[Öppet roll åt högst 2 personer, aktiva. Efterson att jag inte vill att rollet ska lämna inaktivt.

Med första anblicken, en ung varginna som ligger uttråkat ute på en av stenarna i havet med blicken ner borrade i vattnet som om hon söker något där, eller jagar efter fisk. Vattnet är lugnt och spolar därför inte bort henne från stenarna utan hon kan ligga lugnt där och lapa solen som gör så att vattnet gnistrar som kristaller på den stilla ytan som bara störs då något spräcker ytan och gör det inte lika lugnt mer. Som då en fågel dyker efter fisk och tar med de vassa fötterna som skär genom ytan som en kniv och så är man fast. Fisken ligger där och sprattlar i dens grepp utan att kunna göra något. Det är en rubbning. Hur skulle fisken veta att fågeln skulle komma och ta honom, och inte nån annan. Men det var han som skulle bli utvald till lunch, en slump. Fel tid och plats vid fel tillfälle. Och sen, där så skulle livet sluta. Var allas liv såhär, oberäkneliga. Som kunde ta slut efter några andetag. Utan att veta om om man skulle leva till nästa minut, nästa timme, nästa dag, nästa år. Vem visste? Det var frågan som snurrade i hennes huvud, med alla dessa andra frågor som inte ville lämna hennes sinne. Hon höll andan.
Ett, två, tre.. hon dog inte. Hon låg fortfarande kvar där. Annars, om hon inte skulle räknat sekunderna så skulle hon varit omeveten om att de gått. Men hon levde faktiskt i dessa sekunder, minuter, timmar. Fast världen var svart. Färgerna var borta, allt var bara suddigt och svartvitt. Hade henne ögon dött av, somnat en aning, slagigt av? För hon kunde inte längre se skimret på vattenytan, inte de färgglada fjärilarna, inte de glada blommorna.. Nej allt var bara lika djupt som på bottnen av havet.
Ett, två, tre, fyra, fem.... Andetag, hjärtats tysta dunkande, allt var som vanligt. Inget hade förändrats, men endå hade det. Hur kunde hon annars känna det ihållande smärtan som ville riva ut hennes hjärta. De torra ögonen som inte hade mer tårar kvar att ge. Bara ett par svarta tomma ögon fanns kvar, något som bevisade på hennes yttre att något var fel. Trötta ögon, öronen i en bakåtstruken gest, svansen som sloket hängde ner för stenen. Denna figur passade inte in på detta landskap. Hon skulle befinna sig på bottnen av sjön, i detts dunkel.

Men.. Kim ville plåga sig själv och stannade uppe på ytan så solen fick torka ut hennes kropp som så annars brukar ha mjuka sleta hårstrån men nu hade torr och ovårdad päls. Revbenen stack ut från hennes kropp och ansiktet visade också en hungrande gest. Hon såg förstörd ut. Som om någon redan tagigt hennes inre och rivit det i stycket och låtit resten av kroppen börja ruttna.
De nu nattsvarta ögonen höll blicken stadigt i vattnet och andetagen hade en raspig ton, som om man var torr i halsen. Och hon sänkte ner tassen i det mycket kyliga vattnet mot sin egna stekheta torra hud och en rysning av välbehag gick genom hennes kropp. Men hon drog upp den snabbt igen och gav vattnet en illamående blick. Sen sänkte hon huvudet långsamt tillbaks till tassarna och slöt ögonen med en tung suck.

[Känsla -> https://www.youtube.com/watch?v=lBfSPpKJWz8]

Denna mångfärgade hona var ännu en gång på stranden, hon hade lockats hit igen, det fina vattnet hade lockat henne, även om hon var rädd för vatten, en gång höll hon ju på att drunkna, hon gillade vattnet endast till att dricka. Men idag, denna dagen, så skulle hon ta mod till sig och gå ut i vattnet, det hade hon bestämt sig för. Hon ville vinna över sin rädsla, det skulle göra hennes mor stolt.

