"Vet du", började Blair, med blicken fäst i Yrjös omaka ögon. "Jag tillbringade i princip hela min valp- och tonårstid i den här djungeln, och ändå kan jag inte hitta en enda plats här som känns som hemma." 
     De låg tillsammans intill en liten sjö, som på flera sidor mynnade ut i små vattendrag. Det var uppenbart att det fanns mycket fukt för dimmvargen att skapa sin dimma av, för den virvlade runt dem båda i tunna slingor. Blair lyfte en tass och såg hur det vita slingrade sig uppför benet i spiraler innan han skickade en vindpust för att lösa upp dimman. Därefter såg han tillbaka mot Yrjö.
     "Kommer du härifrån?" Blair hade aldrig sett honom förut, men å andra sidan var det ju lite grejen med Yrjö - han var svår att upptäcka, men oförglömlig när man väl gjorde det.

Dimman var inte lika  tät som annars, men den var alltid närvarande. Spröda, vita vågor virvlade omkring dem, smekte över päls och sten. Det var som om den ångade från Yrjös egna, långa vita lockar i ett oändligt svall. Han såg på Blair med omaka ögon, ögon som log trots att läpparna nödvändigtvis inte gjorde det.
Han tyckte om Blair.
"Jag och min syster föddes här," erkände han till Blair och sneglade ut över sjön. "Jag har aldrig varit utanför djungeln."
Han slöt ögonen och andades in den friska luften. Han skulle sakna djungeln och tryggheten den gav honom.
"Var känner du dig som hemma?"

Aldrig varit utanför? Blair höjde på ögonbrynen och såg ut över omgivningen. Han skulle absolut ta Yrjö på det största äventyret hittills i dimmvargens liv om så var fallet.
     "Var känner du dig som hemma?"
     "Med vem", mumlade han, men fnös roat åt sig själv. Det lät otroligt klyschigt, men det var samtidigt sant. Tidigare hade han alltid kunnat säga en plats, men nu kunde han inte säga att han kände sig mer hemma på någon speciell plats än en annan. 
     "Jag känner mig hemma med Mani. Med Garn, Iriea, Roni- ibland", avbröt han sig själv roat. "Främst med min syster, Bambra. Du kommer träffa henne senare. Hon är också med på hela... det här." Han hade vänt blicken mot Yrjö igen. "Du borde snacka med din syster. Det känns alltid bättre att lämna sin trygghetszon om man gör det tillsammans med sitt hem." Nu låg det karaktäristiska flinet över läpparna. "Men vem vet? Kanske blir jag ditt nya hem." Han blinkade.

Med vem. Yrjö rynkade lite på nosen när Blair började rabbla upp namn som inte sade honom något. Mani, Garn, Iriea, Roni... Bambra. Bambra var den enda av intresse, systern. Yrjö såg uppriktigt fram emot att träffa henne. 
"Jag ska. Nomë kommer inte säga nej," lovade han med en lätt krökning på läpparna.
Kanske blir jag ditt nya hem.
Yrjö frustade till och log fånigt åt de orden. Så dumt sagt, ändå kunde Yrjö inte låta bli att roas. "Jag tror inte du vill bli mitt nya hem," retades han tillbaka. Samtidigt fanns där en underliggande ton av något annat. Yrjö ville testa honom, och lät en tät slinga av dimma stryka mot Blairs kind, nästan tillgivet, innan den svepte bort.

Nomë. Det var första gången Blair hörde hennes namn, men Yrjö skulle inte behöva säga det igen. Han la det noga på minnet.
     "Åh", Blair flinade, "vi får väl se om det. Lite mani har väl aldrig skadat någon." Dimmslingan var fuktig och kall, men gesten fick honom att vilja luta sig in i den. "Och om det har det, så är jag inte personen som bryr sig." Han ville vila huvudet mot tassarna, men fann att det fanns en viss rastlöshet i kroppen som fick honom att hålla huvudet höjt.
     "Yrjö, Yrjö, Yrjö", suckade han. "Vi kommer uträtta stordåd, min vän. Visst kan man känna det?"

Yrjö nickade instämmande, och leendet som låg på läpparna var inte falskt. "Visst kan man, Blair," medgav han och slöt ögonen för en stund. Han andades in luften i ett djupt andetag. "Jag känner det."
För det gjorde han, ända ut i klorna kunde han känna anspänningen för vad de skulle uträtta. Han kunde även känna att Nomë inte skulle göra dem besvikna och neka inbjudan.
"Det kommer att bli magnifikt, visst kommer det? Du måste berätta mer."

Magnifikt var ordet. Blair nickade till svar och log sedan.
     "En historia, alltså..." Han smackade med tungan. "Är du religiös?" Historien skulle inte ändras oavsett vad svaret var, men fakargen var genuint nyfiken. Han väntade in svaret, och tog sedan till orda. Han berättade om templet i Arkona, hur Gudarna hade givit Abraxas vingar och de på så sätt hade kunnat ta sig därifrån. Sedan fortsatte han att tala om drömmarna, om hur han och Bambra pyntade templet, och hur de nu samlade ihop folk till ett uppdrag.
     Blair tystnade en stund, fuktade munnen som blivit torr av allt talande, innan han tog till orda igen.
     "Så det är mer än en känsla. Gudarna är vår garanti. Hur kan något sådant misslyckas?"

Yrjö lyssnade intensivt till Blairs ord, nickade där det passade in, försökte hålla en stadig min trots att han svällde av iver inombords.
"Du har rätt i det," svarade han med en mjuk röst. Han ekade tillgivet Blairs ord. "Gudarna är vår garanti."

[Avslutat!]