Malva stod i en av Skuggfalls många hemliga gångar avsedda enbart till flockmedlemmar och hade ett sammanbrott. Hon grät okontrollerat, hyperventilerade, snorade ut över betarna, skrek i förtvivlan. Hela paketet.

Dagen hade varit en total katastrof. Ett fiasko. Att det börjat bra och att hon helt klart kunnat maskera sina känslor och fånga upp allt igen efter dramatiken fanns inte i hennes minne. Att publiken säkert glömt bort attacken efter alla gladiatorsmatcher, eller knappt fattat att det var något annat än ännu en underhållningsakt spelade ingen roll. 
Vad som spelades om och om igen i hennes huvud nu var Grendels skarpa ord till Nephania; "ta flickorna härifrån". Bort från deras plats, deras egen arena, som blivit ett hot mot mostrarnas liv på grund utav hennes misslyckande. Hon mindes Evens överslätade min då han reste sig för att gå och kolla till Alonso. Hur han tvingades ut från sin säkra mörka vrå mitt på dagen på grund av hennes dåliga säkerhet. Hon mindes Alonsos rädda ögon, ansiktet pressat mot arenagolvet under Levs stora tass. Hon mindes Lev. Det vred sig i bröstet då hon tänkte på honom. Hon var så dum. Så värdelös. Hela poängen med deras flirt var att hon skulle kunna hålla koll på honom, hur hade hon så fatalt misslyckats med att räkna in honom i ekvationen? Svaret låg där, vasst och självklart på toppen av hennes tunga och hånade henne. För att hon var värdelös. För att hon inte kunde göra någonting rätt. Bara ännu en dum bimbo som trodde hon var smartare än hon var. Aldrig skulle hon kunna leva upp till Aurora. Aldrig skulle hon duga för sin flock. Hon var ett skämt. Hon skulle aldrig, aldrig vara bra nog. Aldrig räcka till. 
En lugnande trygg närvaro kunde kännas intill henne och en mjuk stämma hummade tröstande. Intygade att det inte var sant, att hon dög som hon var.
"HÅULL SHÄUVTEN!"
Vrålade Malva läspande till svar.
"SCHÄUFTEN SCHÄFTEN KÄFTEN DU ÄUR INTE MIN MAMMA"
Vid gudarna, inte nog med att hon var Tenebris största besvikelse nu höll hon helt på att tappa förståendet också. Prospero hade kanske haft en poäng. Hon passade varken som diplomat eller skådespelare. Klarade uppenbarligen inte av att hantera en enda känsla. Och nu hallucinerade hon någon sorts avdankad vek kopia av sin egen mamma. Det var så uppenbart en illusion. Aurora hade aldrig accepterat det här. 
"..min mamma... mamma"
Snyftade hon tröstlöst. Hjärtat krampade och värkte i bröstet men hon blev inte ens rädd. Var redo att dö här. Krypa ihop i en patetisk liten hög i mörkret och aldrig resa sig igen. Hon skulle ändå aldrig våga sig ut härifrån. Skulle inte klara av allas ögon på henne. Deras dömande blickar och så tydliga antaganden. Besvikelsen som inte skulle gå att dölja ens om de skulle bry sig om att försöka. Hon ville kräkas bara av tanken. En stank av skam och lidande omgav henne. Hon var befläckad. Genomskådad. Förstörd. Ingen skulle någonsin kunna se på hennes med respekt igen. Och även om hon gjorde allt rätt från och med nu skulle alla alltid veta att hon misslyckats. Hon skulle för evigt behöva undra om någon såg något annat än ett skämt då de såg på henne. Alla broar var brända, allt hopp ute. Hon hade ingenting kvar. 
Med ett hulkande skri dunkade hon huvudet i den kalla stenväggen.


[En stabil Malva söker Lev. Utspelar sig på kvällen efter hela firandet, så fort Malva fått en minut att dra sig undan, kanske i en gång lite nära utgången från finkan vem vet...]

