Ett klumpigt snedsteg, och haren blev varse om Kolzaks närvaro. Snabbt ilade den bort och Kolzak fick snabbt skynda efter om han ville ha någon kvällsmat. Dagen hade spenderats med jakt, och han hade inte lyckats fälla ett enda byte. Han förstod inte. För flera dagar sedan hade han fällt ett mindre rådjur helt på egen hand, hans första riktiga fångst. En riktig måltid. Det hade blivit så mycket över att det mättat både Kolzak, Ezekiel, och ett par ungvargar i Måntemplet. Det var det största djur största han någonsin fällt, en bjässe jämfört med hararna, fasanerna och sorkarna han fått tag på tidigare. Men nu...
Besviket och frustrerat såg Kolzak haren försvinna utom synhåll, och han visste att han aldrig skulle lyckats fånga den. Han stannade upp, stampade frustrerat med ena framtassen i marken.
"Förbannat," muttrade han mellan spända käkar. Det var på väg att mörkna vid det här laget, solen hade sedan länge sjunkit bakom träden vid horisonten. De sista, döende strålarna av dagen lyste ännu upp himlens nedkant i fjärran. En natt hungrig. Otänkbart. Det väsnades i hans huvud, han kunde inte tänka klart. Var det därför? Var det för sotfläcken som den sandfärgade lämnat den dagen? Kolzak bet sig i läppen för att inte frustrerat skrika rakt ut, och vände sig om, ut i skogen igen. Spana igen. Spåra. Gör om. Du klarar det, intalade han sig själv. Var bara ihärdig.

[Till Garn!]

Dagen hade kommit och gått i en outhärdligt långsamt takt. Garn var ensam och han kände sig illa till mods på grund av det. Varga hade vandrat tidigare för att få sig en chans att se sig om själv, och det var ju klart att hon skulle få göra det men han kunde ändå inte låta bli att tycka synd om sig själv. Vissa dagar var det skönt att få tid för sig själv men andra ville han bara ha någon i sin närhet. Om inte för något specifikt så bara för tryggheten om att han hade någon i världen. 
En stund i tystnad flöt förbi när ljudet av varsamma rörelser pockade på hans uppmärksamhet. Garn satte sig upp från sin bädd av månblommor, nu krossade i en form av hans kroppsbyggnad, och blickade ut över området framför honom.
Det var en stillsam skog. 
Tyst.
Tråkig.
Men den hade lustiga blommor som lös likt månen själv, och som utgjorde oväntat bekväma bäddplatser. Plötsligt, som från ingenstans, dök en svärm av långsamt blinkande ljus upp. Oh! Garn reste sig upp vid åsynen av den och ruskade sig själv vaken. Ljusen rörde sig bort från honom, längre in i skogen, i en guppande formation. "N-nej, vänta!" orden slank ur honom. Orolig över att bli lämnad ensam igen.
Garn skyndade sig efter fenomenet på tunga steg när något dök upp i hans periferi. Något som påminde honom om röd päls men innan han hunnit processat faktumet att det förmodligen var en annan individ han sett en liten del av så slängde han sig över ljusen, och stängde käften om ett flertal av dem. Ljudet av surrande, irriterade insekter infann sig direkt i hans skalle och med ens så öppnade han förskräckt munnen igen. Med tungan hängandes ner över hakan. Eldflugorna lämnade snabbt sitt tillfälliga fängelse och återförenades kort därpå med resten av sin svärm.

[Ursäkta att jag drar ut på själva introduceringen men helt ärligt så är Garn lite för fokuserad på eldflugorna.]

En rörelse i ögonvrån. I ett hjärtslag trodde Kolzak det skulle vara Varya. Det var ofta hon dök upp i hans tankar, i hans drömmar. En skräckblandad längtan. Han vidgade ögonen och blicken för att fokusera blicken på vad det nu än var, och kände sig nu dum som trodde att det kunnat vara Varya. Nej, så klart det inte var. 
Det var då Kolzak lade märke till hur stort djuret var bland snåren. En björn? Nej, en varg. Han hickade nästan till. Först övervägde Kolzak flykt, men såg sedan hur vargen kastade sig efter eldflugorna. Synen fick Kolzak att le litet, och den skräckblandade blicken utstrålade nu enbart nyfikenhet. Försiktigt närmade han sig, noga med att inte tränga sig på. Han såg vargen sluta käftarna om en svärm med eldflugor, för att sedan släppa ut dem igen. Själv hade han flertalet gånger jagat dem, men nu väckte de mest minnen. 
"Visst är de fina..." fick han ur sig, och såg sedan upp mot vargen. Det hade inte varit meningen att yttra sig, orden slank bara ur honom utan eftertanke. Innerligt hoppades han att den store vargen inte var ont sinnad.

