Sraosha hade inte tänkt så mycket på vart benen förde henne. Hennes tankar var upptagna med att försöka glömma bort honom och det oförlåtliga han gjort. Sacheverell. Avsmaken är där vid blotta tanken. Det hade varit naivt och korkat av henne att först tro de kunde bli vänner, och hon ångrade att hon inte försvarat sig bättre.

Sraosha befann sig nu på en, för henne, okänd plats. Det var varmt , lite för varmt, och dessutom kvavt. Hon saktade ner till skritt, utan arr ha tänkt på hur långt hon egentligen sprungit. Det var en vacker skog, men för stunden kunde hon inte riktigt uppskatta dess skönhet. Sraosha drar ett djupt andetag vid en mindre bäck och slår sig nervi det mjuka, fuktiga gräset. Hon behövde verkligen vila, men vad hon behövde ännu mer var en vän att prata med.

[ reserverat till Törne ]

[Har fått godkänt att åldra Törne så de är kanske lite mer i jämt ålder nu. :3]

Den röda unga hanen travar fram genom Kawazatri. Det var länge sedan han varit här senast. Då hade han bara varit valp. Nu har han vuxit till sig en del. Bergsvargen märks tydligt i honom nu.Öronen står spetsade på huvudet och den intensiva gröna blicken sveper lätt mellan träden. Växtligheten här är väldigt tät och det tropiska klimatet känns som en skön övergång från Nordan där han startade sin resa. Han traskar på i maklig takt och känner sig pigg och glad som alltid. Ett löv faller någonstans ifrån och landar på hans nos. Han nyser och ruskar lätt på huvudet och för en stund försöker han finna balansen igen. Sen som om inget har hänt så traskar han glatt vidare.

Svansen hålls alltid lätt höjd. Inte rest utan på ett väldigt glatt sätt. Och den guppar med i hanens rörelser. Törne har alltid varit en väldigt positiv och glad individ. Piggt ser han sig omkring och försöker lokalisera sig. Mycket snart kommer han fram till en bäck. Energiskt styr han stegen dit och när han är framme stannar han inte vid kanten för att dricka. Törne kliver rakt ner i bäcken med ett plask och släcker törsten och svalkar av sig lite. Sen kliver han upp på torra land igen och ruskar av sig det mesta av vätan i pälsen. Sen börjar han vin vandring igen genom att följa bäcken. Men han kommer inte långt innan han stannar tvärt i steget. Längre fram vid bäcken sitter en annan varg. En rödbrun individ med horn och lockig päls. Törne grips genast av nyfikenhet och tar sig närmare. Snart stannar han på behörigt avstånd. Främlingen ser ledsen ut. Törne tippar huvudet på sne.
"Hej. Är ni okej?" Frågar han och rätar lätt på nacken igen.

Inte okej. Han möter hennes blanka blick. Har något hänt? Det verkar vara nyligen för hennes tårar är färska. Varför är hon ledsen. Törne gör ingen ansats till att komma närmare. Vad det än är som hon har varit med om så har han inget med det att göra. Hon presenterar sig. Han försöker fånga hennes namn när det flyr över hennes läppar. Sa... Sla... Sra... o...ja...sha...? Vargar bär bara svårare och svårare namn. Det tar längre tid för honom att hitta rätt ljud.
"Hej Sraosha. Mitt namn är Törne". Svarar han henne och ger henne ett vänligt litet leende. Han tar några steg närmare men går inte för nära. Låter henne äga sitt personliga utrymme. Han sätter sig ner. Visar att han gärna stannar med henne om hon tillåter. Men går inte för nära om hon inte vill det. Och vill hon vara ensam så kan han gå igen.
"Hur är det?" Frågar han och tippar huvudet lätt på sne. Öronen ligger oroligt bakåt och han ser på henne från under lugg. Den intensiva gröna blicken söker hennes.

Den intensiva gröna blicken vilar på Sraosha. Han håller sitt fokus på henne samtidigt som det darrar lätt i nosen för att försöka hålla reda på dofterna runt omkring. När tiken inte ser på honom när hon talar böjer han lätt på huvudet och sträcker på halsen och försöker hålla fokus på hennes läppar. Han vill inte råka missa något.
"Förlåt om jag tränger mig på". Säger han. Ena örat spetsas på hans huvud. Han ver inte riktigt vad han ska göra när hon ser så ledsen ut.
"Vad har hänt?" Frågar han.
"Jag förstår om du inte vill svara". Lägger han till. Han har som sagt inte med det att göra. Men han kan inte låta bli att bry sig.

