[privat mellan Öhld och Zaria]

Även om det var vår i islagunen så kändes den väldigt avlägsen om man är van vid ett varmare klimat. Öhld var det egentligen. Han var född på savannen i en tid som nästan börjar kännas mer som en dröm än verklihet för att den var så avlägsen. I början hade kylan varit ett lidande, men nu mer var en vår i islagunen riktigt behagligt. Och även om vinden fortfarande bet i nosen så gav det den bleka men ändå något gröna växtligheten omkring en avslöjande inblick i att för den här platsen den här tiden på året så var det trots allt varmt.

Öhld lämnade inte Ken-Yak jätteofta, men han tog gärna tillfällen i akt när de behövde hämta mer proviant eller andra förnödenheter att ta de vandringarna bara för att få lite ombyte. Fast det är klart, promenaden mellan Tassemark och Islagunen kunde knappast räknas som en utflykt med tanke på hur kort sträckan var. Men ja, i islagunen hade man fortfarande chans att se några nya ansikten och få lite annat utbyte än bara lera, zombies och andra skitiga och hungriga zombiejägare.

Öhld själv såg nog inte mycket ut för världen, men han brukade försöka fräscha upp sig de gånger han skulle hit. Ändå kunde han inte låta bli å känna sig som en obekväm lort som bara ville krypa hem igen till sin lera. Men, han skulle nog trots allt passa på att vila lite i en av de värmande hyddorna som serverade mört kött innan han gav sig av igen med proviant och medicinväxter han bytt till sig och delvis fått som gåvor från de allt mer snåla isbloden. Varför stressa?

Han hade slagit sig ner i ett hörn i ett av de allmänt öppna glödvärma hyddorna prydda med mammuthudar på marken när en tittade in han aldrig hade sett här förr. De flesta som rörde sig i islagunen var andra i områden omrking som man antagligen hade sett vid något tillfälle, det rörde sig inte massor av turister längre här, och även om där var nya ansikten emellanåt så hade de flesta oftast ett så tydligt syfte i området att de automatiskt alltid såg ut att passa in. Men den här tiken som lite förvirrat tittade in såg ovanligt.. vilsen ut? Han betraktade henne när hon plötsligt råkade se på honom och de fick ögonkontakt. Han nickade att hon kunde komma och sätta sig vid honom medan han puttade fram köttet som var kvar. "Du kan ta resten om du är hungrig."
"Öhld." Sa han kort med ett leende för att presentera sig medan hon trevat fram mellan andra besökare för att sätta sig.

Allt hade känts som ett vakuum efter sanningen om Janos försvinnande kommit fram. Zaria kände sig som en ihålig kropp. Utan själ, tom och ensam. Hon kände sig död där hon rörde sig fram genom Islagunen utan något syfte längre. En del av henne ville bara springa iväg. Springa så långt hennes ben bar henne i hopp om att kanske hitta honom ändå. Hon ville springa hem och inse att det bara var en mardröm; att han väntade på henne med sitt stora leende och roliga sinne när hon kom hem igen.
    Men Zaria var mogen nog att inse att det här var verkligheten. Den bitande, råa vinden mot hennes hud. Döden var verklig nu. Janos skulle inte återvända till henne. Han skulle inte återvända till sina föräldrar igen, till sin bror… Han var död.
    Zaria knyckte på nacken och fortsatte fram genom den glesa folkmassan. Hennes blick gled längs med hyddorna. Egentligen ville hon inte söka sig till värmen. Nej, hon ville plåga sig själv med att frysa eftersom hon inte kunnat rädda sin bästa vän. Ändå var det som om något styrde hennes steg till en av hyddorna och plötsligt fann hon sig själv stirrandes in i en främlings bärnstensfärgade ögon.
    “Du kan ta resten om du är hungrig. Öhld.”
    Zaria såg oförstående på honom. Han hade ett annorlunda utseende, precis som hon själv. Varför var han vänlig? I normala fall hade hon varit misstänksam och avvisande, men nu kände hon sig uppgiven och vilsen - som om hon inte hade något att förlora längre. Därför slog hon sig ned framför den värmande elden, intill honom.
    “Tack, det är bra. Du behöver det nog mer än jag gör.” För jag vill inte leva längre. Zarias gråa blick var fäst på den dansande brasan framför dem. “Zaria, förresten.” Hon ville försöka sig på ett leende men det gick inte. Hur kunde hon le i vetskapen om att hennes Janos var död? Men det var inte heller främlingen, Öhlds fel.
    “Förlåt. Inte min dag,” suckade hon lågmält. Zaria hade aldrig varit särskilt pratglad eller extrovert, vilket inte förbättrades av situationen hon befann sig i nu.

