund flyttar sig Törne snabbt i sidled och vänder sig mot henne.

Lee som precis gjorde hoppet för att försöka landa på den rödbruna valpens rygg missade och var nära på att krascha rakt in i honom, turligt nog löste Törne det genom att själv försöka göra utfall mot henne så de båda missade. Lee snubblade över sina egna ben och föll till sidan som en rund liten boll men det stoppade inte henne och hon vände sig snabbt om mot Törne som stod åter vänd mot henne i en sjunken lekställning.

Lee kopierar hans rörelser och möter hans gröna blick.
'Du hinner inte undan nu!'

[det är nu tänkt att hon lyckas säga det till Törne genom mental tal och han hör henne :)]

Han står där i lekställning med baken och svansen rakt upp i luften och ser Lee göra det samma framför honom. Den intensiva gröna blicken hålls fäst på den svarta valpen. Törne skrattar glatt och morrar busigt.

Men så hör han något i huvudet. En röst. Så som han hört Echa's röst i sitt huvud. Men det är inte Echa's röst. Den här rösten är någon annan. Förvånat ställer sig Törne upp och ruskar på huvudet. Vad kommer den där rösten ifrån? Han förstår inte och det är lika förvånande att höra röster i huvudet när han egentligen inte borde höra någonting alls.
"Va?" Utbrister han och ser sig förvirrat omkring.

Lee passar på att hoppa på Törne när han förvirrat ser sig omkring och tappar sin fokus och försöker brotta ner honom så att hon hamnar på hans rygg och bita tag i hans öra. Hon märkte inte ens att hon mentalt skickade sina tankar till Törne. Hon såg det bara som sina egna tankar, ohörbara för honom och var nu otroligt glad över sig själv som så smidigt lyckades anfalla honom

Han piper till när den svarta lilla valpen hoppar på honom och han faller till marken med den lilla fluffen på sin rygg. Fast egentligen är det inte så stor skillnad storleksmässigt på dem. Men Törne är ändå något större. Äldre med förmodligen. Han fnyser till och reser på sig mödosamt och försöker få av sig Lee.
Törne sätter sig ner och ser lite smått surt på Lee en stund. Sedna blir han glad igen och börjar vifta vilt på svansen.
"Lee's röst i huvudet. Som Echa. Törne förstår inte". Säger han och tippar huvudet på sne. Lätt förvirrad. Han förstår inte hur han kan höra andras röster i huvudet. Echa's och Lee's. Trots att han inte borde höra röster. Varför? Det är underligt. Är det på grund av honom? Har han någon kraft som gör att han kan höra andras röster i huvudet? Något han inte har upptäckt tidigare eftersom det bara är två som han kunnat höra rösten från. Eller är det så att Lee och Echa besitter liknande krafter?

Lee släpper taget om Törnes öra när han försöker bocka av henne och självmant hoppar av honom när han börjar tala.

"Vadå röst i huvudet? Jag har ju inte sagt något?"

Den svarta valpen ruskade på sig och hennes gula blick blev fundersam och en aning irriterad, hon gillade inte oförklarliga saker. Hennes ögon mötte igen Törnes gröna blick och en idé kom upp i hennes huvud.

"Kan du höra mina tankar?"

Hon började intensivt stirra på Törne och tänka samma fråga.

'Kan du höra mina tankar?'

Röst i huvudet. Törne nickar. Ja, han hade just hört Lee's röst i huvudet. Men hon verkar inte förstå vad han menar. Förbryllat tippar Törne huvudet på sne när han ser på den lilla svarta tikvalpen. Stunden senare hör han hennes röst i huvudet igen. Han ruskar på huvudet. Det är ingen trevlig känsla att ha någon annans röst i huvudet. Det är frustrerande och han förstår det inte. Han kan ju inte höra. Så varför? Hur? Han vänder den intensivt gröna blicken mot Lee igen.
"Du tala i mitt huvud". Svarar han henne. Han kan ändå inte säga till henne att sluta. Hon verkar inte kunna kontrollera det i alla fall. Och ändå är det ett smidigt sätt för honom att förstå henne bättre. Men det är än dock inget han gillar. Har han kommit fram till. Samma sak är det när systern talar i hans huvud.

Lee började inse att hon måste ha gjort något som irriterade valpen. Hon stannade upp och satte sig ner. De gula ögonen som glittrade bland det svarta fluffiga pälsen såg något skamsna och generade ut.
"Oj, du gillar inte det, va?"
Hon viftade lätt med svansen och började svagt spinna som hon alltid gör när hon känner sig skyldig och vill visa att hon inte menade något ont.
"Jag visste inte att jag kan göra sånt. Jag trodde att jag skulle kunna lära mig bli osynlig men det kan jag inte. Nu vet jag att jag kan stumtala. Får jag inte göra det för dig?"
Hon såg hela tiden på Törne, försökte fånga hans blick.

Inte gilla. Törne skakar lätt på huvudet.
"Törne föredrar inte höra. Det så det ska vara". Säger han och ler lite snett och ursäktande mot Lee. Han föredrar sin tysta verklighet.
"Osynlig?" Frågar han sen och tippar huvudet på sne. Vad är det?
"Stumtala?" Säger han ännu mer förvirrat.
"Lee stum?" Frågar han? Törne skulle ju inte veta för han hör inte.