Av någon anledning ansåg Sraosha inte att han trängde sig på. Kanske saknade hon någon att prata med. Någon hon verkligen kunde prata med. Men hon tordes inte lita på denne främling, Törne, ännu.
"Det är ingen fara." svarar hon och ser på honom med ett par milda ögon. "Det var bara någon dag sedan. Han..."

Hon biter sig i underläppen när minnesbilder blixtrar över hennes näthinna. De fick henne att må illa.
"Det han gjorde var oförlåtligt." är allt hon får fram, oförmögen att yttra sig mer ingående om saken. "Han verkade helt okej. Jag hade fastnat i Storkärr, och han hjälpte mig loss. Men sedan..."

Hon sluter ögonen, försöker skjuta undan de vidriga minnesbilderna.
"Förlåt. Jag är nog inte redo att prata om det. Det var det mest fruktansvärda jag någonsin upplevt."

Oförlåtligt? Törne tippar huvudet på sne. Öronen stryker sig mot nacken igen. Vad har hon råkat ut för? Något fruktansvärt.
"Du behöver inte berätta". Säger han med mild stämma. Han skakar lätt på huvudet. Han förstår inte. Men det var något hemskt hon var med om. Som hon inte vill tala om. Det är förståeligt. Törne sänker huvudet. Ser upp på Sraosha från under lugg.
"Behöver du något?" Frågar han. Är det något han kan hjälpa henne med? Han hjälper gärna till om det är något hon behöver. Han vill inte lämna henne här. Inte så här. Det känns inte riktigt bra. Skulle han lämna henne nu skulle minnet av det här mötet gnaga i honom länge. Han höjer sakta huvudet igen. Han släpper inte Sraosha med blicken. Han ser mellan hennes ögon och hennes läppar. Studerar hennes rörelser och minspel. Allt som spelar roll för honom. Så länge hon inte ser bort samtidigt som hon pratar så hänger han med i samtalet.

Hon ser mot honom, de omaka öronen vinklas lite osäkert åt hans håll.
"Nej, men tack ändå." ler hon, nu med lite gladare uppsyn. "Men du verkar trevlig, och det var länge sedan jag träffade någon jag kunde prata med... Om du inte misstycker?"

Hon tippar huvudet på sned. Kanske kan Törne få henne på andra tankar.
"Så vart kommer du ifrån? Bor du här i närheten, Törne, eller är du på vandrande fot som jag?"

Hon drar lite i de svartkantade läpparna, i ett mer genuint leende medan hon nyfiket studerar den andra hanen. Han var rödpälsad, grönögd. Lite lik henne, fast yngre. Sraosha undrade om hon kunde lista ut vilken ras han tillhörde, eller vilka krafter han hade.

Han ler varmt mot henne när hon verkar se lite gladare ut. Så bra. Förmodligen är hon inte skadad i alla fall. Han skakar lätt på huvudet.
"Jag misstycker inte". Svarar han.
"Jag pratar gärna". Lägger han till. Han samtalar gärna mer med henne. Hon verkar trevlig. Svansen börjar vifta glatt bakom honom. Sveper mjukt över gräset.
"Du verkar med väldigt trevlig". Säger han. Han studerar henne där han sitter. Hennes lockiga päls. Han har aldrig sett så lockig päls förut. Hennes horn. Har han mött någon med horn tidigare. Han har mött en med tre huvuden.

Törne fokuserar på hennes läppar när hon talar igen. Hon frågar vart han kommer ifrån. Om han bor i närheten eller är på vandrande fot som hon. Sraosha vandrar med? Lite hoppfullt tänker han att han kanske funnit en vandringskompis. I alla fall en bit. Om hon inte misstycker. Törne föredrar sällskap mot att vara ensam.
"Jag vandrar. Jag bodde ett tag i Nordan med en flock där. Men det var ingen plats för mig". Berättar han. Inte för att han inte har något emot flocklivet. Det var bara det att just den flocken inte passade honom riktigt. Och Nordan kändes lätt isolerad.

Den intensiva gröna blicken släpper inte Sraosha alls. Hon har ett väldigt intressant utseende. Och hon är väldigt söt med.

Sraosha ler, och känner en viss lättnad över att Törne inte misstycker att hålla henne sällskap. Hon behövde någon form av vänligt sinnat sällskap, men hon skulle fortfarande vara på sin vakt. Efter mötet med Sachie vägrade hon ta fler risker genom att sänka garden.

