Solen hade precis vaknat upp från sin slummer och fåglar kvittrade uppmuntrande åt den gryende dagen. Resten av skogen tycktes fortfarande sova. Förutom de sporadiska fågelsångerna bland trädkronorna var det mesta lugnt och stilla. Den trollbindande idyllen gjorde det svårt att föreställa sig de dödsskrin, som bara en knapp timme sedan, ekat bland träden. 
   Varken djuren eller reptilerna bland Blodbergen var det något fel på. Faktum var att han gillade den krävande jakten de gav honom över de förrädiska platåerna och klyftorna. Det skapade en spänning han omedvetet sökte i livet. Behovet av varierande jaktmarker och byten fanns dock precis som hos många, även hos Jodano. Denna tidiga morgon hade ett litet rådjurskid fått sätta livet till. Även om jakten varit längre var kampen i lawarvargens käftar kort. Det lilla djurets hals utmärktes av bortfrätta hår och djupa sår tillfogade av kraftiga käkar och frätande saliv. 
   Med det livlösa djuret dinglandes i sina käftar pendlade blicken mellan trädstammarna i jakt på en avskild plats. Ett hundratal meter därifrån skymtades en tätare dunge med unga lövträd tätt placerade intill varandra. De breda tassarna släpades avslappnat och slösaktigt mot marken innan kroppen inte långt från den tätbevuxna dungen dråsade till marken. Med det matfattiga kidet mellan sina framtassar slukades det snabbt. Mjuka ben så väl som senor och klövar försvann ner i gapet tills så gott som ingenting återstod.
   I takt med skogens uppvaknande och den annalkande gryningen lämnade Jodano platsen bakom sig. I förbifarten passerade han vattendrag som han som hastigast stannade vid för att släcka sin brinnande törst innan han ökade tempot. I en närmast rasande fart dundrade han fram mellan stammarna. Tassarna trummade dovt mot underlaget och den resliga kammen på hans huvud dansade följsamt i takt till kroppens rörelser. Anletet antog ett nöjt uttryck ju snabbare benen rörde sig. Han älskade detta.

[Derp. Så mycket derp. Ta ett tröttsvar~]

Alin stannade upp mitt i ett pågående steg och lät tassen hänga lojt ovan marken. Visst hade hon precis hört det där ljudet igen? Öronen stod spetsade på hennes huvud och hon såg sig undrande om, ut över den eldfärgade skogen.

"Hallå?"
Hon väntade tålmodigt men möttes inte av något svar.
Vad det än var hon tyckte sig höra så bar det ingen doft, åtminstone ingen doft av en annan varg, eller för den delen något som hon kände igen. Det var bara något hjärnspöke som gjorde sig till känna och just det faktumet fick det att smärta vagt i hennes hjärta. Nog var det allt saknaden efter sin efterhängsna broder som fick henne att höra saker. Även om hans klumpiga och osmidiga sätt gått henne på nerverna till och från så var han ändå hennes älskade bror, och utan honom vid sin sida så fann hon ett tomrum som gapade girigt.

Den brunspräckliga honan satte åter kroppen i rörelse samtidigt som hon försökte skaka av sig tankarna på sin bror och familj.

”Hallå?” En för Jodano okänd stämma ljöd genom de färgsprakande skogen och han girade snabbt åt vänster för att undvika ett grovt träd i sin väg innan han stannade upp. Förundrat höjde han på ögonbrynen och spanade ut över skogen medan han försökte lyssna sig till den röst som bara sekunden innan nått hans öron. Han kunde varken se, höra eller känna doften av någon. Märkligt. För säkerhetens skull fördes blicken upp mot trädtopparna och skyn. Det fanns de som lurade bland träden hade han fått lära sig och det gillade han inte. Det var fegt.
   Genom att snurra runt ett varv försäkrade sig lawaren om att ingen låg och lurade på honom någonstans. Kanske var det skogen som spelade honom ett spratt? Med skepsis i den röda blicken studerade han det träd som stod honom närmast. En kort fnysning lämnade honom och han kastade med huvudet för att bli kvitt den turkosa man som fallit ner i ansiktet. Nej, så kunde det inte vara. Ändå kunde Jodano inte släppa tanken på att någon, någonstans, ropat.
   ”Hallå på dig själv!” skrek han istället ut för full hals. Road av sig själv drog han nöjd på munnen och gjorde sig redo för att fortsätta sin språngmarsch.

[Jodano och Alin kan stå och skrika lite fint så där till varandra xD]

I en snäv inbromsning stannade hon upp. Något överraskad av den främmande röst som besvarade hennes rop höjde hon snabbt nosen i ett försök till att fånga främlings doft. En hane.
Öronen spetsades och hon såg sig instinktiv omkring i fall att hon hade lyckats missat individen. Hur det nu hade gått till.
Hon harklade sig. "Ja, hallå?" Rösten var klar, höjd ovan en normal samtalston för att hon skulle höras tydligt i sin omgivningen.
 "Vem är det här?"

[Tvångsavslutar detta roll då det stått stilla så pass länge.]