Det var en mulen dag då dimman låg tät och blek över Skuggfall. Kolzak drog djupa andetag av den svala luften, kall och isig mot hans tunga, mot hans nos. Dimman hade format droppar som formades över hans horn och fuktade hans päls. Att slåss i såhär tät dimma skulle bli en utmaning, men det kändes inte längre som något att våndas över. Livet på arenan hade till slut blivit vardag. Anspänningen som låg över honom inför varje match handlade oftast om att idag, idag kanske han kunde vinna. Idag kanske Maksim såg.

Men oftare än inte förlorade han. Kanske skulle idag inte bli ett undantag.

Kolzak klev uppför trapporna, redo att ge sig ut i den öppna, tomma arenan, redo att ge sig in i det snabba tänket och våldet som gladiatorstriderna innebar. Anspänningen jämnade ut sig och gav plats för ett tomrum. Allt kändes tystare och tommare i dimman.
     "Kolzak."
Han stannade upp. Hennes röst skar som solstrålar genom tomheten, genom det tysta. Det var första gången Nephania besökt honom innan en strid.
     Anspänningen kom tillbaka, men annorlunda nu. En känsla som fladdrade som en hoppfull fågel i hans bröst.
     "Neph," hälsade han, rösten trevande medan han vände sig om för att se henne. I dimmans dis var hon lite oklar, men hennes ljusa päls stod i kontrast mot det grå. Hon påminde om ljuset som föll fram bland molnen efter regn. "Mое солнце." Han sa det utan att riktigt tänka, och leendet som strax spreds över hans förvånade ansikte var förväntansfullt.
     "Vad gör du här?"

[Till Neph :) *min solstråle ca :)]