Malva hade blivit stående ensam i den mörka tunneln efter att Lev lämnat henne. Deras stulna ögonblick hade lugnat henne något men det förändrade i ingenting. Orsaken till varför hon gömde sig här nere kvarstod. Och nu var hon inte bara fylld av skam och ångest, hjärtat värkte också efter en förlust hon aldrig skulle kunna vinna åter.
Men hon hade gjort sina val, om dem ens kunde kallas det. Det var sällan hon kände att hon hade någon valfrihet nu för tiden. Det var bara omständigheter som knuffade henne i olika riktningar, vägledde henne längs en förutbestämd stig. Och nu då hon riskerade att förlora den vägledningen stod hon som handfallen och bara snyftade i mörkret.

Precis så mycket tid hade passerat så att man med säkerhet kunde anta att Lev hittat ut ur tunnlarna då hon kände ögon i sin nacke. En uppgiven suck lämnade henne och hon vände sig om, redan införstådd med vad hon skulle se. Snyftningarna förmådde hon dock inte att upphöra med, och tårar rann fortfarande stilla längs hennes kinder.
Even satt tyst och höjde ena frambenet i en inbjudande gest. Trotts att han talade ett tydligt språk tvekade hon. Ifrågasatte om det verkligen kunde vara sant, om hon någonsin kunde förtjäna det här. Men den lilla flickan inom henne vann över båda skam och stolthet och hon kröp ihop i hans famn. Tårarna kom snabbare nu och hon grät in i hans kalla omfamning.
"Förlåt..."
Snörvlade hon.
"Jag vet att jag sjabblade till det... Jag förstör allt."
Hon kved då Even egna ord ekade i hennes huvud tillsammans med hans sons. Hon var inget mer än en småsint valp, hon visste ingenting för ingen litade på henne. Med rätta, hon var värdelös. En börda.
"Shhh shh.." Vyssjade Even mjukt "Du har gjort bra ifrån dig."
Hjärtat hoppade i bröstet vid hans ord.
Det var allt hon drömt om att få höra, men hon kunde knappt tro orden då de väl yttrades.
Hon hulkade fram gråten nu, stora okontrollerbara tårar. Men det var gråt av lättnad snarare än sorg. Äntligen. Äntligen hade hon blivit sedd, äntligen var hon omfamnad och bekräftad. Och Even höll henne mjuk, vaggade henne och vyssjade. Hennes helgon. Den hon skulle tjäna till sitt sista andetag, och långt därefter.

Hon svalde ner gråten och sneglade mot gråvargens ansikte, hans nästan helt gula blick tycktes lysa i mörkret.
"Vad.. Vad hände med Tenn?"
En något sammanbiten ton hade smugit sig in i hennes röst, ett genomskinligt försök att vara bestämd. Men hennes sanna känslor var enkla att skåda. Ett desperat bedjande. Hon bönföll honom, snälla ge mig ett korn av sanning, snälla lita på mig. Ge mig något att tro på.
"Vi dödade honom, eller hur?"


[Even]

Det tog inte lång tid att hitta Malva i tunnlarna under arenan. Vid mynningen av en av Tenebris genvägar, som öppnade ut mot den större gången där fångar kunde föras under mark och hållas undan från besökarna ovan, ekade hennes rop mot hårda väggar, och utrymmet osade av desperat förtvivlan.


Han hade varit på väg mot henne när ljudet av en annan avslöjade att hon inte längre var ensam.


Ah. Lev, om han fått namnet rätt från Kolzak. Cirkel-vargen som hållit Alonsos strupe under sin tass. Even slog sig ner längre in i tunnelns mörker istället, utom synhåll, och väntade.


