Kawazatriskogen. Fuktigt, varmt och kvavt var bara tre ord för att beskriva klimatet. Långt upp i trädtopparna kunde man höra olika typer av fågelljud i olika tonarter. Man kunde även höra rasslandet av djur som hoppade mellan lianerna i flykt från andra, större djur.

Mitt i denna underliga skog, eller närmare sagt djungeln, kunde man urskilja en vargtik - som inte hörde hemma där. Adena må vara van vid värme, hon var trots allt en Infero, men den här värmen var av en annan typ, en kvävare och mer tätare värme än den hon ursprungligen var van vid.

Tikens päls var fuktig och man kunde se små droppar av vatten i den porösa pälsen. Det var knappt gryning än, och vad tiken gjorde uppe så tidigt var även för henne aningen oklart. Av någon anledning, någon djup känsla inom henne så var hon tvungen att vara i ständig rörelse; oavsett tid på dygnet, oavsett vart hon befann sig.

Adena rörde sig i relativt snabb fart, men hon sprang inte fram. Likt vanligt bar hon huvudet högt, öronen spetsade och svansen mot himlen, klart och tydligt visande hur inställd hon var till att möta andra individer, om det ens fanns några här. Tiken hade rört sig i området under dagar men inte stött på en enda, både på gott och ont, i vems fall?

Yrjö låste blicken på inferotiken som rörde sig strax framför honom. Han låg tryckt mot marken under den rikliga undervegetationen, och den omaka blicken var som fixerad vid hennes sprakande figur. Inferos. Han hade bara sett ett par innan i skogen, men de hörde inte till vanligheterna. Yrjö tog beslutet och ett kallt leende spreds över hans svarta läppar. Stegen var ljudlösa där han följde henne på ett långt avstånd. Dimman, som i nuläget bara var som en tunn hinna i luften, tjocknade. I djungeln hade han mängder av fukt att arbeta med, och dimman växte sig i hög fart tjock och vit. Yrjö rörde sig ljudlöst genom den där han närmade sig. Han vek av från stigen hon följde, och tog ett språng in i sidovegetationen. Han kände till den här delen av skogen lika väl som han kände sin egen svans, och rörde sig vant men snabbt för att undvika att orsaka prasslande ljud. Yrjö saktade ner stegen till slut när han kommit ikapp och såg på henne genom dimman, knappt urskiljbar mot allt det vita.
"Har du bråttom någonstans?" frågade han med höjd röst för att höras, samtidigt som han antog sitt vänligaste leende.

Dimman som varit relativt tunn tycktes tätna och vargtiken spetsade öronen noga. Det var något som fick henne att bli extra alert, något som verkade... annorlunda med omgivningen och hur den ändrade på sig så aggressivt och snabbt. Adena tyckte sig kunna urskilja något i den täta dimman, men hon var osäker. De snabba, korta stegen saktades ner aningen när hon med säkerhet kunde urskilja två omaka ögon samt ett leende, ett vänligt leende.

"Har du bråttom någonstans?"

Nästintill direkt rynkade vargtiken på näsan, och snäppte lätt till på huvudet i en irriterad gest. Vem den här främlingen än var, så hade han knappast något att göra med, om hon hade bråttom eller inte. Främlingens päls var vit likt dimman själv och gjorde därför hans kropp svårare att kunna urskilja från den fuktiga luften. Hon däremot, stod i kontrast till omgivning med sin sprakande päls. Hennes glödande ögon fäste sig vid främlingens, när hon åter knyckte på huvudet och stannade upp, fortfarande med en hållning som visade på aggression och fientlighet.

"Som att du har något med det att göra, främling", spottade hon fram, klart hetsig. Adena blev än mer irriterad av leendet han hade på läpparna... så... vänligt. Hon hade lust att attackera där och då för att få bort det leendet från hans läppar. Adena var inte direkt den vänliga typen, vilket gjorde att hon inte heller var vänligt inställda till dem. Däremot var hon aningen nyfiken på hur han lyckats skapa dimman, det var hon tvungen att medge - dock endast för sig själv, aldrig för någon annan. "Vad ler du åt, dimmvarg?"

Oj, hon såg inte bara eldig ut. Även humöret flammade some n skogsbrand. Yrjö log bredare åt hennes söta respons. Så sur, så arg. Het som en flamma. Yrjö attraherades av det.
"Åh, raring, varför så uppretad?"
Yrjö erkände det sällan högt, men de få tikar som intresserade honom var de större med hetare humör och den här passade in perfekt. Han skulle förföra henne, och om det skulle misslyckas tänkte han dra illa kvickt.
"Vilket är ditt namn?"