När Törne nämner Nordan spetsas öronen på Sraoshas lockiga hjässa. 
"Nordan? Det är inte långt från där jag växte upp." ler hon, imponerad att de båda inte levt så väldigt långt ifrån varandra då. "Jag föddes i bergen , längre norrut."

Hon ser funderande åt sidan.
"Hur kom det sig att det inte passade dig?" frågar hon tveksamt, men ångrar sig direkt. Det var inte hennes ensak.
"Förlåt, det är inte meningen att lägga nosen i blöt.."

Svansen fortsätter vifta bakom honom. Den har alltid svårt att vara stilla när Törne är glad. Han är den som inte bara ler när han är glad. Han visar det oftast med hela kroppen.
Nordan är inte långt från där Sraosha växte upp? Hon föddes i bergen längre norrut. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan den smiter tillbaka igen.
"Jag föddes inte där. Men jag bodde där ett tag". Berättar han fortfarande leende. Öronen står orörligt spetsade framåt på hans huvud. När Sraosha ser åt sidan hamnar hennes ansikte i en vinkel att han har svårt att uppfatta hennes läpprörelser. Törne lutar sig själv åt sidan för att se ordentligt. Han känner sig lite dum. Och om Sraosha lägger märke till det kommer hon säkert att tro att han är knäpp. Hon frågar något om inte passa? Inte passa? Nordan? Kan hon undra varför han lämnade flocken i Nordan? Sen något om blöt nos. Lägga nosen i blöt? Han kan klara det här. Är hon orolig för att hon ställer frågor? Eller menar hon på att han lägger nosen i blöt? Nej, det såg inte ut så på hennes uttryck. Han ler varmt mot henne.
"Det kändes som att Nordan var lite isolerat. Det var en väldigt trevlig flock och jag fick smak för hur det är att ha många vänner omkring mig hela tiden". Svarar han. Från att ha levt ensam och på vandring sen han var liten så var det en skön känsla att vara en del av en flock. Kanske han söker sig till en flock igen i framtiden. Någon gång. Om han finner en som verkar passande. Det kändes skönt att tillhöra en gemenskap.
"Tillhörde du en flock i bergen?" Frågar han nyfiket.

Hon ser åt hans håll igen, ler förstående. Det känns oartigt att fråga vart han egentligen föddes. Kanske visste han inte det själv.

Först nu noterar hon hur orörliga hans öron är, hur det verkar som att han observerar hennes läpprörelser snarare. Men hon tänker inte så mycket mer på det, trots att hon kanske borde.

"Jag förstår. Jag hade det på ett liknande sätt." svarar hon varmt. 
Till hans fråga skakar hon sakta på huvudet, trots att hon var nära att nicka först.
"Nej, det var inte direkt en flock, mer... en familj. Det var mina föräldrar, mina systrar och jag. Fast, så som pappa dikterade kunde man kanske nästan tro att det var en flock."
Hon rycker lite på axlarna, skrattar lågt till. Hennes far hade varit god mot henne, trots att han ofta styrde och ställde med allt.
"Jag vet faktiskt ingenting om flockliv. Det verkar lockande, men jag är rädd att jag skulle vara för socialt isolerad för att någonsin kunna känna mig delaktig i en. Jag är så van vid att leva med en liten grupp. Alla hade sina uppgifter, sin plats. Men att vandra så här på egen hand känns ändå bättre. Det är en större frihet, även om riskerna är större."

Hon hade det på liknande sätt. Ingen flock. Familj. När Sraosha tystnar nosar Törne lätt i luften runt honom för att ungefär skanna av områdets dofter så att det fortfarande är säkert där. Han gillar inte riktigt att behöva lämna till den andre att hålla koll på omgivningen. Han vill kunna hjälpa till lika mycket själv om det skulle dyka upp någon fara och han gillar inte att bli överraskad om överraskningen är av det negativa slaget. Så fäster han sin intensiva gröna blick i hennes igen och ler lätt.

