[Utspelar sig på sommaren, precis efter Saderk mött Navez här.]

Världen flimrade framför ögat, skiftade. Ljusa och mörka fläckar dansade runt på världen som inte tycktes vilja stå stilla. han stapplade fram på de breda tassarna, och de bastanta benen. De som så ofta förut gett honom stabilitet, nu blev de mindre och mindre användbara i takten som den röda vätskan forsade ur de öppna såren.
 Till en början hade han inte märkt att hanens skallning lyckats öppna ett sår i hans panna, men nu, när det ensamma ögats sikt förvärrades än mer av blodet, så var det ett uppenbart faktum. Förbannade behornade varelse.
 Han svor tyst i huvudet medan han försökte hålla sig vaken, vid liv. Allting smärtade, och stegen, och alla andra rörelser, var begränsade av de bitar av sten som fortfarande satt fast i kroppen på sina ställen. Huvudet bultade, samtidigt som en dimma sjönk allt djupare över sinnet. Alla tankar var tröga, som om han behövde knuffa dem genom seg sirap.
 Han behövde bara komma fram, han måste få se dem en sista gång. Han hade mycket han ville säga dem. Sönernas anleten visades upp för hans inre syn, grumliga, som att han tittade på en immig bild. Inte kunde han väl dö innan han skulle få se dem igen? Var det verkligen hit men inte längre? Han såg knappast världen längre, och det klibbade i pälsen av blodet. Tassen sattes ned i ett snedsteg och han föll hårt mot den röda stenen.
 Det ven lätt när luften slogs ut ur hans lungor. Han kved lätt under smärtan som blossade upp som en eld i alla såren. Var han ens nära någon ur flocken? Skulle någon ens hitta honom innan han försvann, eller var han dömd att dö här ensam.
 Han fnös hårt, något som åter satte smärtan i kroppen i rörelse. Hur hade han tänkt egentligen? Inte alls. Qilaq och Novoka hade varit där när deras läromästare dog, och nu lämnade han dem föräldralösa. Han hade varit självisk, så innerligt självisk. Det högg i bröstet när han tänkte på det, och nu skulle han inte ens få säga hejdå.
 Världen flimrade åter till och han stängde istället det ensamma ögat, lyssnade till sina egna rosslande andetag där han låg i en hög av blod och päls, oförmögen till att kalla på dem, för trött och skadad för att leta efter dem.
Förlåt mig.

[Utspelar sig alltså före Qilaq ska få skäll av Tass]

