• I den här tråden är det helt ok att posta reaktioner på sådant som händer ute på arenan, samt inlägg för att markera att era vargar är på plats. Men längre rollspel mellan specifika vargar tas i separata sidoroll.
  
• Det är fritt att skapa hur många sidoroll på eventet ni vill, men vill ni t ex rolla på kvällen efter föreställningen så tänk på att oväntade saker kan ha hänt på arenan under dagen
  
• Märk gärna de rollspel som äger rum på eventet med [LLan] eller [LjusLan].
  
• Sammanfatta gärna längre inlägg med en kort tl:dr text i slutet av era inlägg.
  
• Det är helt ok att starta rollspel som utspelar sig på eventet efter eventets slut, men tänk då på att dessa inte kan påverka något i huvudrollets handling då det väl är avslutat.
  
• För Gladiatorerna: skicka era stridsinlägg först efter att era karaktärer blivit uppropade.
  

Schemat för dagen:

• Skådespel om Zelenochs födelse
  
• Dansföreställning av Kida
  
• Gladiatorspel:
  
  1. Bushi vs Eskel
     
  2. Yaroslava vs Haru
     
  3. Jodano vs Jabari-Joel
     
  4. Baelor vs Durian
     
  5. Öhld vs Ekon-Erik
     
  6. Kolzak vs Tyrvi
     
  
  
  
• Musik och mingel
  

Observera att det kan uppkomma vissa ändringar i schemat av IC anledningar, det återstår att se!

---

---

Allt medan morgonen grytt och Skuggfall börjat fyllas med vargar hade Malvas molande prestationsångest ersatts mot en förväntansfull nervositet. Det var inte i klass med arenans invigning men läktaren var fortfarande full med folk från alla landets hörn och schemat för dagen fullpackat. Solen hade samarbetsvilligt dragit sig undan bakom ett tjockt molntäcke och dimmans som var så typisk för Azhekaslätten tycktes extra tjock idag, slingrade sig fram längs marken även inne i den öppna byggnaden. Det hela skapade en otrolig stämning.
Med självsäker hållning steg Malva ut på balkongen, hennes flätade päls delvis dold under ett skirt tyg. Ljudvargen riktade sina krafter mot hennes röst då hon harklade sig och tog till orda.

”Jag vill börja med att hälsa er alla varmt välkomna, det är en ära att se så många här.
Idag är en dag som går i gemenskapens tecken, och vårt inledande skådespel är ett stolt samarbete mellan oss i Tenebris, våra goda vänner Zimaerna från norr och några av landets många kreativa talanger."
En konstpaus för publikens stampande och jubel.
"Förra vintern välsignades Numoori med ett enormt Norrsken, men de äldre här i publiken vet att det inte var första gången ett sådant Norrsken omslöt Numoori. För att högtidlighålla att vintern åter är på intåg presenterar vi för er: mytosen om Numooris nyaste gudinna, Zelenochs födelse”
Med de orden tog hon ett steg tillbaka och med en uppmuntrande nick mot Flippa – som hade äran att vara hennes förste backup talare i det fall hon inte själv hann med allt – skyndade hon sig iväg ner genom gångarna mot scenen. Det var inte helt praktiskt att både vara huvudarrangör och skådespelare i samma event.

Dimman på arenan tjocknade och ett mjukt hummande kunde höras eka mellan väggarna, långsamt ökande i styrka. Genom dimman dök dansande figurer med färgglada mantlar upp en efter en. De rörde sig koordinerat i samklang med körens mjuka sång. En klar mansröst tog till orda, färdades till synes utan källa.
”Hör du min fråga, mina vibrerande skälvande andetag. Hör du hur jag kallar dig, ser du mitt ljus när natten ersätter dag?”
Dansarna drog sig tillbaka tillsammans med dimman och nya skådespelare tog plats på arenagolvet tillsammans med rekvisita i form av grenar och blomsterarrangemang. Gråklädda eller målade i jordlika färger kurade de stilla, byggde upp ett landskap av stenar bland växtligheten. Så började de röra sig, plågsamt långsamt först, men sen allt snabbare samtidigt som en något andfådd kvinnoröst ekade.
"Res er. Följ mig. Lyd era order och njut av andetagen.
Ni är min gåva. Hedra den, så ska jag hedra er, nu och för alltid."
De som mindes det första norrskenet kunde känna igen händelseförloppet framför dem.
"Är det sanning, det jag ser, eller dårskap? Låt det stilla få liv, låt det vandra. Sökande, i jakt på svar. Väntande, med öppna ögon."
Pjäsen fortsatte med representationer av alla de underverk som landet fått skåda, kantade av de två parallella monologerna. Tolkande dans blandat med mer direkta scener avlöste varandra sömlöst. Berättade om blodmånar och röda hav, blomstrande ängar i den kallaste vinter och norrsken dansande över marken så nära att det gick att vidröra.
Men så stannade alla på scenen upp och vände sig unisont åt ett håll. Det var dags för huvudrollerna, som ännu bara hörts men inte direkt skådats, att göra sin entré.

