Alla de tre huvuderna var nedsänkta och var i en stadig possition med den smygande spända kroppen. Trots hans storlek och glödande röda markeringar gav hans breda tassar inte ifrån sig ett ljud, det enda man kunde tyckas höra var hans hjärtslag. Klövdjuret hade inte fått känn på hans doft, vinden var på hans sida. Stegen vart mer spänd och kvicka, likaså vart hans tänkande. 
Men för att inte behöva anstränga nacken alltför mycket efter olyckan med älgen så tog han till av sin kraft, smärta. Klövdjuret föll ihop och vred sig i plågor från det högra bakbenet som kändes avhugget. 
Polka smög sig allt närmare sitt byte i tystnad och bara några få meter ifrån stannade han till "Den där sätter inte jag tänderna i. Inte ni heller, den ser sjuk ut.. Skabb" Sade det vänstra huvudet med kräsen ton. "Vi har ätit 'skabbigare' djur än denna.. Jag tänker inte skona denne bara för dess utseende. Smakar säkert som allting annat av den sorten" Muttrade Det mittersta huvudet något irriterat och förde kroppen fram till det plågade bytet. Smärtan gjorde djuret nästan förlamad och det mittersta huvudet kunde enkelt omfamna dess nacke med käkarna och ge den en snabb men icke så smärtfri död. 
Gamar cirkulerade kring det döda djuret ovanför medan Polka lugnt tog stora tuggor av klövdjuret. Det vänstra huvudet sniffade tveksamt på den döda, slet loss pälsen med klorna och började motvilligt äta. Men det kräsna var som borta då det inte längre spelade någon roll.

Gryningen var vacker, lugnande och ro fylld. Kadavret som gamarna våldsamt slet åt sig var däremot ingen trevlig syn även fast han minst låg 20 meter från kadavret. Lutande mot ett ganska så grovt träd var alla de sex ögonen lugnt fokuserade på gryningen, och solen skulle mycket snart stå högt i skyn och lysa upp Numoori.

Den röda unga hanen rör sig ensamt fram över slätten. Han ser sig omkring. Han vill lära mer. Han vill se världen. Han har blivit något äldre och mer äventyrslysten. Han är fortfarande ung men helt ensam på sin färd. Det var ett tag sedan han hade något sällskap. Samtal har han fortfarande lite svårt med men han blir bättre och talet är inte så behindrat längre. Även om faktumet kvarstår att han inte hör någonting alls.

Den intensiva gröna blicken följer några fåglars färd över himlen. Dagen börjar gry. Himlen klarnar. Unghanen blinkar några gånger mot ljuset och ruskar sedan på huvudet samtidigt som en nys smyger sig på. Han förlorar balansen under en kort stund men finner den snabbt igen. Han flinar till lite lätt innan han sätter av i trav över slätten. Vart han är på väg är han inte säker på.

Hade han haft hela luktsinnet i behåll hade det kanske avslöjat att han inte var ensam i det här området. Men luktsinnet är lite kantstött och det sänker hans uppmärksamhet en del. Men han klarar sig bra ändå. Men så får han syn på något borta vid ett träd. Tre vitröda varelser som verkar kura tätt tillsammans. Rätt nyfiken av sig rör unghanen sig närmare. Men vågar inte riktigt gå för nära. Han stannar på behörigt avstånd. Lägger märke till kadavret och håller sig borta. Han vet att ett nyfällt byte kan leta till fällarens aggression och vaktkänsla. Att försvara det som tillhör denne. Men det ser ut som att kadavret redan är avslutat. Gamarna avslöjar det rätt bra med. Men för säkerhets skull är det inte vidare klokt att gå närmare.

"God morgon" Hälsar han artigt för att det inte ska kännas dumt att han står och stirrar på denne främling. Det kan oxå leda till irritation. Unghanen hade bara vägarna förbi.

