Sen Nilo vaknat hade de spenderat en hel del tid ihop. Det var bekant och tröstande att ha vinkvällarna med Nilo trotts att Aurora inte längre kunde delta. På något vis kändes det ändå som att Aurora levde vidare i traditionen. Svartvargen verkade också uppskatta det, kanske tog det tankarna från sonens död och den nya, andra törsten. Och helt ärligt trodde Malva att honan hade lite svårt att helt släppa sina tidigare uppdrag, trotts att dem inte var helt praktiskt möjliga när man var allergisk mot solen. Malva hade fått axla ansvaret i all hast när Nilo tagits ur leken och det hade inte direkt varit någon formell överlämning. Efter begravningen var det bara dags för henne att gå från lärling till huvudansvarig över en natt och så fick det vara med det, Malva klagade inte - hon stortrivdes. Arbetet hade också hjälpa henne hantera sorgen.
Hon fyllde upp en varsin bägare med mer vin och lutade sig fram mot väninnan. De var mitt i ett samtal om Skuggfall, planerade föreställningar och besvärliga typer man kunde råka på.
"Säg mig Nilo, kommer din kära son någonsin låta mig ställa honom i rampljuset han förtjänar va?"
När de ändå talade om besvärliga typer kändes Prösp naturlig att ta upp.
"Det finns inget sätt du kan hjälpa mig övertyga honom på, han är en av landets skickligaste dansare trotts allt..."
Hon gav den äldre honan en menande blick, en moders inverkan kunde gå långt.

[Niloo   Utspelar sig någonstans i högsätet..]

Nilo stortrivdes verkligen i Malvas sällskap och de var väldigt lika varandra på fler än ett sätt. Hon kändes mer som en dotter till henne nu mera, men att hon samtidigt slapp det yttersta ansvaret av att faktiskt umgås med en avkomma. Med Malva behövde hon filtrera sig själv lika mycket och även om vinet inte längre var lika njutbart eller sällskapet var dottern till hennes forna vän, så kändes livet ganska normalt och oförändrat från tidigare för en stund.

Nilo skrattade högt. Skrattet var tydligt mer ihåligt än tidigare om man kände Nilo, men det bar fortfarande hennes ärlighet och var genuint.

"Åh Prospero, jag älskar honom men min son har tyvärr drabbats av att vara för lik både mig och sin far." Hon menade Even i det här fallet. "Och han är svartvarg. Han vet redan sitt värde och att han inte behöver bekräfta det i en arena. Han är stolt den där." Nilo log. "Och jag är blott en moder vad har jag att erbjuda mer än den modersmjölk han redan fått tillsammans goda råd och lyckönskningar om att jag vill att han ska få allt han vill ha här i livet? Nej han vill ha mer än så. Men jag hoppas du kan övertyga honom, han skulle behöva det. Men du behöver nog erbjuda mer än bara en dans i arenan, du vet. Prospero är nog inte ute efter att bara vara underhållning till besökande skabb från hela Numoori." Nilo smuttade lite mer på det beska vinet utan att släppa Malva med blicken.

"Tur att Alonso finner nöje i det mer kulturella åtminstone. Du kanske borde prata med honom? Jag är säker på att lite mer broderlig.. broderlighet kanske kan motivera bättre. En vänlig och så där broderlig rivalitet, du vet." Nilo hade aldrig haft bröder så hon hade ingen aning om vad hon pratade om. "Du borde försöka få med Ariel också, se till att han får en inte så farlig roll i arenan så han slutar prata om att bli gladiator någon gång, du hade gjort oss alla en tjänst där. Jag tänkte nog att han skulle lärt sig av att ha näst intill växt upp på arenan att det inte är något för en svartvarg att hålla på med, men något ska man ju misslyckas med som förälder uppenbarligen. Oj vad jag pratar!" Nilo kom på sig själv med att hon måste låtsas andas ibland som Even bett henne att göra. 


"Du har gjort ett formidabelt jobb än så länge Malva, av vad jag både hört och sett. Du är ett viktigt ansikte utåt nu för Tenebris. Till och med Even har talat gott om dina framgångar." Ja alltså, om man la till lite kryddande ord mellan hans meningar gick det att tolkas så åtminstone. Detaljer. "Jag ser fram emot att se dig nå dina nästa mål, vad än de nu blir." 

Malva nickade och skrattade med vid alla lämpliga tillfällen i Nilos monolog. Mostern var faktiskt en av få vargar hon kunde stå ut med att låta höras lika mycket som henne själv. Även om där absolut ibland fanns ett visst förakt för att Nilo var den som överlevt medan Aurora dog så älskade Malva flocksystern på sitt sätt. Och hon var rolig att dricka vin och skvallra med. Exakt trevligt var det när honan var så inställsam och uppmuntrande som ikväll. Det riktigt strålade om Malva då Nilo berömde henne insats och det gick inte att ta miste på att orden om Even verkligen träffade något hos henne. Det var skönt att känna sig sedd och uppskattad, och det var mer än en gång den senaste tiden som hon tvingats till obehaglig självreflektion så att få lite välförtjänt beröm satt inte fel.
"Åh men Nilo jag blir riktigt rörd."
Invände hon och torkade teatraliskt en tår från ögonvrån.
"Det är såklart för att jag haft en så formidabel lärarinna."
La hon till med ett inställsamt leende.
"Och jag ser fram emot att se dig revolutionera odödligheten och stå vid din sida medan du gör det. Skål, för nya mål!"

Nilo skrattade till och blinkade till Malva. "Och med din hjälp så ska jag se till att revolutionera odödligheten med stil. Skål Auro- Malva!" Nilo hade rättat sig själv direkt, men det var försent.

Kom ihåg att le. Kom ihåg att hon inte vet sanningen. Kom ihåg att du inte kan berätta sanningen. Kom ihåg att visa känslor.

"Åh Malva.. Jag saknar henne så. Du påminner mig så mycket om din mor. Hon hade varit stolt över dig varje dag och för alltid."

Det var åtminstone inte en lögn. Om det nu mot förmodan skulle vara värt något. 

"Skål, för Aurora! Må vi göra henne stolt, nu och för alltid - och med stil." 

Att en glad och lättsam stund så snabbt kunde förbytas. Malva satte nästan fruktdrycken i halsen och hennes ögon tårades något. Det var bara en felsägning, den var snabbt räddad, men bara tanken på att hon ersatt sin mamma. Att Aurora inte var här. Det gjorde så ont.
Nilos skeva leende suddades ut med henne känslosamma ord. Det gjorde det inte direkt lättare att hålla sig samman och hon var tvungen att torka tårar ur sina ögonvrår helt genuint. Det där kunde faktiskt vara det finaste någon någonsin sagt till henne. Kunde det vara så? Att Aurora var stolt över henne?
"För Aurora!"
Stämde hon in med något grötig röst.
"Ingen stolthet utan stil."
La hon till med ett försök till ett snett leende, hoppades kunna lätta upp stämningen för de båda. Och det lät helt klart som något Aurora kunde ha sagt likt ett mantra. Det var helt klart ledord Malva levt efter hela livet. Enda sedan hon som ung testat mammans pälsar och övat på att gå värdig framför den stulna spegeln i deras hem. Hon drack djupa klunkar för att döva känslorna alla minnen drog upp.