En kall höstvind drog fram över området, svepte upp damm och slet i den växtlighet som frodades i den brända marken. Jorden hade åter tagit sitt grepp om det som elden lämnat efter sig. Och detta var det första Nyke tänkte på då han lät sina osäkra tassar träda ut ur Acherati. Hur förödande eld kunde vara, vilket kaos det kunde skapa, och hur stark jorden var. Han tänkte på Aurinko och Moriko, tänkte på balansen som elementen skapade tillsammans. Hur elden härjade för att nya växter med regnets hjälp skulle kunna växa upp. Allt i ett stort kretslopp. Men vad var vindens funktion i det hela? Om detta gick han och funderade genom den spirande växtligheten.


[kort o korv men aa]

Den röda unghanen hade dröjt sig kvar i Eldskogen ett tag. Han hade vandrat längre in i den och han är inte riktigt säker på vart han vill gå. Kanske mot kusten? Eller ska han kanske vända om och ta sig inåt landet igen? Det tåls att tänkas på. Han har inte bråttom. Han tycker om att vandra.
Efter en stund når doften av varg hans nos. Det sticker lätt som vanligt i nosen när han nosar i luften för att lokalisera i vilken riktning doften kommer ifrån. Unghanen står stilla och den intensiva gröna blicken söker sig över området. Så sätter han kroppen i rörelse. Inte långt senare får han syn på en vit valp längre fram. Ännu en vit valp. Unghanen stannar upp. Svansen är höjd men inte rest bakom honom och den viftar glatt fram och tillbaka. Den röda unghanen har en naturligt rest hållning utan att verka dominant eller på något sätt aggressiv i sitt framförande. Han är alltid glad. Det är alltid lika kul att möta nya vargar. Gamla som unga. Han sätter kroppen i rörelse igen. Rör sig närmare. Han går med lugna steg och efter en stund stannar han igen. På behörigt avstånd men tillräckligt nära för ett samtal. Om nu valpen är intresserad av det. Sådant vet man ju inte. Den här valpen är rätt lik den andra vita valpen han mötte på för ett tag sedan. Kommer de från samma ställe måntro?
"Hej". Hälsar han glatt med ett vänligt leende på käpparna.

Hur elden härjade för att nya växter med regnets hjälp och vindens spridning skulle kunna växa upp. Han hade knäckt det. Kommit på. Det var klart att Windfari inte var överflödig i elementens kretslopp. Med en kort blick mot skyn tackade han henne och ursäktade att han glömt henne tidigare. Så skymtade han en rörelse mellan två allt mer övervuxna brända träd och öronen spetsades på det lilla blå-vita huvudet. Främlingen trädde snart fram och denne såg lika glad och nyfiken ut som Nyke kände sig. Svansen började slå bakom honom när han såg denne potentiella lekkamrat och hon rörde snabbt på stegen fram till denne. Även om även han till slut stannade på ett respektabelt avstånd. Ville inte vara för framfusig och tränga sig på.
"Hej"
Svarade han främlingen med ett försök till samlad röst, även om nyfikenhet och lekfullhet sprätte i den.
"Jag heter Nyke, vem är du?"

Svansen börjar vifta än gladare när valpen verkar vara lika glad som honom över att se någon annan här ute. Trevligt! Unghanen ler glatt och den intensiva gröna blicken studerar nyfiket valpen som hälsar honom tillbaka. Blicken hålls fäst på valpens läppar. Studerar deras rörelser, hur de formar sig kring orden som han sedan uttalar. Det låter som att han presenterar sig. Törne tippar huvudet på sne.
"Aj?" Han försöker sig på att uttala valpens namn men det känns inte rätt. Vem skulle ge någon namnet Aj? Det låter väldigt lustigt. Nej, det känns inte rätt. Vad gjorde valpen med tungan först? Hade han pressat den mot insidan av framtänderna i överkäken? Naj? Den röda unghanen rätar på nacken igen. Svansen saktar ner sitt viftande tills den tillslut stannar. Att vifta på svansen och tänka samtidigt har aldrig riktigt gått ihop.
"Jag heter Törne" Presenterar han sig sedan och leendet är tillbaka på hans läppar. Svansen börjar genast att vifta igen.
"Ursäkta. Kan du uttala ditt namn igen?" Frågar han ursäktande och ler lite generat.

