Den gyllene varginnan hade rört sig genom Lövskogen och var på väg norrut. Men hon har inte tänkt att vandra för högt upp i landet. Hon märker redan av kylan från snöslätten och dit har hon inte tänkt att gå. Kanske hon tar vägen via Kaiwood och sen får vi helt enkelt se vart hon går. Solen står högt på himlen och värmer skönt. Det märks att hösten är på väg men ännu håller sensommaren ett desperat grepp om skogen. Hon vandrar fram med målmedvetna steg och hennes hållning är liksom alltid klandeslös. Hon vandrar med värdighet och det ligger kraft i varje rörelse. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och den pupillösa rubinröda blicken hålls fäst på en punkt någonstans långt där inne bland träden. Hon behöver inte se vart hon går. Jorden vägleder henne och bereder henne väg. Hennes mjuka gyllene päls doftar av skogen omkring henne. Hennes steg är ljudlöst.
Hon stannar upp vid ett träd och hon höjer blicken till några småfåglar som sitter uppe på en gren och kvittrar glatt. När de lägger märke till vargen tystnar de tvärt och flyger sedan skrämt iväg. Som om de kände på sig att varginnan kunde ta sig upp till dem och sluka dem i en tugga. Inte för att hon skulle göra det. Det är inte värt att lägga någon energi på små simpla fåglar som inte är mycket värt i alla fall.
Snart är det något annat som får henne att vrida lätt på huvudet. Träden viskar om en främling som rör sig längre bort i området. Ännu en obetydlig främling som ska korsa hennes väg. Likgiltigt vänder hon på sig och börjar styra stegen i riktning mot främlingen. Kanske är det helt enkelt för att hon är uttråkad som hon ens lägger energi på att gå den vägen.

Det var en hel symfoni av ljud som ackompanjerade den väldige vita hanen genom skogen. De långa, vita klorna slog emot den av tjäle hårda backen och skapade på ett klipprande och så ett skrapande då jordskorpan revs upp efter honom. Kristallerna i hans päls klirrade då de slog emot varandra och gav ifrån sig ljud i alla skalans toner. Och så var det humningarna, det ljud som ständigt följde honom. Tystnad tråkade ut bjässen, fick det att ringa i öronen och skava på insidan. Så han valde att ständigt föra oväsen, Avsiktligt som oavsiktligt. Medvetet som omedvetet..
”Det är den varmaste av dagar idag”
Tanken lämnade de smala läpparna i en utandning och orden nådde knappt hans egna öron innan de dog ut. Hans tjocka päls och yviga underull, drag från både vintervarg och bergsvarg i hans anor, var sådant som bidrog till att han trivdes bäst i norr. Och även om hans steg förde honom länge och länge söderut så var det i norr som hans hjärta låg fångat. Han andades ut, ett väsande ljud som lämnade den vita nosen. Då han sedan drog in lästa andetag fick något honom att stanna upp mitt i stegen. Doften av en främling hade nått honom. Ännu ett hummande utstötted och han satte fart igen. Doften spred sig igenom skogen med en svag vind men dess källa var tydlig – rakt framför honom. Så hon lär bara de stora tassarna föra honom fortsatt framåt. Och snart kunde han skymta en färg nästan lika glad som de brandgula löven. Guld. "Guld och kristaller" ..det här började bra. Han log.

Ljuden är vad som når henne först när hon vandrar och jorden avslöjar att främlingen kommer närmare och närmare. Klirrande och klingande. Hummande och talande. Talar han med sig själv? Den pupillösa rubinröda blicken fästs på en vit främling som syns väldigt bra i den omgivande skogen. Han verkar ha någon sorts sten på ryggen. Kristaller? Ointresserat studerar hon honom en stund innan blicken sveper iväg. Är det ens värt att stanna för? hon borde styra stegen mot Kaiwood. Det är en skog hon gillar än mer än Lövskogen. Därefter finns det inte mycket skog. Ska hon ta sig mot bergen kanske? Vad ska hon där att göra?