”Han hade alltid känt en närhet till henne. Han hade alltid älskat livet.
Men han var stilla, kanske blyg, alltid lugn och skötte sitt – skulle aldrig svika sitt förtroende. Han var stillhet, frid. Den som vallade andarna vidare, skyddade dem, vaktade dem. Han var Döden, den som omfamnade allt liv i slutet.”
Alonso klev ut på arenagolvet, hans ansikte målat likt en döskalle med vit färg.
”Hon hade beundrat honom länge, i tystnad. Hon hade alltid fascinerats av honom, av hans tysta, likgiltiga sätt och hans målmedvetenhet. Hon såg honom ömma för allt det hon skapat, hur han tog hand om allt som lämnade hennes vård när dess tid tog slut.”
Malva gjorde även hon sin entré, hennes röda päls flätad med gröna band som innan men nu också klädd av hundratals blommor.
"Hon tog så honom i sin famn, och han lade sin kropp över jorden. Och luften skälvde av deras andetag."
Nu talade de med en röst, synkroniserat, medan de möttes i mitten av arenan. Lutade sina pannor mot varandra i ett stilla andetag innan de sida vid sida vände sig mot publiken och proklamerade.
"Livet och Döden var alltid motsatser. Så som dagen och natten. Så som värmen och kylan. Frågor och svar."
En kort konstpaus, och ett svagt hummande tog vid igen.
”Två halvor bildar en helhet.”
Så ökade kören i intensitet och dansarna med sina färgstarka skynken i grönt, blått, lila och rosa stormade in på arenan igen. Dansade så att tygen vajade i deras rörelser samtidigt som dimman åter tjocknade, suddade ut skepnadernas kanter.
Samtidigt som de långsamt backade ut från scenen mässade Malva och Alonso i kör.
”I natten vilsnar jag, med rädslan tätt intill
Än dunkar hjärtats slag, än står det nästan still
Och tankarna jag har, de tumlar runt omkring
En stjärna lyser klar, vill spegla någonting
En stjärna lyser klar för barn och andra små
Som frågor finner svar ska vi en gång förstå
Den liknar en magnet som skapar fantasi
Där finns en hemlighet som glöder inuti
Den söker mig var natt och lyser upp min dag
Är klar när jag är matt, är stark när jag är svag
Sökarljus, mitt Sökarljus sök mig
Lys i mina gömslen, visa Dig” *

Vid dessa ord lös dimman upp i samma färger som dansarnas tygstycken. Först pulserande som ut från Malva och Alonso, sedan dansande genom fukten i en tydlig imitation av norrskenen.
En mycket innovativ lösning, om Malva fick säga det själv, då dimman fick skenet att synas tydligt trotts att det var så svagt och riktad nedåt för att inte råka vidröra balkongens bakre rader.
Kören brast ut i full sång igen, och i deras jojkanden och strupsång hördes till och från glada tillrop.
”Himlaljus”
”Vägvisaren”
”Zelenoch”
”Aurora”
”Zelenoch”

”Zelenoch är född!”

[tl;dr: Malva hälsar alla välkomna, berättar att eventet är ett samarbete med zimaerna från norr och presenterar föreställningen om den nya gudinnan Zelenoch. Föreställningen består av körsång, dansnummer, scener med rekvisita och statister, en dialog mellan två till en början dolda skådespelare som visar sig vara Alonso och Malva samt stämningsfulla effekter av dimma och ljusspel.
* dikt av Anders Caringer, övrig dialog i stort skriven av vårt fantastiska Crew som en del av VE1][/i]

Redan vid Alonsos första replik var hon som helt förtrollad. Hon hade aldrig hört språk användas så vackert förut och var fullkomligt fängslad av rytmen och rimmen. Sättet de talade på som fick det att låta som ett eget språk fast det var helt vanliga ord.
Mer än en gång kom hon på sig själv med att zona ut i sina försök att följa och imitera poesin, bara för att meddelas om att hon missat något nere på arenagolvet av publikens förtjusta läten. Men det var svårt att fokusera på dansen och magin när så mycket kraft bars bara i hennes flocksyskons röster. Discentra intill henne tycktes känna detsamma men för dansens svävande berättande snarare än de flytande orden. Båda systrarna var helt betagna, och fram mot slutet av showen då skådespelarna lämnade scenen och kören och dansarna tog över tillsammans med ljusshowen så fann hon sig tillräckligt tillbaka i verkligheten för att verkligen njuta av den delen av föreställningen med. Även om hon i bakhuvudet ständigt försökte komma på lika vackert målande beskrivningar av vad hon såg som de hon just hört yttras. Daphne var förälskad.

