Så det här var platsen. Arenan där hans far slagits för moderns gunst. Han hade hört berättelsen hundratals gånger som ung, innan Kilah försvann och den stolta Iro förbyttes mot en gråtande tönt. Iro hade slagits vid arenans invigning, och hans mamma hade suttit i publiken. Sett honom och gått till honom efteråt för att se så han var okej. Sen hade hon följt med hem till Lykoris, och resten var historia, som Iro brukat säga.
Jabari-Joel log svagt vid minnet. Även om hans föräldrar båda två visat sig vara enorma besvikelser kunde han inte neka att det var en bra berättelse. Och idag skulle Jabbe upprepa den på ett än mer storslaget vis.
Han hade sett henne nästan direkt då han anlände till arenan, och genast kommit på en ursäkt för att lämna Shamira-Evas sida. Viss tid hade passerat medan han så avslappnat han kunde följde efter henne, letade efter exakt rätt tillfälle att slumpmässigt stöta på varandra. Hon var nätt och något mindre än honom, skulle passa perfekt vid hans sida med sina ljusare nyanser och kompletterande färgklickar. Hennes hals och svans kläddes av mäktiga fjädrar med mönster som påminde honom om tusentals stirrande ögon och allt med henne var bara så häftigt.
Han hade upptäckt arenan tillsammans med henne, om än på avstånd, och nu hade de rört sig ut utanför murarna igen och gick förbi träningsplatser och handelsstånd uppställda inför kvällens händelser. Även om han aldrig skulle erkänna det fanns där en viss nervositet i den unga kroppen, detta var hans framtida livs kärlek och det låg en hel del press bakom det. Han visste inte riktigt hur han skulle få till detta på bästa sätt, men litade på att empatin skulle kunna bidra om det behövdes.
Men så på ett ögonblick var tvekan utbytt mot en kränkt ilska. Han hade släppt henne med blicken bara för några sekunder och nu stod hon tillsammans med en klen sandfärgad hane som uppenbart flirtade med henne. Med Hans Tjej. Berättelsen om hans föräldrars möte upprepades i hans tankar och det blev genast självklart hur han skulle agera. Det hela var ödesbestämt från början, självklart var detta hur det skulle gå till. Han var i Skuggfall trotts allt.
Utan tvekan kastade han sig framåt med gälla morrningar och elektricitet blixtrande om käftarna. Nacken spändes då han vinklade ner huvudet och stångade ökenvargen med all den lilla kraft hans tunna kropp besatt. Högg desperat efter vad än han kunde komma åt, försökte minnas de svaga punkter tränarna brukade peka ut.

[Tilaqiia och Taklamakan...]

Det hade varit en bra dag för de båda sandvargarna. Taklamakan och Saharisol hade funnit en plats utanför teatern tillsammans med en blandad grupp av andra handlare kvällen innan, och hade lyckats hålla den under dagens tillställningar och tumult. De var de enda sandvargarna i deras omedelbara närhet, så konkurrensen hade varit tacksamt låg, och de satt vända mot teatern så att vargar som lämnade arenan lätt kunde få syn på dem. En bra plats, när allt kom omkring, trots det dimmiga och fuktiga vädret. Takla hade snabbt gjort sig bekant med wyrg-paret vid deras ena sida, vars ätbara utbud fyllde luften med lockande dofter och smaker. Det hade inte varit svårt att byta till sig något att äta från dem. En bra dag, helt enkelt.
     En beige djurfäll med kort päls låg utbredd framför de båda sandvargarna, med ett utbud av små objekt i glas från Taklamakan – diverse krimskrams, små färgade attiraljer, smycken, små skålar – och en blandning av vävda ting av gräs och grenar från Saharisol. Deras tunga packningar låg tryggt mellan dem och wyrg-paret, ihop med wyrgarnas extra grejer. Takla hade nyligen varit och rekat i väskorna och ställt sig för att fylla på bland grejerna de hade framlagt, när han fått syn på en fjädrad tik han sett några gånger redan. Hon hade synat deras varor tidigare under dagen, men inte bytt till sig något. Beslutsångest. Inte ovanligt. Takla bestämde sig för att hjälpa henne på traven.
     "Ser du något du gillar?" Han log brett åt tiken, men hon reagerade inte omedelbart utan fortsatte att titta ner på varorna. Taklamakan vinkade med en tass för att fånga hennes uppmärksamhet, och testade igen. "Vill du ha hjälp?"
     Hon såg upp på honom, men när Taklamakan började prata så rörde sig hennes öron inte alls. Dålig hörsel kanske. När hon till slut svarade honom utan att röra på läpparna så tog han det med en klackspark. Telepati. Han hade mött flera telepater den här dagen redan. Mycket ljud runtom och så vidare, det var en händig kraft.
     Han hade precis lyft upp ett litet smycke för att visa det för Tilaqiia när en morrande samling ben och päls gjorde entré och dundrade rakt in i Taklamakans sida. Han slogs ner i marken med en hård smäll och ljudet av krossat glas. Förbannat.
     "Oi oi! Vad-!" Takla fick en munfull av lång päls i ansiktet när ungdomen försökte bita honom i halsen med smala käkar. Han spjärnade instinktivt emot med alla fyra benen för att hålla anfallaren på avstånd. Han spottade bort pälsen med en ljudlig morrning. "Ey! PFT, Ey vad tror du-!" Något hårt träffade honom i sidan av huvudet. Han kände glassplittret i sin rygg.
     Bara sekunder efter att han fallit grep Taklamakan med sin kraft efter glaset under sig själv, och slungade det i vassa bitar mot den arga vargen ovanför sig. I samma stund slogs anfallaren bort från honom av en hård klump sand, slungad från en av sandvargarnas packningar av Saharisol. Taklamakan rullade genast upp till stående igen och ruskade argt på sig.
     "Din skabbtandade…! Vid Morikos svans håller du på med va?" Han såg på ungdomen, och fick för första gången en tydligare bild av vem som attackerat honom. En högrest men klent byggd tonåring med horn i pannan och en trasslig lugg. "Hörru snorvalp", spottade Taklamakan med en morrning, "spring in på arenan istället om du vill ha skiten bankad ur dig! Vid allt heligt, mina varor…"

[ Featuring Saharisol, en yngre flockvän till Takla som han har med sig den här handelsrundan. Typisk sandvarg, hane, bestämmer nu att han har sand och växter som kraft. Här är en snabb bild på dem båda för jämförelse ► ]