Mörkö flög, svävade. Viktlös och fri. Varje vingslag var mjukt, nästan försiktigt, som om han var så skör att ett för stort krafttag skulle lösa upp honom till ingenting. Ändå kände han sig obesvärad. Vad gjorde det om han blev till stoft? Det spelade ingen roll längre.
     Det var bara en sak som höll honom kvar. 
Långsamt sjönk han mot gjorden, satte tre tassar mot marken trots att han var viktlös. Varje steg var flytande, som om han gled fram över marken, långsamt och ljudlös. Som dimman han reste genom. Han var ett med den nu, trots att den inte tillhörde honom.
     När han hittade sin mamma kändes det som om hon stirrade rakt igenom honom. Han kunde lika gärna vara osynlig, ett med dimmorna som virvlade runt henne, flytande ånga i morgondiset. Mörkö stod blick stilla, såg på henne med en plötsligt öm blick. 
     "Hejdå, mamma." Det var vad han ville säga, men när han öppnade munnen fick han inte ut ett ljud. När han insåg att han inte ens fick säga hejdå var det som om något brast, och hans kalla uttryck sprack i sorg, och ånger. "Hälsa pappa, säg att jag..." Orden dog ut i intet.
Om Nomë någonsin sett honom skulle han aldrig få veta, för i ögonblicket som följde var han upplöst i dimman.