Och där gick hon, med två tassar i luften samtidigt, vänster tassar lyfter, höger tassar lyfter, vänster höger, vänster höger. Det var normalt för henne, men för andra kunde detta se konstigt ut. Hennes bruna fina ögon såg sig omkring där hon gick på sanddynorna, dom svarta tassarna var fulla av sandkorn, hennes svarta öron var lite slokiga av trötthet och nu behövdes bara lite vatten att dricka och få bada lite innan sömnen tar plats. Det fanns ingen i sikte, hon stannade upp och tittade åt vänster, ut emot havet, det var nu hon skulle göra det.

Försiktigt tog hon sig fram till vattnets skvalpande, framtassarna blev blöta av att vattnet kom närmare henne, tillslut hade vattnet varit för lockande att den bruna honan gått i och satt sig ner där. Friskt och svalt vatten, jätte skönt. Hon log för sig själv där hon satt på den steniga bottnen, inte sand, sten. Hon riktade sin blick ner emot vattnet nedanför henne, hon kunde se något. Vattnet skvalpade till och lugnade sedan ner sig igen, vad var det hon såg? Var det någon bekant? Nej, hon kände inte igen denna hanes ansikte, vem var detta? Det var hennes far, hon vet inte ens vem han är eller om han lever, han bara dök upp just nu, var det hans ande? Nej, hon hade bara sett i syne. Eller hade hon verkligen det? Hanen, hennes far Nimbus, började att springa ifrån vattnet och upp på land, följde strandens remsa, honan följde efter Nimbus ande och kunde se något sandfärgat och något blått. En annan varg. Honans ansikte sken upp och hon sprang dit så snabbt hon kunde. Nimbus ande försvann. Men honan brydde sig inte om det, hon bara tittade på den lilla varelsen som låg på en sten i vattnet. Den bruna honan rusade ut dit, det var grunt vatten, och hon där honan stod log hon emot den lilla varelsen. "Hejsan .. lever du?" Frågade hon milt. "Jag heter Kilah." Log hon och försökte att se om den magra varelsen levde.

(gör det nåt om jag går med???)

(joina bara :))

den svarta vargen gick ängs med kanten av vattnet och kollade ner i det "hmmm klart och fint" mumlade han och lade sig ner medans hans toviga svans viftade fram och tillbaka innan han hörde röster. han kollade up och såg två andra vargar ligga vid vattnet också och reste sig. han vandrade över och hans vita ögon gjorde sig väldigt opassande till resten av hans utseende. han kollade på de två vargarna medans han hörde den ena gläfsa och prata med den mindre av dem "vad händer här???" frågade han medans han kollade på den mer livliga av dem båda

(sorry e en kort rollare^^;)

Hon visste inte hur lång tid det hade gått, timmar, minuter? Tiden hade hon tappat på vägen hit.
Men något störde plötsligt tystnaden inom henne då en röst nådde hennes öron.
Hade hon föreställt sig rösten, eller var den på riktigt. En hona, en ung honas milda röst.
Det högg till som knivblad i bröstet på henne och hon ville gny till men öppnade
istället sakta de nu nattsvarta ögonen. De såg nästan ut som ihåliga hål, som om
det inte fanns några ögon där. Hennes ögon ändrade färg helatiden, till hennes känslor.
Men nu hade de varit svarta i några dagar. Kim försökte fokusera på vad den unga honan hade sagt.
Hon hade frågat om hon levt, om läpparna velat röra sig så skulle hon skrattat, iallafall dragigt lite på munnen.
Men nu stirrade hon bara på den främmande tiken med ofukserade ögon, hon var rätt suddig,
och hon kunde inte riktigt hålla blicken helt fast på henne. Huvudet var fortfarande liggande
på tassarna medan hon tittade upp på honan. Hon kanske ville ha ett svar.. Skulle hon ge det?
Ögonen smalnade en aning och slöts sen igen.
"Jag tror det.." mumlade hon med en raspig röst tyst röst
men höll fortfarande ögonen stängda då honan presenterade sig som Kilah, hon öppnade
munnen för att säga något, men stängde den sen igen, innan hon öppnade den ännu en gång,
men denna gång kom det ljud ur hennes mun.