[det gör inget! förstår honom ;D]

Det var först när rösten nådde honom som han fann sig häpet stirrandes på eldflugorna, som med mjuka - nästan hypnotiserande rörelser återslöt sig med svärmen de blivit separerade ifrån. Han blinkade hastigt några gånger och ruskade på nacken. Insikten om att han inte skulle kunna hålla kvar insekterna hos sig skavde lika irriterat som en träflisa i tandköttet. Garn frustade ljudligt och smackade med tungan mot gommen. Med något purket i sin blick och ett bestämt minspel såg han bort mot hållet som han tyckte att rösten sprungit från - och där bland träd och buskage blottade sig den klara, röda färgen av en vargs fäll. 
"Pojk?" Han sänkte nosen för att vädra. 
Jo, en grabb."Pojk. Varför står du och trycker i buskarna?" Uttrycket i hans anlete hade mjuknat och ögonen utstrålade mer en genuin undran än något annat.

Pojk. Varför står du och trycker i buskarna?

Kolzak svalde och tog några steg framåt, han ville inte vara oartig mot främlingen. Med stora ögon såg han upp mot den massiva grå vargen, men osäkerheten byttes snart ut mot nyfikenhet när han lade märke till den färglatt blå kammen. Det var himmelsblått, en så uppiggande och vacker färg.
"Förlåt. Jag... jag ville bara inte störa."
Kolzak såg blygt mot den andre, trädde lite närmare men höll ändå ett visst avstånd. Rädd att tränga sig på.
"Jag... Kolzak heter jag," fick han ur sig med en låg röst. Han ville verkligen inte framstå som ohövlig.

Huvudet lades på sned under tiden som Garn betraktade hur ynglingen försiktigt tog sig fram ur buskaget.
"Äh, du stör inte," erkände han med en lättsam ton och snusade lojt i luften. Han kände inte Vargas doft, men kanske att han stött på henne ändå. Det gick ju aldrig att veta om man inte frågade.
"Du." Garn satte sig. "Kolzak," rättade han. "Du har inte träffat på Varga? Det är min brorsdotter och hon sa att hon skulle möta upp mig lite senare och ja, nu är det lite senare, ganska mycket senare faktiskt - men här är jag och inte hon." Garn såg på Kolzak med stora, frågande ögon.

Tonen var lättsam vilket hjälpte något. Kolzak vågade sig närmare, nu mindre rädd. Trots att herrn var stor verkade han snäll. När han satte sig gjorde Kolzak likadant. Då sade han ett namn. Det namnet.
"V-var..."
Kolzak harklade sig. Varya? Hade han verkligen hört rätt? Minnena strålade tillbaka från den natten, som om han inte mått dåligt nog det senaste.
"Hur... hur ser hon ut?" frågade han. Kanske var det bara ett vanligt namn i dessa trakter.

Ögonen rundades när han fick en reaktion av Kolzak i samma stund som han nämnt sin brorsdotters namn. Hur ser hon ut?
"Jamen..." Han funderade kort. Ja, hur ser hon ut egentligen? För att vara släkt så var dom inte alls lik varandra. 
"Inte som mig," fick han fram tillslut. Relativt nöjd med sitt svar på frågan.
"Men både ljus och mörk liksom. Blå ögon." Han tystnade, studerade Kolzaks ansiktsuttryck kort innan han hastigt frågade: 
"Har du sett henne? Har du sett Varga?" 

Kolzak lyssnade till hanen, Garns, beskrivning. Ljus och mörk, blå ögon. Kunde det vara någon annan? Kolzak kände sig genast trängd och skakade på huvudet. 
"Nej, jag... har inte sett henne," mumlade han efter en stund. "Förlåt. Jag... jag hoppas du hittar henne."
De var inte alls lika, tänkte Kolzak när han såg på hanen. Men han själv liknade inte sin mor särskilt mycket heller - de var lika mycket familj för det. 
Och han ljög inte. Sedan den natten hade Kolzak inte sett henne.
"Kanske... du kanske kan titta runt Måntemplet. Det är många som vandrar dit."