Hans lillas svans slår hela tiden försiktigt bakom honom. Gjorde vargen illa sig? Varför sa han aj? Han kanske sträckt sig eller något, Nyke hade gjort det då han var liten och övade på sin kraft. Det hade gjort fruktansvärt ont och det var läskigt att tänka på att man kunde göra det när som helst. Eller kanske hade han fått sendrag, det var nästan lika illa.
”Trevligt att träffas Törne!”
Svarade han och svansen började vifta snabbare. Men så ställde hanen en fråga. Nykes öron vinklades generat åt sidan. Han hade aldrig varit med om att någon bad honom upprepa sitt namn förut. I och för sig hade han träffat väldigt få utanför hans familj än.
”Nyke”
Sade han med en ursäktade min, hade han sagt det otydligt första gången?

Trevligt att träffas. Ja! Om han kunde uppfatta främlingens namn. Törne känner sig väldigt generad över detta faktum. Att han inte lyckades med att uppfatta valpens namn första gången. Valpen upprepar sitt namn igen.
"Naj?" Törne uttalar namnet frågande. Det känns fortfarande som att det är något han missat. Något på slutet? Så som valpen bet ihop tänderna efteråt. Det kan har varit en annan bokstav. G? K?
"...K?" Lägger han försiktigt till. Det här börjar ju verkligen bra. Varför har många vargar så svåra namn?
"Förlåt". Ursäktar sig Törne. Han får helt enkelt förklara.
"Jag hör inget". Berättar han. Öronen sveper lätt ut åt sidorna och han hoppas inte valpen tar illa upp att Törne så klumpigt inte lyckas uppfatta valpens namn. Namn är ju viktigt!

Nyke tippar huvudet på sned längre och längre allt medan hanen trevar efter den sista bokstaven i hans namn. "Kk" mumlar han hjälpande och det verkar som om hanen till slut hittar rätt bokstav. Då hanen ursäktar sig ler Nyke överstrykande men öronen spetsar sig snart och nyfikenheten griper tag om honom. Hur kommer det sig att vargen inte hör något? Och hur kunde hanen då prata med honom, tala själv, förstå vad han sa?
"Du sa det rätt iallafall."
Sade han vänligt, den andre verkade väldigt självmedveten och generad.
"Hur kan du prata med mig om du inte hör?"
Frågade han sedan nyfiket.

Det verkar som att han fick rätt. Svansen börjar om än vifta ännu gladare. Så bra. Vilken lättnad. Det var en utmaning men det blev rätt. Puh!
Najk börjar tala igen. Törne fokuserar och upprepar orden i huvudet. Hur kan han prata med Najk om han inte hör. Törne skrattar lätt.
"Jag är döv, inte stum". Säger han lätt på skämt. Men han förstår ändå vad valpen menar. Självklart är det svårt för någon som hör att förstå. Men det är inte så svårt. Törne har ju varit döv hela sitt liv. Han vet hur han ska hantera det. Han har övat mycket och länge. Det är förmodligen därför han är så social av sig. För varje ny främling han möte är någon ny som kan hjälpa honom att utvecklas. Även om denne inte är medveten om det.
"Jag kan läsa på läppar". Förklarar han.
"Men jag måste kunna se ditt ansikte hela tiden för att förstå dig". Lägger han till.