"Kim..".
Fast denna unga tik kunde vara en fara för henne, så orkade hon inte bry sig. Hon kanske endå dog snart.
Hon hade ingen skillnad. Hon brydde sig inte.
Hon funderade tyst för sig själv om honan skulle gå om hon inte frågade henne något. Men så plötsligt
hördes en annans röst, och hennes lilla nos fångade upp vittring av en hane, en främmling. Hon tvekade,
skulle hon se efter vem det var. Men nej, hon orkade inte. Han frågade vad som hände här.. Inget.
Nej, hon tyckte allt var så lugnt, nej, inget hände.

Kilah kunde höra att den andre svarade, honan sa att hon faktiskt trodde att hon levde, men om man kan prata - så lever man. Den sandfärgade och blåa honan presenterade sig med ett enda ord, Kim. Men tystnaden bröts av en annan varg, en mörk varg med blå svanstipp och vita ögon stod bakom Kilah, hanen såg läskig ut, men Kilah brydde sig inte om ifall han såg läskig ut, han kanske var snäll och trevlig? "Inget händer, vem är du förresten? Oj då, jag glömde visst .. jag heter Kilah." Sa hon trevligt och log emot hanen, hennes bruna ögon var fästa vid honom.

Kilah satte sig ner i det svala vattnet ännu en gång, hon fick ingen chock av vattnet, baken blev ännu en gång blöt, men Kilah brydde sig inte om det heller. Den korta svansen låg inunder vattenytan likaså som baken, svansen var avslappnad och den åkte omkring i vattnets ström upp emot land. Hastigt ryckte hon till av ett ljud som kom ovanifrån, öronen spetsades emot himlen och ögonen såg förskräckta ut, det var en slags fågel, en fiskmås. Kilah har aldrig sett en fiskmås förut, fågelns vingar tyckte hon var fina och den såg praktfull ut. Öronen slappnade av och ögonen blev trevligt riktade emot hanen igen, hon log.

tarl kollade på den lilla honan och den som bara låg där "vem jag är??? jag heter tarl" sade han innan han kollade på honan vid vattnet "du lever du???" han petade på henne med nosen innan hand slängde av sig sin sista hare som han hade "hmm får visst jaga senare... vill nån av er ha???" han lapade i sig lite utav vattnet medans han kollade på den lekande honan och såg henne bli skrämd av en fiskmås. såna hade han sett förr och enligt honom var de fula kräk "dom skiter på en så passa dig lillen" sa han till honan i vattnet innan han började lätt tugga på sin svans.

Kim hade huvudet fortfarande sänkt med ögonen slutna, och det enda som fortfarande vittnade om att hon levde var hennes andetag då kroppen rörde sig lite då hon andades. Honan skulle väl troligen ge sig av snart, då hon fattade att hon inte var någon att springa och leka med. Hon tänkte ligga kvar stilla nu, inget skulle rubba henne. Öronen var spetsade och fångade upp ljud runtom kring, den främmande hanen verkade komma närmare, det hörde hon på stegen som kom närmare.

Och kände något som petade till henne, han frågade om hon levde. Såg hon verkligen så förskräcklig ut, att han kom för nära visade hon genast med de bakåt strukna öronen och ett dovt morrande läte, men tystnade sen. Höll öronen fortfarande lätt bakåt strukna men morrandet tystnade. Så hörde hon plötsligt det välbekanta plasket från skvättande vatten, ljudet väckte hennes behov av att få vara i vattnet så hon kunde inget annat än att öppna de svarta ögonen och blicken drogs genast till flickan som lekte i vattnet. Kim lämnade ett tag och stirrade och hennes innersta ville kasta sig ut i vattnet. Men hon vägrade, så hon vände efter ett tag tillbaks huvudet igen och borrade in nosen under svansen. Och försökte slänga ut ljuden runtomkring.
De båda andra verkade samtala.

Tarl frågade om Kilah eller Kim ville ha en liten bit av haren att äta, men Kilah bara skakade på huvudet och fortsatte att plaska omkring i det svala vattnet. "Okej, så fiskmåsar är alltså elaka?" Frågade hon nyfiket och stannade upp ur sin lek, hon såg förbryllad ut och satte sig ner i vattnet igen, hon bara satt där och såg ut över havet, men sedan blickade hon emot Kim och Tarl. Kim såg ut att verka bli dragen emot vattnet - som om hon längtade efter det, fast endast med sin syn.