Det var någon gång på dagen och en ung hane kände sig väldigt fri att ströva omkring. Qilaq föredrog alltid att vara i rörelse framför att stanna på en plats en längre stund. Det var en sådan händelse som tog honom till revirets utkanter igen. Inte för att korsa dem, det hade han redan fått höra att han inte borde. Hans utflykter hade tydligen inte passerat osedda förbi. Qilaq gick, mycket medvetet närvarande, och hade stenkoll på sin omgivning när doften av blod spritt sig till hans närhet. Den var stark och Qilaq såg sig omkring. Var han den enda som märkt det här? Vad det nu än var. Qilaq anade oråd men kunde inte för allt i världen förstå hur han kunde vara först till en händelse; men han var ju ändå tvungen att upptäcka. Orosmolnen hopade sig bildligt talat över honom. Han höjde lite på ögonbrynen och började gå igen. Han prövade sig fram och när han luskat ut vägen till den som blödde så upplevde han något som ett hårt slag mot nosen. Hans nos identifierade fars doft. Doften av blod gav honom med ens svindel. Han kunde inte hjälpa att han vacklade till. Orosmolnet exploderade och han drabbades av lätt panik. Qilaq fick aldrig panik men det finns en första gång för exakt allt. Därav dålig tankeförmåga men desto kvickare fattningsförmåga. Han längde stegen. Qilaq visste att blod och Saderk kunde betyda många saker, men pappa hade inte varit där med dem på länge. Faktumet att blodet maskerat hans doft till en början var minst sagt oroväckande och flera osmakliga scenarion hade infekterat hans tankar. Qilaq rundade röd sten i hiskelig fart och tvärbromsade när hans båda ögon fokuserat på en ynklig figur en bit bort. Qilaq skulle tala, men hans röst samarbetade inte. Han harklade sig.
  "...pappa?" frågade han så högt han kunde.
  Han var inte dum, han behövde inte få bekräftelse på att den allvarligt skadade figuren var hans far - men det vann honom någon sekund av betänketid. Eller något. Han hade inte sett sin far på ett bra tag, och han hade haft sina bekymmer angående det. Qilaq hade faktiskt tänkt en del, men han trodde aldrig att det kunde gå såhär. Qilaq hade alltid varit respektfull mot sin far, men en tanke om att han önskat att han varit mer personlig och mer kärleksfull även om det gick emot hans allmänna approach som bara Novoka sett helt igenom, trängde in i hans medvetande och lekte med honom de sista meterna fram till Saderk. För nu var han också medveten om att han kunde förlora sin far. Skulle han hämta hjälp? Han stannade inte. Fast skulle han kanske hämta hjälp först och sen...? Nej, han var för alltför självisk. Qilaq tänkte inte aktivt på hur han måste få vara den som hittar sin pappa, utan gick mer eller mindre bara på instinkt. Han kom nu hela vägen fram där han inte visste hur han skulle förhålla sig till situationen. Han var verkligen inte tränad för en sådan situation.
  "Hallå, va? Pappa, vad har du gjort? Vad händer, pappa, vad har du gjort, vad är det här?" frågade han förtvivlat och hans röst skar sig flera gånger.
  Qilaq puttade på skepnaden på marken. Va? Han buffade hårt och kände solklart en kall tass på hjärtat. Vad sade man ens? Han var kluven mellan att övertas av frågetecken - agera fortsatt oförstående och fortsätta uppfatta allt som overkligt - och att bara bryta ihop. Inget av detta var egentligen effektivt, inte om man ville rädda någons liv. Han ville hjälpa Saderk upp, men hur, ifall denne inte orkade stå? Det var verkligen overkligt, så han hade lite svårt att ta det seriöst - men han kände allvaret lägga sig över honom.
  "Res dig upp", darrade Qilaqs röst desperat. "Ställ dig upp, pappa ställ dig upp."

Framför hans blick så seglade minnesbilderna förbi, de flesta figurerade kring hans valpar, men även flocken. Han hade svikit dem alla. De alla sörjde Shiro och så kom han där och bara lade på mer på deras axlar. Det brände i det enda gula ögat, tårar som han vägrade låta sig själv fälla.
 Han var kluven, han ville hinna träffa sina barn, men samtidigt ville han inte att någon av dem skulle behöva se sin fader såhär, se honom dö. Smärtan kändes i hela hans kropp, tankarna blev allt trögare, ljuden ifrån världen svårare att tolka. Hade han verkligen nyss hört någon säga pappa? Eller var det blodbristen till hjärnan som fick honom att inbilla sig saker? Ha orkade inte lyfta huvudet för att kolla, och han skulle inte behöva göra det heller.
 Qilaqs stämma hördes genom gröten i hans sinne, rösten var förtvivlad, och brast många gånger under ordflödet. Det högg i hjärtat. Han ville kunna trösta honom, säga att allt blev bra, men Saderk hade aldrig ljugit för sonen, och han var gammal nog för att inse att fadern inte hade lång tid kvar, speciellt om inget gjordes. Han svalde hårt och försökte finna sonen med den grumliga blicken, men det var svårt med blodet som runnit ner i ögat.
"Qilaq?" hans röst frågande, nästan ursäktande. Sonen försökte få upp honom, och med varje knuff sköljde en ny våg av smärta över honom, även om han försökte dölja det för sonen som bara ville hjälpa så kunde han inte hindra grimasen, och den tysta kvidandet.
Åter hörde han sonens desperata stämma. Det skar i honom att höra honom så.
 Han hade önskat så innerligt att få träffa dem innan han dog, men nu? När hans valp fanns där med honom, då visste han knappast varför längre. Det hade varit en sådan självisk tanke, att få se dem igen, och han förbannade sig själv att han ens försökt ta sig dit. Men Qilaqs desperation fick honom att åtminstone vilja försöka, han måste försöka för sin son. Inte kunde han bara ligga här och tyna bort framför honom, det var inte så Qilaq skulle minnas honom.
Det spände och värkte i hela kroppen, stenarna skavde och skar när han försökte tvinga upp kroppen på tassarna igen. Alla hans muskler skalv av utmaningen, och halvvägs upp vinglade han till, och slutade upp på marken igen.
 Hans andning var tung, ansträngd, och det susade i huvudet och hela världen snurrade.
"Jag tror inte det går" rösten hade en ursäktande ton.
"Förlåt mig" Han försökte åter se på sin son.
"Jag älskar dig och Novoka, mer än vad ni någonsin kommer ana" Det kanske märktes på hans röst att han accepterat sin död som oundviklig. Han själv var inte stark nog att gå längre in i reviret, och sonen var inte stark nog att ta honom dit. Han ville hinna få saker sagda.
"Och jag är så oändligt stolt över er" Stämman lät så slutgiltig. Han ville dra nosen över sonens päls, ville hitta tröstande ord, men han hade inget på lager som kunde hjälpa honom.