Av någon anledning började det vänstra huvudet leda kroppen till sittande possition i riktning till denne röde hanne. De tre huvudetna granskade honom lätt fast med olika kroppsspråk. Polka hade varit för upptagen för att märka att en främlings tassar leddes hit. "Godmorgon främling" Svarade det vänstra huvudet med en ovanligt glad ton. Kanske var det därför att han helt enkelt hade tröttnat på sina bröders gnäll och ondsinta tankar. "Hällsad" Sade det mittersta huvudet, men det högra fortsatte granska med en smalnad blick. 
Även om alla de tre visste så väl att dom inte kunde göra sig mer än bekant med någon annan individ så var längtan efter vänner något som smärtade mest. 
Polka's alla tre huvuden var i olika positioner, fast ändå ganska högt burna. 
Det vänstra huvudets nyfikenhet och längtan var lätt för de andra bröderna att känna av, vilket de också bar på, längtan.
Han hade en vän för ungefär ett år sen, de var väldigt nära vänner. Den enda han släppt in så pass nära hans liv att han trodde att han skulle kunna kontrollera demonen. Men han hade fel, då solen smög sig uppför kullen var det första han såg en nästan söndersliten och uppäten kropp, hans vän. Men varför han helt tappade kontrollen och inte mindes ett skvatt när han vaknade var fortfarande oroväckande, ångestfyllt och frustrerande. 
Hans största önskan var och fortfarande är att Flero Durano ska lämna hans kropp och låta honom leva ett normalt och fritt liv.
"Så.. Du röde.. Vårat namn är Polka" sade det mittersta huvudet med ett dittvingat leende, han log inte alls ofta. Hade ingen anledning till det. "Vad heter du främling?" Leendet gjorde honom lite misstänksam, tänderna visades en aning men inte i syfte av aggression. Utan bara ett försök till ett vänligt leende för att vara snäll mot sin bror. Och vänstra brodern kände av vad den mittersta brodern försökte göra, vänstra brodern vart glad och viftade med svansen bakom dem, även fast den högra brodern försökte göra motstånd.

Törne håller den intensiva gröna blicken fäst på främlingen. Men vilket ögonpar han borde lägga mer fokus på är han inte säker på. Främlingen har tre huvuden. Tre par ögon. Men bara en kropp. Törne sveper blicken till det första huvudet som tar till orda. Kanske är det det huvudet som styr. Törne nickar lätt och artigt. Så fäster han blicken på det mittersta huvudet som talar näst. Så det huvudet talar med. Då kan förmodligen det tredje huvudet det med. Var underligt. Men främlingen verkar inte direkt störd av Törne's närvaro. När svansen börjar vifta bakom den rödvita trehövdade främlingen börjar Törnes egen svans att mjukt svepa fram och tillbaka. Glatt.
Främlingen presenterar sig som Polka. Vilket fint namn. Törne ler glatt och vänligt.
"Trevligt att träffa dig... er... Polka". Börjar han och tippar huvudet lite lätt på sne. Det kanske är bäst att tilltala alla tre huvudena? Men det är väl en individ? Eller? Eller är de tre individer som bara råkar dela samma kropp?
"Mitt namn är Törne". Presenterar han sig och rätar på nacken igen. Svansen fortsätter att vifta glatt bakom honom. Törne kan inte låta bli att vara nyfiken över denna främling. Men för intresserad är kanske inte heller bra. Det är bäst att bemöta denne som han bemöter alla han möter. Med vänlighet och artighet.