[derp. :P]

Dem små valparna lekte i snömodden, de rullade runt och kastade slungor med snö på varandra med breda tassar. En annan sitter i bakgrunden, stirrandes in i solen utan att ge vika med blicken. ”Han kunde blivit blind” Orden ekade ut över platsen, följd av ett svagt hummande. Han slits tillbaka till verkligheten. Till nutiden. Var det hans vän som yttrat de där orden, eller var det från hans läppar som de rymt?
Främlingen var guldig till färgen och hade en intensivt rubinröd blick. Den vilade på honom med utled het som enda känsla. Honan förde sig med en enorm värdighet. Fenris fnös och ett sjok av imma följde med luften ut genom hans nos. Han hade inte mycket till övers för vargar som ansåg sig vara finare än andra, speciellt om de inte gjort något för att förtjäna det. Nu hade inte Fenris varit i detta land på länge och han hade ingen aning om vilka vargar som förtjänade respekt och vilka som inte gjorde det, men honan framför honom var i klassen tveksam. Kanske kunde det ligga något bakom hennes hållning och självbelåtna min, kanske var hon bara patrask. Det återstod att se.
”Jag är Fenris”
Presenterade han sig då hon stannat, inte mer än några meter från honan.
”Vem är ni?”
Han niade henne, tills han visste annat förtjänade hon iallafall lite hyfs.

Hon ignorerar hanen tills han mot förmodan stannar en bit ifrån henne. Hade hon hoppats på att han skulle gå förbi? Han verkar galen. Men hon stannar hon med. Den pupillösa rubinröda blicken fästs på hanen igen. Möter likgiltigt hans blå. Lite vett verkar han besitta i alla fall för han presenterar sig själv först och niar henne. Det gör han rätt i.
"Mitt namn är Artemis". Presenterar hon sig själv. Hennes röst är mjuk och melodisk. Vacker. Men med en underliggande kraft och styrka. Sjungande lätt och elegant kommer orden över hennes läppar. De tofsprydda öronen står spetsade på hennes huvud och den kyliga vinden från Snöslätten leker i den gyllene luggen och smeker varginnans päls.

Hummandet gnolade på i bakgrunden, lämnade honom i en jämn ström av ljud. Hans turkosa blick låg fast i den andres blick och hans andetag var lugna och jämna. Då honan talade vreds han huvud aningen på sned. Det låg ingenting valpigt över rörelsen, han såg snarare ut som en orm sekunden innan den anföll. Kylig. Likgiltig. Väntande. Artemis. Det var ett vackert namn, det passade henne väl.
”Väl mött, Artemis”
Lämnade det honom och sedan stod han stilla i tystnad för några ögonblick. Intensivt granskade han den andre. Nu följde väntan, ovissheten om det här skulle bli ett länge möte eller om de skulle nöjda sig här. Det låg en spänning i luften mellan dem, tystnaden var laddad. Så rörde sig den vita lite på sig och ett klingande läte lämnade honom. Kristallernas eviga melodi.
”Anser ni er värdig?”
Den till synes spontana frågan slog tystnaden i bitar. Pressade sig på nära intill. Värdig för vad verkade Fenris anta att den andre skulle förstå.

Hon ser oberört på honom. Väl mött. Hon ser det inte direkt så. Men hon vet inte vad som rör sig i hanens huvud. Själv har hon inte funnit något intressant så här långt. Vad säger att det skulle bli någon ändring på det genom att slösa tid på ett kanske? Sådan är hon inte.
När hanen talar igen rör hon inte en min. Det är sällan hon gör det i alla fall. Värdig. Såklart hon är värdig. Hon är värdig allt som kan tänkas att falla för hennes tassar. Hon är värdig den skönhet som skänkts henne. Den styrka hennes kropp besitter. Hennes stolta blod och anor. Ingen är mer värdig än hon. Det finns så många olika sätt att vara värdig på. Hon ser inte varför hon skulle blidka honom med ett svar på den frågan.

[Kom inte på något bra. x') Herp-i-derp.]