--

Då kören tystnade och alla dansare utrymde scenen hade Malva precis tagit sig upp på balkongen igen. Hennes päls bar fortfarande spår av blommorna men det mesta var åter dolt under ett tygstycke. Hon gjorde sitt bästa för att skilja på värden Malva och Morikos skådegestalt.
Flippa inledde med att ta till orda medan hennes storasyster pustade ut något ögonblick.
"Vilken show! Ett stort tack till alla skickliga dansare och skådespelare, visa dem lite kärlek!"
Publikhavet jublade igen.
"Ikväll kan ni höra fler berättelser om den ryktade nya gudinnan Zelenoch vid de olika lägereldarna runtom arenaområdet. Där kommer våra vänner från Norr dela sin kunskap och en och annan saga, det vill ni inte missa."
Intygade hon innan hon lämnade över talarpinnen till Malva.
"Nu, mina vänner och kära besökare, ska en av Numooris främsta dansöser tolka hur Zelenoch kan ge stöd och vägledning åt en vilsen själ.
Om ni någon gång varit i Civitas har ni kanske fått en försmak av hennes imponerande nummer utanför portarna. Det är med enorm stolthet som jag presenterar... Kidagakash Nedakh!"

[tl;dr: Daphne är helt frälst av poesin. Flippa tackar skådespelarna och berättar att fler berättelser om Zelenoch kommer delas vid lägereldarna utanför Skuggfall under kvällen. Sen har Malva hunnit skynda upp på balkongen igen och presenterar Kidas dansnummer!]

Kida hade stått gömd i skuggorna, blicken riktat ut mot arenan där skådespel, poesi och vackra färger virvlade runt i underbar eufoni av magi. Aldrig i sina dar har Kida varit med om något liknande. Men som hon har drömt och hoppats på att en dag själv få dansa där ute. Och dagen är kommen. Kida har ett vackert huvudsmycke med en briljant sten som hänger ner på pannan och kring halsen bär hon en pälskrage. Kring benen har hon ringar i någon glänsande metall som klirrar här hon rör sig. Hon är så redo hon bara kan bli, även att oron moler i maggropen. Hittills hade Kida inte riktigt vågat tro på allt som Malva sagt. Särskilt inte efter mötet med Prospero. Kida hade fått en uppfattning att Malva vandrar i sin egen värld. Det är dock något som Kida avundas en del. Tänk att vara så fri i sina tankar och sitt varande, helt ute ur sitt eget huvud. Kida skulle göra vad som helst just nu för att komma ut ur sitt eget huvud. Det är inte en plats hon önskar vara på just nu. Hon sluter ögonen och sätter sig ner. Hon fokuserar på andningen så som hennes mor har lärt henne när nervositeten, oron och ångesten griper tag i henne. Hon andas in… och hon andas ut… in… och ut…
Tyst ber on en stilla bön till gudarna att denna dag är hennes. Det här är hennes tid att få skina lika starkt som stjärnorna på himlen. Det är när Kida hör Malva ropa ut hennes hela namn som Kida öppnar ögonen igen och inser åter igen vart hon är någonstans. Hon reser sig upp, och med målmedvetenhet tågar hon ut på arenan. Hennes steg känns någon stela och mekaniska. Hon kan riktigt känna allas blickar på henne. Arenan har pyntats för hennes dansnummer och brinnande facklor står utplacerade i en vid ring. Kida fortsätter gå och stannar inte förrän hon befinner sig i mitten av ringen av facklor. Hon känner sig plötsligt väldigt liten, vilket hon inser passar just det här numret så väl. Hjärtat slår så hårt i bröstet att det känns som att det ska hoppa ut. Men den känslan är hon så bekant med att hon vet vad hon ska göra av den. Att dansa är vad hon kan bäst, dansen är hennes happy place. Det är när hon dansar som hon är fri och obegränsad.
Publiken är så tyst att kan skulle kunna höra ett pälsstrå falla till marken. Kida börjar röra på sig i svepande rörelser. Hennes dans handlar om en vilsen varg som tillslut får vägvisning av gudinnan Zelenoch. Kida har känt sig vilsen sedan hon förlorade allt. Hon vet precis hur hon ska kunna få detta i uttryck i dansen och hennes lidelse lyser ut i pälsstråna. Först dansar hon ensam där i mitten på arenan, ensam i ljuset av facklorna som nyckfullt rör på sig. Kida är en vilsen varg och hon hoppas att hennes dans kan rycka med publiken, få dem att känna.
Det blir en skiftning i framträdandet. Eldflammorna på facklorna hoppar till och växer, likt armar sträcker de sig ut mot varandra och bildar snart en virvlande ring kring platsen där Kida dansar. Eldsflammorna omfamnar varandra och flödar runt och runt och antar morrskenets skiftande, dansande färger. Kidas karaktär finner sig inte längre ensam. Hennes rörelser blir vildare, vackrare när hon går in i rollen som gudinnan Zelenoch. En ny entitet med en oförstörd syn på världen, en vägledare. Elden virvlar vildare kring ringen och Kidas rörelser av ny glädje och glöd drar elden mot sig. Eldsflammor virvlar omkring henne och skapar värme och samspel. Jagar bort den tidigare gestaltningen av att vara ensam och vilsen. Istället skapar en känsla av omfamning av norrskenets vackra färger som elden representerar. Zelenoch, likt en ledstjärna, lyser upp arenan.
 