Det högra huvudet granskade främlingen med en vaksam blick, denna broder litade inte på någon. Ibland inte ens på sina egna bröder.
"Törne.. Påminner om Törnrosbuske, det fanns gott om sådanna där jag föddes. Röda vackra rosor som klädde sig i daggdroppar.. Så namnet klär dig väl" Denne främling, Törne, påminde starkt om hans lossas far. Han var dock väldigt stor, eldflammig i pälsen med mörkgröna ögon. Vilket var intressant, Törne liknade honom till utseendet. Bortfrån att hans far hade en starkt röd glödande lejonman. Om han inte visste bättre så skulle man kunna tro att Törne var en avkomma från Raiku, Polkas far. Tankarna fastnade och blicken likaså på främlingen. Svansen hade stannat upp och rörde sig inte. Hans minne fick honom i en svag trans för ett ögonblick. Hans röda ögon såg stel och död ut där han stod i transen. Men huvudena höjdes och mycket snart var svansen igång igen. "Det kommer snart lukta kadaver här.. Ska vi ta en promenad, Törne?" 
Det mittersta huvudet log svagt, likaså det vänstra fast med ett gladare leende. Men det högra rörde inte en min, hans ansiktsuttryck var kallt och såg en aningen tveksam ut.

Törne tippar huvudet på sne. Själv har Törne inte sett rosor. Så han vet inte riktigt vad Polka talar om.
"Vad är en törnrosbuske?" Frågar han. Det är lite svårt att hänga med när det är tre huvuden. Han måste hålla fokus på alla tre för att inte missa vad som sägs. Men han lyckas rätt bra. För alla tre är ju nära varandra. De är inte utspridda. Så Törne behöver ju bara hålla uppsikt åt ett håll.

När Polka frågar om de ska ta en promenad ler Törne glatt och nickar.
"Låt oss göra det. Du... Ni verkar trevliga". Säger han glatt och fortsätter vifta på svansen. Polka ser med sina tre huvuden inte ut som andra vargar. Men om det är så Polka är skapt så är det inget fel med det. Kanske Törne skulle skulle blivit mer vaksam om han mött på en död trehövdad varg. Men Polka lever och Polka talar med honom. Och Polka verkar snäll.

Det vänstra huvudet börjar prata "Tänk dig en buske med blommor i, vackert röda blommor" Förklarar han och log.
Polka tar några steg framåt mot Törne som ett tecken på att de kanske skulle röra på sig innan kadavret börjar stinka.
Då den främmande hannen talar kollar polka på honom med förvånad min, Trevliga? "Jo tack främling.. Du med" sade det mittersta huvudet med ett litet leende. 


(FÖRLÅÅÅT för att du fått vänta! Hade lite stressigt i skolan ;c )

En buske med vackra röda blommor?. Det låter fint. Törne skulle vilja se något sådant någon gång.
"Röd som min päls!". Säger han och ler glatt. Törnes päls är mörkt röd och i solens sken glimmar stråna i harmoni. Törne har själv aldrig mött någon annan röd varg. Men Polka är delvis röd. Och även det är en väldigt fin röd färg.

Svansen viftar med och gladare, om det är möjligt, när Polka tar några steg mot honom. Den unga röda hanen ler glatt.
"Visa gärna vägen". Säger han vänligt och ser på Polka. Förundras fortfarande över de tre huvudena. Och att var huvud för sin egen talan. De verkar verkligen vara tre individer som delar samma kropp.

Polka började gilla denna främling vid namn Törne och ett litet leende spred sig över hans svarta läppar.
"Exakt" sade han medan tassarna vandrade förbi honom. "Om du nu vågar följa mina steg så är jag smickrad. Inte många vågar det" han vandrade med lugna steg, en aningen tung på fötterna för denna hanne hade inte sovit något bra. Och humöret var inte på det bästa då hans bröder gick honom på nerverna. 


(Jag ber innerligt mycket om ursäkt för min oförskämda inaktivitet utan att säga till

*Petleipet* c:

Törne fortsätter vifta på svansen och tassar efter Polka. Håller sig snett bakom så att han ser det närmaste huvudet bra. Det mittersta det han lite mindre bra och det längst bort ser han inte mycket av. Det kan bli svårt att hänga med i samtal nu om det är det mittersta huvudet eller det längst bort som vill tala med honom.
"Vart gillar ni att gå på era promenader?" Frågar han mest av nyfikenhet och för att tystnaden inte ska lägga sig. Även om allt är tyst för honom i alla fall. Men Törne har märkt att det är många vargar som inte riktigt gillar när det blir för tyst. Så finns det såklart de som föredrar tystnaden och gärna vill att alla runt om ska hålla tyst. Men då Polka erbjöd Törne att följa med på promenaden så måste det betyda att Polka är en av de som gillar att ha någon att samtala med. Det kanske blir lite enformigt i längden att föra samtal mellan de tre huvudena hela tiden?

