Minnet av blöt päls låg nära till hands i den brunröda hannens sinne. Kallt, uppfriskande vatten som ännu ej riktigt värmts upp till fullo av solens strålar. Luften var dock behagligt varm och överallt slogs hannen av livets myller i form av fåglar och insekter. Han kunde höra dem; kvitter lika tydligt som röster tätt inpå, prasslande steg som ett yl den stilla natt.
Långt bort kunde han höra vattenfallets eviga brus. Erakan sörjde att han aldrig skulle kunna komma att se dess storhet han hört så mycket om, dess elegans och storslagenhet vars dundrade blev en smärtsam barriär som han aldrig kunde passera. Ha hade hört de andra vittna om hur kaskader av vatten vällde ned ned ned tills enbart skum och skimmer bestod. Det lät som en syn att skåda.
Dock var detta det närmsta han vågade sig utan vettigare anledning.

Då solen nått dagens högsta punkt vände Erakan i spåren. Han vakade över revirets gränser med en noggrannhet som han hoppades gjorde ledaren nöjd. Ännu under sin tid med flocken hade han ej stött på någon som skulle kunna liknas med en inkräktare. De han hade stött på, om än fåtaliga, hade inte ens varit att han behövt mota bort dem. Bara en muntlig påminnelse, om att detta var en flocks territorium och individerna hade varit påväg åt det andra hållet. Nästan en besvikelse. Dock var lättnaden större, med tanke på hur usel han var på kamp.

Den rödbruna hannen stannade med en fnysning. Han namn betydde 'den djärve' men han var allt annat än det. Kanske feg var fel ord, men sanningen var inte långt ifrån. Konfliktundvikande, ja. Skygg, en del.
Svansen knyckte till i en misstyckande gest. Han kunde nästan höra Zey-So's röst i huvudet, ett envist påminnande morr om hur han visst dög.
Tassarna hade burit honom längst revirets kant, långt långt bort från fallets ljud. Det var nästan planlöst han hade rört sig, om man inte visste bättre. Skogen var tät, och även fast terrängen gick att manövrera sig igenom, så var det betydligt enklare att röra sig längst de redan upptrampade bytesdjursstigarna.

Solen värmde, och himlen var lovande där den gick att skymta mellan topparna. Så annorlunda från de granar och tallar som omgett hans uppväxt, men ändock vad han i dagens läge föredrog framför allt vad Nordan hette.
På den klädda marken satte sig hannen ned för en stunds vila. Inte för att an behövde det, men en kort paus tyckte han sig ha förtjänat.

[bläääää dåligt inlägg xD är på tok för ringrostig.. ]

[Okej. För det första hoppas jag att det är rätt tråd jag skriver i. xD Orkar inte logga in på det andra kontot för att checka. (A)]

Den lilla röda valpen vandrar ensligt omkring i skogen. Han har irrat bort sig men är på ett ungefär säker på var han är. Hade han kunnat höra hade han kunnat orientera sig med hjälp av dånet från vattenfallet. Det borde fortfarande kunna höras. Men valpen kan inte höra. Han har aldrig kunnat. Och sedan mötet med brodern har hans luktsinne inte varit det bästa heller. Så valpen rör sig helt enkelt på känsla. Han har ingen aning om var han är. Men han spatserar målmedvetet framåt. Som om han hade ett mål med sina steg. Kanske har han det. Att hitta ut från det här området och kunna vandra vidare. Han är född vandrare och det var ett bra tag sedan hela familjen var samlad nu. Han minns knappt när hela familjen var samlad senast. Han och syskonen hade fortfarande varit väldigt små när fadern hade övergett dem. Men valpen är övertygad om att han kommer möta sin far igen. Inom en snar framtid. Fadern har endast satt sina valpar på prov. För att se om de har vad som krävs. Fast det är egentligen bara något valpens lilla hjärna har kokat ihop. Men det lindrar hjärtats värk att tänka positivt.

Den intensiva gröna blicken sveper över området. Vilket håll ska han gå? Det vore väl inte så svårt att ta sig ut från det här området? Men han har som sagt inte mycket att gå på. Eller egentligen vet han exakt åt vilket håll han ska gå. Han vet precis i vilken riktning han borde ta sig. Men han har ändå dröjt sig kvar på denna plats. Varför? Det är en bra fråga.