”För värdig för att ge mig ett svar, visst..? Touché.”
Det var osäkert om orden var riktade till honan eller om det bara var ännu en av de meningar som ibland lämnade hanen. Han höll kvar blicken i hennes och tog några djupa andetag, varje utandning ackompanjerades av ett hummande. Den här honan var uppenbarligen helt självupptagen, hade en pinne upp i röven skulle man också kunna kalla det, men kanske hade hon också kraft där bakom. Han tänkte ge henne en chans till.
”Vad är mening med er värdighet, har ni något mål?”
Nästa utandning var tyst. Väntande.

Fortfarande ingen min från henne. Vad hanen förväntar sig spelar ingen roll. Den kyliga vinden smeker förbi. Luggen i hennes panna dansar lätt. Något mål med hennes värdighet?
"Hade det inte funnits något mål med det, hade det ju varit meningslöst". Svarar hon med sin melodiska stämma. Men hon ser inte mycket mening till att stå här. De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud och den pupillösa rubinröda blicken försvinner bakom ögonlock en sekund innan de åter blir synliga igen men riktas åt ett annat håll. Hon tänker inte bara stå där och stirra in i hanens turkosa blick. Då kanske hon själv kommer smittas av galenskapen. Hon sveper mjukt till med den långa yviga svansen innan hon tar ett steg åt sidan och går förbi hanen.

Ett hest skratt, ett opassande ovant ljud som inte alls stämmer överens med den hane han till denna stund visat upp, lämnar hans strupe. Han vänder sig mot honan och blottar tänderna i ett brett leende och skrattet fortsätter att rossla sig upp längs hans strupe. Kristallerna dinglar runt honom och slår i varandra, spelar en symfoni i takt med hans skrockande. Den kristall som är belägen under hans högra öga blänker till och påminner om en skratt-tår där den sitter. 
"Uppenbarligen inte värdig nog"
Får han fram bakom skrattsalvorna. Honan är rent skrattretande. Patetisk. Att han någonsin såg ens en chans i den där, det roar honom. Och därför skrattar han. Skrattar som han inte skrattat på evigheter.

Hans skratt får henne att stanna till. Den här främlingen är skvatt galen. Inte värdig nog? Hon? I hennes ögon är det han som inte är värdig. Han har ingen aning om vad han talar om. Och han har ingen aning om vem hon är. Han är långt ifrån värd marken under sina tassar.
Hans skratt irriterar henne. Det är minst sagt en narr hon har stött på. En sådan smaklös typ är ett slöseri med luft.
Trädet närmast hanen växer ut en extra gren i lagom höjd med hans bakdel och vevar till med en snärtande rörelse.

[Hoppas det är okej med något sådant här? (A) *oskyldigt vissel* :3]

En gren vispar till honom och han rycker till. Skrattet avbryts mitt i och ett lågt väsande hörs lämna hanen. Han sänker huvudet och det slår gnistor om den turkosa blicken.
"Tror du verkligen att du är något?"
Frågar han med en iskall stämma.
"För i så fall gör du ett gravt misstag.."
Tungan löper över nosen och han andas tungt ut så att en sjuk av imma rammar in det nätta ansiktet. En morrning växer i bröstkorgen på honom samtidigt som ett yl och en konstig blandning av de båda lämnar hans väldiga kropp. Huvudet höjd bara till hälften, han vill inte riskera att blotta stupen för den andre. Så ser han honan djupt in i ögonen.
"Hynda."

Hon vänder sig mot honom och fixerar honom med blicken. Hon satte stopp för hans skratt och han hasplar ur sig ord som tydligen ska verka hotfulla och iskalla. Han ser verkligen ner på henne. Det är han som gör ett misstag. När han spyr ur sig det sista ordet är det ett flin som pryder den gyllene varginnans läppar. Och det är något som är väldigt sällsynt.
"Låt oss se om du själv är värdig". Svarar hon honom och hennes melodiska vackra stämma är svärtad. Musklerna spelar under hennes hud och hon tar ett steg mot honom varefter hon placerar tassarna stadigt på marken. Kom an bara.

