Molok kunde inte minnas senaste gången det bara varit han och Nomë ensamma. Nu för tiden var det alltid någon hos dem; om det inte var någon utav valparna var det Blair eller Bael. Det störde honom inte, utan var nästan en lättnad att inte känna pressen att behöva prata om vad som hänt… om vad han gjort.
    Brodern och fadern hade tagit med valparna norrut dit de starka norrskenet tycktes peka. Molok ville inte riskera att väcka uppmärksamhet i folkmassorna och valt att stanna hemma. Han ville inte utsätta sig själv eller framförallt familjen för någon fara. Dessutom litade han på att de två barnvakterna skulle ta väl hand om deras barn.
    “Kom,” hans dova röst bröt den ekande tystnaden som låg över skogen. Det ryckte något i hans läppar när hans mörka blick sökte sig till Nomës lila. Luften var isande kall, men värmen Molok kände när han såg på henne fick honom nästan att smälta. Det var för honom fortfarande overkligt att förstå att hon var hans - på samma sätt som han var hennes. “Följ med mig.”
    Det krävdes inte mycket övertygelse innan hon rest sig upp, och när de var i jämnhöjd började de röra sig bort från lyan. De stora trädkronorna dolde spektaklet som dansade ovanför dem på himlavalvet, men Molok hade funnit en öppen plats för dem att beskåda det. Han hoppades innerligt att hon skulle uppskatta det lilla han kunde ge och göra för henne.
    Himlen bredde ut sig framför deras ögon där de passerat trädstammarna och gått ut på en mindre klippavsats. På platsen låg en liten förfrusen vitsippa som slagit ut för tidigt. Den hade påmints honom om Nomë, och därför plockat den åt henne.
    “En blomma. Till min kära,” viskade han något lägre än tidigare och gav lät blicken glida från blomman till Nomë. “Min juvel.”
Lyssna på de här 

Det kändes faktiskt lite märkligt att vara utan valparna — ingen som hojtade, sprang omkring, bråkade eller pockade på hennes uppmärksamhet. Samtidigt var det skönt, något annat gick inte att säga. Nomë hade inte vetat hur mycket hon saknat att vara ensam med Molok förrän nu, när de gick sida vid sida genom den tysta, kalla skogen och hon märkte hur hennes steg automatiskt anpassade sig efter Moloks. Instinktivt. Självklart. Som att det var menat att de skulle vara tillsammans. 
    Från klippavsatsen såg de natthimlen i hela dess prakt, och det kändes som om hjärtat skulle spricka. Nomë fick syn på den lilla blomman och kände tårarna samlas i ögonvrårna. Den var så vacker — blek och tunn, men envis i det att den börjat blomma före alla andra. I det skiftande ljuset från himlen såg de skira blombladen ut som glas. 
    "Molok …" Hon lyfte blicken från blomman bara för att upptäcka att han redan betraktade henne. Trots att det fanns tusen saker hon ville säga till honom fann hon att hon inte kunde säga nåt annat än hans namn. "Åh, Molok." 
    Nomë överbryggade snabbt avståndet mellan dem och begravde nosen i hans päls. Drog in hans välbekanta lukt djupt ner i lungorna. En plötslig övertygelse slog henne; hon skulle göra vad som helst för honom. Hon skulle utplåna sig själv tusen gånger om för hans skull. 
    "Det är underbart, jag ..." Nomë log mjukt, skakade på huvudet så att lockarna dansade. Ett lätt skratt undslapp henne och något skämtsamt glimtade i de ljusa ögonen när hon såg på honom. "Väck mig inte om jag drömmer, snälla."