"Jag förstår. Jag kände likadant". Svarar han.
"Att vandra ensam har sina fördelar. Och att vara medlem i en flock har sina fördelar. Båda har också nackdelar. Alla flockar är inte likadana. Själv har jag inget emot att vandra. Det är ensamheten jag kan bli lätt galen på ibland". Och tystnaden. Han drar ett djupt andetag och andas sedan lugnt ut igen. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen.
"Ja, när man är ensam finns det större risk att något händer". Själv har han inte direkt varit med om något. Han har mött en hel del intressanta individer. Inte många har visat sig vara illasinnade. Inte så de har visat det i alla fall.
Är man fler kan man skydda varandras rygg.
"Du skulle inte vilja vandra med mig?". Frågar han. Öronen sveper ut åt sidorna.
"Ursäkta. Vi känner inte varandra. Men jag tycker du är väldigt trevlig. Och vi är båda vandrare". Han förstår om hon säger nej. Det var bara en tanke som slog honom. Det är inte många han har frågat så tidigare. Han är van vid att bara möta andra individer en gång och sen inte mer. Han har inte många vänner. Det blir så när man vandrar. Ensamheten. Tystnaden. Det är vad han inte står ut med.

Den andre börjar vädra och Sraosha studerar honom tyst. Om man bortsåg från storleken, ögonen.. hornen.. så hade de varit ganska så lika, båda lika intensivt, varmt färgade. Deras blickar möts igen, och hon lyssnar nyfiket till hans ord. Hon imiterar honom, fuktar även hon sin nos med sin skära tunga. Det är något i det han säger. Den sista meningen får henne att sänka blicken litet. Ja, man utsätter sig själv för större risker när man vandrar. Det har hon redan fått smak av.
"Samma här. Det är skönt att kunna prata med någon ibland." svarar hon, försöker att gaska upp sig.

Sraosha ser förvånat upp när han ställer frågan. Vandra tillsammans? Hon lutar huvudet lätt åt sidan, funderar på saken. Det vore en fördel, hon hade kanske hittat en vän här. Men om Sacheverells agerande hade lämnat sitt spår... Hon visste inte hur hon skulle hantera det.
"Åt vilket håll ska du?" frågar hon med en mild röst. "Jag vandrar gärna med dig, Törne. Men jag kan inte gå tillbaka. Inte dit, inte till Storkärr."
Hon rös vid blotta namnet. Hade hon aldrig fastnat kanske de aldrig skulle ha träffats. Aldrig att hon tänkte återvända dit.

Svansen studsar upp och ner på marken vid hans sida. Han är glad över att ha mött Sraosha. Hon verkar speciell. Han vill väldigt gärna lära henne henne bättre. Han nickar lätt. Ja, det är verkligen skönt att ha någon att prata med. Det blir inte så mycket prat när man är ensam. Om man inte räknar med sina egna tankar. Men tystnaden är för kompakt.

När hon ser förvånat på honom. Förmodligen var det en fråga hon inte förväntat sig. Själv hade han inte tänkt tanken förrän orden svepte över hans läppar. Han kan inte höra sina egna ord, men tanken berättar ändå för honom vad han sagt. Han ångrar det inte. Det vore verkligen trevligt med hennes sällskap.

Hon talar igen. Törne koncentrerar sig på hennes läppars rörelser. Åt vilket håll? Han vet inte vart han tänkt gå. Han kommer från Numoorislätten. Han har inget emot att tå tillbaka. Eller mot Lavaöknen? Leendet breddas på hans läppar när hon säger att hon gärna vandrar med honom. Det gjorde honom väldigt glad. Svansen slår hårdare mot marken vid hans sida.
"Jag vet inte åt vilket håll jag tänkt gå. Men det kan vi bestämma tillsammans". Säger han leendes. Vandrar man tillsammans så ska man ju båda vara med på vart man ska någonstans.
Han skakar lätt på huvudet.
"Inte mot Storkärr". Han försöker säga det på ett sådant sätt att det hållet då är helt ute ur frågan. Dit ska de inte. Sraosha vill inte tillbaka dit. Det är där hon vandrat ifrån.

Inte Storkärr. Sraosha ler och nickar. Bara att uttrycka områdets namn sänder obehagliga rysningar längs hennes ryggrad, men hon vet att hon inte behöver återvända dit, vilket får det att rycka lite i hennes mungipor. Hon kunde se framåt.

"Då så. Vi kan ju börja vandra, och sedan se vart stegen för oss." svarar hon lugnt och reser sig. Hon kände sig redo, och nu mådde hon betydligt mycket bättre än tidigare. Det kändes bra att ha en vän vid sin sida, trots att hon inte behövt gå in på exakt vad det var som hänt henne i Storkärr.

Han nickar och reser sig upp strax efter att Sraosha rest sig upp. Han låter henne gå först och han följer vid hennes sida. Men inte för nära om hon inte skulle gilla det. Törne är i alla fall väldigt glad över sällskapet. Tillsammans vandrar de bortåt genom Kawazatri's växtlighet.

[Avslutat om inte Sraosha vill tillägga något. :)]