[kort-kort-i-kort-kort]

Lee ryckte lätt på axlarna och hennes ansikte såg bistert och fundersamt ut. Hon öppnade munnen och började tala till honom vanligt utan att skricka tankar till honom.

"Jag kan tala. Och jag kan stumtala. Alltså tala utan att öppna munnen. Du gillar inte det. Jag slutar.."

Hon kände sig oerhört dum. Det var så mycket lättare att bara prata med honom via tankar. Då var hon säker på att han hörde henne rätt.

"Mor kan bli osynlig. När hon inte syns men finns."
Hon stirrade intensivt på Törne som för att räkna ut om han förstod.

---------------
Zey-So har en stund suttit någon meter ifrån valparna och studerat de. Jakten har varit bra och därför har hon återvänt direkt efter att hon hade gömt en stor tjäder uppe i träden.

Så hennes unga dotter har hittat sig en kompis? En hane. Karginnans ansikte var uttryckslöst och den gula, intensiva blicken studerade den döva stackarn med ett likgiltigt ro. Men något bra kom från denna möte iallafall. Vad hon har förstått så har dotterns krafter äntligen vaknat. Telepati? Hon hade hoppats på något mer fysiskt och destruktivt men denna mentalkraft var inte helt fel heller. Ibland kunde den bli farligare än inferos lava.

Hon beslutade att låta osynligheten släppa när dottern ivrigt började berätta om hennes krafter.
- Det räcker så, Sheali.
Hennes röst var mjuk och spinnande, men hon kunde förstå att den kom oväntat.
Dottern hoppade till och vände sig raskt om.
"Mor!"

Lee såg mot Törne och sedan tillbaka mot den fläckiga, smidiga honan.
"Jag..ehm. Detta är Törne.."
Hon nickade mot den rödbrune hanvalpen.

- Jag vet.
Zey-So tog några steg mot den grönögde valpen. Hennes blick var svår att tyda, pupillerna var först smala men skiftade snabbt till stora när hon närmare såg mot valpen.


[Eftersom rollet är ganska gammalt måste vi avsluta den snart. Därför drar jag in Zey-So hit]

Törne ler glatt när Lee säger att hon ska sluta tala till honom i huvudet. Det uppskattar han och svansen viftar vilt bakom honom. Sedan skrattar han lätt.
"Inte finnas. Men finnas". Det verkar väldigt lustigt. Tänk om man hade någon sådan kraft. Men det får honom samtidigt att fundera på att en sådan kraft även skulle kunna vara väldigt farlig. Som individ kanske man skulle missbruka den. Han tippar huvudet på sne igen.

Öronen klipper till på hans huvud när Lee hoppar till. Som om något överraskat henne. Törne är redan innan han vänder sig om och lägger blicken på den äldre honan medveten om hennes närvaro. Ett lätt leende leker på hans läppar. Vänligt. Är det här Lee's mor? Så känner han igen henne. Öronen drar sig mot nacken och han är snabbt på tassar och backar flera steg. Han är säker. Det var den här tiken som försökte skada hans familj. Det darrar i läppen på honom och spetsarna på de små huggtänderna blottas.

[Okidoki. :)]

Törnes reaktion får Lee att förvånat höja ögonbrynen. Han ser inte på henne och därför väljer hon att åter trots att han inte ville det tala till honom via tankarna.

"Törne? Det är lugnt, det är min mamma."
Samtidigt som hon högt tänkte dessa tankar viskade hon de också. Det var svårt att tänka så högt och inte viska på samma gång.

Hon antog att han blev rädd för henne och trodde att det var en farlig främling.

Ett snett, överseende leende syntes på den fläckiga karginnans ansikte. Såklart kände hon igen valpen, de hon förut mött kan hon finna vart de än är och glömmer aldrig. Hon la även märke till hur Lee viskade något och förstod att hon talade till hannen.

- Det räcker så, Sheali.
Rösten var bara ett andetag mer tryckande och den svarta valpen tystnade genast och gick lydigt fram till sin mor. Lee stälde sig bredvid och gav Törne ett uppmuntrande leende. Hon kunde inte förstå varför den rödbrune kompisen plötsligt blev så rädd.

Hanvalpen backar och det får Zey-So att sucka, de är så svaga, så oberäknerliga och lättfördärvliga. Valpen var inte längre någon inkräktare. Hon hade ingen anledning att jaga bort honom eller göra honom till flockreviret.

- Du ska inte umgås med sådana, Sheali. Inget gott kommer någonsin ur en vänskap med hanar.

Lee svarade inte, hon vågade inte säga emot mor, det skulle leda till att hon blev straffad. Hennes uppgift var att lära sig.

- Vi ska ge oss av, gå i förväg, jag finner dig senare.
Lee nickade tyst och utan att ens se åt Törnes håll började snabbt springa iväg längst stigen som ledde ut ur höstskogen.

Zey-So blev ensam kvar med valpen framför sig.