Det var som om hennes blick skar rakt igenom honom och genomträngde allt som var han och lämnade endast kvar en varm, brännande känsla. Aldrig hade Molok haft en tanke att han skulle finna någon som henne. Aldrig hade han trott att han var kapabel till att älska någon så djupt och intensivt  — allt mindre att hans känslor skulle vara besvarade. Aldrig, inte under en blekaste sekund, hade han trott att de skulle bilda en familj tillsammans.
    Molok rycktes ur sina tankar av hennes närhet och tryckte henne hårt intill sig. Han andades in hennes doft under ett par sekunder innan han drog sig undan några knappa centimeter för att möta den lila blicken.
    “Aldrig, hjärtat mitt,” viskade han lågt. Om det inte varit för stillheten och tystnaden runt om dem hade hans ord knappt varit hörbara. Molok var rädd att om han talade för högt skulle han vakna ur den dröm han i stunden levde i. För det kunde inte vara annat än en dröm. Han förtjänade inte lyckan, hoppet och kärleken hon gav honom. Allt ont han gjort, all skada han tillbringat var på hans samvete och hans samvete bara. Samtidigt visste han att Nomë var identisk honom, en tvillingsjäl. Deras rörelser passade ihop, när de rörde sig genom dimman letandes efter det som för stunden kunde roa dem.
    Molok drog sig undan ifrån Nomë och blickade upp mot natthimlen vars ljus vilt dansade framför deras ögon. Han kunde inte minnas en natt så vacker som den här.
    “Jag ska göra allt i min makt för att hålla oss kvar i denna stund.” Orden han uttalade kändes fortfarande obekanta på hans läppar. Ett par steg framåt och han var framme vid klippkanten. “Jag lovar.”
    Han sneglade bakåt åt Nomë, vars päls och blick reflekterades av färgerna på himlen.
    “Kom,” bad han samtidigt som han lät kroppen sjunka mot marken, framtassarna hängandes över kanten. För bara ett par månader sedan hade möjligheten till att hoppa från kanten och överleva funnits, men nu kunde inte vingarna bära honom längre. Saknaden att flyga växte sig större var dag. Det gjorde ont inom honom när han såg sina barn som små fläckar på himlen tillsammans med Blair eller Bael. Men — han hade henne.

Nomë sjönk ner intill honom på klippkanten och tittade tyst ner. Det låg någonting kittlande i tanken på att det inte fanns något annat än luft under deras dinglande framtassar på många tiotals meter, inget som kunde rädda dem ifall de föll. Hon spanade neråt samtidigt som hon kände konturen av Moloks kropp vid sin sida. Nomë suckade. 
    "Du saknar det, eller hur?" mumlade hon. "Att flyga. Att vara fri, kanske." Det fanns en underton av humor bakom den sista meningen — livet hade onekligen varit mycket enklare på den tiden då hon varit ensam. Enklare, men inte bättre. Hon skulle inte byta familjelivet mot någonting. 
    "Tänk att vi skulle hamna här, du och jag, med valpar och allt. Och att vi skulle gilla det." Nomë skrattade mjukt. "Om någon hade sagt det till mig vid Måntemplet, hade jag dödat honom. Jag trodde att döda var det enda jag visste hur man gjorde." 
    De värmde varandra där de låg sida vid sida. Hans värme sipprade in i hennes kropp, liksom hennes i hans. Deras vita pälsar tycktes nästan sömlöst övergå i varandra. Nomë mötte hans blick, hans välkända ögon, och hon önskade att de aldrig skulle sluta se på henne.
    "Det var du som visade mig att jag var kapabel till mer än så. Tack."

Molok lät blicken glida från den djupa avgrunden till Nomë. Han skulle ljuga om han sade att han inte saknade friheten. Möjligheten att kunna ge sig av när som utan något ansvar lurade i skuggorna av hans medvetande – men kärleken han kände for Nomë, som brann för henne, var alltför stark. Han skulle ge upp sin frihet och sitt liv för Nomë och valparnas skull utan att tveka. 
    “Och du visade mig hur det var att älska.” Det var ingen lögn. Hela Moloks liv hade bestått av hat och bitterhet. Han hade levt enbart för att leva, utan någon mening. Tills nu när han funnit den. 
    “Du vet att jag skulle göra allt för dig va? Jag skulle korsa hela Numoori, nej hela världen, för din skull.” Molok visste att Nomë visste men han ville försäkra henne ännu en gång att hon var den enda för honom. Nu och för alltid.

“Och du visade mig hur det var att älska.” 
    Någonting rörde sig inom henne när hon såg på honom, någonting varmt och mjukt. Samtidigt fanns det något annat också, som pockade på uppmärksamhet som en vag rörelse i utkanten av synfältet. Det kunde nog bäst beskrivas som en oroskänsla — hon var medveten om att kärleken hon kände för Molok gjorde henne, och honom, sårbar. Den hade varit orsak till skada för dem båda tidigare. Hon ville inte erkänna det, men hon var livrädd för att bli ensam igen. 
    Nomë rynkade pannan helt kort och sköt tanken ifrån sig. Hon ville inte förstöra ett underbart ögonblick med att grubbla. Om det var sant att känslor gjorde en svag ville hon ingenting hellre än att låta den här förgöra henne. 
    "Mm", svarade hon på hans fråga, blundade och log retsamt. "Fast du får gärna säga det igen. Jag kan behöva påminnas ibland." Hon makade sig lite närmare honom, så att hon kunde lägga hakan tvärsöver hans båda framtassar. Ett mjukt leende bröt fram över läpparna. 
    "Jag är så glad att ha dig tillbaka. Nu blir du aldrig någonsin av med mig igen." En glimt av något maniskt gick att ana i de ljusa ögonen — själv hade hon kallat det kärlek i dess renaste form.