Kroppen ömmade av utmattning trots att han spenderat kvällen mer eller mindre inlåst i en av kamrarna avsedda för brottslingar. Lev ansåg inte sig själv som någon brottsling, men kunde väl gå med på varför Tenebris såg på honom som så. Åtminstone för ikväll. Vakten hade lovat att släppa ut honom när festligheterna var klara. Lev antog att han hade sin morbror att tacka för det.
     Den förtvivlade ilskan hade långsamt skingrats med timmarnas tickande. En värkande tomhet ekade istället i huvudet. Vad hände nu? Den frågan upprepade sig gång på gång. Det kändes som han hade följt upp på den sista ledtråd han hade, och nu kändes allting förgånget.
     Dessa tankar surrade i hans huvud när ett plötsligt, öronbedövande skrik ekade genom tunneln. Lev rycktes ur sitt grubblande och följde genast det hjärtskärande gråtandet. Det var närmare än han kunnat ana, och precis när han rundade hörnet för att lämna fängelsehålorna bakom sig såg han Malva. Hon såg ut att vara i upplösningstillstånd.
     “Malva!” Lev skyndade sig närmare. Hans röst verkade inte ha nått henne. “Malva, vad har hänt?” Han slöt upp bredvid henne, stötte till henne som för att bryta igenom skalet av förkrosselse.

Hennes egna högljudda snyftningar hade maskerat alla andra ljud och hon kunde inte låta bli att hoppa till lite av chocken då någon rörde vid henne. Sa hennes namn. Panikartat försökte hon gnida sig i ansiktet med ena överarmen, torka bort så mycket tårar och snor hon klarade av. Kurade sig nästan in mot väggen i hopp om att kunna gömma sig där. Aldrig förr hade hon varit såhär o-presentabel i någon annans närvaro. Inte ens den som ansvarade för det förtjänade att se henne så, speciellt inte han. Hon ville vara stark framför honom, kanske arg, kanske kall och kalkylerad, men inte såhär svag och skakig och gråtande. Men nu fanns inga alternativ, visst höll hon på att tappa förståendet men hon kunde faktiskt inte bara stirra in i en vägg och hoppas att hans skulle försvinna. Det räckte med de rykten som redan oundvikligen gick om henne. Något tveksam vände hon sig om, försökte sig på en sammanbiten min men tårarna rann fortfarande i en hejdlös ström längs kinderna.
"Vau..vad menar du?"
Rösten var bruten, ett stråk av den avsedda anklagelsen kunde höras i den men mest av allt lät hon hjärtekrossad.
"Du."
Snyftade hon.
"Du ha hänt."
Trodde han verkligen att hans handlingar helt saknade konsekvenser för någon annan än honom själv? Förstod han inte att han var en av de som kom undan lindrigt? Förstod han inte att han inte bara kunde dyka upp såhär? Hur det påverkade henne?
På någon nivå var det väl poetiskt att det var just han som hittat henne här. Såklart, hon kunde inte fly honom någonstans. Hjärtat fladdrade i bröstet men hennes blick mörknade av känslan. Hon var ju helt hopplös, i sin tro att hon manipulerade honom hade hon bra lurat sig själv. Tveksamt mötte hon hans blick, kunde det vara så att han också lurat henne? Med avsikt? Trotts allt kunde hon inte se det.
I det ögonblicket, överväldigad av alla känslor, tog Malva beslutet att låta alla masker falla. Hon orkade inte låtsas mer. Hon orkade inte analysera och väga sina alternativ. Det var slut. Hon var slut.
Med matta, uppgivna rörelser slöt hon det sista avståndet mellan dem.
"Jag vet inte hur din familj funkar."
Viskade hon.
"Men i min... Om man får ett förtroende, då förväntas man leva upp till det."
Mjukt begravde hon ansiktet i hans bog. Drog in hans doft i snyftande andetag.
"Jag kan aldrig komma tillbaka efter det här."

Lev såg oförstående på henne. Hennes annars så praktfulla uppsyn var färgat av något nästan besinningslöst. De rosa kinderna var fuktiga av tårar. Var det här hans fel? Hans gröna blick flackade fram och tillbaka när han försökte förstå.
     Han stod orörlig kvar när Malva mötte upp honom, sökte tröst i hans famn. Långsamt, i takt med hennes ord, lades pusselbitarna på plats. Med insikten kom en vissnande känsla av skuld. Inte för att han inte stod för det han gjort, men för att han verkade ha lyckats dra ner Malva i det. Han visste att hon var en del av Tenebris, en del av dem han ansåg vara ett problem, men på något vis erkände han det inte. Det de två hade - om det ens egentligen fanns något mellan dem - var helt fristående från deras familjer och flockar. Kanske var det just därför han vågade släppa på sitt försvar när det gällde henne.
     “Visste inte,” sade han tyst med munnen i hennes päls. “Visste inte att du var här. Att det var din-” han visste inte vad han skulle kalla det, “kväll.” Lev drog sig tillbaka från den ömtåliga omfamningen.
     “Vet inte hur din familj funkar,” kontrade han försiktigt, rösten låg och varsam, “men i min förlåter man varandra.” Kanske var förlåter fel ord. “Accepterar. Stöttar.” Lev såg forskande på henne.
     “Kanske känns, och är, ett stort nederlag för dig. Men om det är någon som ska skämmas är det inte du.” Lev gav henne ett snett leende, hoppades att hon skulle förstå att han hänvisade till sig själv. Han suckade långsamt och uppgivet.
     “Vet inte vad jag håller på med,” erkände han lågt. Denna gång var det han som lutade sig närmare henne.