Kilah förstod Kims sorg och såg ledsamt emot henne, Kilah gick fram till Kim. "Du mår inte bra, eller hur? Vill du att jag ska bära dig ner i vattnet?" Frågade Kilah omtänksamt och log snällt. Hon tittade frågande på Kim. Hon väntade på honans svar och satte sig ner igen.

tarl nickade åt både att honan inte ville ha kaninen och att fiskmåsar var elaka tills han märkte att något inte stämde med den andre vargen och luktade på denne innan han satte tassen i vattnet och stänkte lite på henne "hördu vakna nu lite och lek" han log vänligt mot den liggande honan

Kim hade tänkt somna, vakna igen då de gått. Kanske skulle hon råka bli osynlig mitt i allt elände? Men hon kände plötsligt vatten som rammlade på henne och hennes kropp behagligt in allt vatten hon kunde få tag på. En rysning av välbehag lämnade henne ännu en gång då hon kände det svalkande vattnet mot sin kropp. Hennes öron rycktes intensivt bak för att lyssna efter ljudet bakom henne. Så hörde hon den unga flickans röst igen och hon vände sitt huvud mot henne, trögt men det lydde fortfarande. Hon fick ett mycket försiktigt leende på sina läppar, men det fanns där. Om det var äkta eller ej visste hon knappt själv. Hon skakade på huvudet. Men hon ville inte göra tikken mer orolig. Varför brydde hon sig alls?

Hon hade ju tänkt att hon skulle bara låta dem gå de tröttnat. Men hon var så snäll och uttrålade en fin energie. Och hon ville inte göra henne ledsen så hon reste sig upp med vagt vingliga ben, ostadiga då de inte rest sig på ett tag och gick försiktigt, med sänkt huvud och svansen mellan benen frammåt, fortfarande underlägsen ställning. Hon skände då vattnet mot sin kropp och hela hon drog till sig vattnet. lät hennes kropp bli mjuk och avslapnad. Som massage. Ögonen stängdes nu sakta och hon gav ifrån sig en djup suck.

Kim fick vatten över sig och då skrattade Kilah, men hon ångrade vad hon gjort och skämdes. Kilah kände sig färdig på denna plats nu, kanske dags att gå vidare i Numoori? "Jag borde nog gå nu .. jag har hela Numoori att utforska, kanske vi ses någon gång." Sade Kilah trevligt och log emot både Tarl och Kim.

Så nu gick den bruna honan på stranden igen, detta var hennes andra möte här, men hon hade själv dragit sig ur. Travandes över den vita sanden kom hon vidare emot nästa möte, Numoori var en fantastisk plats och Kilah vill leva för alltid här.

[ Kilah lämnade detta rollspel! 83 ]

tarl gick ned i vattnet och log mot kim innan han hörde att kilah skulle bege sig iväg "okay vi sees väl nån gång" sade han med ett leende och vände sig mot kim och gav henne en slick på nosen "du hur mår du egentligen??? du är helt slut" han kollade på henne

Kim hörde då Kilah sade hejdå och gick, men hon höjde knappt på huvudet utan nickade bara, mer för sig själv en till henne medan hon granskade sin egna spegelbild. Det var inte en vacker syn. Hon släppte blicken från vattnet och tittade istället framför sig på Tarl som hanen hade presenterat sig i, i nått skede.. Han slickade henne på nosen och frågade hur hon igentligen mådde.. Kim skruvade olustigt på sig och stog fortfarnde upp med det grunda vattnet upp till knena..
"Du behöver inte fråga..." mummlade hon med samma hesa torra röst. Fast hon nu stog i vattnet så ville det locka henne längre ut en vad hon redan var, kanske skulle det få sin vilja igenom. Men inte än, det var lätt att plåga sig själv och hon skulle fortsätta.
Hon förskänade inte att leva.

tarl tittade på kim "du kan prata med mig om du vill" han log innan han for med huvudet i vattnet och tuggade lätt på sin svans innan han drog up sitt nu dyngblöta huvud "jag kan kanske hjälpa" sade han och log vänligt mot kim igen "kom igen snälla???" han lade sig på sina knän i vattnet och var fortfarande lite större än honan framför honom