[tl;dr Kida är taggad och placerar sig på sin startpunkt mitt på arenan. Arenan pryds av en vid ring av tända facklor. I sin dans gestaltar Kida först en ensam och vilsen varg. Snart når dansen ett crescendo och hon övergår till att gestalta gudinnan Zelenoch omgiven av en ring av eld som lyses upp av norrskensfärger]

Kida var precis så duktigt som hon förväntat sig och Malva gav sig själv en redig mental klapp på axeln för att ha hittat en sån talang. Till och med mer än under skådespelets final önskade hon att Prospero varit på plats och fått se vad han missade. Men där fanns ändå en lugn visshet om att han skulle få höra om storheterna från andra och ångra sig djupt.
Då den unga gråvargshonan gick av scenen och facklorna till hennes show snabbt plockades undan kallade Malva åter på publikens uppmärksamhet. Man kunde höra i hennes röst att hon blivit berörd av dansösens nummer.
"Mina damer och herrar, den fantastiska Kida!"
Publiken jublade och Malva svarade dem med ett skratt.
"Men eller hur! Visst är hon makalös, vilken talang."
Så harklade hon sig.
"Men dagen är ännu ung, och nu ska vi gå vidare till den spänning ni alla väntat på. Det är dags för lite slaagsmååål."
Även om Malva älskade den finare kulturen visste hon att publiken alltid blev mest uppspelta av gladiatorernas matcher. Deras högljudda reaktion på hennes ord sade sitt.
"Precis som Livet och Döden, Moriko och Chaibos, skall nu två motsattser mötas i arenan. Det blir en kamp mellan Natt och Dag."
Presenterade hon dramatiskt.
"Först in på arenan, den mystiske Nattvargen Eskel!"
"Tätt följd av sin spirituella motsatt, Aurinkos barn, den eldiga inferotiken BUSHI!"
En av Durians underordnade kom fram och viskade något i hennes öra medan de två stridande tog sina platser på arenagolvet.
"Dessa två tävlande har kommit överens om att inga krafter skall användas under striden. Må bäste kämpe vinna!"

[tl;dr: Malva presenterar Eskel och Bushi]

Kvällen var fortfarande lite väl ljus för att Eskel skulle känna sig helt bekväm men såg ändå till att ge sin motståndare ett leende när de klev ut i arenan. Inga krafter, hade de sagt. Bra. Han hade inte klarat sig särskilt bra mot hennes eld. Förloraren fick bjuda den andra på ett mål mat efteråt. En helt okej deal oavsett hur matchen gick. De båda nickade, önskade varandra lycka till och till ljudet av en jublande publik var striden igång.

Må bäste kämpe vinna.

Bushis röda partier var snällare mot hans ögon än de ljusa, och han valde att fokusera på dem när han avancerade. För showens skull ville han hålla tempot högt, om än han också ansåg sig ha bättre chans ju snabbare han kunde avsluta det hela. Vid startskottet ödslade Eskel ingen tid. Den böljande pälsen fick hans rörelser att se dansanta ut när han kastade sig efter inferons ben. Kanske var det inte vad hon förväntat sig – varken den snabba attacken eller att han siktade lågt för att få henne ur balans – för det tog henne ett ögonblick innan hon reagerade. Där Eskel förväntade sig att Bushi skulle dra undan tassarna och dansa bort från honom stålsatte hon sig istället. Stark och orubblig stod hon kvar när han sköt förbi, rundade henne och dök på nytt.
    Det var en relativt ensidig dans; en där hans trick inte fungerade som han hoppats. Det drog ut på tiden och när hon väl svarade med sina egna attacker hängde Eskels tunga redan långt utanför munnen. De var jämna i storlek men med den ena som redan bränt energi på explosivitet dröjde det inte länge förrän inferon brutit ner honom under sig. Eskels blick svepte upp till publiken medan han med ryggen mot underlaget försökte kränga sig ur hennes grepp. Där och då kändes det bäst att ge upp. Han kände ingen vidare skam i det hela men när han i sin periferi såg siluetten av någon i publiken som liknade Henne sprakade kämparglöden till liv.
    Med förnyad styrka tryckte han baktassarna mot honans mage. Lyfte henne upp och över sig tills hon blev framtung. Det var ingen manöver som skulle vinna några stilpris. Särskilt inte när hon fortfarande hängde i hans päls medan han tog sig upp på benen och slutligen slet sig loss. Eskel såg de långa pälsstråna lämna honom som en tjock tuss mellan hennes tänder. Nåja, det skulle växa ut så småningom.
    I sin nya position var det enkelt för honom att överrumpa henne. Eskels andetag spred värme i Bushis päls när han kopplade grepp runt hennes hals och vilade hela sin tyngd på henne. Ovanför hörde han publiken jubla. "Bra kämpat. Du är skyldig mig middag", log han nöjt. Han såg redan fram emot det.