[Jag har haft lite Numooritorka nu under sommaren och har inte alls haft lust att logga in. Och så har det varit sommar med. ^_^ Men om du vill fortsätta det här rollet så gör jag med gärna det. Men undvik gärna att peta i rolltrådar, det är även mot reglerna att göra det. Ett PM hade jag sett mycket fortare. ;)]

Lucius vandrade tyst vid den rödes sida, det kändes ganska bra att ha sällskap även fast konsekvenserna kunde leda till blodbad.
Det närmaste huvudet sneglade lite på Törne "Kalla mig Lucius.." Ja, det var så han egentligen hette. Han fick namnet av sin mor. 
Då hanen ställde frågan började de tre fundera "Vi hade tänkt att vi skulle vandra bort till vattenhålet kring kullen.. Det är ganska varmt och vi måste kyla av oss.. Och du borde dricka och samla kraft. Numoori är inte alls säkert för dem som är små" Lucius bemästrade kraften Eld men även om det var så hade han inget emot att ta ett helkroppsbad någon gång ibland i denna sommarvärme. 
Nu när han tänkte efter hade han aldrig riktigt använt sina krafter så mycket i försvar. Men tränat på oskyldiga individer och byten hade gjort honom stark nog. Stormens gåva var till mest fördel, att kunna dra till sig moln genom de kraftiga vindarna och på så sätt skydda sig själv från vad det nu kunde tänkas vara.
I för sig var det ett tag sen.. Hannen ruskade på huvudena och fortsatte framåt. 
"Törne, säg mig, du räds inte för mitt sällskap?" Det var väll värt att fråga, han hade mött vuxna individer som sprang iväg med svansen mellan benen men detta, han var bara en valp, gick lugnt bredvid som om Lucius var en god varg. 
Och då han tänkte efter lite till var det kanske bäst att säga sanningen om hans kannibaliska sida. Eller skulle han skrämma bort valpen då? Han antog att det var bäst för Törne att få veta än att gå ovetandes om att ha en blodtörstig kannibal i sitt sällskap.


(Oh förlåt.. Tänkte inte så långt :/ men vad bra! Jo jag vill gärna fortsätta rollet! :D )

Törne ökar på takten lite för att kunna hålla lite mer koll på alla tre huvudena. Och Polka... eller Lucius vill han hellre bli kallad... är mycket större än Törne så Törne ser på den andre underifrån. Det är lite svårare att läsa läppar i den vinkeln men han kan i alla fall se bättre. Fast han måste även hålla koll på var han går. Törne snubblar till och står nästan på nosen men återfinner snabbt balansen och stirrar på sina tassar en stund innan han åter vänder den intensivt gröna blicken mot Po... Lucius.
"Jag är nog lite törstig faktiskt. Tack Lucius". Säger han och ler glatt och traskar på. Törne får trava för att hålla jämna steg med Lucius. Det ger honom en lite ryckig och trippande gång då han försöker behålla balansen och inte stå på nosen samtidigt som han håller uppsikt på Lucius. Törne skakar lätt på huvudet.
"Törne tycker Lucius är ett väldigt trevligt sällskap". Svarar han men tycker frågan är lite underlig. Det verkar ligga någon djupare mening bakom orden. Men Törne förstår inte.
"Vill ni att jag ska vara rädd för er?" Frågar han tippar huvudet på sne och snubblar över en grästuva och står på nosen. Törne ger ifrån sig ett lätt tjut i fallet men är snabbt på tassarna igen och ruskar av sig. Sedan travar han upp till Lucius sida igen och ler glatt.