Dantalian skrattade djupt, hest och en ton som var en aningen road låg där i grunden. Vad var nu detta hans bror ställt till med? Den vackra honan glimmade som guldet själv i solen, men det rörde honom inte. Ytliga ting berör honom ej. Skulle man se det så, så skulle han själv antagligen bli klassad som alldeles för vacker för att vara så grym som han är. Den långa svart grå pälsen hängde kring honom och de pälsklädda tassarna tog honom framåt med tysta steg. De långa klorna fälldes ut och de skymtades väl med sin ljusa blå färg bland den mörka pälsen. 
- Well well. What do we have here.. A little girl in truble?
Sa han med mörk hånande stämma. Hans blick vändes emot brodern och ett elakt flin drog sig över ansiktet. Han behövde inte säga något, de visste vart de hade varandra. Fanns det något bättre än det här. Vad skulle nu hända? Han inväntade honans nästa rörelser, för det såg ut att nalkas till strid men hennes omdöme kanske ändrades nu då Dantalian dykt upp. Man kunde aldrig veta, endast spela med de pjäser man valt att spela ut. Han gillade inte att räkna ut vad motståndaren skulle göra här näst, han levde på överraskningar och vad de kunde roa honom med.

Hanen säker huvudet och besvarar honans leende med ett eget. De stora tassarna placerar långt ifrån varandra samtidigt som nosryggen krusas och ännu ett morrande rullar upp längs med strupen. Klorna kläs in i genomskinlig, rakbladsvass kristall och tänderna görs vassare på samma vis. Så knycker han på nacken. Kom an bara, sade hennes kropp, kom an då, sade hans.
Så dyker brodern upp och Fenris leende växer, hans skugga, hans vän. Den han talade med. Han visste att brodern skulle ha hans rygg, alltid, precis som han alltid skulle ha broderns.

För några ögonblick står tiden still, de bara står där de tre och väntar in varandra, men så exploderar han i rörelse. Han kastar sig fram och riktar ett hårt slag med den högra framtassen emot honans kind, river sedan med den andra mot hennes bog och placerar ett hugg på kinden igen. Allt under upphetsande morrningar.

[What!! x'D Okej då.]

Den mörka främlingen hade dykt upp en stund senare. Hon hade känt hans närvaro redan innan. Hon kunde ha gått iväg, lämnat platsen och de två främlingarna. Men förmodligen skulle hon känna förakt inför sig själv då. Det är inte sån hon är. Det här är hon. När den vite kastar sig emot henne rör hon sig smidigt åt sidan. Undviker hanens slag mot hennes kind. När hanens andra tass skjuter ut mot hennes bog lyfter hon snabbt sin egen tass och slår undan hans ben. Hans hugg mot hennes kind flyttar hon lite på sig. Hon känner hans tänder dra över skinnet strax under hennes öra och hon skjuter ifrån med bakbenen och fram med hela kroppen för att skjuta honom ifrån sig samtidigt som hon riktar ett hugg mot hans ben.

Honan undvek skickligt hans attacker och försökte fälla krokben för honom. Han snubblade till i ett steg men fanns sig sedan säkert på jorden igen. Benen stod brett och han morrade djupt. Sedan gick han åter till anfall, den gången mot honans bakdel, som låg fri tack vara broderns attack. Hon verkade fokusera på honom för stunden, sekunden.
Djupa flåsanden lämnade honom, inte för att han var trött utan för att han kände upphetsningen sprida sig i kroppen. Han älskade att slåss, men samtidigt som han djupt hoppades på att krossa honan, utrota henne från världen och smaka hennes kött - det var alltid godas hos bra krigare - så växte en respekt inom honom för varje motdrag hon utförde..

