[Reserverad för Black.]

Som vanligt var han och gled över himlen i form av en örn. En örn med ljus blåa ögon och tecken runt dem vilka liknande en mask. Varav han hade fått sitt namn - Kaiito.
Fantom.
Dock hade han aldrig känt sig som en sådan. En fantom som döljer sitt riktiga jag. Visserligen var han väl inte den öppnaste av vargar och betraktade alla andra som främlingar. Sådana som han verkligen inte ville dela med sig av sig själv till. Men inte heller försökte han vara någon annan än sig själv. Han var bara sluten.
Dock var inte denna gång som alla andra. Nej, saker och ting hade förändrats. Kaiito var inte längre bara en medlem av Cierzo som hade förmågan att se saker och ting från en fågels synvinkel. Han hade blivit tilldelad rangen som spion, något som de flesta kunde se som lågt men som han såg som betydelsefullt. Han var stolt över det, eftersom att det innebar att han nu mera var Tochos ögon och öron. Och även om spionen kanske stod lägre än beta, rådgivare och krigare så hade han någonting som de andra inte behövde för att uppnå sina ranger.
Tochos tillit. Och det var någonting att vara stolt över.

Denna dag var han dock inte ute på något uppdrag, han gjorde endast det han älskade. Tog på sig fågelskepnaden och flög över trädens toppar. Hans skarpa blick missade inget, och det var delvis därför han gillade örnskepnaden. För att han såg allt som händer nedanför honom.
På så vis kunde han hålla koll på om hans far trädde in i Lövskogen. Så att han skulle veta då det var dags att försvinna.
Och just när han tänkte på det så fick hans blick syn på en rörelse. Vingarna omjusterades lätt och han gled en aning åt sidan. Vargen var svart. Kaiito glömde för några ögonblick bort att andas. Men sedan lugnade han sig, det var inte Damon. Det var en annan varg, en varg som han kunde minna sig ha sett vid flockmötet.
Med lätta rörelser gled han ned mot marken, siktade på en plats alldeles framför den svarta, och just innan han landade förvandlade han sig till en varg.
Sin sanna form.

Det var en solig, fin höstdag.
Luften så här års var väldigt klar och fräsch, och löven sprakade i färger runt omkring honom i skogen.
Hans hem, numera.
Han chockades smått av tanken.
Ett hem.
Det hade han inte riktigt haft så vitt han visste på kanske 25 år.
Han ruskade på den blodröda manen för att samla tankarna som flög iväg åt alla håll och kanter, och fortsatte i travande takt sin lilla promenad genom skogen.
Han var på väg mot gränsen för att vakta den framåt eftermiddagen.

Den smaragdgröna blicken liksom flöt över omgivningen, analyserade rörelserna och öronen vinklades mot minsta ljud.
Svansen svepte lojt bakom honom, stegen var lugna men tog honom effektivt framåt.
Himlen var klart blå, och solen hade bleknat med månaderna.
Kylan i luften påminde honom hela tiden om att snön inte var långt borta.
Han bet ihop och fortsatte i samma takt.
Black var inte någon snöälskande hane, han ogillade den stickande känslan av kyla.
Det var på sätt och vid eldkraftens fel.
Men om han hade haft till exempel vatten, is och snö som kraft, hade han inte gillat eld.
han kunde nästan inte ens föreställa sig hur det skulle vara att avsky eld, som var en del av hans väsen.

Han kunde höra ljudet av vingar i luften långt innan han såg en fågel komma flygande ovanför och strax framför honom.
Men han blev inte chockad när den landade framför honom som en varg.
Black var medveten om flockens spion.
Han höjde huvudet och nickade mot flockbrodern.
Han hade inte riktigt hunnit tala med denne än, ej heller lärt känna honom.
"Goddag" hälsade han och såg på denne med sin stadiga, gröna blick.