Den unge försökte hålla takten med Lucius, denne lille krabat var allt tålmodig. Full av energi verkade det som.
Han log mot Törne då han tackade, vatten var det ju aldrig fel att få i sig. Det är livsviktigt och alla behöver det för att överleva. eller?
Hanen stannade upp en bit bortanför vattenhålet, granskade platsen med avsmalnade ögon. Ett bytesdjur stod där och han funderade ett tag på att fälla den. Men det var inte länge sedan han åt.
Törne talade åter igen och hanens alla tre huvuden kollade frågande på valpen "Såklart inte Törne... Om du känner dig trygg i mitt sällskap är jag såklart glad för det.. Var inte orolig, jag ska inte skada dig" Sade han lugnt. Han menade sina ord, denne hanne skulle nog komma långt i livet om valpen bara tog sig fan på det.
Hanen började åter att vandra bort mot vattenhålet, att svalka tassarna skulle bli skönt då det var ett tag sen han svalkade sig såhär.

Törne stannar själv upp när Lucius stannar upp. Valpen studerar de tre huvudena när Lucius talar till honom. Törne blir glad över orden som den trehövdade mimar fram. För i Törnes värld är alla mimare. Förutom de som kan tala i hans huvud. Men det tycker han inte om för det känns så onaturligt. Att höra någons röst när han egentligen inte borde. Ljuden ger honom huvudvärk för han förstår sig inte på dem.
Svansen viftar fortfarande glatt bakom valpen och han skuttar glatt efter Lucius när denne börjar röra sig mot vattenhålet igen. Törne känner att han faktiskt är törstig. Och att svalka av sig skulle inte sitta helt fel heller. Han travar på och den intensiva gröna blicken sveper från vattenhålet till Lucius. Törne vill veta mer om Lucius. För det är ju det man brukar vela när man mött någon som man tycker om att samtala med. En nyfunnen vän. Lucius hade berättat om att där han föddes fanns det massa törnrosbuskar.
"Vad heter platsen med alla törnrosbuskar? Den plats ni kommer ifrån?" Frågar han för att han är nyfiken.

Hannen granskade den lilla valpen noggrant, så mycket energi denne hade. Han log för sig själv och skrattade lite.
Törne var verkligen speciell och ett mycket trevligt sällskap. Han kände sig lugn, att han kunde slappna av utan att känna aggrisation.
Valpen hade lugnat hans nerver och han var nu lugnare än på många år.
De var nu mycket nära vattenhålet och tassarna ledde dem rakt mot det.
"Platsen där vi föddes på heter Itrozo, en vacker plats med många rosor. Var försiktig med taggarna bara, dem innerhåller gift. Men ett stick dör du inte av." Han log direkt mot valpen med ett vänligt annsiktsuttryck. 
Hans blodröda ögon sökte sig till vattnets kant och stannade alldeles framför. Sedan hukade han ned framkoppen för att dricka och alla de tre huvudena drack i otakt. De behövde inte dricka lika länge som en vanlig varg då de tre huvuden delade samma mage. Han åt mycket, men var också grov, bred och mycket muskler. Det behövdes då han var tvungen att hålla upp tre huvuden som vägde närmare 70 kilo. 
Ett av huvudena slutade dricka för att kolla till den röda valpen, Lucius hade faktiskt tyckt om hans sällskap. En vän i miniformat.