Han blev paff av hennes nekande. "Woah, okay." Öhld var förvånad över att hon hade direkt nekat mat, men han lät köttet ligga kvar för nu och de föll in i tystnad medan han betraktade henne. "Du har din story kan jag se, Zaria" sa han, men kände väl inte direkt att det var hans ensak att be om mer detaljer om hon inte självmant fortsatte på det spåret. Hornen som krönte huvudet var en tydlig detalj som stack ut. Var hon en ragana möjligen? Raganor hade han sett flera av i området bland isbloden speciellt. Men att hon inte var ett isblod var givet. Hon utstrålade för mycket känslor.

"Jag antar att du inte är härifrån va? Eller ja antingen är du inte härifrån alls, eller så har du varit här alldeles för länge. De som varit här för länge för att de inte har någon annanstans att ta vägen får ett visst.. Brutet uttryck kan vi säga. De har tappat hoppet och slutar till slut att äta. De är lätta att känna igen. Men, eftersom att jag aldrig sett dig här förut som kommer jag att gissa på det första istället. Och du ser, där jag vanligen befinner mig, i Tassemarken - låt oss säga att döden är väldigt närvarande där, hela tiden. Vi ser många vänner dö, och jag har själv behövt ha ihjäl vänner vänner som blivit bitna. Och det gör något med en, speciellt i början när jag var yngre. Och vet du vad som händer? Man tappar matlusten. Du ser bara dina döda vänner framför dig och tanken på att äta, det går inte. Tills, en av de äldre kom fram till mig och sa att det spelar ingen roll vad du sett eller gjort där ute, om du inte äter idag så kan det vara din tur att dö imorgon. Så vi brukar säga det till varandra som en påminnelse - ät nu så det inte är din tur imorgon. För vi ville aldrig att fler skulle dö ifrån oss. Jag antar att det inte var så logiskt egentligen, men jag vet inte. Det funkar för oss antar jag." Öhld tystnade och log svagt när han tänkte på sina vänner som inte längre fanns med honom.


"Jag vet inte vad du varit med om Zaria, och är inte mycket till tröst, men vad det än är, gör vad du kan för att se till att det inte är din tur imorgon. Det är alltid någon som skulle sakna oss."

Zaria förväntade sig inte att främlingen skulle tala mer med henne och blev därför återigen förvånad när han fortsatte att prata med henne.
    “Du är bra på att läsa folk, Öhld?” Det var en blandning mellan en fråga och ett konstaterande. I vanliga fall hade hon sagt till honom att inte lägga sig i, att han inte hade något med henne att göra. I stället lät hon honom spekulera.
    Hennes bleka blick mötte honom försiktigt. Det han berättade var intressant och beskrev precis de känslor hon kände i den stunden. Det enda hon kunde tänka på var Janos. Hans döda kropp någonstans, ensam. Vad hade hans sista tankar varit, hans ord? Hade det gjort ont? 
    “Hur tar man sig vidare? Om man ser sin bästa vän och kärlek dö?” Hennes röst darrade. “Varför ska jag fortsätta, när jag inte längre har honom vid min sida? Jag vet… jag vet att det här är en del av vårt, mitt liv. Ändå trodde jag att jag skulle få mer tid med honom."
    Hon lutade huvudet något på sned när hon såg på honom.
    “Du verkar också ha varit med om mycket.” Zaria försökte sig på ett leende, men lyckades inte helt. Det var något med honom som fick henne att känna en plötslig trygghet, ett lugn. “Förlåt, om jag förstörde din kvällsmat med mina problem…”

Öhld skrattade förvånat till.
"Åh du förstörde inget, tro mig det här är semester för mig."

Han funderade lite mer på hennes undran, och hur han själv skulle se på det.
"Jag har visserligen aldrig förlorat en kärlek, men många nära vänner. Jag tror bara jag är motiverad till att se till att jag inte förlorar fler vänner, antar jag. Jag tycker nog inte att jag varit med om mer än någon annan om jag ska vara ärlig. Och jag kan inte heller säga att jag riktigt känt den smärtan du känner. Du ser, mer eller mindre hela min familj vandrade norrut. Jag kommer antagligen aldrig att se någon av dem igen, men jag vill tro att de är säkra. Vart de än är någonstans, så väljer jag att tro att de fann en plats de mår bra på. och alla vi i Tassemarken.. Vi har valt att vara där. Vi vet riskerna med att vara där. Vi alla vet.. att alla dagar kan vara våra sista. Det låter rätt sorgligt antar jag när jag säger det högt. Men det är vad det är. Vi har alla valet att när som helst lämna. Det ger oss alla en sorts frihet som är svår att förklara." Öhld stannade upp. "Förlåt, jag pratar för mycket. ledsen att jag inte har ett mer tröstande svar än så."