Hennes kväll.
Ja, det skulle ha varit det. Det var fortfarande det. Den bara innehöll något helt annat än vad hon först hade trott. Hoppats. Drömt om.
Då han drog sig undan kändes det som att en del av henne slet sig lös och hon hade velat kvida i protest men höll sig precis. Bristen på hans närhet fick henne att huttra till, men orden han yttrade gjorde henne kall även på insidan. Sättet han upprepade hennes ordval. Det kändes som ett hån, kanske inte av henne men av Tenebris. Eller iallafall en markering, en tydlig markering av vad hon redan logiskt visste att han tyckte. Att de var de onda, att hans familj var bättre, moraliskt överlägsna. Hon ville fnysa åt den höga svansföringen så skickligt dold bakom osäkert stapplande meningar. Är det därför du är här ensam? Ville hon fråga. Är det därför du är den enda ur din lilla flock som deltog i vad ni än försökte iscensätta ikväll? Men hon förblev tyst. En förmåga hon otroligt sällan visade upp.
För hon trodde att hon förstod vad han menade, men hon litade inte längre på sig själv. Hans ögon var så fyllda med sorg, hans leende så ärligt, hans trevande försökt till närhet så.. genuina. Hon kunde inget annat än att sluta upp intill honom, omfamna honom likt han henne.
Hjärnan arbetade på frenetiskt. En bitande paranoia som smugit sig in i henne enda sedan Even besegrade den vansinniga främlingen i högsätet. Vilka talade egentligen sanning och vilka undanhöll saker från henne? Kunde hon lita på någon eller var varenda gest - välmenande liksom ondsint - bara ännu ett drag i det ändlösa politiska spel som var hennes vardag?
En stad bygd på lögner. Det var vad Aurora kallat Civitas dagen hon berättat om Maks sanna härkomst. Men lögnerna spred sig så långt utanför Civitas murar. Det kändes som att hela hennes liv bara var ett prekärt staplat torn av lögner ovanpå lögner. När som helst kunde hon brista, när som helst kunde allt rasa samman.
"Ska du inte fråga mig om Tenn?"
Viskade hon in i hans nackhår. Hjärtat hoppade över ett slag.
"Eller Maks?"

Hennes ord, kanske intetsägande för henne, stack honom i bröstet. En stingande påminnelse om det han inte ville kännas vid. Ändå tvingade hon fram det till ytan, tvingade honom att se verkligheten han försökte fly undan med hjälp av henne. Han kände sig som en dåre.
     Han lutade sig tillbaka för att se på henne. Den gröna, sorgetrötta blicken försökte läsa henne. Utröna vad hon egentligen ville med sina ord. Men han skulle aldrig lyckas förstå sig på henne. Mer än hennes skönhet var överjordisk för honom. Skulle hon alltid förbli ett pussel han aldrig kunde lösa?
     “Vill inte,” erkände han lågt. Rösten blev plötsligt skör, tyst och känslosam. Kanske hade hon svaren på allt han önskade veta. Kanske kunde hon frigöra honom från de kedjor han fängslat sig själv med över allt ovisst. Men ändå kunde han inte förmå sig att fråga.
    “Vill inte veta om du ljuger. Vill inte veta om du döljer saker...” Kanske var det barnsligt, att han var så desperat över att behålla den bilden han hade av henne. Men det var sanningen.

