En låga av gyllene ljus blossade upp när solskivan krönte horisonten. På ett ögonblick gav hela färgspektrumet liv åt den tidigare bleka världen: dimman lyste vit, vattnet blev djupt blått och gräset färgade sig i alla tänkbara gröna nyanser. Frosten som glittrade likt diamantstoft frasade mjukt under tassarna, kittlande kyligt. Diset kysste Varya ömt i anletet, svalt och fuktigt. Himlen var klar och molnfri, vittnade om ännu en dag med vackert väder; det gladde henne.
     Längre bort, i en låg nejd prydd med spridda stenar skymtade en annan varelse. Den blåa kammen syntes klart emot den mättat gröna bakgrunden. Ungtiken stannade upp i sin enkla gångart för att vädra. Doften av främmande varghona fördes med den springande vinden från väst. Ensam och nyfiken kunde inte Varya hålla sig från att bryta ifrån den enkelspåriga resan hem till Itrozo. Med lätta steg förde hon sig ner för den långa åsen, mot den brunfällade varghonan.
     ”Hallå!” ropade hon i farten, sårbart uppenbar mot den frostklädda, gröna bakgrunden.

Natten hade varit kall och det hade resulterat i att Arkal varit uppe tidigt, och på dåligt humör. Frosten som krasade under hennes tassar verkade vara gjorda av vassa stenar idag vilket gjorde att hon gick omkring med en irriterad morrning redo i strupen. I ett försök att ge frosten vad den tålde sparkade hon till den, vilket endast gav henne ont i tassen då hon sparkade till en riktig sten, täckt av frost. Argt hade hon stått och skällt på stenen, oviktigt hur länge, tills hon argt stampat iväg. Det hade varit innan solen stigit över horisonten men tassen gjorde fortfarande ont där hon haltade fram.
Ett på tok för glättigt hallå avbröt Arkal i hennes arga stampande och hon såg sig om med ett ansiktsuttryck som tydligt sa att hon inte var road och dessutom irriterad. Till råga på allt stod en hårtest rakt upp i hennes panna, så det kunde vara svårt att ha henne på allvar.
Hastigt såg hon sig omkring i ett försök att hitta en utväg ur det här mötet, men det fanns ingen skog i närheten, dessutom hade hon så ont i tassen att hon inte skulle kunna springa ändå.
"Jaa?" svarade hon buttert när den svartvita skuttande kom närmare. Bedrövlig päls på den där, hon kunde ju knappast kamouflera sig någonstans... lite konstigt att hon kunde fånga tillräckligt mycket byten för att inte vara mager.

”Vart ska du?” Varya saktade ner när hon kom nära främlingen. Honan var större än henne, och hennes uppsyn var bitter, men det höll inte tillbaka ungtikens glada manér. Det bleka anletet klövs itu när hon log brett.
     ”Vill du ha sällskap? Jag ska nordväst, till Itrozo. Vet du vart det är? Rosenskogen har jag hört några kalla det.” Svansen slog avbrutet från sida till sida. Trots honans ilskna blickar så tröt inte Varyas välvilja och outhärdliga glädje för allt. ”Vart är du på väg?”

Arkals buttra min blev så småningom till en bestört min, helt utan att hon var medveten om det. Den svartvita pratade på helt obekymrat och verkade knappast medveten om Arkals allt annat än vänliga inställning. Under tiden som käften gick på den yngre granskades hon av den brunas bestörta blick. Att det inte togs någon notis om hennes fientliga blickar fick henne att tappa fotfästet och hon hörde sig säga:
"Jag antar att jag är på väg dit?"
Det var nästan så hon ville bita av sig sin egen tunga. Sällskap? Knappast någonting hon faktiskt var intresserad av. Varför hade hon sagt så? Och till den här luggslitna spolingen? Aja, blev den allt för bedrövlig kunde hon ju faktiskt bara lämna den, säkert kunde den inte försvara sig. Arkal provade att stödja på den onda tassen, hon kunde säkert jaga bort den glättiga spolingen trots att tassen ömmade.

Ett klingande glatt skratt lämnade henne och svansen slog i takt. Det breda leendet hade kluvit hennes bleka anlete itu.
     ”Jag vet vägen, den absolut bästa vägen.” Det var kanske inte sant, men Varya tyckte det. Den azurblå blicken följde främlingens rörelser och uppmärksammade hennes tass. ”Har du ont?” Ynglingen tippade frågvist på huvudet och såg på tiken med en medlidsam blick. ”Vill du ha hjälp? Du kan få stödja dig mot mig om du vill.” Leendet som hon gav varghonan var uppmuntrande och vänligt. Varya tog några steg närmare för att positionera sig längs hennes sida.

Arkal rynkade pannan och himlade med ögonen när spolingen berättade om den bästa vägen. Demonstrativt såg hon mot bergssidan så att hon bokstavligt talat såg bort från det svartvita åbäket.
Vid förslaget att Arkal skulle stödja sig på främlingen snodde huvudet runt och hon såg på den som om den var helknäpp - vilket hon antagligen var.
"Som om!" fnös hon och haltade vidare utan att se tillbaka på glappkäften. Hon skulle inte stödja sig på en spoling ens om hon var döende! Speciellt inte en så glättig spoling.
"Komme du elle? Elle ja kanske ska hitta vägen själv." skällde hon på ynglingen utan att se på den. Förhoppningsvis skulle den tröttna på snart och ge sig av, lite som en fluga.

Blicken Varya fick gjorde henne chockad. Frusen på platsen blängde Varya fåraktigt på den andre. Inte förrän tiken började skälla igen rycktes hon ur sin plats. Hon bestämde sig för att inte bry sig om varghonans oförskämda sätt. Alla hade inte fått en lika bra uppfostran som henne.
     Med långa steg skyndade Varya förbi och före. Det låg något retsamt i blicken när hon såg sig över axeln och sade.
     “Du får väl hålla ikapp då.” Hon vände blicken framåt igen i samma raska takt.