[privat mellan Öhld och Zaria]

Även om det var vår i islagunen så kändes den väldigt avlägsen om man är van vid ett varmare klimat. Öhld var det egentligen. Han var född på savannen i en tid som nästan börjar kännas mer som en dröm än verklihet för att den var så avlägsen. I början hade kylan varit ett lidande, men nu mer var en vår i islagunen riktigt behagligt. Och även om vinden fortfarande bet i nosen så gav det den bleka men ändå något gröna växtligheten omkring en avslöjande inblick i att för den här platsen den här tiden på året så var det trots allt varmt.

Öhld lämnade inte Ken-Yak jätteofta, men han tog gärna tillfällen i akt när de behövde hämta mer proviant eller andra förnödenheter att ta de vandringarna bara för att få lite ombyte. Fast det är klart, promenaden mellan Tassemark och Islagunen kunde knappast räknas som en utflykt med tanke på hur kort sträckan var. Men ja, i islagunen hade man fortfarande chans att se några nya ansikten och få lite annat utbyte än bara lera, zombies och andra skitiga och hungriga zombiejägare.

Öhld själv såg nog inte mycket ut för världen, men han brukade försöka fräscha upp sig de gånger han skulle hit. Ändå kunde han inte låta bli å känna sig som en obekväm lort som bara ville krypa hem igen till sin lera. Men, han skulle nog trots allt passa på att vila lite i en av de värmande hyddorna som serverade mört kött innan han gav sig av igen med proviant och medicinväxter han bytt till sig och delvis fått som gåvor från de allt mer snåla isbloden. Varför stressa?

Han hade slagit sig ner i ett hörn i ett av de allmänt öppna glödvärma hyddorna prydda med mammuthudar på marken när en tittade in han aldrig hade sett här förr. De flesta som rörde sig i islagunen var andra i områden omrking som man antagligen hade sett vid något tillfälle, det rörde sig inte massor av turister längre här, och även om där var nya ansikten emellanåt så hade de flesta oftast ett så tydligt syfte i området att de automatiskt alltid såg ut att passa in. Men den här tiken som lite förvirrat tittade in såg ovanligt.. vilsen ut? Han betraktade henne när hon plötsligt råkade se på honom och de fick ögonkontakt. Han nickade att hon kunde komma och sätta sig vid honom medan han puttade fram köttet som var kvar. "Du kan ta resten om du är hungrig."
"Öhld." Sa han kort med ett leende för att presentera sig medan hon trevat fram mellan andra besökare för att sätta sig.

Allt hade känts som ett vakuum efter sanningen om Janos försvinnande kommit fram. Zaria kände sig som en ihålig kropp. Utan själ, tom och ensam. Hon kände sig död där hon rörde sig fram genom Islagunen utan något syfte längre. En del av henne ville bara springa iväg. Springa så långt hennes ben bar henne i hopp om att kanske hitta honom ändå. Hon ville springa hem och inse att det bara var en mardröm; att han väntade på henne med sitt stora leende och roliga sinne när hon kom hem igen.
    Men Zaria var mogen nog att inse att det här var verkligheten. Den bitande, råa vinden mot hennes hud. Döden var verklig nu. Janos skulle inte återvända till henne. Han skulle inte återvända till sina föräldrar igen, till sin bror… Han var död.
    Zaria knyckte på nacken och fortsatte fram genom den glesa folkmassan. Hennes blick gled längs med hyddorna. Egentligen ville hon inte söka sig till värmen. Nej, hon ville plåga sig själv med att frysa eftersom hon inte kunnat rädda sin bästa vän. Ändå var det som om något styrde hennes steg till en av hyddorna och plötsligt fann hon sig själv stirrandes in i en främlings bärnstensfärgade ögon.
    “Du kan ta resten om du är hungrig. Öhld.”
    Zaria såg oförstående på honom. Han hade ett annorlunda utseende, precis som hon själv. Varför var han vänlig? I normala fall hade hon varit misstänksam och avvisande, men nu kände hon sig uppgiven och vilsen - som om hon inte hade något att förlora längre. Därför slog hon sig ned framför den värmande elden, intill honom.
    “Tack, det är bra. Du behöver det nog mer än jag gör.” För jag vill inte leva längre. Zarias gråa blick var fäst på den dansande brasan framför dem. “Zaria, förresten.” Hon ville försöka sig på ett leende men det gick inte. Hur kunde hon le i vetskapen om att hennes Janos var död? Men det var inte heller främlingen, Öhlds fel.
    “Förlåt. Inte min dag,” suckade hon lågmält. Zaria hade aldrig varit särskilt pratglad eller extrovert, vilket inte förbättrades av situationen hon befann sig i nu.

Han blev paff av hennes nekande. "Woah, okay." Öhld var förvånad över att hon hade direkt nekat mat, men han lät köttet ligga kvar för nu och de föll in i tystnad medan han betraktade henne. "Du har din story kan jag se, Zaria" sa han, men kände väl inte direkt att det var hans ensak att be om mer detaljer om hon inte självmant fortsatte på det spåret. Hornen som krönte huvudet var en tydlig detalj som stack ut. Var hon en ragana möjligen? Raganor hade han sett flera av i området bland isbloden speciellt. Men att hon inte var ett isblod var givet. Hon utstrålade för mycket känslor.

"Jag antar att du inte är härifrån va? Eller ja antingen är du inte härifrån alls, eller så har du varit här alldeles för länge. De som varit här för länge för att de inte har någon annanstans att ta vägen får ett visst.. Brutet uttryck kan vi säga. De har tappat hoppet och slutar till slut att äta. De är lätta att känna igen. Men, eftersom att jag aldrig sett dig här förut som kommer jag att gissa på det första istället. Och du ser, där jag vanligen befinner mig, i Tassemarken - låt oss säga att döden är väldigt närvarande där, hela tiden. Vi ser många vänner dö, och jag har själv behövt ha ihjäl vänner vänner som blivit bitna. Och det gör något med en, speciellt i början när jag var yngre. Och vet du vad som händer? Man tappar matlusten. Du ser bara dina döda vänner framför dig och tanken på att äta, det går inte. Tills, en av de äldre kom fram till mig och sa att det spelar ingen roll vad du sett eller gjort där ute, om du inte äter idag så kan det vara din tur att dö imorgon. Så vi brukar säga det till varandra som en påminnelse - ät nu så det inte är din tur imorgon. För vi ville aldrig att fler skulle dö ifrån oss. Jag antar att det inte var så logiskt egentligen, men jag vet inte. Det funkar för oss antar jag." Öhld tystnade och log svagt när han tänkte på sina vänner som inte längre fanns med honom.


"Jag vet inte vad du varit med om Zaria, och är inte mycket till tröst, men vad det än är, gör vad du kan för att se till att det inte är din tur imorgon. Det är alltid någon som skulle sakna oss."