[PAX TILL URSA! ;D 
Rollet utspelar sig ungefär ett månvarv efter att Nyaldi och Hathor stött på Ursa första gången, så ungefär i mitten av september.]

Dagar och nätter hade flutit förbli, solens dunkla sken och nattens skimmer växlande om vart annat. Rapporten till Honom var avlagd och nya order strödda likt snöflingor i vinden; Hämta henne. 
Någonstans, när de stött på den magra, trassliga lilla Ursa, hade Nyaldi nästan förväntat sig att Hielo själv önskade vara den som tog med sig rekryter hem, vara den som gav dem chansen att se ljuset och känna värmen, så förvåningen hade varit total när Han sett ner på hennes mörka kropp bett henne hämta Ursa. 
Värme hade fyllt hennes hela varelse, stolthet och lycka likt glödande kol i bröstet. Hans tillit var en ädel sten eller en vacker pärla som hon värdesatte över allt annat och absolut inte ville förlora. 
Hon hade enbart vilat dagen ut och över natten, sedan hade hon åter begett sig iväg på vandringsvana tassar, Hathor i släptåg. Detf fanns ingen mening att låta Nyaldi, hur silvertungad hon än var, promenera landet oskyddat. Hathors blotta kroppshydda var nog för att hålla de flesta lycksökare på avstånd. 
Nyaldi log. De som trodde hon var ett försvarslöst offer i relation till Hathor skulle inte komma oskadda undan om de försökte någon.
Tassar dundrade mot den sandiga, torra marken. Damm slogs upp och fördes iväg med vinden, stoft att svida någon annans ögon. De höll en högre takt detta varv; första gången de vandrat denna stig hade tiden inte varit livsavgörande. 
Nästan ett helt månvarv hade gått sedan de lämnat Ursa vid skuggpassets mynning, ensam med två kadaver och sitt hopp om att Han skulle anlända vilken dag som helst. 
För sin egen sinnes frids skull hoppades Nyaldi att hon skulle finna valpen vid liv och inte död av något ett par timmar hade kunnat göra någon förändring på. 
Skuggpasset såg nästan kusligt ut i nattens milda sensommarmörker, mörka slätter som kantade sig mot den djupblå himlen. Hathor rörde sig ojäktat vid Nyaldis sida, i munnen dinglandes en nyfälld, om än torr, hare. De var nästan framme.
Långsamt började gruskorn och stoft bytas mot torrt gräs, för att sedan skifta till något ännu mer lummigare. 
De stannade, såg sig omkring. I mörkret var det svårt att se om detta var den rätta platsen eller enbart en av många som var liknande. 
Vad som helst hade kunnat ha hänt valpen sedan de lämnat henne. Svält, törst, hungriga rovdjur, jordskred. Kanske hade hon trollat någonstans och brutit ett ben, fast utan en möjlighet att ta sig ut. 
Vad som helst. Det fanns ingen skam över att ha lämnat henne ensam, Hans ord hade varit tydliga på den punkten, men det fanns ett stygn av ånger; hon hade kunnat ha gjort mer, hade kunnat stanna ett par till timmar eller försökt finna ytterligare en till hare där och då. Hade kunnat leta efter ett bättre skydd än ett trave täta buskar. 
Något vagt bekant vilade över platsen, och Nyaldi bestämde sig för att de måste vara på rätt plats.
I natten ekade hennes yl, buret av milda sommarvindar.

Ursa hade överlevt nätt och jämnt. En kort tid hade hon haft en lite att tugga på. Haren hade hon sparat tills benresterna börjat lukta illa. Sedan hade hon hittat självdöda djur och även försökt och lyckats jaga smått. Hon var magrare än innan hennes räddare kommit. Ursa väntade ännu spänt på honom som Nyaldi pratat så kärt om. Platsen hon var på hade slutat skrämma henne, och hon levde på hoppet. Det var det som fått henne att kämpa så. Hon hade korta stunder trott att hon skulle gå martyrvägen, men hon hade haft extremt mycket tur i dessa stunder. Ursa hade vandrat iväg till olika platser, tvingat sig själv att utforska men ändå hålla koll så mycket som möjligt, på platsen där hon lämnats. Det hade gått många nätter, många dagar. En dag som smälte in i de övriga så hände något som inte hörde till vardagen. En röst hördes en bra bit bort. Ursas huvud for upp. Hon spejade runtomkring sig och lokaliserade ylet innan det tagit slut. Ursa såg förvånat i riktningen. Hon travade försiktigt och tveksamt först, men sedan sprang hon i full fart med skratt i strupen och glädje i hela bröstet. Hon rusade fortfara och fortare tills en liten rot satte stopp för hennes framfart. Hon var snabbt uppe på tassar igen, i full fart.
  "Nyaldi!" andades hon lyckligt med möda när hon var nära nog och började sakta in. "Du kom! Men du skulle inte komma...?"
  Hon försökte hämta andan. Hon flåsade, men ögonen var pigga och exalterade. Hon trampade runt lite och log lyckligt.