Hon var inte beredd att berätta något ännu. Nej, såret var för färskt och att börja berätta något sånt för en främling som hon knappt träffat i 10 minuter var inte något hon skulle göra.
"Nej" sade hon ännu en gång, denna gång med en mer bestämd röst fast hennes röst inte hade den normala nivån. Hon var utsliten.
"Säg mig.. tarl?... Varför stannar du ens kvar här för att prata med mig`?" hennes ord var tveksamma och huvudet sänktes. Hon ville stirra ner i vattnet, men då skulle hon behöva se sin egna spegelbild igen så hon tittade åt sidan utan att möta hans blick.

tarl gjorde något som liknade en axelryckning "kanske för att jag vill och kanske för att du inte ser ut att må så bra" han satte en tass på honans huvud "du behöver verkligen blöta dig lite" han drog bort tassen och gnagade igen på sin svans innan han kollade tillbaka på henne "nåja lite sällskap har ju aldrig skadat och jag e lite sällskaps sjuk av vad andra sagt till mig" han log mot henne igen "hmm... vad e du för något egentligen???" han hade aldrig sett en varg som henne innan av vad han kunde minnas

Hon gjorde ingen ansats för att svara på hans svar utan ryckte lätt på sig och svängde bort huvudet och tittade på molnen som jagade varan på himlen. Då hon var liten hade mor alltid sagt att molnen kunde bli djur som jagade varan, det kunde lika väl vara en tiger som jagade hen häst eller en häst som jagade en varg.. Sen, då man dog så blev man moln, och då man var ett moln var alla lika starka.

Men hon blev avbryten i sina tankar då hon kände en blöt tass på sitt huvud och hon fnös då vatten skvätte i hennes nos och ruskade på huvudet men hon kunde inte undgå det lilla svaga leendet som kom på hennes läppar, mer som ett flin men det försvan snabbt igen.
Sen frågade han vad hon var och hon vände snabbt tillbaks blicken till molnen.
"Jag är en vattenvarg, vad är ni själv?" frågade hon med fortfarande blicken fastklistrad vid molnen.

tarl kollade på henne "vattenvarg hmmm??? tja själv är man en skuggvarg" han förväntade sig att hon skulle ogilla honom nu på grund av sin ras eftersom många skuggvarjar i hans flock hade varit hatade och ibland mordiska medans han själv ville ändra den sikten på skuggvargar till att inte alla är farliga

Kim tittade på honom, han verkade inte riktigt veta vad en vattenvarg var, inte heller hon själv visste vad han var för ras. Men vem brydde sig igentligen? Det var ju personligheten som räknade.
"Det kvittar" mumlade hon och skakade enkelt på huvudet utan att komma på så mycket mer att säga. Hanen var trevlig, och att hon ens hade öppnat sin mun var ett under.

tarl log mot honan "heh... sååå vad skall du göra efter att vara här???" han knuffade henne lätt i sidan lekfullt innan and nafsade lätt i hennes päls och märkte att pälsen kändes mjukare nu än när han mötte henne

Han var en lekfull typ med livsglimten i ögat, det som en gång hade funnits i denna varginnas kropp men verkade lämnat den för länge sen och var nu ett förgånget spöke. Han verkade ge henne en tafatt fråga, något som fick Kim att rynka på pannan. Efter dethär? Hon tänkte så sällan på efter, hon levde i nuet.. Kanske för att hennes framtid kändes så oändligt långt borta? Kanske hon visste inte ut eller in av det hela.. "Jag vet faktiskt inte.." ärkände hon och ruskade sen på huvudet och tittade tveksamt på honom. Att sitta och prata här kändes så fel.. så fel, hon kunde inte fortsätta. Hon var inte redo att bestifta bekantskap ännu. Hon backade bakåt och kunde inte öppna munnen ännu en gång för att be om ursäkt. Den ända vägen hon kunde ta bort från honom var ner i vattnet. Hon vände sig om och gav honom en snabb sista blick innan hon dök ner i havet och vattnet omfamnade henne som vanligt.

[Sorry för snabbt avslut men få avslutat lite roll, de kan ju träffas igen sen :)]