[Endast för Kaiito.]

Natten hade lagt sig över Eriinari. Det var mörkt, och det var kallt. Stjärnorna lös på en djupt blå himmel och just ovanför horisonten hade månen börjat sin nattliga vandring. Det var kusligt stilla runt omkring den tilltygade varghanen som låg på slätten. Tyst och kusligt.

Han hade inte kunnat släppa det. Han hade inte kunnat släppa minnet av den bruna vargen. Vem var hon? Hon med de violetta ögonen. Och varför fylldes hans kropp av värme varje gång hon dök upp i hans tankar?
Och demonen hade straffat honom, plågat honom, låtit honom vrida sig i smärtor. Han hade skrikit, tjutit, vridit sig och försökt undkomma Hennes bestraffning. Men Hon slutade inte, och han kunde inte heller få de bruna honan ur sina tankar.
Hur lång tid som hade passerat visste han inte längre. Han hade sett solen stiga och sjunka, stiga och sjunka. Dagar hade passerat, hur många. Och han hade endast legat där, plågsamt medveten om sin existens. Vissa stunder hade han slumrat till, i drömmarna sett de violetta ögonen, och väckts av demonens ilska. Han hade varken ätit, och det enda vatten han fått i sig var det som fallit över hans kropp, ner i hans mun, där han legat i regnet.
Och snart skulle allt vara över.

Han rörde sig inte, andetagen var så svaga att de knappt existerade. Han låg på gränsen mellan liv och död. Han var slut, det kändes som att han inte hade några krafter kvar. Och att bara ge med sig, släppa allt och låta Chaibos hämta honom verkade mer lättsamt än någonsin tidigare. Han älskade Henne, han älskade sin Ristaka, men det var inte såhär det skulle vara. Han insåg det nu, förstod hur blind han varit, förstod hur dum han varit. Hur patetisk, meningslös och dum han varit. Och det verkade så befriande att bara sluta ögonen och känna hjärtat slå sitt sista slag.
Men ändå...
Han kunde inte. Han kunde inte ge upp. Demonen hade plågat honom så länge, försökt få honom att glömma, att släppa taget om det som rörde sig i hans minne. Men han kunde inte glömma. Han kunde inte släppa det, och han kunde inte dö. Inte innan han visste vem hon var, hon som bar de där ögonen som han inte kunde få nog av.

Återigen väste Ristaka i hans huvud, och en ström av smärta strålade genom hans kropp. Han ville skrika, men endast ett hest ljud kom ur strupen. Det vore så skönt att dö...
Men nej, han kunde inte.
Och med en viljestyrka som han aldrig trott att han skulle få känna igen pressande han samman käkarna och fokuserade på de violetta ögonen som alltid såg på honom i hans drömmar. Smärtan skar genom hans kropp, demonens ilska kändes överallt i hans väsen, men han vägrade ge upp. All fokus lades på den bruna honan som dansade framför hans slutna ögonlock. Den vackraste av dem alla, den som värmde honom, gav honom tröst och alltid fanns där.
Hon... hon...

Och så, utan förvarning, försvann all smärta och all ilska. Det enda han kände var frustrationen som demonen spred omkring sig medan Hennes förtvivlade skri ekade bort i hans huvud. Hon hade tappat sitt grepp om honom, och återigen var Kaiito en fri varg. Minnen strömmade över honom, och chockerad över det han upplevde låg han alldeles blick stilla på marken. Var det detta han kämpat för? Allt hemsk han gjort, alla de han sårat... Var det detta han velat ha tillbaka?
Men där var hon plötsligt, den bruna, de violetta ögonen, där dansade hon. Och det var ett minne, inte en illusion, ett minne. Och återigen fylldes hans kalla kropp med hopp. Det var för henne han kommit tillbaka.
Echo.
Namnet ekade plötsligt genom hans huvud och allting klarnade. Oavsett vad som skett spelade det ingen roll. Hon var allt som hade betydelse. Hon var allt.
"Echo."
Den hesa rösten försvann ut i nattens mörker och med ett mjuk leende föll den slitna varghanen ner i en djup dvala. De enda som bevittnat det som just skett var stjärnorna som vakade över honom på det mörka himlavalvet.