Tystnaden föll, enbart brutet av ylets vaga eko. Nyaldi stod stilla, väntandes, och hon gissade att Hathor gjorde samma sak eftersom inga ljud kom från henne. 
Öronen spetsades. Ja, det var något där borta. Nyaldi vred på huvudet för att kunna snappa upp de avlägsna ljuden enklare. 
Grus skrapade när Hathor lade ifrån sig haren och gjorde marken till en bekväm viloplats. Nyaldi såg inte på sin kamrat, som förmodligen gjorde sitt bästa för att verka så onoterbar som möjligt, utan hade blicken fokuserad på skuggpassets ingång. 
Nattens skuggor viskade. Deras språk hade förrut varit något hon förstått instinktivt, men ju äldre hon blev desto abstraktare blev deras ord. När de väste i disharmoni och oroligt vankade i skuggor bara hon kunde känna visste hon att det var något farligt i närheten, men nu låg de lugna med en tyst melodi spinnande dem emellan. Ett gott tecken. 
Ett leende spreds över tikens anlete när valpen, Ursa, uppenbarade sig på jäktade ben. Tunn och smutsig, men inget de inte kunde avhjälpa på ett par månader i Nordriket. 
"Åh, du lever!" skrattade hon tindrande, tog några smidiga steg mot Ursa och stannade för att ge henne möjlighet att själv ta de sista kliven om valpen önskade. Med en smidig rörelse satte hon sig ner på bakhasorna.
"Jag kom för att jag bad Honom, Ursa." sade hon milt. "Han hörde min bön och skickade mig så fort jag återvänt från mitt uppdrag." sade hon sanningsärligt; knappt hade hon hunnit äta ett ordentligt mål mat innan tassarna åter burit henne mot Skuggpasset.
"Jag ville vara den som hämtade dig, och efter du har ätit lite.." hon kastade huvudet bak mot Hathor och bytet som väntade för att visa att det fanns mat där. "så hjälper vi dig till Nordriket, till Honom."

[Damn... såg det här väldigt sent tyvärr...!]

Ursa fick syn på henne och hon hörde orden åh, du lever utropas. Valpen kom ännu närmare när Nyaldi kom nära. Hon förklarade fram ett svar på Ursas förvirrade fråga. Nyaldi hade kommit för att hennes ... han ... bett henne hämta Ursa på egen hand. Ursa tänkte bara ett par millesekunder tanken att han kanske inte såg Ursa som ett tillräckligt stort ärende att uträtta själv - en smutsig liten unge som eventuellt inte levde - men hon var oerhört tacksam över att hon fick följa Nyaldi istället. Nyaldi var god mot henne. Hon kände Nyaldi på ett helt annat sätt, såklart, motför hanen hon arbetade för. Ursa nickade när hon absorberat ordens mening, Nyaldis ord. Värmen spred sig ända till Ursas läppar där ett leende formades, när den äldre sade att hon personligen velat vara den som hämtade hem Ursa. Valpen hajade till. Hem? Tänkte hon så? Redan? Det var en felformulering, kanske, men... Hon ville verkligen till en plats där hon kunde höra hemma. Ursa följde nyfiket Nyaldis blick till Hathor som fanns en liten bit bort, och ögonen glimmade till på valpen. Mat!
  "Åååååh", fick hon fram.
  Utan att vänta på att Nyaldi sagt sista två-tre orden, började hon med nyvunna krafter ta sig fram till Hathor och bytet. Hon mötte då Hathors blick men slog ner sin ganska fort. Hon såg snabbt på Nyaldi, sedan lade hon sig ner med en tass som kunde hålla djuret på plats medan hon slet tussar och kött som åkte rätt ner i halsen nästan helt utan att tuggas. Efter en stund var stora delar av skelettet renskrapade. Hon kunde rymma lite till, så hon fortsatte. Hon tryckte i sig så mycket hon kunde, och snart fanns i stort sett inget kvar. Hon slickade sig om munnen flera gånger. Blodet på nosen kändes friskt att slicka i sig. Allt med bytet de kommit med var gudomligt. Hon hade gått hungrig så länge. Sedan Nyaldi givit henne haren första gången hade hon inte kunnat döda hungern helt en enda gång. Kadaver och smådjur hade inte gjort det jobbet åt henne. Ursa rapade lite väl odiskret. Hon harklade sig lite.
  "När börjar vi?" frågade Ursa till slut med sin rena stämma.

Nyaldi kände värme bränna i bröstet. Det var lycka, insåg hon, och någon slags stolthet. Inte bara hade Nyaldi lyckats finna valpen vid liv, utan även öppensinnad och redo ta sig ann de kommande utmaningarna. 
"När börjar vi?" klingade valpens klara stämma, och Nyaldi kunde inte hindra leendet från att breda ut sig. Valpen var stark, och dedikerad. Hon skulle klara sig fint i Nordriket. Normalt var inte Nyaldi speciellt frikostig med saker så värdefulla som leenden och skratt, men det kändes rätt att visa glädjen. 
"På en gång." sade hon, och började gå. De hade en lång väg att vandra, och det var lika bra att sätta fart.

[Ursa är nu hämtad och detta roll är avslutat ~  ;D]