Itrozo. Det är ett ställe Törne skulle vilja se. Ett ställe fullt med törnrosbuskar. Han undrar för en stund om dessa törnrosbuskar är stora eller små. De heter ju buskar så de är förmodligen inte stora som träd. Fast en del buskar kan bli väldigt stora. Törne ruskar på huvudet för att få ut alla lustiga tankar. Fast kul är de ju.
"Det låter som en häftig plats". Säger han glatt och skuttar fram till vattnet. Råkar snubbla på sig själv och landar med framkroppen i vattnet. Bakdelen stannar kvar på det torra. Törne reser sig upp och ruskar på huvudet. Vatten skvätter från honom. Han skrattar lätt. Det där var ju kul. Fast han fick vatten i nosen. Han hostar och fnyser några gånger innan det känns bra igen. Vattendroppar faller tillbaka ner i vattnet från hans päls. Valpen sänker nosen till vattenytan och börjar dricka. Det svalkar i strupen när han sväljer. Vatten är gott.

Ett av de tre huvudena håller ögonen på den lilla valpen medans de andra drack med slutna ögon och njöt av det iskalla vattnet.
Då valpen ramlade i vattnet med ett plask skvätte det på Lucius, de andra huvudena öppnade ögonen och alla tre höjde deras skallar och kollade på valpen med ett leende. Han skrattade, alla tre skrattade lite med mörk röst, men vänligt. "Törne.. Säg mig, vart är din mor?" 
Han förmodade att valpen hade en mor, men tänkte inte på om hon var vid livet.
Hanen lade sig ned på land med ena framtassen lätt över den andre och granskade valpen. Egentligen visste inte Lucius om han sedan skulle ha hjärta till att lämna valpen ensam igen. Men har har klarat sig såhär långt borde Törne klara sig fint.
Det var då alla faror som hannen var orolig för, tänk om någon tog ihjäl honom? Den grova vita hannen ruskade lätt på huvudena och sedan började hans svans svepa lätt över gräset.

Törne dricker lite till och plastar med tassarna i vattnet innan han kliver upp på land igen och vänder sig mot Lucius just som denne håller på att avsluta en mening. Nu höll han allt på att missa något. Men det sista ordet var mor. En fråga? Mor? Vart är mor? Törne sätter sig ner och tippar huvudet lätt på sne innan han rätar på nacken igen och fuktar därefter nosen med tungan.
"Mor är någonstans. Jag såg henne sist i området med vattenfallet". Svarar han och svansen viftar glatt bakom honom. Törne saknar mor varje dag. Men han är säker på att hon mår bra. Kanske tänker hon ofta på far? Och på Törne och hans syskon. De har det nog bra allihop. De lever sina egna liv och upplever sina egna äventyr.

Hannen nickade och slöt sina ögon samtidigt. Lucius hade blicken ned i marken.. "Byoomi.." Sade han och mindes hur hans dagar som väldigt ung var där borta, vid fallen. En något lättare tid, men fortfarande så mörk och fylld med ondska. Hanen vände blicken mot Törne åter igen. "Det är en fin plats" sade han sen med en dåld lögn i mungipan. Visst var det vackert, så oerhört vackert. Men det fanns minnen han aldrig glömmer, och platsen, just den platsen vid namn Byoomi upplevde han sina första dagar av brutal smärta som demonen gett honom. Han var där, säkert i ett halvår, och plågades. Men vart starkare än någonsin förr. Det spegelblanka vattnet som nu stillat sig då valpen klivit upp återspeglade hans spegelbild. Då han såg sig själv i det klara vattnet kunde han se hur Durano's ondska lös genom hans redan blodröda ögon. Hannen vände bort blicken och kollade åt det andra hållet, blickade bort mot skogen och det kändes att han snart skulle behöva sin egen tid. Inte bara för att han kände sig en aningen nödig, nej, det var också för att detta möte med valpen hade funkat bra, alldeles för bra för att Durano inte hade något i baktankarna, ja, han nästan anade att något dåligt snart skulle hända. Och det sista han vela var att vara i närheten av denna vackra, lilla ros.

Törne studerar Lucius när han talar. När de talar. Valpen tippar huvudet lätt på sen när den stora vargen vänder bort huvudet. Han hade sett något i Lucius ansikte, något som verkade plåga den stora vargen. Törne kände att det var något. Något med Byoomi.