Hans blick var så trött och åldrad av sorgen men när hon hörde hans sköra röst kunde hon inget annat än att se den unga, rangliga hanen hon först träffat i Ötamon. Det ömmade i bröstet för honom. Den lilla pojken vars horn inte ens vuxit ut än, som desperat sökte efter sin lillebror. Som blivit så bländad av hennes glitter och guld. Som gett henne sin första chans till ett försteg i flocken. Som gett henne Auroras godkännande, en första blick bakom ridån.
Då hade hon sett det som en möjlighet för henne att avancera, att få komma med i leken. Hon hade inte vetat att leken i fråga skulle lämna henne i detta skick. Att hon skulle ifrågasätta allt som var hon. Alla hon kände, trodde sig älska.
Mjukt lyfte hon hans haka med sin egna nos, rätade på hans skrumpna hållning i en gest menad att vara omhändertagande. Korrektion var hur Aurora visat sin kärlek, det var vad som kom naturligt även för henne. Så skakade hon mjukt på huvudet.
"Jag döljer inget mer för dig. Jag... jag vill aldrig mer dölja något."
Suckade hon men det lät mer som ett uppgivet snyftande, rösten raspig och blöt av gråten. Hon svalde hårt men motstod impulsen att räta på sig, släta ut dragen. Istället tillät hon sig själv stå kvar, öppen och sårbar med ögon fuktiga av tårar. Hon ville inte skada honom mer, ville inte gå emot hans önskningar, men det fanns ingen återvändo nu.
"Jag vet inte vem eller var Tenn är. Om någon i Tenebris vet var han är har det inte nått mig. Men jag tror att morfar talar sanning."
Om hon nu trodde att någon talade sanning nu för tiden.
"Vi har inte rört honom."
Hon sökte i hans blick efter en reaktion, en insikt. Allt han gjort var för ingenting.
"Maks."
Hon svalde.
"Maksim är lika mycket min bror som din."
Orden var säkra, hårda, även om hon anade hur de skulle mottas. Även om hon visste att det kanske inte kunde anses stämma. Logiken fanns där men fanns känslorna? Var Maksim ens kapabel till känslor, var hon det?
"Den som födde och uppfostrade honom var min mammas syster, vi har känt varandra nästan hela livet. För mig har han alltid varit Tenebris. Jag vet inte vad mer jag kan säga."
Du har inte mer rätt till honom än jag.
Det kunde hon säga. Det var vad hon sa. Bara med mjukare ord. Det drog svagt i hennes ena mungipa.
"Din tur." Rösten var bestämd. "Var det ni som förgiftade min mamma? Aurora."
Hennes ömmaste punkt, hennes största svaghet.

Lev kände tårarna igen. Han dolde dem bakom mjukt stängda ögonlock. Andetagen blev djupa och ojämna när han lyssnade till hennes erkännande. Orden var hamrande slag som spikade igen kistan av hopp. En lågmäld utandning, nästan som en lättnadens suck, flydde honom.
     Långsamt öppnade han ögonen igen för att se på henne. Det hade varit en del av honom som ville protestera mot det syskonskap Malva erkände mellan henne och Maksim, men även där hade han kommit till insikt efter tiden bröderna hade spenderat tillsammans. Den som Malva hänvisade till som sin bror, var inte samma som bror som Lev haft. Men Lev hade inte gett upp honom, gett upp på att Maksim en dag skulle hitta tillbaka, komma hem, till sig själv och till dem. Men det var inte längre anledningen till att han sökte sig till honom, och när det inte längre hängde mellan dem hade de lyckats återuppta något slags brödraskap.
     “Tror dig,” erkände han med svag röst. Lev önskade att han inte gjorde det. Han önskade att han hade mer mod att stå emot henne, att han kunde se henne genom samma blick som han såg Tenebris. Men även där började hans envetna ilska svikta. Hade den bara varit missriktad? Var han ens egentligen rättfärdigad den vrede han kände? Han visste inte längre.
     “Din mamma?” ekade Lev med oförstående, trött röst. Lev försäkrade sig om frågans allvar i hennes blick. “Nej. Vet inget om din mamma. Är ingen som talas om i Cirkeln,” försäkrade han sakligt. Det var inte det att han inte trodde att saker kunde hemlighållas inom flocken, men han såg inte sambandet. Precis som han såg Malva som oskyldig, föreställde han sig detsamma om hennes mamma.
     “Är ledsen,” började han efter ett tvekande ögonblick, “att det här är våra liv. Det kunde varit annorlunda, om det inte var för allt.” En nästan bitter ton underströk det sista ordet. Med allt menade han allt som brutit upp den skreva som låg emellan dem, allt som fortsatte uppdagas som skulle få den att växa, redan omöjlig att korsa. Allt som han aldrig skulle kunna se förbi, och allt hon aldrig skulle kunna se förbi.

