Numoorislätten breder ut sig framför honom. Salem har inte riktigt bestämt sig vart han ska gå men tänkte att Numoorislätten är en bra utgångspunkt om något. Eftersom det är den centrala platsen i landet. Härifrån kan han sedan bestämma vart han borde gå. Kanske väljer han att gå tillbaka samma väg han kommit ifrån. Där mötte han ju trots allt på flera intressanta individer, och det är möjligt att möta på ännu fler. Det är en lockande tanke. Men kanske väljer han istället att gå söder eller väster ut. Där har han inte varit på ett tag och något av de väderstrecken känns lockande. Söderut skulle inte vara fy skam. Trots att mer värme kommer till landet nu så lockar ändå söderns mer tropiska klimat lite extra.
Den högresta silvergrå hanen rör sig framåt med långa steg. Det hornprydda huvudet hålls i linje med ryggen och den silverblå blicken sveper över området. De långa öronen vippar alert fram och tillbaka på huvudet och den långa svansen sveper följsamt med i rörelserna. Målet just nu är en å som rinner förbi en bit  längre bort. Ditåt har han tänkt gå för att fukta strupen. När han kommer fram hukar han ner på frambenen och dricker i djupa klunkar. Det kalla vattnet är svalkande och friskt. Efter en stund reser vargen på sig igen och flickar sig om munnen. Vatten droppar från mustasch och skägg. Han tar några steg bortåt och ruskar sedan på hela kroppen. De långa öronen fladdrar och den stora kronan som pryder hans huvud gör att rörelsen ser rätt våldsam ut. Men då den extra tyngden är en del av honom så är hans nackmuskler rätt kraftiga och tåliga. Salem sträcker på sig igen och ser sig sedan omkring.

[PAX TILL FENRIS]

Han hade följt hanen på avstånd en längre stund, en hjortvarg. Det var länge sedan han sett en Ragana, hade fått för sig att de var ovanliga. Eller blyga. En tanke fick ett leende att omfamna honom - undra om hanen smakar rov.
Det var med en otroligt belåten min som han långsamt närmade sig längs åns kant. Studerade hur starka muskler spelade under raggig päls och hur smycken i silver glimmade i både päls och krona. En hörntand bet lätt i underläppen då han saktade av sina steg något, blicken lika intensiv som alltid.
"Hälsad"
Blev hans rossliga inledning, tog sig i sakta mak fram till hanen. Mötte orädd hans blick med ett tydligt budskap, vi är jämlikar du och jag.

Något vitt i ögonvrån får hjortvargen att vrida på huvudet och vila den silverblå blicken på en vit varg som kommer gående längst med ån. En hälsning slängs ut i luften mellan dem innan främlingen tagit sig tillräckligt nära för att stanna. Ett ord på Nordspråk. Det något mer vanligare talade språket i landet. Salem fick lära sig båda de större språken tidigt i livet. Men Nordspråk har aldrig legat riktigt rätt på hans tunga. Främlingen tar sig närmare och Salem håller blicken fäst i dennes blick. Den andra hanen tycks försöka hålla fast hans blick i ett hårt grepp. Orädd och något mer kan tydligt läsas hos den andre. Högmod? Det är sällan Salem stött på något i hans egen storlek. Ska man jämföra massa så vinner främlingen. Men tack vare hornen så tronar ändå Salem i höjd. "Ey, Laddie" Hälsar han med ett brett tandat leende. Inte på något sätt aggressivt utan bara glatt. Salems livsfilosofi är att ha roligt. Han bryr sig inte så mycket om något annat. Så länge det inte handlar om något som ligger honom varmt om hjärtat. Dessvärre så är det inte mycket som han alls bryr sig om. Han har varit en ensam vandrare så länge att han inte har några band till någon, vare sig plats eller individ. "What makes ye stretch ye legs this fine day?"

Hanen svarade på Nimorian och Fenris naglade fast honom med sin intensiva blick. Den blekt turkost färgade irisen gnistrade, elden där bakom var åter tänd sen några veckor.
"Ah, I'm looking for a bite."
Svarade han med ett snett leende och något hemlighetsfullt lurade i skuggorna vid hans mungipor. Han gick ännu lite närmre hanen, studerade hans horn och det glimmande silvret. Lät blicken löpa ner mot vattnet hanen just druckit av, och sen åter upp hans isiga blick. Fenris smackade lite med tungan, en hörntand halkade ut och naglade fast underläppen.
"Actually.."
Fortsatte han sedan dröjande, spanade ogenerat in främlingen. De verkade dela många drag, besmyckat yttre och varsin variant av kronor ovan sina huvuden. 
"Well, quite frankly... a bite like You."
Meningen avslutades med ett kort rosslande vilket kunde tolkas som ett skratt, men det var svårt att avgöra om han faktiskt skämtade.