Qilaq fick respons, om än bara en yttring av hans namn. Hur reagerade man ens i en situation som denna? Qilaq kände knappt igen sin far. Han gjorde det, men ville inte. Han ville inte se det här. Ändå hade han valt att inte hämta någon som kunde kolla läget först. Om Saderk dog såhär skulle Qilaq aldrig kunna förtränga minnesbilderna som han var i full färd att lagra på näthinnan. En enormt självisk tanke, men ack så sann. Saderk gjorde ett försök att resa sig som Qilaq praktiskt taget befallt. Det var ett misstag att kräva det av honom, men pappa fick inte dö. Qilaqs far bad om förlåt, och sade att det inte gick att resa sig. Varje ord som yttrades efter det reflekterades i tårar som brände och sved bittert. Saderk sade att han älskade sina söner så mycket mer än de kunde förstå. Qilaq begravde nosen i sin fars päls och rotade runt, buffade och togs över av ren panik.
  "Pappa säg inte så, du kommer klara detta, vem ska jag hämta?" pep Qilaq. "Du får inte dö, pappa, jag älskar dig ju..."
  Qilaq kände ilska blomma upp inom sig. Förlåt? Hur kunde Qilaq förlåta det här? Ilskan dog. Far hade inget val. Han behövde hjälp. Saderk hade fortsatt med att säga att han var stolt. Väldigt stolt. Vad fanns det att vara stolt över?
  "Vad ska jag göra? Jag vill inte, inte utan dig, pappa snälla vad kan jag göra?" sade Qilaq och trampade runt, fruktansvärt rädd och enormt vilsen. "Du måste leva, låt mig hjälpa!"

Qilaqs upprörda stämma letade sig åter genom gröten i hans sinne. Förnekade att han skulle dö, krävde nästan av honom att leva, och Saderk önskade så innerligt att han kunde uppfylla den önskan. Det var det enda han ville just i den sekunden, uppfylla sin sons önskan, men istället låg han där i en hög, oförmögen till det mesta.
"Ssch, så ja" hyssjade han med bruten röst. Visste inte vad annars han kunde göra. Qilaq hade frågat vem han skulle hämta. Saderk hade inga förhoppningar på att någon annan ur flocken skulle kunna hjälpa vid det här laget, men det gav honom en idé.
Qilaq fortsatte fråga vad han skulle göra. Panik påtaglig i rösten.
"Så ja, det ska bli bra ska du se" rosslade han och såg på sonen. Det gjorde ont att se honom såhär, och han ångrade sitt beslut att ta sig tillbaka.
"Hämta Kyoko" Den lilla honan hade helande krafter, och var någon han visste att Qilaq litade på. Kyoko råkade också vara den i flocken, utöver hans valpar, som han kände sig närmast till, efter all tid de spenderat medan flocken var på jakt.
 Han hade fortfarande ingen förhoppning på att bli bättre, han förväntade sig fortfarande att dö, men om Qilaq hämtade Kyoko skulle han åtminstone slippa se honom dö. Han skulle kanske få tröst i att han iallfall försökt. Saderk kunde bara gissa, men det var ett bättre alternativ än att sonen stannade där han var nu och bara stod och titta utan att kunna göra något.
"Sen ordnar det sig" lovade han, utan att själv tro på lögnen.