En rörelse i ögonvrån får valpen att rycka till. En liten mus har skrämts och kikar mellan grässtråna och bladen på buskarna. Jaktinstinkten vaknar i valpen och han har snabbt satt efter den lilla musen. Han springer allt han kan. Möss är snabba så djur. Därför är de väldigt bra träningsbyten. De smakar inte så bra men ändå. Valpen rör sig i riktning mot byomifallet. Fast han är inte medveten om det. Valpen rör sig snabbt och smidigt. Trots sin valpiga klumpighet är han redan en relativt skicklig jägare. I alla fall enligt honom själv.

Men han märker inte att han inte är ensam längre. Och just som han rusar in under en buske och kommer ut på andra sidan står det en främmande varg framför honom. Valpen tvärnitar och stannar i sittande ställning. Nu har han gjort bort sig. Han trycker sig mot marken och börjar backa bakåt. Tillbaka mot busken som han just sprungit under.

Erakan ryckte till när steg och prasslande plantor vittnade om en annan vargs närvaro. Liten, om han kunde döma på stegens abstrakta tyngd. Ögonblickligen var det goda humöret borta, ersatt med fundersamhet och en lätt brysk känsla. Luften bar ej med sig information om främlingen, då den låg åt fel håll. Ändock så kände han inte igen stegens stil eller karaktär, vilket i sin tur vittnade om att de med stor sannolikhet var en inkräktare.
En liten sådan.
Han hann precis resa sig när ett buskage exploderade i färggranna ljud, och lika snabbt försvann den gestalt han bara just hann skymta.
Med hela kroppen vriden mot där den lilla vargen - var det en valp eller bara en varg i liten storlek? Han hade inte hunnit bedöma det - försvunnit, sträckte han lite extra på halsen för att verka större än vad han var.
"Vem där?" sade han med en så bestämd stämma han kunde förmana. Det fanns ingen vana i rutinen, och inte heller hade han många minnen att falla tillbaka på. I regel hade det varit hans tidigare flock som alltid varit inkräktarna, och därutöver hade alltid hans fader eller farbror skött samtalet med den väktare eller ledare som bemött dem. Viss etikett fanns ännu intryckt i huvudet; den långa listan med artiga fraser och regler på regler över hur man skulle te sig i vilka sammanhang. 
Nu var det han som stod som väktare - det var dock inte hans rang, men likväl vakade han revirets gränser med jämna mellanrum - på andra sidan och skulle bemöta denna främling.
Underligt.

[ja, det är här du skulle svara ;D ]

Han hade lyckats ta sig in bakom busken igen. Men vart ska han ta vägen nu? Han är inte tillräckligt snabb för att springa ifrån en äldre varg. Törne är bara en liten valp. Han har inte mycket att sätta emot när det kommer till äldre vargar. Vad ska han göra? Kanske är det bästa att försöka övertyga främlingen om att han inte är något hot? För visst borde en vuxen varg tänka att en valp inte är mycket till hot? Eller? En valp kan ju inte göra så mycket. Törne kan inte göra så mycket. Öronen ligger bak mot nacken. Sakta kikar han försiktigt fram bakom busken. Han är omedveten om att främlingen talat. Frågat vem som är där. För Törne besitter inte hörandets förmåga. Han har ingen aning om att främlingen talat.

Han får en skymt av främlingen och drar snabbt tillbaka huvudet igen. Hjärtat slår vilt i hans lilla bröst. Vad ska han göra nu? Tankarna virvlar omkring i hans lilla huvud och han försöker få grepp om dem alla. Han har aldrig befunnit sig i en sådan här situation förut. Är det rädsla han känner? Nej, förmodligen slår hjärtat bara så hårt för att han inte var beredd på att stöta på en främling. Han var så inne i jakten att han hade varit oförsiktig. Det är inte lätt när man inte ha något komplement till avsaknaden av hörsel.