Ah, I'm looking for a bite. Salem  nickar kort och skulle kunna svara detsamma. Men törsten hade varit starkare och efter att ha fuktat strupen nu så känns magen inte lika tom. Så han kan gå ett tag till utan mat. I alla fall tills han hittar något som verkar lockande.
Den siverblå blicken studerar främlingen när denne kommer närmare. Teatraliskt höjer han på ena ögonbrynet och synar främlingen lite extra när denne tycks verkligen kolla in honom och sedan talar igen. ... a bite like you. Ett kort skratt undslipper raganan. "And ye want me crown as toothpick". Det sista ordets uttal är hårt men roat. Även om främlingen själv inte skulle visa sig skämta så spelar det ingen roll för raganan. Han kommer ändå gå härifrån lika levande som han kom hit. Han har trots allt mycket mer att utföra innan hans tid kommer. "Quite frankly..." Börjar han och använder sig av främlingens egna ord. "A bite like ye wun't be so wrong either". Fortsätter han med sitt speciella uttal. Orden får honom att spricka upp i det där karismatiska tandade leendet. Något som i vanliga fall skulle kunna antas hotfullt men ingen hotfullhet eller aggressivitet kan synas hos honom. Leendet klär honom och är en del av hans person.

Utan en sekunds dröjsmål besvarades raganans leende med ett brett och lika tandat från den vite. Han såg med stort intresse djupt in i det likt silver glänsande ögonparet.
"I guess this could get interesting."
Svarade han med sin några raspiga basröst, det ena ögonbrynet högt uppskjutet i pannan. 
"Bejeweled gentlemen with an appetite for eachother, like two birds of a feather huh?"
Det hummande som så ofta ersatte ett skratt hos honom ljöd över slätten.

Salem studerar den vita hanen när denne talar. Han är fångad i mötet. Inte hade han förväntat sig att möta på någon så här intressant. Tänkt vad livet kan bjuda på ibland. Det är därför han uppskattar livet som vandrare. Man vet aldrig vad för varg man kan möta på.
"Quite weird looking birds. Must be a very special feather". Svarar han och flinar belåtet.

Ett dämpat, hummande skratt lämnade honom som respons på hanens kommentar. Jo, nog var iallafall han skapt ur konstiga omständigheter. Men denna lättsamma stämning kunde inte fortgå hur länge som helst. Att jämföra sig själv med någon annan var inget han hade för vana att göra och mena det, så det kanske var dags att ta reda på hur lika han och raganan faktiskt var.
"Quite special indeed..."
Hummade han fram och något beräknande hade smugit sig in i den isigt turkosa blicken.
"How does this show in you, I mean you must be more than good looks eh?"
Bakom det något skämtsamma uttalandet fanns ett allvar.
"What are your aspirations in life?"

What are your aspirations in life?
Salem hummar lågt innan ett snett flin placeras på läpparna. "That depends on what may present itself". Han synar den vite uppifrån och ner. "Making plans for the future is trying to make the path straight. But the path itself doesn't want to be straight. There will always be hills and valleys and creeks in the way". Salem fuktar nosen med tungan. "So I keep me options open". Den silverblå blicken möter Fenris isblå. "How about ye?"

Fenris hummade instämmande och nickade medan raganan talade. Det var sant så sant, han hade levt tillräckligt länge för att själv erfara det mer än en gång. Livets krokiga bana som ibland tycktes omöjlig att förutse.
"Oh, I'm what you might call a dreamer. I have a vision that I hope that the entirety of Numoori one day might share with me - or at least witness."
Ett slugt leende hade brett ut sig på dem bleka läpparna och han ryckte på axlarna. Rörelser satte kristaller inflätade i den långa nackpälsen i rörelse och fick det att klirra om honom. Med ett isande lugn sökte han efter intresse eller nyfikenhet i den andres blick.

De långa öronen klipper till på var sida om den imponerande kronan på den grå hanens huvud. "Ain't nothing wrong in dreaming". Svarar han. Salem skulle inte kalla sig själv en drömmare, men han respekterar att andra ser sig som det. Själv är han mer en "do:are". Han föredrar att göra slag i handling och inte bara fantisera om vad han önskar ska hända. Men han är smart nog att inte yttra någon av dessa tankar högt. "May I ask what ye want yer dream to lead ye?" Han kan inte neka till att han trots allt är lite nyfiken på vad den vite går och drömmer om.

Fenris skrockade lågt.
"Nothing remarkable, just a tiny bit of world-wide disruption. One might call me oldfashioned but I'm not a fan of all these cities with their huge lairs and cooked food. The so called modern wolf is weakened by himself to the brink of extinction."
Han hade inte självinsikt nog att höra hur predikande och kort sagt fanatisk och paranoid han lät, och helt uppenbart ingen skam över sin förlegade verklighetsuppfattning.
"So I aim to end this era of slackers and prepare all of wolfkind for the new iceage, 'cause mark my word it is coming."

Han försöker hålla god min när Fenris talar. Men ärligt talat så känns det lite som att skälla åt berg att flytta på sig. Alla gillar inte förändring. Men Salem har inget emot det mer civiliserade livet som allt mer blir numooris verklighet. Han ser världen gå mot en intressant framtid. Men när den vite tystnar så slinker Salems skepsis igenom. "Eeeeh, okay..." Han ler tandat för att ändå vara artig. "Good luck with that". Han sveper till med svansen. "It was nice meeting ye, but I'm afraid I have to take me leave now". Salem tar ett steg åt sidan och lämnar sedan platsen.

[AVSLUTAT]