Det var min mamma som tog Maksim. Det var min mamma som tog Maksim. Det var min mamma som tog Maksim. Erkännandet gick på repeat i huvudet, kvävde ut all annan tankeverksamhet. Om hon sa det skulle det kanske frigöra nya minnen hos Lev.
Han verkade lida av en ännu värre kognitiv dissonans än hon själv. Tycktes knappt kunna föreställa sig henne som den hon var framför allt annat, en av Tenebris. Vad sa att han kunde se hennes mor som det? Men om han visste, om han visste att det var hennes mamma tillsammans med Varya som egenhändigt tagit beslutet att kidnappa Maks. Om han visste att det var hennes mamma som kommit med honom, introducerat en osäker, gråtande pojkspoling till flocken... Kanske skulle han då minnas. Kanske skulle hon då få sanningen.
De pratade inte om Aurora, den sköna Malva Stjärnstens mamma. De pratade om Aurora, barnarövaren. Tillsammans med den bilden mindes han kanske plötsligt vad de gjort. Förstod att fienden de skadat för att återfå sin Maks var samma hona som varit centrumet för hela Malvas universum.
Men något hindrade henne från att tala. Kanske var det lojalitet gentemot sin flock och deras hemligheter, kanske var hon lika drabbad av mental kortslutning. För kanske ville hon bara inte veta sanningen, få bekräftat att hon borde hata honom bortom allt på denna jord. Eller kanske var hon rädd för att svaret fortfarande skulle vara detsamma, för vad det i så fall skulle innebära.
Oavsett så förblev hon tyst.
Vid hans avslutande ord skrattade hon till, bitterheten klar och tydligt i ekot.
"Kanske."
Konstaterade hon bara som svar. Försökte mäta honom med sin blick. Fanns det något som gick att rädda kvar här? Hon visste redan svaret. Fanns det genuina känslor där bakom alla omständigheter? Hon visste redan svaret. Fanns det något vis att gå vidare? Hon visste redan svaret.
Hennes silvriga blick pendlade okontrollerat mellan sorg, bitterhet och sårbart nyfiken granskning.  
Hon visste redan svaret. De var dömda till att misslyckas redan innan de ens börjat. De var inga Vior och Orauas, inga ämnade för ett lyckligt slut iallafall. Det fanns inget slut, bara den tragiska början av familjeflockar som dödar varandra i en ändlös cykel av hämnd.
Det ryckte svagt i hennes ena mungipa igen, och hon samlade sig med ett djupt andetag.
"Jag är också ledsen."
Hon fnös ett skratt och himla med ögonen åt orden, som för att understryka hur överflödiga de var. Uppenbarligen. Han hade hittat henne skrikande och gråtandes under mark.
"Du borde gå innan nån av våra väktare märker att du dröjt dig kvar.."
Det fanns ingen glädje i det svaga leende hon gav honom.
"Låt mig.... Låt mig bara"
Känna din doft en gång till. Hon brydde sig inte ens om att avsluta meningen innan hon slöt upp tätt intill honom i en sista omfamning. Försökte desperat klänga sig fast vid hur det kändes, skapa en kristallklar minnesbild av hans bringa emot hennes. Mankammen som kittlade hennes kind. Hans doft djupt i hennes lungor.

Lev kämpade inte emot när han kände hur stunden de delade långsamt ebbade ut. Det fanns inget mer att säga. Kanske hade det som sagts redan varit överflödigt. Ändå kunde han inte låta bli att sörja. Sörja alla de händelser som lett honom hit, sörja allt som aldrig skulle bli.
    När Malva pressade sig närmare honom igen suckade han mjukt. Någonstans, trots deras skilda stormar, hade de som hittat en fristad hos varandra. Osannolik, och kanske till och med konstgjord. Ändå fann han tröst i den.
    Malva var den som tog avstånd först, och Lev följde hennes exempel. Han ville säga något, men det kändes förgäves. Istället log han åt henne, ett sorgmodigt leende som bara fick hans ögons modfälldhet att lysa ännu starkare. Med mjuka rörelser sänkte han huvudet i en bugning, innan han vände om och gick.
Han hade varit i arenans tunnlar förut, men denna gång kändes vägen ut oändligt lång.

[Avslutat]