Trots att Törne ännu bara är en valp så är hans tankeverksamhet väldigt snabbt. Så en annan valp som kanske hade suttit och tryckt bakom busken för att finna en väg ut och tagit tid på sig så handlar det bara om sekunder innan Törne kikar fram från andra sidan av busken. Den intensivt gröna blicken fästs på främlingen och sakta tar valpen några steg fram. Sedan sänker han huvudet och svansen hålls tryckt mot bakbenen.
"Förlåt". Säger han. Ursäktar sitt beteende inför en äldre varg.
"Jag... såg mig... inte för". Kanske stakningen på orden kan för andra anses som rädsla eller osäkerhet så är det för Törne bara det att han försöker vara säker på att det är rätt ord han använder. Då han kan höra sin egen röst lika obefintligt som andras röster så försöker han se orden framför sig innan han uttalar dem. Sakta höjer han blicken igen. I fall främlingen skulle tala vill ha inte missa det.

Erakan stod spänd och inväntade svar. Musklerna darrade, trots det att han inte ville det. Tecken på svaghet, sade hans huvud åt honom, och bara knappt lyckades han hålla öronen från lägga sig bakåt.
Det var en valp.
Ansiktet och kroppen som blottades var inget annat än en valps späda kropp och unga ögon. En valp.
Erakan kände sig löjlig i just det ögonblicket.
Hannen ruskade på sig och lät musklerna slappna av något för att visa att han inte menade något illa. Vad skull en valp kunna göra vilket fall?
Valpens ord klingade ovant i hans öron, dock fäste han ingen vid det. Valpen tydliga undergivenhet var bevis nog för att bara ett litet misstag begåtts. 
Osäkerheten föll plötsligt som ett fällt träd. Nog för att hans förra flock mycket väl skulle ha välkomnat en främling och talat vänligt, men sådan var inte nödvändigtvis Draugais sätt att styra. Skulle han vara riktigt skulle hon nog antingen köra iväg valpen, eller ta honom till Iwaku för utvärdering.
Erakan höjde skeptiskt huvudet, synade främlingen med en intensiv blick. Det var ovant, kändes konstigt. Alltid hade det varit honom som andra såg ned på, både på grund av sin knappa storlek och allmänna oförmåga. Under möten kunde han nästan känna de andras blickar i ryggen, och deras röster ekade i hans känsliga öron. Skeptiska, nedlåtande.
"Låt gå." sade han, ordens känsla främmande i munnen. Han försökte efterlikna hur han sätt Iwaku agera. Stolt, säkert. Var inte säker på om han lyckades.
"Du är väll medveten om att detta är ett bevaka territorium?" åter igen försökte han verka auktoritär, och klangen lät stabil i alla fall enligt honom själv.
Erakan kände vinden dra mjukt genom pälsen. Det var inte alltid den lyckades slinga sig mellan träd och växter, men dess ofta svalkande drag var alltid lika uppskattat.

Valpen ser på främlingen. Försöker se något tecken hos den andre att det är fritt fram att vandra vidare. Jakten är ändå över. Kanske han ska vandra vidare? Han kanske lyckas finna mor eller någon av syskonen med. De har han inte sett på länge. Han saknar dem. Främlingen talar. Det första förstår han. Gå. Det lilla ansiktet spricker upp i ett leende. Sådär oskyldigt och glatt som bara valpar kan få till. Sedan tippar han huvudet fundersamt på sne. Vad är det främlingen säger sedan? Törne hänger inte med alls. Det är krångliga ord han aldrig stött på tidigare. Han formar läpparna för att försöka få grepp om orden själv. Men det går inget vidare.
"Terr-oorr-ito-um?" Lyckas han få fram. Han skakar snabbt på huvudet. Det är fel. Fel. Fel. Fel. Han vet att det är fel. Men vad är det främlingen försöker säga? Territorium är inget ord Törne har stött på tidigare. Han har ingen aning om vad främlingen talar om. En fjäril flyger nonchalant förbi nosen på honom och där med har valpens fokus helt lämnat främlingen och den intensiva gröna blicken följer fascinerat fjärilens luftdans.

[Förlåt för segt svar. :(]

((Förlåt för att jag inte har svarat, men har nästan ingen inspiration till just detta roll underligt nog :/ Det har gått så länge, så jag föreslår att avsluta rollet direkt ^^' ))

[Lugnt. ^_^ Vi säger så.]

[AVSLUTAT]