(Förlåt för sent svar - hade totalt glömt bort detta roll xD )

[Äh, det är chill.. Har själv varit off så xD]

Kaiito landade smidigt på marken och huvudet lyftes mot den andre hanen. De isblåa ögonen vilka var omgivna av de ljusare tecknen vilket fick honom att se ut att bära en mask granskade den svarte. Samtidigt nådde hans tankar modern. Det var på grung av de tecknena som Kaiito hade fått sitt namn.
Fantom.
Ja, han gillade det. Det hade alltid känts som att hans namn passade honom på något vis. Inte för att betedde sig som en smygande varelse som lurade i skuggorna, men visst hade han drag i sin personlighet som var lite fantomlika.

Den andre hälsade honom och svansen svepte lätt bakom honom då han rätade på kroppen och höjde huvudet ännu en aning.
- Var hälsad.
Han visste att denna varg tillhörde samma flock som honom, det var nu mera en av hans bröder. Men så mycket mer visste han inte om denna svarta hane med den blodröda manen. Han kunde knappt ens minnas att han hade uppfattat dennes namn. Alltså skulle detta mest troligt bli ett ganska givande möte, för Kaiito gillade att ha koll på vargarna i sin omgivning. Ännu en idé han fått sedan mötet med fadern som ärrat honom så djupt.

Öronen spetsades med han inväntade ett svar från den andre. Tankarna på fadern hade skjutits undan eftersom det var något han föredrog att inte tänka på. Damon var ett minne blott, aldrig mer ville Kaiito se den varg som borde älska honom och hans syskon.

Hanen vars kropp täcktes av oräknerliga ärr höjde även han på huvudet och nickade kort, bekräftande mot flockbrodern.
Black visste att denne var spion, han själv hade gått från väktare till krigare när Tocho tog över.
Nu ruskade han lätt på manen för att få bort fukt från ett tidigare regn.
"Har vi presenterat oss förr? Mitt namn är Black"
Han drog svagt på munnen och mötte den andres blick.

En doft drog förbi - björn.
Blacks hela öra vändes mot doften.
Ja, en bjrön fanns i västlig rikting.
Han fick helt enkelt hoppas att den inte kom närmare och in på reviret.
Karghanen lade huvudet en aning på sned och inväntade hanens svar med ett halvt leende på läpparna.



(IT -,- Måste klaga på mig själv xD)

Även Kaiito lade märke till björndoften, men han gav den ingen större uppmärksamhet. Visst fanns det gott om anledningar till att inte låta björnen komma in på reviret, men inte heller var det hans uppgift att hålla den borta. Hans uppgift var att hålla sig i skuggorna, iaktta och rapportera. Och han kände sig nöjd med det, att äntligen att ha fått en uppgift som gav honom möjlighet att befinna sig i sin örnform och göra nytta samtidigt.
Tankarna nuddade Tocho. Den svarta hanen med toffsprydda öron och lika klart blåa ögon som Kaiito själv ägde. Han gillade hanen, en varg som han inte hade några problem att kalla ledare.
Han hade även funnit Violet i flocken, en mycket underlig hona som han helst hade velat ogilla men inte kunde låta bli att tycka om. Deras relation var allt annat än enkel, han skulle säg att den var bland det mest komplicerade han hade varit med om. Det rörde sig dock inte om kärlek av något slag, mer än vänskap. Men en väldigt invecklad sådan. Kaiito visste mer om henne än hon önskade, och tvärtom. Men trots det kunde han inte låta bli att le lite smått när han tänkte på henne.
Och nu stod han här med denna svarta hane som var en hel del äldre än honom själv och som också verkade ha varit med om en hel del i livet. Han hade inte kunnat undvika att titta på de många ärr som prydde den andres kropp mer än en gång, och han fann det aningen fascinerande. Att denna varg efter vad som måste vara otaliga strider fortfarande kunde stå framför honom.
- Trevligt att mötas, Black. Mitt namn är Kaiito.
Namnet lades på minnet och Kaiito granskade den andre med en outgrundlig blick. Så han visste vad den andre hette, men han kände inte den andre. Visste inte vilken rang denne bar eller något annat som kunde vara bra att veta. Men samtalet skulle nog fortskrida och Kaiito skulle få reda på de saker han önskade. Han hade inte bråttom någonstans, det var kul att småprata med någon då och då.