Törne har själv upplevt jobbiga stunder i det området. Som den gången Roy nästan drunknade. Eller när den elaka vargen ville skada mor. Och senare visade det sig att den elaka vargen var mor till en valp som Törne fann en trevlig lekkamrat i. Den elaka vargen förbjöd Törne att träffa vännen igen.

Lite slokörat sätter sig Törne ner och blicken sjunker till hans tassar.

Lucius slet blicken från det han nu kollade på och fäste den sedan på den lilla valpen som nu tydligen blickade ned i marken. Den vite sträckte på sig och alla de tre käftarna spärrades upp i en gäspning med ögonen hårt stängda. Sedan ruskade han lite på sig innan han reste sig upp. "Törne, vart tänker du vandra härnäst? Klarar du dig på egen tass?" I nuläget var han verkligen inte en trygghet för valpen, men om Törne nu behövde beskydd skulle han såklart göra sitt bästa. Men valpen var säkrare i lavaöknen än med honom, han var opålitlg, oberäknelig och man gjorde det bäst i att inte lita på honom. Det var inte det att han valde att svika, utan Durano kunde inte kontrolleras.

När han ser Lucius skugga röra på sig ser Törne upp på den trehövdade igen. Och hade han inte gjort det så hade han missat vad den andre hade att säga. Törne funderar lite.
"Jag ska vandra däråt". Säger han och lyfter ena tassen och pekar åt ett håll.
"Jag ska inte gå åt det håll jag kom ifrån utan åt andra hållet". Säger han glatt. Han kom från Byoomi och har vandrat över Numoorislätten från det hållet. Han ska fortsätta den väg han gick och se vart han hamnat. Det känns som en bra väg att vandra.
"Vart ska ni gå sen, Lucius?" Frågar han nyfiket.

[Törne pekar åt Lövskogens håll. :3 Det är i alla fall där han hamnar senare. ^_^]

Egentligen vela han inte riktigt besvara den frågan han fick tillbaks, ja vart skulle han härnäst? Se om det fanns en gullig liten individ på menyn? Nej, bara nej, det kunde han inte säga. För att en sådan ung valp ska inte behöva känna sig osäker och i fara med honom. Han hade börjat gillat Törne, och han vägrade sig själv att skrämma iväg honom. För han var tydligen bra på att göra just det, sätta skräck i andra individer av den hemska sanningen om vem han var och vad han bar på. 
"Vi funderar på att ta en liten omväg till Kaiwood.. Har ett litet ärende där" sade han och log vänligt, eller så vänligt han kunde. Hans tänder var blottade och han kämpade verkligen för att få leendet så vänligt och trovärdigt som bara möjligt. 
Hannen var bara tvungen att fråga "Tillhör du någon flock? Jag tror inte jag frågat det ännu.." Han var nyfiken, det var han, för om Törne tillhörde någon flock kanske han skulle kunna besöka flockens revir någon gång och hälsa på denne röde, charmige valp.

Kaiwood? Där han Törne själv inte varit. Han blir nyfiken och vill fråga vad som finns i Kaiwood. Men har en känsla av att Lucius ärende där kanske är privat. Så Törne bestämmer sig för att hålla tyst och besvarar Lucius med ett glatt leende.

När Lucius sedan frågar om Törne är med i någon flock så skakar Törne på huvudet. Han ser upp på de tre huvudena innan han talar.
"Nej, Törne är född utan flock. Men Jag har hört mycket gott om flocklivet". Svarar han. Törne kan inte neka till att han funderat på flocklivet. Om det skulle passa honom och kanske kan han möta på sin familj igen om han har en fast punkt. Det tåls att tänkas på i alla fall. Törne har hört att det finns många flockar här i landet. Kanske någon skulle kännas passande.

[I det här rollet är ju Törne fortfarande flocklös. Men nu är han medlem i Cierzo. ^_^]