Först när Lev lämnat Malva, och ljudet av honom blivit avlägset, reste sig Even igen. Han lyssnade en stund innan han tog sig närmre för att försäkra sig om att ingen annan befann sig i närheten. De enda ljudet var de av Skuggfall och besökarna ovan mark, dämpade ljud från fängelsehålan djupare ner, och Malvas ensamma snyftningar. När Evens blick åter föll på Malva så stelnade hon märkbart till. Han kunde höra hennes andetag ändras, kunde närmast känna uppgivenheten i luften runt henne när hon vände ett snorigt ansikte och rödgråtna ögon mot honom. Even satte sig avväpnande ner, och öppnade sin famn i inbjudan.
     Malva upplevdes alltid större än vad hon egentligen var. Hennes hållning och röst fyllde utan problem hela salar, för att inte tala om hennes kopiösa mängd päls. När hon efter ett ögonblicks tvekan kröp in i hans famn, och Even slöt tassarna om henne och höll henne till sig, så var hon allt annat än stor. Han vilade ansiktet mot Malvas tinning och vaggade henne varsamt genom gråten medan hon kved fram ursäkter mot hans nacke.
     "Det är okej." Even hyschade mjukt, och mumlade tröst i hennes päls. "Det är okej. Jag är här. Shhh, shh, shh, jag har dig." Han andades djupt, en långsam rytm för Malva att följa. "Det är okej. Du har gjort ett så bra jobb, Malva. Allt kommer bli okej."
     Han kände rädslan lämna Malva när hennes vikt sjönk ihop mot honom. Even höll henne närmre, en trygg punkt att landa hos medan gråten ohämmat skälvde genom hennes kropp och hon hävde ur sig känslorna i stora, blöta hulkningar. Han fortsatte att hyscha och mumla varmt i hennes öron. Han var här. Det var okej. Allt skulle bli bra.
     Flera långa minuter senare, när Malvas gråt slutligen börjat lugna sig och hennes andetag saktade av utmattning, så lättade Even något på omfamningen igen för att kunna se på henne. Det var ingen vacker syn, hennes framträdande nos snorig och de krokiga betarna blött pressade mot hans hals. Hennes röst var svag när hon lyckades ta till orda igen.
     "Vi dödade honom, eller hur?"
Even pressade mjukt nosen mellan hennes ögon, hans egen panna vilande mot hornen som tog upp plats i hennes. En tröstande gest som fyllde tystnaden medan Even lyssnade genom rytmen av Malvas hjärtslag och snörvlande andetag efter andra ljud. Han höll henne lite närmre igen innan han svarade, hans röst inte mycket mer än en varsam viskning.
     "Din mor." Han lyfte nosen från Malvas panna för att kunna möta hennes blick. "Han skadade Tistel, samma kväll som Tibast dog. Aurora tog beslutet själv för att skydda er andra." Där fanns ett varmt lugn i hans egna ögon, en medlidande tröst när han lika delar hörde som kände hennes reaktion. Insikten var tydlig. Malva kunde ha behövt begrava två av sina syskon efter den kvällen, istället för bara ett.
     "Hon valde att inte berätta för någon annan. Inte ens Grendel. Jag fick veta när jag hjälpte Tistel med sina skador." Och det var då Tistel fått veta om Even. Han behövde inte säga det högt. "Jag har ärat det förtroendet."


[ Dialog mellan Malva och Lev som Even överhör plockad från det här rollet [Länk] ]

Fast än hon fortfarande hade svårt att tro orden så hängde de kvar i hennes hjärta. Hon hade gjort ett bra jobb. Det var okej. Even fanns där för henne, och hon skulle alltid finnas där för honom.
Med ett försök till en sammanbiten min såg hon in i helgonets ögon. Hjärtat bultade hastigt då han talade. Hennes mamma, ett sår som fortfarande gjorde så ont. Det skulle nog aldrig läka, hon skulle bara få vänja sig med att leva med ett hål i sitt inre. Ett svagt darrande leende kämpade på hennes läppar, det lät helt klart som Aurora att inte berätta sanningen för någon. En stad byggd på lögner. Ett Liv byggt på lögner. Hon svalde hårt.
Det låg inte i hennes natur att ifrågasätta Aurora, eller om det någonsin hade gjort det så hade det iallafall hårt drivits ur henne genom uppväxten. Hennes mamma hade varit en isdrottning förklädd som den mjuka famnen av en vacker ros. Hon var allt Malva önskade hon kunde vara.
Skammen slog emot henne hårt och hon var tvungen att bryta ögonkontakten för ett stund. Kura ihop sig igen. Sättet hon uppfört sig på vid avslöjandet, det var ovärdigt. Hur skulle någon någonsin kunna se värde i henne efter det här? Hur kunde Even sitta här och omfamna henne med tröst och sympati? Hon hade kunnat förlora sin bästa syster och Even hade räddat henne, och Malva hade skuldbelagt de båda för det. Hon hade riskerat alla flockens hemligheter för chansen att ha en trotsig barrunda med någon valpspoling. Hon var inte värd någonting, hon borde krypa i smutsen för att gottgöra det här. Hon borde inte kunna förlåtas. Samtidigt, vem var hon att ifrågasätta Helgonet? Om han såg värde i henne var det bara upp till henne att uppfylla dem förväntningarna. Det enda hon kunde göra var att bli den hon borde varit hela tiden. Det var det enda rätta.
Hon svalde igen och såg upp på Even, tårarna hade slutat rinna och hon såg något mer samlad ut.
"Förlåt för mina misstag, jag har uppfört mig ovärdigt Er och Tenebris."
Rösten darrade fortfarande lite men det gick tydligt att höra allvaret i vad hon sa. Hon tvivlade inte.
"Om Ni ger mig chansen ska jag bli värdig Er förlåtelse, det är det enda vis jag kan gottgöra mitt uppförande. Jag ska bli den Ni och Tenebris förtjänar."
Hon skulle sona sina barnsliga brott. Hon skulle bli bättre för Tenebris.

