Med ändlösa steg hade hon gått, gått utan tanke på var hon skulle ta vägen. Ingen tanke på var hon faktiskt var påväg, var hon skulle sluta upp heller. Allt hon ville var att komma bort, bort från allt, bort från... allt.
Poppel stannade för första gången och reflekterade över det hela, varför sprang hon bort från sitt hem. Varför sprang hon ifrån sina problem, sina känslor och familj. Tankarna snurrade runt så fort runt i huvudet, slog hårt mot hennes pannben och påminde henne med en bultande skärande smärta att oavsett hur långt hon sprang så skulle hon aldrig kunna undkomma dom. Undkomma skammen att inte räcka till, stressen att inget där hemma fungerade längre. Känslan som hade hängt i luften under folkens möte var tjockare än is, olustig och ansträngande. Allt hade gått utför sen Lev bestämde sig för att ge sig av, varför hade han inte kommit tillbaka än, för att iallafall hälsa på. Han lovade att dom skulle ses igen.
En stickande känsla brände i dom tvåfärgade ögonen och Poppel sjönk långsamt mot marken under en liten grotta av rötter.
Hon kände sig förråd, arg och besviken. Han hade lovat, lovade att han aldrig bröt ett löfte men ändå så hade han brutit det.
Medans Poppel låg bland rötterna för att andas skrek hela kroppen till henne att ge upp, ge upp och gå hem igen. Det fanns ingenting som skulle gynna henne utanför familjens täta väggar. Hon tyckte sig även höra dom låga vindarnas viskningar säga detsamma när det ven bland trädens spiralväxande rötter. Med en grumlig blick inspekterade hon hennes utslitna tassar och drog dom tätt intill sig, allt gjorde så ont. Ont i kroppen, ont i själen och framför allt sinnet. För några ögonblick så kände hon sig ensammast i världen om än hon visste att det var långt ifrån sanningen så kände hon sig oändligt liten och mesig där hon befann sig. Ändå visste Poppel att hon kunde vilken sekund som helst vända och gå hem samma väg hon kom men stressen att återvända till den trasiga Crikeln fick henne att tveka. Hon tvivlade på att det starkaste limmet i världen skulle kunna hålla ihop sprickorna som splittrat borgen deras. Poppel hade en förhoppning om att allt skulle vara bra när hon kommer hem igen, att Timotej skulle vara där och alla var glada och älskade varandra igen.
Att allt var som vanligt igen.


[Öppet om någon vill hoppa in, annars ligger Poppel under en rot och tycker synd om sig själv   ]

Vägen hem kändes betydligt längre än dit, men inte endast för att de behövde hålla ett långsammare tempo än vanligt på grund av sina skadade, utan lika mycket på grund av den sorg och oro de alla bar med sig. Det var mycket som hänt den senaste tiden i flocken, för mycket. Det hade resulterat att de under en stor del av tiden vandrat i tystnad. Alla av dem mer eller mindre utmattade och med en stark hemlängtan.
De hade vandrat hela natten, och nu när morgontimmarna förde med sig allt mer solsken så började det bli hög tid att hitta en viloplats. De som fortfarande känt sig någorlunda pigga och i form hade spridit ut sig lite för att hitta en lämplig plats att sova på, dock fortfarande inom hörhåll från varandra. Ljuset medförde en viss säkerhet, men det var ju inte endast vampyrer som kunde vara ett hot för dem.
Nyxe hade precis teleporterat sig upp på en större sten uppe på en liten höjd för att få sig en bättre överblick över omgivningen då hon fick syn på någonting vitt och brunt vid foten av ett träd lite längre bort. Efter att ha studerat den hopkurade kroppen lite mer ordentligt så insåg hon snart att det var en varg. Vinden hade inte legat till hennes fördel, men nu när hon letade efter doften så kunde hon urskilja den. Hon såg sig om en gång till för att se vart hon hade sina flocksyskon innan hon bestämde sig för att hoppa ner från stenen och ta sig närmare den främmande vargen. Hon var nyfiken men ändå vaksam, redo att teleportera sig bort från platsen om vargen visade sig vara hotfull. Hon ville dock ta reda på vad denna tillfälliga granne hade för sig för att kunna avgöra om det var ett lämpligt ställe för patrullen att stanna på eller inte.
När hon kom närmare så kunde hon urskilja mer detaljer hos honan, hon var ung men inte en valp, till synes ensam om än dofter i hennes päls bar spår av flera andra vargar.
''Hej?'' började hon med en försiktig stämma och stannade upp några meter ifrån honan. ''Ursäkta, stör jag?'' fortsatte hon innan hon tog paus för att låta honan reagera.

(Nyxe har Arno, Capheus, Zaynah och NPC:n Sixten med sig i närheten, men de närvarar inte aktivt)

Poppel var så uppslukad av att tycka synd om sig själv att hon inte märkte den främmande vargen som hade tagit sig obehagligt nära. 
Hej.
Den plötsliga rösten fick henne att rycka till, nästan ställa sig upp men dom utmattade benen vägrade resa sig. Genom den grumliga blicken kunde hon urskilja en vit varg några meter bort. Hur den hade kunnat närma sig utan att Poppel hade upptäckt något skrämde henne, det var få som kunde närma sig henne så pass nära utan att hon märkte något, även gånger hon varit som mest distraherad. Något kändes fel, nästan bekant. Enda gångerna något kunnat komma så nära har varit när syskonen lekte smyglekar.
Stör jag?
Försiktigt skakade Poppel på huvudet och torkade bort tårarna, snörvlade lite och försökte rycka upp sig där hon låg. "Nej, nej du stör inte." med ett djupt andetag samlade hon sig och vände blicken mot främlingen, ju mer Poppel granskade varginnan ju mer bekant kändes hon. Aldrig förr hade hon sett denna varg men ändå var känslan så bekant, nästan så det gick att ta på den. Som att hon känt vargen i ett annat liv. Av någon anledning kände hon sig säker vid främlingens närvaro eller så hade all vandring gjort henne galen och det var nu hennes tid var kommen. "Mitt namn är Poppel. Vem är du?"

Honan verkade ha gråtit, en del av Nyxe kände medlidande för det medan en annan kände en viss obekväm känsla. Hon var inte speciellt mycket för att tala ut om känslor och sådant, allra minst med främlingar. Dock låg det någonting väldigt bekant över den andra, hennes ansiktsdrag och kroppsbyggnad var väldigt lik hennes egna vilket fick henne att börja fundera. Var honan en togo? Hon kunde inte minnas att hon någonsin stött på en togo som hon inte redan känt och var släkt med, så det kändes nytt och märkligt att så skulle kunna vara fallet, de var inte direkt en vanlig ras.
Honan presenterade sig som Poppel, likt trädet.
''Nyxe. Trevligt att träffa dig Poppel'' svarade hon och log vänligt. Hon hade slutat att presentera sig med sitt klannamn för länge sedan nu, ansåg sig inte direkt tillhöra den längre eller att den bar med sig tillräcklig igenkänning och vikt för att det skulle vara värt det. Hon var en Jägare nu, det var vad hon identifierade sig som. Hon kunde dock inte låta bli att undra.
''Ursäkta om det är rättframt men jag måste fråga, är du en togo?'' frågade hon till sist. ''Jag kunde inte undgå att lägga märke till våra likheter nämligen'' tillade hon och skrattade kort. Hintade därmed rätt tydligt om att hon tillhörde rasen själv, om det inte varit uppenbart.