Nyke skrattar lite åt hanens - förhoppningsvis - glada skämtande, men han känner sig lite dum. Han slår sig ner som för att signalera att han inte har något emot att det här blir ett längre möte och lyssnar vidare på vad hanen har att säga. Läsa på läppar, vad häftigt.
"Det visste jag inte att man kunde göra!"
Svarar han exalterat men med en något stel hållning rakt emot hanen. Sedan känner han sig fånig, såklart han inte måste sitta o stirra stelt på den andre för att denna ska förstå - han hade ju förstått honom då han kom gåendes. Törne var nog skickligare och mer van med att läsa på läppar än vad Nyke någonsin kunde föreställa sig.
"Va häftigt"
Lägger han till och dunkar lite med svansen i marken.

Törne flinar lite lätt och sätter sig ner han med.
"Jag föddes döv så jag har haft lång tid att öva". Berättar han. I början hade han särskilt svårt. Men han utvecklades snabbt. Han var tvungen om han skulle klara sig.
"Är du härifrån?" Frågar han sedan nyfiket. Hoppas att det inte är en opassande fråga. Han har ju liksom mött en liknande valp här tidigare. Och då de ser lika ut så kanske de kommer från samma ställe.
Svansen slår lätt mot marken vid hans sida. Törne är alltid så glad.

[Kort. x3]

Nyke nickade instämmande och såg mycket allvarsam ut. Ja, hade man tränat hela livet var det klart att man va skicklig. Det måste vara svårt ändå att födas med ett sådant funktionshinder, att vara född efter alla andra. Eller så var det kanske inte alls så, Törne kanske hade fördelar och upplevelser som de med hörsel aldrig kunde drömma om. Vad visste Nyke om den saken. Undra hur han lärt sig tala utan att höra, slgo det honom. Nyfikenheten grävde i honom men han la band på sig, även fast han var en ung varg visste han att vissa saker frågade man inte helt enkelt.
”Nej.”
Svarade han på hanens fråga
”Jag kommer från Acherati!”
Han stämde in i hanens glädje och lät dunka i en fast takt mot marken.
”Varifrån kommer ni?”

A...herati? As...erati? Törne har nog inte varit där tidigare. Vad är det för en plats?
"Vad är det för en plats?" Just som han tänkt orden så sveper de över hans leende läppar och den intensiva gröna blicken lyser av nyfikenhet.
"Jag är vandrare. Så jag kommer inte direkt någonstans ifrån. Men jag varit ett tag i Nordan. Så vi kan väl säga att det är därifrån jag kommer". Berättar han och avslutar med ett lätt skratt. Faktiskt så är han inte säker på om han vill återvända till Nordan. Han gillar att vandra. Han gillar att möta främlingar och stifta nya bekantskaper. Man vet aldrig vem man möter när man vandrar. Det finns så många olika sorters vargar man kan stöta på. Det är så kul.

Nyke ler.
"Det är en varm och solig lövskog, som en gång i tiden var en del av den här skogen, innan den brann."
Berättar han och man kan se att han älskar sin födelseplats på hur det gnistrar i hans ögon medan han berättar. Hans far hon berättat för honom om Acheratis historia och Nyke finner den högst intressant. 
"Åh, jag har aldrig varit i nordan"
Säger han sedan som svar på hanens ord. Det var tydligen en, som namnet antyder, nordlig skog i numooris utkanter. Det skulle vara spännande att ta sig dit någon dag. 
"Är det trevligt där?"
Frågar han och svansen slår några slag bakom honom.

En varm och solig lövskog.
"Tillhörde det med Lövskogen förut då? Så ett område blev tre efter branden?" Törne lutar huvudet på sne. Han är inte säker över historien men han har för sig att Eldskogen en gång tillhörde Lövskogen. Och nu säger Nyke att även A... jerati... A... sherati... Att den skogen tillhörde Eldskogen en gång. Tänk vad mycket nytt man lär sig.
Sen får Törne annat att tänka på när Nyke frågar om Nordan.
"Jag vet inte riktigt. Men flocken jag är med i bor där och det är en trevlig flock i alla fall". Börjar han berätta och öronen klipper mjukt till på hans huvud.
"Men den är inte lika vacker som Lövskogen, lite mer mörk och dyster och kall. Men när solen lyser mellan träden är det trevligt i alla fall och marken är klädd av mjuk mossa som är härlig att kliva på". Fortsätter han berätta med ett leende och svansen studsar upp och ner på marken igen.