Ett milt leende lade sig över Evens läppar.
     "Du är redan på rätt väg, min vän." Han lyfte ena framtassen från omfamningen, och strök varsamt tårar och smuts från Malvas kind. "Idag blev ett oväntat prov för alla, men du lät dig inte falla där ute." Han fortsatte till hennes andra kind i tystnad. När han strukit undan det värsta som gick med bara en tass så studerade han hennes ansikte för en kort stund. Lyssnade. Leendet hade fallit från hans ansikte igen till något neutralt, stillsamt, men återvände när han till slut drog ett långsamt andetag och reste sig upp.
     "Kom, du behöver vila."
Even ledde Malva till en av de få ingångarna till Tenebris mer hemliga tunnlar under arenan. En skyddad öppning som ledde djupare under mark, inte olikt gångarna under Civitas, om än inte lika utbredda. Even plockade på sig en eldsticka på vägen ner; en smal gren av furu vars ände han höll i en närliggande eld. Lågan var mer för Malvas skull än hans egen. Även om hon kände gångarna väl så var mörkret i dem svårnavigerat, och avsaknaden av doft gjorde Even svårare att följa.
     Han ledde henne till ett mindre rum, där skrovliga väggar och golv klätts av mjuka djurhudar och fällar. Nära rummets öppning stack han eldstickan i en skål med grus som höll den stående. Fler stickor stod redan i skålen, några av dem ännu doftande av värme och sot efter att andra varit här. Nephania, och Grendels valpar, innan de fått återvända till ytan efter dagens händelser. Nu var rummet dock tomt.
     "Jag behöver snart återvända upp," konstaterade Even lågmält, innan han lade sig ner vid rummets ena vägg. "Men innan dess…" Han indikerade åt Malva att också slå sig ner. "Jag förstår att du har frågor."

Hon försökte verkligen tygla sin känslor men kunde inte kväva varken sitt lättade jämmer eller de ökande tårarna vid helgonets ytterligare bekräftelse. Men då de nådde ett av Tenebris inre rum under arenan hade hon lugnat sig något. Röken hade dock stuckit henne i ögonen i tunnlarna och antagligen inte hjälpt med deras rödgråtna utseende. Hon skulle behöva gömma sig här nere ett bra tag till innan hon var presentabel för allmänheten igen.
Hon slog sig ner och försökte envist svälja bort klumpen i halsen. Hon kunde knappt tro att Even beviljade henne så mycket tid, och så många möjligheter. Det kändes inte som att hon förtjänade det, och hon var nästan rädd för att ta chansen som låg framför henne. Tänk om det var ett test, viskade en röst i hennes huvud, tänk om det var en fälla och hennes frågor bara skulle bevisa för honom att hon inte var mer än en bortskämd, vetgirig valp. Hon ville kvida vid tanken, men höll sig till att bara sänka sin hållning något. Att rummet bar doftspår av Nephania och Grendels döttar hjälpte inte direkt, det var hit de tvingats fly när Hennes säkerhetsåtgärder inte varit tillräckliga. När Hon misslyckats med den enda som var hennes uppgift. Var detta en tillfällighet eller ett subtilt sätt för Even att sätta henne på plats? Oavsett kände hon skammen, och värst av allt: hon kände att hon förtjänade det. Det var en lika ovan som obekväm känsla, även om det samtidigt tycktes vara allt hon känt den här kvällen.

Samtidigt som skammen fick henne att bita sig i tungan och försöka tänka över sina ord så susade tankarna innanför huvudet. Frågorna var så många, vissa rimligare än andra. De starkaste, som skrek högt över alla andra, var sådana hon egentligen redan visste svaret på. Varför dog Aurora? Varför kunde Nilo räddas med inte hennes mamma, hennes värld? Varför hade hennes mamma ljugit så mycket för alla? Varför hade alla ljugit för henne i hela hennes liv?
Hon antog med säkerhet att Even hört om inte hela så iallafall majoriteten av hennes samtal med Lev. Helt ärligt antagligen hennes totala sammanbrott dessförinnan med. Skammen fick det att krypa under huden. Men det betydde att hon behövde vara försiktig, välja sina ord noga. Hon ville inte ge några felaktiga signaler. Ville inte att hennes lögner för Lev skulle tolkas som sanningar, att hennes ärlighet nu skulle ses som lögner och försök till manipulation. Hon skulle aldrig tro sig faktiskt kunna manipulera helgonet, inte ens hon var så verklighetsfrånvänd. Men hennes mamma, hade hon ändå lyckats med det? Var det en bra första fråga eller var det för vasst, kunde det läsas som en attack?
Malva var livrädd. Hon hade aldrig känt sig så liten, så beroende av någon annan, någonsin förut. Inte ens som liten valp kunde hon minnas den här hjälplösheten.
"Vad.. Vilka är våra största hot?"
Det kändes bäst att börja konkret. Och kanske skulle det hjälpa henne att känna sig tryggare om hon visste vad hon skulle passa sig för. Just nu kändes det som hoten kom från alla håll, dolda i skuggor. Och hon visste att det kunde finnas spioner överallt, att ingen gick att fullt ut lita på, men just nu kunde hon inte ens tolka motiven bakom majoriteten av attackerna emot dem.
"Och vad kan jag göra, var behövs jag mest?"
Hon kunde hon mest effektivt sona sina brott och hjälpa flocken.
"Hur ska vi hantera Cirkeln?"
Efter dagen kändes det som hög prioritet, även om Lev verkat både ensam och bruten då de talats vid. Minnet av Prosperos ord ekade innanför skallbenet: De kommer inte sluta.