Hennes rörelser är kraftfulla men än dock flytande. Hon tänker inte låta sig besegras av dessa hanar. Hon tänker inte låta deras galenskap smitta av sig på henne. Men hon tänker heller inte smita undan som en patetisk fegis. Är det en fajt de vill ha så ska de få det. Är det blod de vill smaka så får de minsann låta sitt eget flyta med. Hon ger igen med tänder och klor. De får tro sig vara stora och sturska men det är hon som ska stå som segraren. Hon lyckas undvika tänderna men den svartes klor sjunker ner i hennes skinn på bakdelen men hans grepp är inte tillräckligt för att hålla henne fast och hennes muskler hindrar hanens klor från att sjunka ner för djupt och snabbt svänger hon runt och siktar med klorna på hans ansikte. Hans ögon. Den vite kommer farande och den gyllene honan glider ut den svartes grepp och riktar en spark mot den vite. Det knarrar i de närmaste träden och buskarna prasslar i gehör omkring dem. För varje steg varginnan tar så skälver marken under hennes tassar.

Dantalien ryser när hans klor fjättrar igenom hennes skinn. Han kunde känna hur det isade genom kroppen och ett nöjt leende sprider sig över hans läppar. Det här är livet, det här är underbart. Han kunde känna maktbegäret stegra i hans inre likt hingsten som bestrider det kommande ovädret. Han följer hennes rörelse till punkt och pricka och han kunde nästan förutse slaget tillbaka, men inte tillräckligt fort. Hennes vassa klor skar genom hans skinn, med ett ryck tillbaka drog hans sig ur hennes dödliga fälla. Det sved och blodet droppade ner från hans svarta haka. Ett galet skratt lämnade hans strupe innan han åter igen kastade sig emot den smidiga guldfärgade honan. Han gav henne den, hon var både en värdig motståndare och vacker. En härlig mumsbit helt enkelt. Han ville smaka på hennes aromer, här och nu. Han ville veta vad hon hade att erbjuda honom. Träden viskade omkring honom, en trädkramare helt enkelt. HA! Flinet stannade kvar i hans annars så döda ansikte. Nåja nu var det dags. Han såg hennes avsikter emot brodern och tänkte hjälpa honom parera, så han kastar sig fram emot tikens bakdel för att hugga emot benet som hon riktar sparken med. Allt för att göra henne svagare. Benen är en svag punkt på alla vargar. Förutom dem som äger fler än 4 förstås. 

[Konstigt inlägg, lär er leva med det ;) jag rollar för sällan!}

Samtidigt som han var helt ett med nuet, mitt inne i striden, så satt en liten del av honom stilla och betraktade det hela utifrån. Han såg varje detalj av det skickliga mönstret de skapade. Jordens vibrationer, trädens knarranden, hans egna flåsande andedräkt. Broderns muskler som spelade under den väldiga pälsen och all den värme och det blod som låg i luften mellan dem. Han parerade sparken med en millisekunds marginal och kastade sig åt sidan, snett framåt. Så han kunde se in i honans glödande ögon. Ett rosslande skratt lämnade honom och han tog ett steg bakåt. Ut ur ringen, som om klockan ringt för paus.
"Det här var ju riktigt roligt"
Fick han fram och log ett brett, gnistrande flin. Honan var vacker. Hans bror var vacker. Han var vacker. Hela situationen var vacker.
"Du kanske är värdig ändå"
Fortsatte han och nickade gillande. Hela tiden var musklerna på spänn, redo för nästa utfall. Men han hoppades att de båda andra spelarna skulle följa hans initiativ. Det var inte det att han inte älskade striden, för han älskade striden, men nu ville han ha ett samtal. Han önskade inte längre livet ur honan, hon var för bra för att dö. Hon hade en chans emot honom och hans bror enade. Med andra ord borde hon ena sig med dem. Han kurrade svagt med djup belåtenhet.

Hon han inte dra undan benet utan lät sparken fullföljas men missade. Hon hade redan märkt av den mörka hanens attack genom hans fotarbete. Just när han är nära hennes ben växer en rot upp i marken framför hans käft och låter den gyllene varginnan kliva undan.
"Käka trä". Säger hon och ger honom en flörtig vink. Hon måste erkänna att de båda hanarna är formidabla kämpar. Hennes ben hade fått lida mycket om hon låtit den mörka hanen bita henne. Och för ett ögonblick hade hon övervägt att låta honom göra det. Men för just nu behöver hon vara hel. Även om det kostar henne några fula knep.

