Ensam igen. Kolzak hade funderat mycket på hur han skulle hitta sin familj igen. Det kändes omöjligt. De kunde vara vart som helst, på väg vart som helst. Snöslätten, Eriinari, de Norra Bergen. Kanske var de på väg mot Nordan vid det här laget, på andra sidan av landet. Kanske var de på väg upp emot Glaciären. De kanske inte ens saknade Kolzak överhuvudtaget. Tanken fick Kolzaks hjärta att tungt sjunka likt en sten. Tanken på att hans familj kanske inte saknade honom, det sårade djupt.

Kolzak hade vandrat mot vad han trodde var Eriinari igen. Kanske fanns familjen där. Men istället för den öppna tundran, bemöttes Kolzak av uråldrig lövskog. Stora rötter krälade längs marken och bar upp de jättelika träden mot skyarna. Kolzak svalde hårt, det bästa vore att vända. Men hungern knorrade, och han hade fått vittring på hare. Han behövde mat. Tveksamt sänkte han nosen mot marken och försökte spåra djuret. Han var ingen duktig jägare, inte än. Hans familj hade inte lärt honom mycket, och nu var han helt ensam utan mentor. 

Kolzak närmade sig när hans nos fångade upp en annan doft. Lukten av främmande varg. Musklerna stelnade under den röda fällen. Varje gång han, ensam, möttes av en främlings doft blev han genast på hugget. Alert såg han sig omkring, spetsade öronen. Han kunde inte se främlingen, och det skrämde honom. Det kunde vara vilken varg som helst - välvillig, liksom illvillig. Kolzak valde att gömma sig. Han kröp in under en buske i närheten och väntade med hårt bultande hjärta. Kanske kunde han få visuell bekräftelse på främlingen härifrån.


[Pax: Arkal]

Hon hade tagit sig ifrån den karga stranden, genom bergen och in i den här skogen. Tassarna var trötta på all vandring som hon gjort och dagen innan hade hon slagit sig ner för natten mycket tidigare än vanligt. Det hade resulterat i att hon vaknat tidigt och börjat söka efter någonting att äta. Här fanns det ingen snö på marken, säkert tack vare de höga träden som skyddade marken och det mildare vädret. Dock var marken väldigt blöt och det var inte ovanligt att man trampade i en lerpöl, snön hade smält men uppenbarligen inte försvunnit. I några gläntor låg några sorgliga högar med halvsmält snö. Arkal hade roat sig med att sprida ut dessa snöhögar så att dem skulle försvinna fortare.
På jakt efter någonting att äta hade hon känt en pust av hare och börjat röra sig i den riktningen. Solen stod högt på en blå himmel med bara några vita moln. Under trädkronorna var det förvånansvärt ljust och man hade kunnat se långt om om inte rötterna varit i vägen. Så tyst hennes stora kroppshydda förmådde hade hon smugit efter haren när en ny doft plötsligt blandade sig med harens. Hon stannade upp och såg sig omkring men såg ingen och bestämde sig för att fortsätta efter haren. Visade det sig att främlingen var ett problem fick hon ta tag i det då.

Kolzaks ögon bevittnade hur en stor varginna trädde förbi. Inte särskilt långt ifrån, men inte alltför nära. Den lille röde kurade ihop sig mer under buskens beskydd och iakktog främlingen med stora blå ögon. Hon var ganska intetsägande brun, men den knallblå raggen som löpte längs med hennes ryggrad stack verkligen ut. Kolzak noterade även att hennes klor matchade manfärgen. Faschinerande. Hon verkade spåra något. Haren som Kolzak följt tidigare? Hungern gjorde sig påmind igen genom att ännu en gång hugga till i hans buk, och Kolzak kvävde ett förtvivlat gny. Nej, han hade ju doftat den först ju... Men han hade ingen chans emot en vuxen varg. Särskilt inte en så stor. Hon måste vara över en meter hög. Om Kolzak inte aktade sig kanske han skulle bli hennes måltid. Han slutade andas när han såg hur varginnan stannade upp. Var han upptäckt? Hade hon känt hans doft? Han såg hur hon såg sig omkring, men sedan fortsatte hon att spåra vad det nu var hon spårade. Kolzak andades ut, men hungern var fortfarande ett problem. Skulle han...? Nej, det vore dumt. Fast, han var så hungrig. Det var nog ett dumt val, men Kolzak bestämde sig för att smyga efter främlingen. Kanske kunde han tigga om en liten bit. Och i värsta fall norpa åt sig hela haren. Trots allt hade han ju doftat den först. Med kroppen låg mot marken smög Kolzak ut ur buskagets beskydd på så tysta tassar som han bara kunde. Han var klumpig och tassarna var oproportionerligt stora för hans taniga kroppshydda, så det skulle bli ett svårt uppdrag. Han svalde, höll tiken i sitt synfält och tassade efter in i nästa buskage. Det prasslade till lite om honom när han tog plats bland löven, men förhoppningsvis skulle det inte störa tikens fokus. Kolzak bönade och bad att hans mage inte skulle börja kurra igen, för då skulle hon säkert  höra honom.

