Det enda som talade om att han lämnat Laalis direkta sfär var när han slutit upp med fadern, och hans mörker återvänt till att stötta hans ben. Det hade känts naken att se honom utan benet. Det kändes som om han klivit över en gräns då han bara hasplat ur sig att de gick med på det hon sade, och han var lite rädd för att fadern skulle ha några hårda ord att säga. Men samtidigt så ångrade han sig inte, kanske kunde han haft is i magen, men tanken på att kunna gå tillbaka till Ökker och berätta att de skulle bli föräldrar, det trumfade alla andra oros tankar. Det fanns inget fadern skulle kunna säga som skulle kunna dränka det.
 Natten hade nästan blivit morgon när de till slut kände att de kommit långt nog ifrån skatan, efter att ha sett sig över axlarna mer än en gång under natten. Dealen till trots litade nog ingen av dem på henne än, det kanske skulle ändras när de fått informationen och hade valparna i säkert förvar. Men kanske inte. Efter att ha försäkrat sig, igen, om att de var ensamma vände han sig mot fadern och mötte hans blick.
De skulle inte stanna länge, men han ville få tillfälle att prata med fadern innan de gick sista biten för att möta upp Ökker igen, som förhoppningsvis inte vandrat för långt ifrån där de lämnat honom.
 "Det var inte meningen att hoppa in sådär" började han tafatt, men tystnade igen, osäker på vart han skulle börja, eller vad de skulle ha sagt.

Det kändes som en otrolig lättnad då han äntligen brutit sig fri från honans kraftfält och mörkret återvände till honom. Det kändes alltid så tomt och kallt utan det, skrämmande rent utav. Han förlitade sig antagligen alldeles för mycket på kraften, men det hade bara blivit så med åren. Han kunde äntligen komma ifrån sin haltande trebenta gångstil och röra sig enklare och snabbare, så de kunde lägga lite avstånd mellan dem och honan. Han litade inte på henne, inte tillräckligt.
Gryningen var på intågande när de till sist stannade upp. Han lät benet upplösas för att spara på krafterna som det stegrande ljuset snart skulle komma att dra ifrån honom. Sirocco var den som bröt tystnaden först, bad om ursäkt för att ha hoppat in och sagt ja till avtalet. Zoid log vagt.
''Inte gör det något, jag hade avsikten att säga samma sak ändå''. Han slog sig ner på marken och huvudet lades smått på sned då han studerade sonen. 
''Så, hur känns det? Vill du gå vidare med det hela?''. Han var i princip helt säker att svaret skulle vara ett säkert ja. ''Och vad tror du Ökker kommer att säga?''. Det var en fråga han inte var riktigt lika säker över. Han kände inte svärsonen överdrivet väl personligen, vilket han verkligen borde ta och ändra på.