Den vite yttrar sig roat och verkar inte vilja delta längre. Varginnans pupillösa rubinröda blick söker sig till den vite. En lätt fnysning lämnar henne.
"Såklart jag är värdig. Men det var länge sedan jag mötte två så hyfsade kämpar". Svarar hon honom. Blicken söker sig till den mörka. Hon släpper inte fokus trots att en backat. Är den mörke fortfarande blodtörstig så är hon beredd.

En vanlig varg hade instinktivt reagerat med att avsluta attacken i vanliga fall då denne sett att en stor gren kom upp istället för tikens värdefulla delar, men Dantalian fullföljde sin attack och käftarna slog samman kring trädgrenen som i samma sekund splittrades i mindre bitar med ett brak som var oundvikligt att inte höra. Han förblev stilla då broderns attityd skiftade kvickt. De mörka öronen strök sig emot nacken instinktivt och huvudet höjdes en aningen förnämst. Han lyssnade till deras små prat och blicken smalnade allt mer. 
- So is she of use to you?
Hans hesa stämma var dov och mörk när han talade till brodern, hans blick lämnade tiken med ens och studerade den vita skepnaden. De var lite som ying och yang. Så olika, men ändå så lika. Han var aldrig orolig för en oväntad attack, han var tränad att ha uppmärksamhet på många ställen samtidigt, även om blicken inte låg vilad över tiken. Han fnös en aningen föraktfullt och tog ett steg bakåt, slog sig ner helt enkelt. Helt obrydd över faran som faktiskt fortfarande låg i luften. Blicken vändes sedan åter till den gyllene. Hon? Värdig? Knappast. Ändå beslöt han sig för att stanna, för att se hur det hela utvecklade sig.

Ett leende sprack upp på hans bleka läppar då honan svarade. Givetvis var de bara hyfsade, hon hade sin stolthet kvar. Hon växte ständigt i hans ögon. Brodern sade något och han såg upp.
"I do believe we could be of use to eachother."
Svarade han och hoppades på att honan förstod Nimorian så hon kunde förstå att han inte såg på henne med samma nedvärderande ton som brodern gärna tog. De hade olika förhållningssätt till världen han och hans bror. Båda var störda, ingen frågan om saken, men medan Dantalian var en sann psykopat så hade Fenris mer dragen hos en sociopat. När Dantalian var kylig och avfärdande så var Fenris insmickrande, men Dantalian hade fler dolda motiv bakom sitt agerande medan Fenris var med öppen med sina avsikter, så länge det ledde till att dem gick vägen. 
"Och tack"
Fortsatte han och vände blicken åter emot den gyllene honan. Leendet låg kvar på hans läppar då han tog till orda igen.
"Säg mig, vad vill du ha ut av den här världen?"

Två vargar som talar två olika språk. En lätt suck lämnar den gyllene varginnan och sveps bort med vinden.Den gyllene varginnan är själv trespråkig så hon förstår dem båda i alla fall. Den vite verkar vara åtminstone tvåspråkig. Hos den mörke kvarstår frågan.
"Sólo puede haber uno en la cima del mundo". Orden leker över henne läppar likt en sång när hon släpper den mörke med blicken och vänder sig mot den vite. Det verkar stå klart vem som är musklerna och vem som är hjärnan.
"Det finns inga gränser för vad den här världen kan erbjuda. Så varför inte sikta så högt som möjlig?" Svarar hon med sin vackra melodiska stämma och ett snett flin som klär hennes skönhet uppenbaras på hennes läppar för bråkdelen av en sekund innan den är borta utan minsta spår. Känns lite under hennes stolthet att vara den siste som sätter sig men varför inte stanna kvar en stund till? Med en smidig och elegant rörelse sätter sig den gyllene varginnan ner och den långa yviga svansen placeras vid hennes sida. De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och den pupillösa rubinröda blicken släpper inte den vites gestalt för stunden.

[Spanska: There can only be one at the top of the world]