Medan främlingen talade funderade Zaria på vad som egentligen var bäst. Att leva i förnekelse i så många månader hon gjort eller att slutligen fått svaret på Janos försvinnande? Nu kunde hon kanske börja bearbeta sorgen och det faktum att hon aldrig mer skulle få höra hans röst igen. Samtidigt hade hoppet hon gått runt och burit på nästan tagit kål på henne. Det enda hon kunde göra nu var att försöka blicka framåt och hämnas. För var det någonting hon lovade sig själv var det att hon skulle hitta den skyldige och slita huvudet av honom eller henne. Utan tvekan.
    “Det låter som om vi är samma sort.” Zaria lade huvudet något på sned, osäker på hur mycket hon egentligen skulle säga och inte.
        Vikaanen log något åt det faktum att de båda bett om ursäkt mer än en gång under det korta samtalet de haft tillsammans. Det var ju något mystiskt med honom; bland det där ärliga. Han talade som om han varit en Jägare och hon kunde inte låta bli att undra vad det var han kom ifrån.
    “Be inte om ursäkt. Och du har rätt.” Zaria tog ett djupt andetag. “Vi har valt att vara där vi är.” Hon visste inte om det egentligen var sant. Infödd Jägare och dotter till ledaren. Hade hon egentligen haft ett val? Nu var det hur som helst för sent att ändra på.

Han såg förvånat på henne när hon sagt att de var av samma sort. "Ja. Kanske det." Öhld hade alltid känt sig lite off från de flesta andra och hade egentligen bara känt tillhörighet i Tassemarken. Han hade verkligen inte känt att han och Zaria hade varit lika varandra av deras första möte, men han hade ju också bara hunnit se en väldigt ledsen version av den här varelsen. Han kände inte henne och det blev tydligt.

Han log ett brett retfullt leende.
"Jag vet att jag har rätt. Och vet du vad? Det fina är att vi är så fria att vi får fortsätta välja varje dag. Så vad säger du Zaria, vad väljer du?"

Zaria nickade instämmande. De var fria att välja vad de ville och hon hade bestämt sig. Hon skulle hitta Janos mördare, och hon skulle inte visa barmhärtighet.
    “Väljer att göra det jag tror är rätt,” svarade hon med blicken fäst beslutsamt på lägerelden.
    Ett par minuter gick innan hon såg ner på den matbit hennes sällskap erbjudit. Trots att matlusten inte var där, behövde hon göra det för Janos skull.
    "Är erbjudandet fortfarande aktivt?" Frågade hon med ett litet snett leende.

Öhld log brett och nickade och blev lite för nöjd med sig själv över att Zaria verkar ha fått sin aptit åter.
"Självfallet."

De fortsatte samtala in på småtimmarna och märkte snart att Islagunen hade börjat tystna något när allt fler hade börjat falla i sömn och eldarna hade börjat slockna. Rösterna som fortfarande hördes talade i tystare ton för att inte störa de sovande.

Öhld hörde plötsligt ett ljud i fjärran och öronen spetsades. Han såg mot tälthyddans öppning och såg att det verkade vara månsken ute. Äventyraren i honom vaknade till liv. "Jag vet inte vad du säger Zaria, men jag är inte trött. Kom med så ska jag visa dig något. Om du vill såklart, men jag tänker inte missa det här." Öhld reste sig och tog sig graciöst mot öppningen över sovande vargar. Han stannade till när han kommit ut för att se om Zaria följde efter.

Det hade blivit sent och Zaria borde vid det här laget ha försökt ta sig tillbaka till sin patrull. Men, det var något lugnande och smärtfritt att ha sällskap med någon som inte var insatt i hela situationen. Någon som inte förväntade sig något från henne – som inte brydde om hon grät eller skrattade.
    Hon höjde blicken mot Öhld när han talade igen, men innan hon hunnit säga något hade han smidigt klättrat sig över de sovande vargarna och stod vid öppningen till hyddan. För ett par sekunder sköljde en våg av misstänksamhet över henne. Skulle han lura henne? Skada henne?
    Zaria funderade i ett par knappa sekunder innan hon beslutade sig att följa med. Hon hade alltid varit bra på att läsa av andra, och hoppades innerligt att hon inte gjorde ett misstag nu. Samtidigt… kunde hon inte bry sig mindre om något skulle hända henne också – för då skulle hon åtminstone få återförenas med Janos.
    ”Vänta mig på mig,” viskade hon tyst för att inte väcka de resterande i hyddan.

[Avslutat]