[tl;dr: Eskel är inte bra på att slåss men tycker sig se sin syster i publiken och lyckas med lite tur att överrumpla Bushi.]

Striden var inte särskilt stilfull men effektiv och efter en vändning i sista minuten låg inferotiken nertacklad på marken med käftar runt sin hals. En gong-gong kunde höras och Malva tog till orda.
”Dagens första vinnare är Eskel! Natt segrade över dag just som solen börjar sin resa ner mot horisonten, så poetiskt va.”
Inte för att någon kunde se solen bakom det tjocka molntäcket, men ändå.

Så fort hon deklarerades som förlorare ballade inferotiken ur. Som förväntat kanske, av hennes sort. Överenskommelsen om krafter var genast bortglömt och eld flammade upp runtom hennes tassar och upp i hennes päls. Med ett ilsket vrål kastade hon sig efter den intet ont anande Nattvargen vilket just släppt sitt grepp om henne. Väktare fick rusa till hans undsättning och lyckades med nöd och näppe rädda honom från att bränna mer än sin långa päls. Någon med vattenkraft halvt dränkte honan samtidigt som en annan tacklade det svärande röda byltet till marken.
”Alla kan inte vara goda förlorare.”
Konstaterade Malva med en lätt skämtsam ton i ett försök att sopa över dramatiken. Med över halva väktartruppen ockuperad tycktes man äntligen få kontroll över honan och hon släpades ut från arenan.

Nästa match var en som Malva var lite extra intresserad av. Hanen som anmält sig hade kommit direkt till henne för att göra så, och de skulle vara en lögn att säga att hon inte blivit lite tagen av honom. Han fick henne att tänka på en av hennes och Tibast konversationer, då broderns varit övertygad om att Nephania var kär i honom och dissat hennes färgkombination - eller brist därpå. Den här hanen hade nästan alla färger man kunde tänka sig, och hade ögon och ben så det räckte och blev över. Många skulle kanske kalla honom skrikig eller grotesk, men Malva och hennes kombinerade mommy- och daddyissues tyckte han var ofattbart stilig.
Just skulle hon ropa upp de stridande då oplanerade rörelser syntes på arenagolvet. Hennes första impuls var en matt irritation, vid gudarna hur svårt skulle det vara att följa enkla instruktioner? Vad hade hon sagt till varenda tävlande om inte Gå inte ut på golvet förrän du blivit uppropad. Visst att väktarna hade tassarna fulla med Bushi men behövdes det verkligen en ordningsmakt för att folk skulle hålla sig i skinnet. Ja, allt detta hann hennes inre monolog frustrerat ranta innan en insikt fick rent förvåning att ersätta irritationen. Det här handlade inte om en tävlande som bröt reglerna. Det här var något helt annat.


[tl;dr: Bushi ballar ur när hon förlorar och massa väktare går åt till att tygla henne och släpa bort henne från arenan. Just när nästa match ska ropas ut Händer Något TM ]

Under föreställningens gång hade Toranoättlingarna sökte sig närmare det öppna forumet i hopp om att hitta en lättillgänglig väg in då de stoppats av en svartvarg som vänligt presenterat sig som Alonso, Heredis i Tenebris och undrat om de gått vilse. Istället hade han tvingats att visa dem ut på arenan.
    “Tenebris! Är inte här för att bråka, eller förstöra eran dag,” ilskan spillde över i hans lugna ton, “vi är här för SVAR!” Vreden tog över. “Svar ni är skyldiga oss! Svar ni aldrig ger! Svar på varför ni SPLITTRAR familjer, varför ni KIDNAPPAR våra syskon, varför ni FÄNGSLAR våra familjemedlemmar. Ni döljer er ondska väl bakom era stora byggen. Gömmer er i eran sofistikerad stad. Men vi tänker inte längre godta eran tystnad! VI VILL HA SVAR!” Alla känslor som legat undantryckta kom exploderande till ytan och fyllde honom med ett rusande adrenalin. Men han var inte rädd för att tappa kontrollen. Inte när han hade Melvin, Thein och Thrim med sig. Han kände sig säker, och stark.
     Thein knuffade fram Alonso som stått dold bakom en scenrekvisita. Trots hans goda skådespelarförmåga syntes rädslan väl. Ilskan som speglades i Toranosarnas uppsyn var uppriktig och hotfull. Alonso darrade lätt med blicken i marken. Bara deras blotta storlek var hotfull nog utan deras vredgade morrningar.
     “Och om ni inte tänker ge oss svar, kommer vi ta det!” Lev sträckte sig efter svartvargen som instinktivt sjönk ner till marken utan att Lev ens behövde röra honom. Med en knuff i sidan rullade han på sidan. Lev såg hur hans läppar rördes men vad svartvargen sade brydde han sig inte om.
      “Vart är Tenn?” röt han och placerade tassen varsamt över den lilles hals. Levs vildsinta blick stirrade upp mot balkongen där han fått det utpekat för sig att de från Tenebris höll till. Han väntade på svar. På att någon skulle ingripa. I perfierin kunde han se hur åskådare nervöst började röra sig. Men hans fokus var inte på dem, eller på vad han kunde höra hända bakom honom när Toranosyskonens varningar tilltog när vakter började närma sig. Det var inte ens heller på svartvargen som låg darrande under honom. Det var bara på skuggorna uppe på balkongen. Han var inte intresserad av att prata med någon annan än högt uppsatta i Tenebris, och skulle inte godkänna något annat.
     “VART ÄR TENN?”


