Hon hade stannat, låtit hennes livsverk vandrat iväg med den bruna ungvargen i spetsen, tvingat varje fiber i kroppen att stå kvar på platsen medan hennes familjs fällar försvann emellan stammarna, det sista hon sett var Irieas lila fjädrar, innan hon rundat en stam. Shady hade uppfostrat, tränat, den unga vargen och hon var förkroppsligandet av det hon ville uppnå, epitomen av hennes mål. Hon skuile vara säkrare med Blair. Att se hennes flock vandra iväg, utan henne, hade lindrats av att några av de äldre stannat med henne, Rialea.
 Under tiden som gått hade hennes mörka, kaotiska sinne, fullt av de vältrande svarta skuggorna och väsande rösterna, försökt komma fram till hur hon skulle fortgå, vart hon skulle börja, vart hon ville hamna, det var svårt med demonens inflytande, hon som kastade bilder, vargar, minnen, på henne. Hån, glåpord, ibland bara ren fysiskt smärta som sköt genom kroppen. Ja hennes flock var säkrare utan henne. En tanke som stack så hårt i henne att till och med demonens attacker verkade som kittlande fingrar i jämnförelse. Hon väste hårt åt sig själv. Hon måste bli stark igen, starkare än den plågoande som bebodde hennes sinne, hennes väsen, sen skulle hon få se dem igen, leda dem. Fram tills dess var Blair den bästa kandidaten, han hade vuxit sen Midnight hade hämtat honom. Hon mindes det så tydligt, den snobbiga lilla valpen som trodde sig vara mäktig framför henne. Skuggan av ett leende spelade i mungipan innan det dog ut. Hennes blick skymdes av bilder, illusioner, mardrömmar, det var Hon igen, hon kunde höra hennes väsande skratt då bilderna sakta försvann som i en dimma. Ett morrande steg ur hennes strupe, hon skydde sin inneboende som pesten.
 Var dag som gick vältrade sig demon nöjt i det allt mer kaosartade sinnet, den mer lättretliga tikens smärta, något hon själv inte erkände existerade, känslor var svagheter, allt var roande för Envidia.

Natten var tung, skogen tyst, som om den höll anda inför de nyheter som nått den krympande gruppen vargar, som om naturen själv försökte ursäkta, försökte lindra. Det hjälpte inte. De var borta, hennes livsverk, det sista hon haft, det hon investerat hela sin värld i. Det var borta. Occultos fanns inte mer. Vargarna spridda för vinden om än vid liv. Luften kände oåtkomlig, hon hade inte känt sig såhär ynklig sen valpben, så tom sedan hon insett att hennes syskon inte skulle återvända.
Demonen var det enda som inte var tyst då hon, ohörd för andra, kuttrade glatt i hennes sinne, tog tillfället i akt och slängde vartenda minne av medlemmarna på henne, där hon stod som för frusen med benen brett isär och tänderna blottade. Varje bild, ord, högg i henne. De var borta.
 Ett dovt morrande steg ur hennes strupe och hon frsökte tvinga demonen till en avskärmad del av hennes sinne och klämde fram den känslolösa mask som var ett måste, hon kunde inte visa sig svag, och hon började röra de stela benen, tvingade de motvilliga lemmarna att gå så rakt och naturligt hon förmådde där hon närmade sig Ria. Hon var redo nu, de kunde inte stanna, hon klarade inte av det. Ria hade mest kommenterat att det inte var någon idé att bara hänga omkring nu när det inte ängre kunde räknas som flockens revir, och Shady hade hållit med, så nonchalant hon kunde förmå sig. Hon var tvungen att vara stark. Ja Hon var redo nu, att lämna det som varit hennes hem, hennes rike, så länge nu. En lätt nickining mot flocksystern, även om hon rent fysiskt inte kunde se den, fick den svart lila tiken att röra sig med sin forne ledare.
Rialea hade aldrig uppgett en viss anledning till varför hon ville med, men Shady kunde inte förmå sig att avvisa henne. så de båda mörka varelserna tog sig med lätthet och oerhörd inlärd tystnad, som om de aldrig ens varit där, som om tassarna aldrig tog mark. Vart de skulle visste hon inte, det var på något vis befriande. 'du kommer aldirg bli fri' Demonens stämma, så kuttrande skadeglad.

[tillstånd för lätt PP, svara inte är ni snälla]