Hon fortsatte spåra haren, det lätta prasslet bakom henne viftade hon bort - säkert var det bara vinden i träden. Snart kom hon fram till ett snår, och nu kunde hon tydligt känna harens doft, den var på andra sidan av snåret. Hon spände kroppen och sköt sedan ifrån för att flyga över snåret. Tyvärr verkade hennes förträffliga luktsinne ha varit en smula missvisande då hon inte landade på någon hare utan cirka en och en halv meter till höger om den. Med en morrning snurrade hon runt i ett språng mot den flyende varelsen. Trots gruset som sprätte upp i ögonen på henne träffade tassarna haren som föll, hon var nådig nog att avsluta harens lidande efter bara två hugg mot huvudet.
Surt muttrande satte hon sig ner, aggressivt blinkande för att bli av med gruset som skavde. Med ett lågt morr la hon sig ner och började slita av öronen på haren. Hennes mor hade kallat det en ful ovana, hon kallade det hyfs. Bättre att rensa bort det man ändå inte vill äta innan man börjar äta.

[Förlåt för att jag inte svarat, jag är något av en klant]

Kolzak såg storögt hur den större honan tog ett språng efter haren och fångade den. Två hugg, så var den död. Hon ödslade ingen tid med att äta, och lade sig ner på platsen med all uppmärksamhet på sin måltid. Kolzak svalde hårt. Han borde ge sig av, honan verkade inte vara alltför intresserad av att umgås just nu. Men hungern gjorde honom desperat, han hade inte lyckats med en jakt på länge. Och han hade sett den här haren först.
Det var dumt. Men Kolzak gick försiktigt ut ur sitt gömställe och närmade sig tiken. Han höll en låg profil och försökte le vänligt.
"Hallå... eh, ursäkta mig," fick han darrigt ur sig. "Jag... Jag menar inte att tränga mig på. Jag heter Kolzak. Vad heter du?"
Kolzak tog sig en paus och stannade på ett lämpligt avstånd. Han ville inte komma för nära, inte än. Hela hans kropp var på helspänn och hjärtat slog hårt bakom revbenen. "Jag såg din jakt, du är en mycket skicklig jägare."
Han försökte ge henne komplimanger, kanske skulle hon vara så snäll att offra honom en liten liten bit. Eller så skulle det ge Kolzak en chans att stjäla hennes byte. Det var fel, han visste det. Men han var desperat.

[det gör ingenting alls! :'D]

Det där prasslet följde efter och sekunden innan hon tänkte vända sig om och se efter hörde hon en mesig, pipig röst bakom sig. Hon vred på huvudet med mord i blicken, fortfarande med ett öra i munnen. Oimponerat studerade hon den röda lilla typen som stod där och försökte fjäska sig till en del av hennes jaktbyte. Hon hatade fjäsk, det var bara riktigt svaga typer som skulle sjunka till fjäskande. Nosen skrynklades ihop när hon blottade tänderna mot den lilla pysen.
"Stick och brinn pysen, hitta något eget!" fräste hon och gav honom en blick som kunnat döda. Det var tydligt att hon inte tänkte dela med sig.

Vargen verkade inte vilja dela med sig. Hon delade inte ens med sig av sitt namn. Besviket hummade han och kände att han i det här läget borde lomma bort därifrån. Men det var något annat i honom som stretade emot.

Ta det.

Va? Kolzak slickade sig hastigt om nosen. Han kunde inte stjäla, det var fel, även om han sett bytet först.
"Kan du inte dela med dig litegrann? Snälla. Jag är så hungrig..."
Han försökte ge henne sina största, valpigaste ögon. Kolzak kände verkligen hur han tänjde ut gränserna i det här mötet, som redan var den tunnaste tråd. Kanske hängde hans liv i fara, men hungern var för överväldigande.
"Jag kanske kan göra något för dig i gengäld?"

Ett dovt morrande lämnade henne när valpen inte gick sin väg utan istället fortsatte prata.
"Stick och brinn sa jag." morrade hon och visade upp tänderna. Hon reste sig och närmade sig hotfullt den röda valpen.
"Försvinn medan du fortfarande kan!" morrade hon och stannade helt kort upp framför honom, såg ner på honom med mord i blicken. Tänkte inte han försvinna självmant skulle hon ordna det för honom. Hon tänkte inte låta honom förklara sig nått mer utan kastade sig istället framåt med käftarna på vid gavel.

När ännu en varnande morrning undslapp främlingens läppar insåg Kolzak att han inte skulle komma någon vart. Hans fjäsk var fruktlöst, och om han inte ville råka illa ut var det nog bäst att ge upp. 
Stick och brinn sa jag. Försvinn medan du fortfarande kan!
Kolzak svalde och log ursäktande, insåg att han tagit sig vatten över huvudet. Dumma, dumma Kolzak! Varginnan närmade sig hotfullt och Kol stapplade bakåt. När hon gjorde ett utfall med öppna käftar gav Kol ifrån sig ett ofrivilligt litet gny och hoppade snabbt åt sidan. 
Han såg sig inte om utan sprang, sprang in i skogen illa kvickt, och hoppades innerligt att varginnan inte tagit upp jakten.

Käftarna slog ihop med ett klapprande och hon hörde ett gny från spolingen som genast satte av. Ett högt skratt lämnade henne innan hon nöjd gick tillbaka till den övergivna haren för att fortsätta det hon hade börjat.

[AVSLUTAT]