[Medans vakterna var upptagna med annat (TM) har Lev, Thein, Thrim och Melvin lyckats ta sig in på arenan och tagit Alonso som "gisslan" för de vill ha svar från Tenebris angående MYCKET]

Hur mycket han än försökte slappna av så pirrade den där krampande känslan i nacken. En felrörelse och han skulle krampa ihop och mest troligt rulla iväg. Gud nåde skulle han ge igen sen när han hade sin chans, hon skulle minsann se hans uppblåsa kära syster. Öronen låg tätt tryckta mot nacken, en sten har inte öron var det enda han fick höra under genomgångerna. Nog fattade Lupin att en sten inte har öron, helt urbota korkad är han inte. Men positionen han hade fått placerad tidigare var betydligt bekvämare än detta, hur kunde hon komma på att han skulle rulla ihop sig på detta vis. Onaturligt och livsfarligt, eller ja kanske inte livsfarligt men det kändes då nästan som det. Detta måste vara hämnden för leran tidigare, han suckade tungt och hörde hur pjäsen pågick vid hans sida. Teater var verkligen inte Lupins grej men han såg hellre skiten från avstånd än att vara med som en förgrönad sten. Hornen hade dom täckt i en mörkare lera och mini Grendel ungarna hade fått jobbet att trycka fast massa löv på hans fina skruvade horn. 
Äntligen så var det hela slut och Lupin fick sin chans att räta ut sig raklång på marken i några ögonblick, fri. Äntligen frihet från Mavlas terror. 

Striderna som Lupin faktiskt såg fram emot att titta på hann starta och avsluta innan han ens skakat av sig löven. Allt som hördes var ett redigt ståhej och väktare från alla hörn sprang dit för att mota bort förloraren. Måste ha varit en stor arg bjässe, varför annars skulle så många vakter behövas.
Än igen blev allt avbrutet och några större vargar trampade in på arenan, några han aldrig förr sett. Dom hade alla mer eller mindre samma drag. Dom långa tänderna till dom breda siluetterna. 
Alonso som hade befunnit sig en bit bort drog dom med sig, instinktiv rörde sig den stora smutsiga vargen mot svartvargen med tydlig rest ragg.
"Släpp honom." morrade han fram med en allvarlig stämma och tittade på den mindre hanen som stod över svartvargen. Dom ljusa ögonen lös vagt och det bekom inte Lupin att dom var hemskt många fler. 


[Lupin är bitter och har ont när han spelar sten under teatern. Blir ännu mer bitter att han missar första fighten, och så blir han ytterligare lite bitter när alla dessa jävla Toranos klampar in. Och så ber han Lev släppa Alonos för att han är väldigt bitter.]

Grendel hade, trots Malvas otaliga protester, envisats med att smyga in på Skuggfall för att tjuvkika på de tidigaste genrepen. Självklart var det endast för att se till att saker och ting gick som de skulle, och hade ingenting att göra med hans egna nyfikenhet. Dessutom ville han inte förstöra hela föreställningen för sig själv, så ju närmare den stora dagen kom, desto mer såg han till att ha att göra i Civitas.
    När det äntligen var dags låg han spänt intill sina döttrar. Visst fanns där punkter han tyckte sig känna igen, även om de var bra mycket bättre nu än vad de hade varit då. Det var en fröjd att se dem alla göra så bra ifrån sig! Malva skulle vara stolt både över dem och sig själv.

Efter första striden ylade i kör med de andra åskådarna. Bushi hade alltid varit en risk, och det verkade inte som om idag skulle vara annorlunda. Han höll ett extra vaksamt öga på situationen utifall att han skulle vara tvungen att ingripa, men det verkade som att vakterna hade det under kontroll. Åtminstone så mycket kontroll man kunde ha en inferotik under. Hans fokus föll åter på Malva, fram till han noterade rörelser i ögonvrån. Fyra stora individer stampade ut på golvet. Det tog honom ett ögonblick innan han ens noterade att där var någon med dem som inte hörde hemma i gruppen. Alfonso. Grendels leende falnade snabbt och han reste sig långsamt upp med blicken fäst på de nyanlända. Så började den med horn att gapa.