Faderns röst försökte trösta och lugna, men utan att nå fram. Qilaq var minst lika panikslagen. Saderk skulle inte dö idag. Det hade Qilaq redan bestämt sig för på något sätt, redan innan fadern bad honom hämta Kyoko. Tankarna ordnade upp sig lite, huvudet klarnade. Kyoko. Qilaq nickade flera gånger, hastigt. Han hade inte kunnat ta till sig av pappas försök att stilla hans ångest, men nu såg han hopp. Qilaq kände sig hoppfull. Han brukade normalt sett inte vara så nära sin far, på det här sättet, men nu var hans nos blodig och Qilaq yr. Kyoko kunde hela, det visste Qilaq. Hon stod honom väldigt nära, adoptivmor och allt. Sen ordnar det sig. Qilaq ville tro på det. Qilaq nickade igen.
  "Jag ska inte göra dig besviken den här gången", sade Qilaq tyst och såg på Saderks enda öga som var matt av smärta.
  Det smärtade honom med. Enormt, men de kunde klara det här. Tillsammans; genom att Qilaq för en gångs skull gjorde något för sin far, och genom att fadern nu kämpade för att behålla medvetandet. Qilaq hade lust att ropa på Kyoko redan nu, när han sprang så fort han kunde, men han skulle vänta med att drabbas av panik på nytt. Han ville göra sig förstådd också. Han hade inte möjlighet att se tillbaka nu, när han rusade vidare, något han hoppades att han skulle slippa ångra.

Qilaq svarade inte på hans försök till tröstan, vilket inte förvånade honom egentligen. De hade blivit så stora, självständiga. Han ville inte att de skulle ångra något, även om han önskade att de velat träffa honom mer, och faktiskt spendera sin tid med honom. Men han mindes hur det var att vara ung, tonåring.
 Blicken var fortfarande grumlig, halvt täckt av hans egna blod, men han kunde se den sandfärgade sonen där han sprang mot grottorna(efter att ha sagt något Saderk ändå inte kunde höra). Han hade knappt ärvt något av sin mor, och Saderk kunde inte säga att det gjorde honom ledsen. Honan som han fått valpar med var allt annat än stabil, och det hade aldrig varit ett övervägt val av honom, men när de sedan funnits hade det inte funnits något annat val. Han kunde inte ha lämnat dem där för att dö. Tankarna fladdrade till dottern han inte sett sen dess. Levde hon nu? Eller hade Ria lyckats återhämta sig nog för att avsluta det hon påbörjat? Fanns det ens vargar i den flocken med känslor och mentalkapacitet att rädda en försvarslös valp?
 Han visste inte, men han ångrade sig djupt, önskade att han kunnat hålla sitt ord, eller åtminstone att han gått tillbaka direkt. Det var få saker han ångrade i livet, men att lämna sitt barn där, det var det som skar djupt i honom, men han kände att det ändå var en värdig sak att reflektera över innan man dog. Vad man gjort i livet, vad som blev rätt och vad som blev fel.
 Och det var med tankarna på sin förlorade dotter som han tillslut förlorade kampen emot medvetandet och världen svartnade inför det enda ögat när mörkret omfamnade honom. Åtminstone gjorde det inte ont nå mer.

Avslutat