Vitae. Hon hade berättat förut, att hennes vackra namn betydde liv. Ajodelle höll med. Saker och ting hade känts okej ett tag. Ett tag i taget. Planen hade varit att bara lämna valpen, men det var en så pass urusel plan att Ajodelle tvingats tänka om. När de mötts hade Vitae vetat att hon var där, att hon kommit till henne men vänt. Vitae hörde också tankar och det var just det som var problemet. De hade kommit överens om att inte lyssna, för det var ingen hemlighet att Ajodelles skam var tung. Vitae tycktes vara vävd av respekt, och inga ingående frågor ställdes - enligt Ajodelles begäran. De talades vid istället.
  "Berätta."
  Vitae hade berättat historier, och de hjälptes åt med valpen - vars namn var ett hopkok ur berättelserna som Ajodelle den senaste tiden hade lyssnat till istället för att lyssna till sina tankar som alla tycktes gå i moll. Ajodelle hade tyckt att det lät vackert, hopkoket. Ett namn som osagt symboliserade en sorts strävan. Ibland hoppades hon innerligt att Iwria skulle få ett bra liv, även om hon hälften av tiden inte orkade titta ordentligt på sin dotter. Åh... Det fanns ingen tid.