Anklagelse efter anklagelse föll från hans läppar. De krävde svar.  Ett frågande sorl hade brutit ut i arenan, och folk rörde sig oroligt på läkaren.
    "Nephania, ta med flickorna härifrån."
Han gav henne en kort blick, innan han började ta sig ner mot golvet.
    "Ni söker svar, säger ni!" ropade han med en allvarlig blick på dem. De var bra mycket större här nere på marken.
    "Grendel," hörde han Alonso bedjande pipa under den stora tassen.
    "Ni kommer hit med anklagelser om splittrade familjer. Sprider era lögner om att vi skulle ha kidnappat familjemedlemmar och sedan hålla dem fångna. Och ändå står ni där, med en Heredis under era tassar, och kräver svar." både rösten och blicken blev kallare ju närmare han kom. Till sist var den likt en klinga av den vassaste isen i norr. Allt eftersom han talade sökte han efter växter och frön han kunde ta kontakt med och använda sig utav. Tack vare Malvas alla blomsterarrangemang fanns där gott om möjligheter för honom.
    "Vart-"
Grendel avbröt honom genom att låta slingrande, onaturligt grova rosstjälkar explodera upp ur marken och linda sig runt kräken. Han slet dem, under höga protester, bort från Alonso. Så fort han var fri gestikulerade han åt honom att ta sig därifrån.
    "Tenn! Vart är-"
    "Du skriker det namnet som om det borde betyda någonting för mig, pojk!" avbröt han återigen ynglingen barskt. "Jag varken vet vem Tenn är, eller vart han är. Vad er vendetta än är tar ni ut det på fel familj."

[Grendel är fucking done med Torano-gänget och har snärjt in dem i rosstjälkar med vassa taggar.]

Rövarbandet av fyra cestros skrek för allt vad deras lungor klarade av, och trotts att ljudvargen inte samarbetade med dem förde byggnadens väldesignade akustik deras ord till alla i publiken. Men uppe på den översta balkongen var det fortfarande lite svårt att höra exakt vad de sade. Kanske främst på grund utav chocken. Chocken att se Alonso nedtryckt på arenagolvet av ingen annan än Lev.
Det kändes som att hennes hjärta stannat, eller helt enkelt slitits ut kroppen.
En stressad blick slängdes bak mot Flippa och de små mostrarna, men fångades istället upp av morfaderns beslutsamma blick.
”Jag försöker få dem att lugna ner sig..”
Bekräftade hon. Distraherar dem, var vad som låg osagt mellan dem.
Det här var inte hur hon tänkt sig att dagen skulle gå. Men innan hon hann älta över det hörde hon sin broders mörka stämma. Lupin, med samma impulskontroll som alltid, rörde sig hotande framåt och Malva kände att hon behövde bryta in nu innan något gick på tok för snett. Snabbt skyndade hon fram till balkongens kant och såg ner på de upprörda vargarna där nere.
”Ursäkta.”
Man kunde tydligt höra hur kränkt hon var då hon kallade på allas uppmärksamhet.
”Det här är inte det civiliserade sättet att få svar på sina frågor, Lev.”
Hon såg skarpt in i hans gröna ögon, de som bara för några månvarv sedan fått hennes ben och muskler att mjukna och hjärtat att fladdra.
”Jag har ingen aning om vem den här Tenn är, men jag vet att det är i ert bästa intresse att omedelbart släppa Alonso.”
Hennes röst var ansträngd, det var svårt att inte tydligt visa sin irritation. Men hon behövde försöka lugna ner stämningen nu, inte späda på den. Ta vara på sin diplomatträning.
Det hela var en svår avvägning mellan att lugna ner anfallarna så de inte skulle skada Alonso, men samtidigt inte tydligt visa sig svag inför öppen ridå. Hela Numooris ögon tycktes vila på henne.
Men hennes ögon var stint fäst på hanen hon naivt trott kunde vara hennes livs kärlek, henne egna Vior och Orauas* saga.

Grendel hade nått golvet nu och hon överlämnade situationen fullt i hans tassar. Man kunde höra flera i publiken dra efter andan då den lilla flockledaren steg fram, hans låga manke och grånade päls fick honom att se minst sagt hjälplös ut inför fyra vansinniga ceztros. Det fanns ingen hon litade på så djupt som sin morfar, men hon kunde ändå inte låta bli att bli imponerad av hans kraftdemonstation. Men på ett ögonblick hade han övermannat samtliga barbarer och tydliggjort för hela Numoori varför han var det stora Tenebris ledare. Malva kunde inte låta bli att le, trotts den emotionella tumulten hela händelsen orsakat henne.

[Malva försöker distrahera alla inblandade medan Grendel tar sig ner på golvet.
*Namnet på versionen av Romeo och Juliette som Aurora satte upp under Skuggfalls invigning]

-----

Ett litet OOC formulär för hur vi vill göra med fortsättningen av detta rollspel:

Kolzak hörde skådespelet på arenan utan att riktigt lyssna. Sorlet från publiken och poesin som yttrats blev bara ett bakgrundsbrus. Tankarna som surrat i ett virrvarr började äntligen tystna, och allt Kolzak riktigt hörde var hans andetag.
En match till.