"Åh, raring, varför så uppretad? Vilket är ditt namn?"

Adena såg på hannen med sina brinnande ögon, mötte hans ögon som bar olika färger. Det var inte vanligt. Hon ryckte lätt till och rynkade på näsan när han kallade henne raring. Ingen kallade henne raring, det lät nedlåtande i hennes öron. För henne var det uppenbart att han flörtade med henne, eller åtminstone försökte, men med henne lyckades man inte med ett litet gullet eller raring.

"Adena, inte raring, raring", svarade hon barskt med en ton av irritation som svar till den vite, ignorerade hans första fråga. Hennes uttryck ändrades lätt när hon talat färdigt och ett mer busigt uttryck kunde synas i hennes ögon. "Akta dig så att du inte råkar bränna dig, dimmvarg." viskade hon och ett galet, litet leende spred sig på hennes läppar samtidigt som hon tog ett kliv närmare honom. De var ytterst nära varandra. Tiken var varm likt elden själv, het, och hon såg på honom. Adena var inte bara impulsiv och aggressiv rent fysiskt, ibland kunde hon även få för sig att leka lite... mer med psykiska känslor.

"Adena," rättade han sig. "Så hemskt oartigt av mig."
Hon var uppenbart irriterad, och Yrjö log bredare åt det. Hon var för söt. 
"Ojdå, ska du bränna mig, Adena? Vad har jag gjort?"
Utan att så mycket som att röra en min gick Yrjös vita, ringlande hårtestar plötsligt över till att brinna. Röd, flammande eld dansade, slickade hans hud och rök tycktes virvla mot himmelen. Allt var en illusion, ett trick - elden emitterade ingen värme. Yrjö tippade huvudet på sidan. "Vad hade du tänkt det skulle göra för skillnad? Tror du att lite eld biter på mig?"
Hon var nära och Yrjö kunde däremot känna hennes värme. Varm och äkta. Dimman omkring dem tätnade och luften blev fuktig. Hennes värme tycktes nästan ångas. "Det ligger inte i ditt intresse att hota mig, tro mig."
Yrjö log sött mot henne, och de fejkade flammorna dog ut. Hans päls virvlade stilla i en vit ram runt hans ansikte, som om ingenting hänt. "Vill du göra något roligt?"

"Ojdå, ska du bränna mig, Adena? Vad har jag gjort?"

I samma stund som hon hade tänkt svara honom, började med ens hans päls att brinna. Förvånad var hon tvungen att erkänna att hon var; för än hade hon inte beordrat elden att skada honom. Bemästrade han också eldkrafter? Adena höjde lätt på sitt ena ögonbryn. Nej. Från elden kom där ingen värme, ingen hetta. Och sedan gick det inte alls ihop att han skulle sätta eld på sig själv. Det var illusioner, och ett flin spred sig på hennes läppar. Även hon kunde bemästra och skapa illusioner, om än kanske inte i hans nivå. Det, var dock ingenting hon skulle erkänna för någon.

“Hade den varit riktig, hade du bränt dig.”

Hon såg på honom när elden dog ut, ersattes av den vita pälsen istället.

“Vill du göra något roligt?” 

Ett lågt läte lämnade henne, likt en belåtenhet. Egentligen borde hon tänka igenom sitt svar, tänka på vad det fanns konsekvenser. Men ack. Adena hade inget konsekvenstänk, var lika hetlevrad som elden själv.

Därför nickade hon och log större.

“Vad har du planerat, dimmvarg?”

Hon log större nu, och Yrjö gissade att han kommit damen nära. Han ahde haft ett bra närmande, men det behövdes mer för att hålla henne intresserad.
"Jag ska visa," log han och började gå på en sidostig. När hon följde hans steg log han sitt allra vackraste leende, men blicken var slug. "Du verkar inte vara den som drar sig från att ställa till med lite oreda, inte sant?"
Yrjö motstod lusten att exalterat fnittra till. "Jag såg ett litet vandringssällskap tidigare. Vad sägs om att skämta med dem lite?"
När han sa ordet skämta syntes något mörkt i hans blick, och det var nog underförstått att hans humor var av den grymma sorten.

Det var någonting hos främlingen som hade fått Adenas intresse att fastna. Visst kunde hon busa runt och leka med många, men att faktiskt genomföra saker krävde mer än bara ord.

Därför valde hon att tacka ja till hans inbjudan och följa efter honom, redo att sprida lite rädsla och spilla lite blod.

[Avslutat]