Nyke nickade åt hanens ord.
"Det stämmer"
Sade han med lugn stämma och svansen slog lite bakom honom. Han hade aldrig riktigt tänkt på att det var så det var, att elden splittrat en skog men också skapat tre nya. Det var en fin tanke. Speciellt som man såg skogen återhämta sig omkring sig.
Det var med en uppmärksam min ha lystrade till hanens ord. Nordan lät inte allt för hemsk, även om han fördrog det upplysta somriga Acherati. Eller vad visste han, Acherati var allt han sett av världen. Men han gillade det, sin hemplats.
"Jag har hört att lövskogen ska vara fruktansvärt vacker och fridfull"
Det hade hans fader talat om.
"Men nordan låter inte så hemskt det heller, jag skulle gärna uppsöka den någon gång!"
Hans röst var glad och förväntansfull, han kände hur det pirrade i kroppen av tanken att ge sig ut i världen.

Det stämmer. Så intressant. Tänk att Lövskogen ändå var så pass stor att den nu är uppdelad på tre områden och de områdena är själva rätt stora ändå. I alla fall det som nu är Lövskogen och Eldskogen. A... Den där tredje skogen har han inte hunnit se något av ännu.

"Lövskogen är väldigt vacker". Svarar han och nickar. Vacker, lugn och harmonisk. Man kan slappna av där. Det är en väldigt fin plats. En av Törne's favoritplatser måste han nog erkänna.
"Nordan är inte hemsk. Den är vacker på sitt sätt med". Lägger han till. Inte har han något ont att berätta om Nordan. Även om han föredrar lite ljusare och varmare platser.

[Förlåt för segt svar. Har inte haft mycket ork för rollandet på länge]

Nyke stod tyst och funderade ett tag på hur fascinerande olika områdena i Numoori kunde vara. Där fanns det otaligt många skogar och alla varierade från varandra. 
"En dag ska jag nog vandra som ni, och söka upp så många platser som möjligt. Jag vill veta mer om det land jag bor i."
Sade han tankspritt, det var mer att han tänkte högt än att han förde en konversation. Den rosenröda hanen hade satt fart på äventyrsluften i honom, det som annars brukade vara hans systers element..




[Sorry för jättekort! Och det är lugnt, har också varit på paus ett tag!]

Törne ler glatt.
"Gör det. Det är väldigt kul att vandra omkring och upptäcka nya platser. Och även om man varit där tidigare så kan man stöta på något nytt man inte upptäckte första gången". Berättar han. Den intensiva gröna blicken vilar på valpen. Törne blir glad över att höra att valpen själv tycks äventyrslysten. Det ska man vara. Sitter man stilla på samma ställe hela tiden så händer det aldrig något och man hittar inget nytt. Det är väl enda nackdelen med flocklivet gissar Törne på. Att man faktiskt blir fast på samma plats länge. Men å andra sidan är det förmodligen okej att lämna flocken och se sig omkring lite då och då. Ingen kan väl må riktigt bra av att vara sittande på samma ställe för länge. Och variation i sällskapet är bra det med.
Men nu är det kanske dags att dra vidare? Törne kan inte hjälpa att bli rastlös när han är stilla för länge. Inte för att han inte uppskattar sällskapet.
"Det var väldigt trevligt att möta dig... Najk". Säger Törne och hoppas han lyckades få namnet rätt den här gången.
"Men nu ska jag ta och vandra vidare". Lägger han till med ett lätt flin. Äventyren väntar.