Hur länge hade han stått i tystnad och förberett sig? Arenans sorl tycktes vittra bort när en ilsken, men stark stämma ljöd högt och avbröt programmet. Kolzak öppnade ögonen och blickade ut från Skuggfalls undre kammare. Hans blick föll på Lev, och hjärtat snörde sig i bröstet på honom. Det förflutna jagade ikapp honom på ett ögonblick och ångesten tornade sig inom honom som ett åskmoln en stormig dag. 

Förvåningen, den undantryckta stämningen han kände omvandlades snabbt till panik när det gick upp för Kolzak vad som sades där ute. Lev hade en heredis under sin tass. Blicken flackade mot läktarna, andetagen ströps i hans strupe. Grendel var på väg ner.
Nej.
Inte Lev.

Kolzak satte tassarna i rörelse, knödde sig förbi trängseln av gladiatorer och tjänare som samlats för att se tumultet utanför. Med stressad blick for han uppför trapporna, mot utgången. Inga vakter att hindra honom - men gladiatorer som väntade på sin tur.
"Hörru-"
"Släpp fram mig," morrade han korthugget till svar, innan han övergav skuggorna under arenan och kastade sig ut i rampljuset.
Det fanns utrymme för få tankar när Kolzak agerade på instinkt. 
"VART ÄR TENN?"
Vart är Tenn?
Han är borta, Lev. Du måste sluta.
Mitt fel att han är borta.

Växtstjälkar skjöt plötsligt upp ur marken. Kolzak såg med fasa hur de lindade sig runt Lev, och de andra han hade med sig. Slet bort dem. I de snabbt förbipasserande ögonblicken hade Kol inte råd att ägna dem mycket tankar. Det viktiga var att skydda Lev, få bort honom härifrån.

Dåre.


Växterna skjöt bort de stora ceztrovargarna, friade heredis som snabbt tog sig utom fara. En grov rosstjälk, avsiktlig eller inte, for fram och stötte till Kolzak hårt i sidan och han tappade nästan balansen. Med fasa såg han hur stjälarna snördes runt Lev, och han föreställde sig hur taggarna rev sår och drog blod. Ströp honom. De kunde ha ihjäl Lev, rakt framför hans ögon.
     "SLÄPP HONOM!" skrek han ut, något som blev mer en bedjan än ett kommando, allt medan han försökte ta sig fram till Lev och ställa sig mellan honom och Grendel. "Jag- låt mig tala med honom. Bara släpp honom. Heredis är fri nu."
     Orden famlade. Kolzak hade inte förberett sig på vad han faktiskt skulle säga eller göra väl ute på arenan. 

[tl;dr - Kolzak får panik när han ser Lev och springer ut och försöker vädja till Grendel att släppa]

Thein såg med avsky från stjälkarna som band hennes ben till den mycket, mycket lilla varelsen framför sig. Vad han babblade om var oväsentligt, för han talade högt och tydligt för hela arenan att höra. Orden var bara ett skådespeleri, precis som allting annat på det här stället. De hade inte kommit hit för att delta i deras fula spel, de hade kommit hit för att få svar. Det ryckte otåligt i läpparna när hon spände kroppen och slet sig lös från sina fängslen, utan hänsyn till törnarna. De bekom henne inte och när de föll till marken i trasor var det inte mer än ogräs i hennes ögon.
    Efter att ha friat sig själv fann hon Melvin och kilade in en sabeltand mellan stjälkarna och hans ben innan hon drog. Drog och slet tills de brast. Men Thein avbröts när ett till ansikte dök upp. En röd, jämnstor hane som sprang mot dem. Hennes morrning växte sig grov när hon tryckte sig förbi Lev och blockade honom med hela sin kropp, tänderna blottade och blicken fäst på nykomlingen. Hon högg i luften mot honom, en tydlig varning att inte komma närmare. Hon visste inte vem han var eller vad han ville, men hon tänkte inte riskera att förlora fler ur sin familj till arenan. Lev var en av dem nu.
     "Har inget tålamod fö' lekar eller hysteri", fräste hon och såg från den lilla röda hanen – den med de stora, tomma orden – till den större som snubblade över sin egen tunga. Hon brydde sig inte om att höja rösten och grimaserade bara när åskådare ropade att de inte kunde höra från sina platser uppe på läktaren. "Använd dina ord", beordrade hon och stötte nos och framtänder mot honom för att provocera fram ett svar. "Var är han?"

[Thein jag-vet-att-ni-ljuger-sluta-spela-dumma Torano sliter sig lös från rosenstjälkarna pga STRONK och går mellan för att skydda Lev från Kolzak. Hon är DONE med allt ordbajsande. Hon vill ha raka svar och försöker provocera fram dem genom att trycka upp ansiktet i Kolzaks fejs.]